Om vikten av demokrati även i miljöpolitiken

Björn Lomborg skriver en klok artikel angående den senaste tidens brösttoner i klimatdebatten, toner som går ut på att eftersom inte de demokratiskt valda ledarna i tillräckligt hög grad agerar mot kolförbränning, så är det ett grundläggande fel med det demokratiska systemet.

Ett slags "nöd bryter lag"-argument, inte helt olikt det som andra antidemokratiska krafter tagit till (typ CIA: "för att värna demokratin måste vi upphäva den i vissa afrikanska stater", eller McCarthys kommunistjakt, eller häxbränningarna, eller "revolutionen kräver proletariatets diktatur tills dess att sann demokrati kan införas").

Lomborgs tes är att även om utsläpp av människogenererad koldioxid verkligen är så farligt som de mest negativa antagandena gör gällande, så följer inte automatiskt att ett snabbstopp eller drastisk minskning är det enda rätta.

Fördelarna måste i varje stund vägas mot nackdelarna. Även om AGW-hypotesens allra värsta katastrofscenario blir verklighet (vilket verkligen kan ifrågasättas), så måste det ställas mot konsekvenserna av drastiskt minskad bränsleanvändning.

Vi använder ju bränsle för att med framgång utrota fattigdom, sjukdom och hunger. Hur vi prioriterar den ena sortens lidande emot det andra måste vara föremål för en ständig debatt och demokratisk kontroll. Det går inte att lägga i händerna på dem som ensidigt hävdar det ena eller det andra perspektivet. Politiska avvägningar är folkets sak.