Vi känner alla till diktaturerna under 1900-talet. Hur de höll folk i förtryck. Men hur blev det så? Hur hände det? Hur går det till när folks frihet bara försvinner?
Just nu i Hugo Chavez Venezuela ser vi historien upprepa sig och ge svaret: det går steg för steg, genom införandet av mer och mer repressiv lagstiftning.
Senaste budet är allmänna åklagaren Luisa Ortega Diaz som skissat på en lag där medborgare kan fängslas upp till 4 år för att i media ha spridit falsk information som kan skada statens intressen.
Detta är naturligtvis ett brott mot Artikel 19 i Deklarationen om de mänskliga rättigheterna som säger: "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser."
Enligt artikeln i Freedom House bryter det även mot artikel 52 i den Venezulanska grundlagen, men det har jag inte kunnat kolla, eftersom jag inte är så bra på spanska.
På webbplatsen för kampanjen Hands Off Venezuela som ivrigt försvarar allt som Chavez ("Venezuelas folk") tar sig för, har det ännu inte kommenterats.
Problemet med lagstiftningen är förstås att vad som är sanning och lögn blir en fråga för lagstiftaren och inte en fråga för den fria debatten. En repressiv regim behöver inte nödvändigtvis lagstöd för att förfölja journalister och begränsa yttrandefriheten, något som flera länder i Latinamerika genom åren bevisat.
Men med lagstöd går det lättare. Men blir också nu lättare att kritisera förstås. Venezuelas folk har naturligtvis precis som alla andra människor på jorden rätt att trycka och säga precis vad de vill. Lagen är ett försök att låtsas som om den rätten inte existerade.
fredag 31 juli 2009
Hädelseparagraf? I en demokrati?
Det är för sånt här man måste ha grundlagar. Irland inför alltså ett förbud mot att kränka religiösa uppfattningar. Jag tar mig för pannan...
Jag är själv mycket mycket religiös. Ber och läser Bibeln varje dag och går i kyrkan om söndagarna. Och ber om förlåtelse för alla mina synder (MYCKET förlåtelse). Jag tillhör den bokstavstroende teologiskt konservativa lutherska falangen. När man smädar Jesus blir jag både ledsen och arg.
Men att gå från ledsen och arg till att vilja förbjuda... Det är helt sjukt!
Alltså, den enes predikan är den andras hädelse. När en muslim berättar om hur hon tror att Gud är, då är det en kränkning av både min och ateistens tro. Detsamma gäller ateistens försäkran om hur fel jag och muslimen har, eller min predikan om hur Jesus äger både Darwin och Allah. Typ.
Om man inte får lov att häckla kristendomen, islam eller ateismen, då finns det ingen möjlighet att sprida kristendom, islam eller ateism. Varje åskådning rymmer avgränsningar mot andra människors åskådningar, och alla sådana avgränsningar kan uppfattas kränkande.
För ett fritt idéutbyte, inklusive missionerande, måste alltså hädelser vara tillåtna. Det finns ingen omväg. Antingen tankens frihet eller också inte.
Och hädelse är ju dessutom ofarligt för alla andra än för hädaren. Om jag smädar Muhammed och Allah, så blir ju inte muslimer skadade. Däremot, när jag dör och det visar sig att muslimen hade rätt, då lär det bli jag som råkar kraftigt illa ut.
En tredje oerhört viktig aspekt är att religion är kultur, och kultur påverkar politiska upfattningar, vilket betyder att om vi ska ha demokrati (=fritt val av politiska åskådningar) så måste vi öppna upp för kulturkritik och det innefattar religionskritik (inklusive kritik av de ogudaktiga humanisterna Sturmark et cons.)
Därför tänkte jag ägna ett helt stycke åt lite hämningslöst hate speech, definitivt förbjudet på flera orter runt om i världen:
Jesus suger kuk, Muhammed knullade kameler, förintelsen ägde aldrig rum, Sieg Heil och Christer Sturmark kommer att brinna i helvetet för sin otros skull, käringar ska hållas kort, skär pungen av alla män, alla negrer är dumma apor, Kinas kommunistparti är en hoper fascister och Ola Berg är barnpornograf.
Ser ni? Ord och bokstäver sammanfogade i kombinationer. Livsfarligt.
