Slavar under konsumtionen

Läste, medan jag tänkte på Paul Krugman, i GP en artikel där Caminos chefredaktör Johanna Stål talade om hur vi är slavar under vår konsumtion. Mer-mer-mer.

Och jag tänkte: alltså, vi är ju inte det. Eller jo, för att hålla oss friska och välmående och inte dö i barnsäng eller innan femårsdagen behöver vi producera sofistikerade saker och producera energi, och i någon mån tulla på ändliga resurser.

Men vi är inte beroende av ett ständigt slit-och-släng. Sparsamhet, återanvändning, och ett smart resursutnyttjande, är tvärtom vad som driver vårt välstånd. Bilarna drar mindre idag, husen är bättre isolerade osv osv. Den som kan använda och återanvända smart kan skapa bra och prisvärda produkter som folk har nytta av. Marknadsekonomin förutsätter inget slit-och-släng, utan premierar smart resursutnyttjande.

Något som däremot förutsätter slit-och-släng är den politik som förordas av Paul Krugman och hans anhang av old-school Keynesianer. För Paul Krugman tänker inte så mycket på vad som produceras, bara att det efterfrågas mer och mer. Det enda som är viktigt för honom är att den sammanlagda efterfrågan hålls hög. Skitsamma om det är dieseldrivna bubbelbadkar eller ekologisk bomull.

Så omöjliggör han och hans ideer omställning till hållbarare livsstilar och smartare produktion. När efterfrågan viker, så är det ju efterfrågan för dagens produktion som viker. T ex törstiga bilar. Men efterfrågan på saker som håller oss friska och vid liv är oförändrad. Vi vill fortfarande ha det bra, och vi är villiga att arbeta för det.

Så istället för att få panik och skrika om EIB-lån och stimulanspaket och statsägd fordonsindustri så borde han hålla tyst. Efterfrågan är skyhög. De producenter som lyssnar nedåt mot marken och hör efter vad vi människor verkligen efterfrågar, de förtjänar våra pengar. Jag vill däremot inte betala för att hålla gamla industrier under armarna.