Det här är så dumt så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
I maj skrev jag om att vi måste betala två gånger för vår egen mat samtidigt som vi håller bönder i tredje världen i fattigdom.
Nu visar det sig att vi kanske måste betala även en tredje gång. Och fortsätta hålla tredje världens bönder kvar i fattigdom alltså.
Alltså: först så betalar vi i form av jordbruksstöd för att olönsam matproduktion ska få fortsätta (övergödning av vattendrag, någon?).
Sedan så betalar vi i form av höga tullar på livsmedel gentemot tredje världen. Jo, vi betalar eftersom tullarna blockerar billigare livsmedel från att ta sig in (tullmurar gentemot fattiga afrikanska bönder, någon?).
Och nu ska vi kanske avsätta pengar för att stödja jordbruksutvecklingen.
Suck. Alltså: det är inte produktiviteten i Afrika som sådan det är fel på. Jovisst är den låg. Men varje ansats att höja den är meningslös eftersom de inte får tilräcklig avsättning för sina produkter. Eftersom de inte får sälja till europeer utan att betala höga tullar.
Hade de istället fått avsättning för produkterna här, så hade de fått utväxling av produktivitetshöjande insatser, vilket hade lockat investerare, vilket hade skapat ett Afrika som står på egna ben, och kan försörja sin egen befolkning. Det snuskigaste är att vi har höga tullar på råvaror, men sjukt höga tullar på förädlade produkter. Det är dyrt att importera Keynianska apelsiner. Men Keyniansk apelsinmarmelad, oj oj oj, det är dyrt det.
Jag skäms över att vara västerlänning sådana här dagar. Varför kan inte G8-länderna besluta sig för att unilateralt avskaffa alla tullar?
Uppdatering: Såg att jag gjort årets Freudianska felsägning här ovan: Keyniansk (=i enlighet med gödsla-med-andras-pengar-Keynes) ska naturligtvis vara Keniyansk (=kommande från landet Kenya). Nåväl...
fredag 10 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oväntat vettigt skrivet... ;-) Allrvaligt talat håller jag helt med. Tullarna är ju ett fantastiskt effektivt sett att BEHÅLLA afrika i fattigdom OCH att kontinuerligt öka risken för flyktingar till europa(vilket ju många inom EU oroar sig över) eftersom vi klippt av seras livlina. Detta gäller lika väl fiske som jordbruk. Än en gång, att vi har mage att behandla svagare länder på detta sätt är ehlet osannolikt, mot bakgrund av vår historiska skuld från kolonialtiden. Att vi sen fortsätter idag med oerhört mycket mer sofistikerad kolonialism gör ju inte det hela bättre. Tänk bara att vi har ett NETTO-flöde av pengar från SYD till väst, som ett resultat av räntor på lån som de betalar av på. Räntorn är alltså större än bistånden... Vem borde inte skämmas?! Men frågan är ju vad vi gör åt det? Det räcke ju inte att avskaffa tullar om man inte avskaffar subventioner samtdidigt. Annars kan ju nord-producerade produkter säljas på den fantastiskta fria marknaden var som heöst til udnerprid och slå ut inhemsk hållbar produktion. Ett exempel på det: indien hade en väl fungerande inehmsk växoljeproduktion baserad på 100-tals olika sorters föer som växte i de delar av landet dät de fungerade bäst. Efter ett tag tvingade multinationella företag den indiska regeringen, m h a WTOs fina regelverk, att släppa in subventionerad genmanipulerad sojaolja som ingen kunde konkurrera med. På så sätt slogs en en hel bransch i spillror och det indiska folket fick mycket undermålig produkt att välja på.
SvaraRaderaDet finns många aspekter på tullar och subventioner, men om man kunde ta bort båda samtidigt vore jag positiv. Realistiskt sett, med EU som exempel(25% av budgeten är jordbrukssubventioner), är jag därmot pessismist, tyvärr..
Du har helt rätt i det att subventioner och tullar är två sidor av samma stinkande mynt. Man kan inte ta bort det ena och behålla det andra.
SvaraRaderaNär det gäller det indiska fallet håller jag med om att det var kass, men det var sannerligen inte något vidare innan heller.
Indiens inhemska växtoljeproduktion var inte speciellt välfungerande utan det myller av konstiga regleringar och subventioner av olika slag som den Indiska statsapparaten tvingat på de inhemska odlarna.
I Indien beter sig centralmakten ofta som ett slags Bryssel gentemot regionerna. Det är, som på så många håll i Afrika, det sanna koloniala arvet: ändlös byråkrati, kleptokrati, regleringar, kvoter och centralstyrning.
Det enda raka för normaliserade relationer mellan Nord och Syd är enligt min mening ett upphävande av alla hinder för handel och flytt, människa och människa emellan.
Det är ju inte meningen att pengar vare sig ska flöda från Syd till Nord eller från Nord till Syd; utan att de ska SKAPAS av Nord och Syd när människor samarbetar frivilligt. Handel är en sådan frivillig samarbetsform.