Jag är själv mycket mycket religiös. Ber och läser Bibeln varje dag och går i kyrkan om söndagarna. Och ber om förlåtelse för alla mina synder (MYCKET förlåtelse). Jag tillhör den bokstavstroende teologiskt konservativa lutherska falangen. När man smädar Jesus blir jag både ledsen och arg.
Men att gå från ledsen och arg till att vilja förbjuda... Det är helt sjukt!
Alltså, den enes predikan är den andras hädelse. När en muslim berättar om hur hon tror att Gud är, då är det en kränkning av både min och ateistens tro. Detsamma gäller ateistens försäkran om hur fel jag och muslimen har, eller min predikan om hur Jesus äger både Darwin och Allah. Typ.
Om man inte får lov att häckla kristendomen, islam eller ateismen, då finns det ingen möjlighet att sprida kristendom, islam eller ateism. Varje åskådning rymmer avgränsningar mot andra människors åskådningar, och alla sådana avgränsningar kan uppfattas kränkande.
För ett fritt idéutbyte, inklusive missionerande, måste alltså hädelser vara tillåtna. Det finns ingen omväg. Antingen tankens frihet eller också inte.
Och hädelse är ju dessutom ofarligt för alla andra än för hädaren. Om jag smädar Muhammed och Allah, så blir ju inte muslimer skadade. Däremot, när jag dör och det visar sig att muslimen hade rätt, då lär det bli jag som råkar kraftigt illa ut.
En tredje oerhört viktig aspekt är att religion är kultur, och kultur påverkar politiska upfattningar, vilket betyder att om vi ska ha demokrati (=fritt val av politiska åskådningar) så måste vi öppna upp för kulturkritik och det innefattar religionskritik (inklusive kritik av de ogudaktiga humanisterna Sturmark et cons.)
Därför tänkte jag ägna ett helt stycke åt lite hämningslöst hate speech, definitivt förbjudet på flera orter runt om i världen:
Jesus suger kuk, Muhammed knullade kameler, förintelsen ägde aldrig rum, Sieg Heil och Christer Sturmark kommer att brinna i helvetet för sin otros skull, käringar ska hållas kort, skär pungen av alla män, alla negrer är dumma apor, Kinas kommunistparti är en hoper fascister och Ola Berg är barnpornograf.
Ser ni? Ord och bokstäver sammanfogade i kombinationer. Livsfarligt.
torsdag 30 juli 2009
Minska vattenångutsläppen!
Faktiskt en intressant frågeställning.
I nutida debatt beskrivs inte miljöpåverkan i termer av tungmetaller, kolmonoxid, kväveföreningar, sotpartiklar eller andra farliga ämnen. Nuförtiden beskrivs miljöpåverkan i termer av koldioxid (a.k.a "utandningsluft").
Detta trots att koldioxidens påverkan på vårt klimat är många många många gånger mindre (om än alls) än vattenångans.
Så varför beaktas inte företeelsers miljöfarlighet utifrån hur mycket vattenånga de släpper ut? Utsläppsrätt för tekokning, here we come!
I nutida debatt beskrivs inte miljöpåverkan i termer av tungmetaller, kolmonoxid, kväveföreningar, sotpartiklar eller andra farliga ämnen. Nuförtiden beskrivs miljöpåverkan i termer av koldioxid (a.k.a "utandningsluft").
Detta trots att koldioxidens påverkan på vårt klimat är många många många gånger mindre (om än alls) än vattenångans.
Så varför beaktas inte företeelsers miljöfarlighet utifrån hur mycket vattenånga de släpper ut? Utsläppsrätt för tekokning, here we come!
Att stödja enpartidiktaturer
All makt utgår från folket. Så står det i vår grundlag. Så om vi nu verkligen ska ge offentlig spons till kulturella evenemang så ska vi väl åtminstone inte ge dem till propagandatillställningar för enpartidiktaturer?
Att sponsa enpartidiktaturer trodde jag vi hade slutat med. Under ett mörkt och skensolidariskt 70-tal kommer jag ihåg att ledande svenska företrädare yrade runt i världen och stöttade regimer som förtryckte sitt folk, i folkets namn.
Så varför idag, 2009, sponsra regimen i en diktaturens Eritrea, ett land med lika lite frihet för folket som för Kubanerna eller Saudierna?
Ett tips till den Eritreanska regimen vore att själv sponsra sådana här propagandafester, istället för att norpa ur Stockhoms Stads kulturbudget. Om man inte tycker att pengarna räcker så kan man frige den svenske journalisten Dawit Isaac. Pengarna det kostar att hålla honom fången borde kunna bekosta många fester.
Att sponsa enpartidiktaturer trodde jag vi hade slutat med. Under ett mörkt och skensolidariskt 70-tal kommer jag ihåg att ledande svenska företrädare yrade runt i världen och stöttade regimer som förtryckte sitt folk, i folkets namn.
Så varför idag, 2009, sponsra regimen i en diktaturens Eritrea, ett land med lika lite frihet för folket som för Kubanerna eller Saudierna?
Ett tips till den Eritreanska regimen vore att själv sponsra sådana här propagandafester, istället för att norpa ur Stockhoms Stads kulturbudget. Om man inte tycker att pengarna räcker så kan man frige den svenske journalisten Dawit Isaac. Pengarna det kostar att hålla honom fången borde kunna bekosta många fester.
tisdag 28 juli 2009
Makt och mandat
Carin Jämtins resonemang runt vinster i välfärden bygger i grund och botten på ett tokigt resonemang kring makt och ägande.
Enligt många schatteringar av socialismen, klassisk revolutionär Marxism inte minst men även socialdemokrati, så spelar ägandet av produktionsmedlen den avgörande rollen.
Antagandet är att med ägande så följer makt. Äger du fabriken/skolan/vårdinrättningen så har du (enligt teorin) också makten att styra produktionen på ett sätt som bäst gynnar de intressen du vill gynna (i allmänhet arbetarnas och konsumenternas).
Felet i resonemanget är att med ägande följer inte alls makt. Med ägande följer visserligen mandat att genomdriva beslut, men du får ju inga som helst garantier för att följderna av besluten blir de avsedda.
Först och främst för att du kanske inte hade förmågan att fatta rätt beslut. Det är inte en lätt sak att driva en bra fabrik/skola/vårdinrättning.
Sedan kanske för att dina mål är omöjliga att uppnå. En massiv produktivitetsförbättring kan t ex inte beslutas om, utan att det faktiskt finns nya innovationer som kan möjliggöra förbättringen. Eller så är målen oförenliga, som t ex låga priser, höga löner och många i sysselsättning.
Men de viktigaste följderna av dina beslut är konsekvenser av sådant som händer utanför din fabrik/skola/vårdinrättning. Priserna på material kan gå både upp och ner. Löneläget likaså. Innovationer gjorda någon annanstans ändrar förutsättningen för din verksamhet helt. Och det viktigaste: kundernas preferenser förändras.
Sammantaget så innebär det att ett ägande inte garanterar någonting. Ger ingen reell makt alls. Det som ger den reella makten över verksamheten är förmågan. Förmågan att ta reda på sina kunders önskemål. Förmågan att hitta på bra och effektiva sätt att tillgodose dessa behov på.
Så om vi inte ska slösa med skattemedel så ska vi köpa välfärdstjänster av de som har den bästa förmågan att leverera dem till ett vettigt pris, och inte stirra oss blinda på ägandet eller hur mycket lön/vinst som utförarna tar ut.
(Ett annat exempel på samma resonemang: Chavez och oljeindustrin)
Enligt många schatteringar av socialismen, klassisk revolutionär Marxism inte minst men även socialdemokrati, så spelar ägandet av produktionsmedlen den avgörande rollen.
Antagandet är att med ägande så följer makt. Äger du fabriken/skolan/vårdinrättningen så har du (enligt teorin) också makten att styra produktionen på ett sätt som bäst gynnar de intressen du vill gynna (i allmänhet arbetarnas och konsumenternas).
Felet i resonemanget är att med ägande följer inte alls makt. Med ägande följer visserligen mandat att genomdriva beslut, men du får ju inga som helst garantier för att följderna av besluten blir de avsedda.
Först och främst för att du kanske inte hade förmågan att fatta rätt beslut. Det är inte en lätt sak att driva en bra fabrik/skola/vårdinrättning.
Sedan kanske för att dina mål är omöjliga att uppnå. En massiv produktivitetsförbättring kan t ex inte beslutas om, utan att det faktiskt finns nya innovationer som kan möjliggöra förbättringen. Eller så är målen oförenliga, som t ex låga priser, höga löner och många i sysselsättning.
Men de viktigaste följderna av dina beslut är konsekvenser av sådant som händer utanför din fabrik/skola/vårdinrättning. Priserna på material kan gå både upp och ner. Löneläget likaså. Innovationer gjorda någon annanstans ändrar förutsättningen för din verksamhet helt. Och det viktigaste: kundernas preferenser förändras.
Sammantaget så innebär det att ett ägande inte garanterar någonting. Ger ingen reell makt alls. Det som ger den reella makten över verksamheten är förmågan. Förmågan att ta reda på sina kunders önskemål. Förmågan att hitta på bra och effektiva sätt att tillgodose dessa behov på.
Så om vi inte ska slösa med skattemedel så ska vi köpa välfärdstjänster av de som har den bästa förmågan att leverera dem till ett vettigt pris, och inte stirra oss blinda på ägandet eller hur mycket lön/vinst som utförarna tar ut.
(Ett annat exempel på samma resonemang: Chavez och oljeindustrin)
Men hur tänker människan?
Läser på DN:s debattsida en artikel av Carin Jämtin: "Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister"
Det är klart att om några lömska kapitalister kommer och snor skattemedel som annars skulle gått till vår välfärd, så måste ju det stoppas. Kapitalist eller ej, du ska ge 17 i andras pengar.
Men så läser man artikeln och inser att det inte alls är det hon reagerar mot. Hon reagerar istället mot att den som erbjudit folk så pass bra välfärdstjänster att de själva valt dem, inte ska få lov att belönas för det.
Jämtin verkar tänka att det fungerar så här: en välfärdstjänst har en viss kostnad som ingen kan rucka på. Kapitalisten (ensam, att två kapitalister skulle behöva tävla om vår gunst verkar inte ha föresvävat henne) säljer denna tjänst till folket. Folket tvingas betala kostnaden, plus ett överpris som kapitalisten stoppar som vinst i sin egen ficka. Folket har förlorat.
När man är liten så må det vara förlåtligt att tänka så. Men vad är det hon vill stoppa? Hon vill stoppa belöningen till den som erbjuder bra välfärd till en vettig kostnad. Men då kommer mycket färre att vilja erbjuda precis detta. Vilket får till följd att det blir sämre tjänst, eller ovettig kostnad, eller bägge.
För sanningen är ju att kostnaden inte är fixerad. Vilken kostnad som är rimlig vet vi inte förrän vi låtit alla som vill prova på att erbjuda oss sina tjänster. För det är ju också sanningen: att det inte bara är en välfärdssäljande kapitalist som vi tvingas handla av. Vi får välja mellan olika, vilket gör att de med orimliga priser straffar ut sig själva.
Det är ju också sant att det inte kostar oss en spänn att låta folk erbjuda oss sina tjänster. Risken är helt på kapitalisternas sida. Det är ju nämligen också sant att det inte föreligger något krav att skattemedel ska gå till den ena eller andra kapitalisten, bara för att de erbjuder oss något. Vi väljer naturligtvis att enbart betala dem som ger oss god valuta för pengarna.
Och eftersom vi inte erbjuder kapitalisten ersättning med mindre än att vi får ett gott utbyte i form av tjänster, så är det ju helt sant att den lilla vinst kapitalisten får helt enkelt är en belöning för att ge oss ett bra erbjudande. Och det får till följd att den framgångsrike välfärdskapitalisten vill ge oss mer av den varan.
Vinsten är, precis som all annan lön, en belöning för ett gott utfört arbete. Genom att inte betala för dåligt utfört arbete kommer vi få bättre valuta för våra pengar. Svårare än så är det inte.
Det är klart att om några lömska kapitalister kommer och snor skattemedel som annars skulle gått till vår välfärd, så måste ju det stoppas. Kapitalist eller ej, du ska ge 17 i andras pengar.
Men så läser man artikeln och inser att det inte alls är det hon reagerar mot. Hon reagerar istället mot att den som erbjudit folk så pass bra välfärdstjänster att de själva valt dem, inte ska få lov att belönas för det.
Jämtin verkar tänka att det fungerar så här: en välfärdstjänst har en viss kostnad som ingen kan rucka på. Kapitalisten (ensam, att två kapitalister skulle behöva tävla om vår gunst verkar inte ha föresvävat henne) säljer denna tjänst till folket. Folket tvingas betala kostnaden, plus ett överpris som kapitalisten stoppar som vinst i sin egen ficka. Folket har förlorat.
När man är liten så må det vara förlåtligt att tänka så. Men vad är det hon vill stoppa? Hon vill stoppa belöningen till den som erbjuder bra välfärd till en vettig kostnad. Men då kommer mycket färre att vilja erbjuda precis detta. Vilket får till följd att det blir sämre tjänst, eller ovettig kostnad, eller bägge.
För sanningen är ju att kostnaden inte är fixerad. Vilken kostnad som är rimlig vet vi inte förrän vi låtit alla som vill prova på att erbjuda oss sina tjänster. För det är ju också sanningen: att det inte bara är en välfärdssäljande kapitalist som vi tvingas handla av. Vi får välja mellan olika, vilket gör att de med orimliga priser straffar ut sig själva.
Det är ju också sant att det inte kostar oss en spänn att låta folk erbjuda oss sina tjänster. Risken är helt på kapitalisternas sida. Det är ju nämligen också sant att det inte föreligger något krav att skattemedel ska gå till den ena eller andra kapitalisten, bara för att de erbjuder oss något. Vi väljer naturligtvis att enbart betala dem som ger oss god valuta för pengarna.
Och eftersom vi inte erbjuder kapitalisten ersättning med mindre än att vi får ett gott utbyte i form av tjänster, så är det ju helt sant att den lilla vinst kapitalisten får helt enkelt är en belöning för att ge oss ett bra erbjudande. Och det får till följd att den framgångsrike välfärdskapitalisten vill ge oss mer av den varan.
Vinsten är, precis som all annan lön, en belöning för ett gott utfört arbete. Genom att inte betala för dåligt utfört arbete kommer vi få bättre valuta för våra pengar. Svårare än så är det inte.
Röd mjölk
Läs denna artikel från Borås tidning. Där framstår EU:s jordbrukspolitik i all sin vansinnighet.
Man tar dina pengar och stödköper smör som ingen vill ha.
Man beslöt att fortsätta göra så ända fram till Februari 2010. Varför?
Vill jag ha smör går jag till affären och köper det. Jag vill inte utöver det tvingas köpa smör jag inte vill äta, smör som kanske inte ens kommer andra till del, smör som kanske kommer att vräkas ut på världsmarknaden till dumpade priser som saboterar fattiga länders egen smörtillverkning.
Lantbrukarnas riksförbund LRF framstår dessutom i artikeln klart och tydligt som det lilla gnälliga särintresse det är. LRF:s ordförande Lars Göran Pettersson säger:
"Det handlar inte om för hög produktion utan för dålig efterfrågan." Jo, tjena! Om efterfrågan inte räcker för att motivera produktionen, då ÄR produktionen för hög.
Om folk inte längre vill köpa mina tjänster, då har jag fel produktionskapacitet. Då får jag omforma, tänka om och lära och göra nytt. Inte hoppas på att regeringen eller EU börjar stödköpa programmeringstjänster.
"Nu gäller det att övervintra lågkonjunkturen och finanskrisen annars riskerar vi att få betydligt färre mjölkbönder i Sverige" Riskerar? Vad är det för dåligt med att det blir färre mjölkbönder? Mäts framgång i hur många mjölkbönder som bor och verkar inom landets gränser?
Om färre mjölkbönder kan ge tillräckligt med mjölk, så är det väl bra? Det betyder att vi inte behöver lägga lika mycket resurser på mjölkproduktion, utan att människor och maskiner kan användas till sådant vi vanliga människor faktiskt vill ha.
Man tar dina pengar och stödköper smör som ingen vill ha.
Man beslöt att fortsätta göra så ända fram till Februari 2010. Varför?
Vill jag ha smör går jag till affären och köper det. Jag vill inte utöver det tvingas köpa smör jag inte vill äta, smör som kanske inte ens kommer andra till del, smör som kanske kommer att vräkas ut på världsmarknaden till dumpade priser som saboterar fattiga länders egen smörtillverkning.
Lantbrukarnas riksförbund LRF framstår dessutom i artikeln klart och tydligt som det lilla gnälliga särintresse det är. LRF:s ordförande Lars Göran Pettersson säger:
"Det handlar inte om för hög produktion utan för dålig efterfrågan." Jo, tjena! Om efterfrågan inte räcker för att motivera produktionen, då ÄR produktionen för hög.
Om folk inte längre vill köpa mina tjänster, då har jag fel produktionskapacitet. Då får jag omforma, tänka om och lära och göra nytt. Inte hoppas på att regeringen eller EU börjar stödköpa programmeringstjänster.
"Nu gäller det att övervintra lågkonjunkturen och finanskrisen annars riskerar vi att få betydligt färre mjölkbönder i Sverige" Riskerar? Vad är det för dåligt med att det blir färre mjölkbönder? Mäts framgång i hur många mjölkbönder som bor och verkar inom landets gränser?
Om färre mjölkbönder kan ge tillräckligt med mjölk, så är det väl bra? Det betyder att vi inte behöver lägga lika mycket resurser på mjölkproduktion, utan att människor och maskiner kan användas till sådant vi vanliga människor faktiskt vill ha.
måndag 27 juli 2009
Skillnaden mellan FRA och Facebook
I DN ställer man frågan hur man kan vara emot FRA men dela med sig så mycket av sitt liv på t ex Facebook.
Vad som skiljer dem emellan kan jag tala om: det är det här lilla ordet frivillighet. På Facebook och nätet i övrigt väljer jag hur öppen jag vill vara med mig själv, utifrån mina individuella premisser. Med FRA-lagen och andra övervakningsåtgärder väljer andra åt mig hur öppen jag tvingas vara inför dem.
På samma sätt som det är skillnad mellan skatt och försäkring: försäkringen tecknar jag om jag vill och med vem jag vill, medan skatten drivs in med tvång.
På samma sätt som det är skillnad mellan en sexuell förbindelse man väljer att gå in i och en sexuell förbindelse man tvingas in i (antingen det utbyts pengar eller inte).
Vad som skiljer dem emellan kan jag tala om: det är det här lilla ordet frivillighet. På Facebook och nätet i övrigt väljer jag hur öppen jag vill vara med mig själv, utifrån mina individuella premisser. Med FRA-lagen och andra övervakningsåtgärder väljer andra åt mig hur öppen jag tvingas vara inför dem.
På samma sätt som det är skillnad mellan skatt och försäkring: försäkringen tecknar jag om jag vill och med vem jag vill, medan skatten drivs in med tvång.
På samma sätt som det är skillnad mellan en sexuell förbindelse man väljer att gå in i och en sexuell förbindelse man tvingas in i (antingen det utbyts pengar eller inte).
Några snabba lästips
Jag tror som i den här artikeln att de åtgärder som nu görs för att motverka den ekonomiska krisen i själva verket förvärrar den. Sitt hellre still i båten, politiker, och låt oss vanliga produktiva och innovativa människor lösa problemen. Det är vi som har möjligheten, ta den inte ifrån oss.
Varför måste vi betala dyra skatter för att EU ska tala om för oss att EU är bra? Medan kritiska röster måste betala själva? Och hur mycket vård-skola-omsorg hade vi fått för de pengarna?
Om intensiv odling utan konstgödsel utarmar jorden och ger 35% lägre skördar, så att vi måste utarma ännu större jordarealer, varför kan vi inte istället för "ekologisk" odling använda konventionella metoder med både konstgödsel och bekämpningsmedel, men se till att vi gör så liten skada som möjligt? Och inte (genom vansinniga jordbrukssubventioner) odlar alldeles för mycket.
Och varför kan vi inte fokusera på verkliga miljöproblem när tillgängligt evidens motsäger IPCC:s spekulativa och alarmistiska modeller. Koldioxidhalten i atmosfären är INTE alarmerande, temperaturen är INTE onormalt hög och isarna smälter inte på något unikt eller konstigt sätt.
För att inte tala om den problemen med ansiktslös byråkrati och brist på personligt ansvar i både offentlig och privat sektor.
Varför måste vi betala dyra skatter för att EU ska tala om för oss att EU är bra? Medan kritiska röster måste betala själva? Och hur mycket vård-skola-omsorg hade vi fått för de pengarna?
Om intensiv odling utan konstgödsel utarmar jorden och ger 35% lägre skördar, så att vi måste utarma ännu större jordarealer, varför kan vi inte istället för "ekologisk" odling använda konventionella metoder med både konstgödsel och bekämpningsmedel, men se till att vi gör så liten skada som möjligt? Och inte (genom vansinniga jordbrukssubventioner) odlar alldeles för mycket.
Och varför kan vi inte fokusera på verkliga miljöproblem när tillgängligt evidens motsäger IPCC:s spekulativa och alarmistiska modeller. Koldioxidhalten i atmosfären är INTE alarmerande, temperaturen är INTE onormalt hög och isarna smälter inte på något unikt eller konstigt sätt.
För att inte tala om den problemen med ansiktslös byråkrati och brist på personligt ansvar i både offentlig och privat sektor.
Slavar under konsumtionen
Läste, medan jag tänkte på Paul Krugman, i GP en artikel där Caminos chefredaktör Johanna Stål talade om hur vi är slavar under vår konsumtion. Mer-mer-mer.
Och jag tänkte: alltså, vi är ju inte det. Eller jo, för att hålla oss friska och välmående och inte dö i barnsäng eller innan femårsdagen behöver vi producera sofistikerade saker och producera energi, och i någon mån tulla på ändliga resurser.
Men vi är inte beroende av ett ständigt slit-och-släng. Sparsamhet, återanvändning, och ett smart resursutnyttjande, är tvärtom vad som driver vårt välstånd. Bilarna drar mindre idag, husen är bättre isolerade osv osv. Den som kan använda och återanvända smart kan skapa bra och prisvärda produkter som folk har nytta av. Marknadsekonomin förutsätter inget slit-och-släng, utan premierar smart resursutnyttjande.
Något som däremot förutsätter slit-och-släng är den politik som förordas av Paul Krugman och hans anhang av old-school Keynesianer. För Paul Krugman tänker inte så mycket på vad som produceras, bara att det efterfrågas mer och mer. Det enda som är viktigt för honom är att den sammanlagda efterfrågan hålls hög. Skitsamma om det är dieseldrivna bubbelbadkar eller ekologisk bomull.
Så omöjliggör han och hans ideer omställning till hållbarare livsstilar och smartare produktion. När efterfrågan viker, så är det ju efterfrågan för dagens produktion som viker. T ex törstiga bilar. Men efterfrågan på saker som håller oss friska och vid liv är oförändrad. Vi vill fortfarande ha det bra, och vi är villiga att arbeta för det.
Så istället för att få panik och skrika om EIB-lån och stimulanspaket och statsägd fordonsindustri så borde han hålla tyst. Efterfrågan är skyhög. De producenter som lyssnar nedåt mot marken och hör efter vad vi människor verkligen efterfrågar, de förtjänar våra pengar. Jag vill däremot inte betala för att hålla gamla industrier under armarna.
Och jag tänkte: alltså, vi är ju inte det. Eller jo, för att hålla oss friska och välmående och inte dö i barnsäng eller innan femårsdagen behöver vi producera sofistikerade saker och producera energi, och i någon mån tulla på ändliga resurser.
Men vi är inte beroende av ett ständigt slit-och-släng. Sparsamhet, återanvändning, och ett smart resursutnyttjande, är tvärtom vad som driver vårt välstånd. Bilarna drar mindre idag, husen är bättre isolerade osv osv. Den som kan använda och återanvända smart kan skapa bra och prisvärda produkter som folk har nytta av. Marknadsekonomin förutsätter inget slit-och-släng, utan premierar smart resursutnyttjande.
Något som däremot förutsätter slit-och-släng är den politik som förordas av Paul Krugman och hans anhang av old-school Keynesianer. För Paul Krugman tänker inte så mycket på vad som produceras, bara att det efterfrågas mer och mer. Det enda som är viktigt för honom är att den sammanlagda efterfrågan hålls hög. Skitsamma om det är dieseldrivna bubbelbadkar eller ekologisk bomull.
Så omöjliggör han och hans ideer omställning till hållbarare livsstilar och smartare produktion. När efterfrågan viker, så är det ju efterfrågan för dagens produktion som viker. T ex törstiga bilar. Men efterfrågan på saker som håller oss friska och vid liv är oförändrad. Vi vill fortfarande ha det bra, och vi är villiga att arbeta för det.
Så istället för att få panik och skrika om EIB-lån och stimulanspaket och statsägd fordonsindustri så borde han hålla tyst. Efterfrågan är skyhög. De producenter som lyssnar nedåt mot marken och hör efter vad vi människor verkligen efterfrågar, de förtjänar våra pengar. Jag vill däremot inte betala för att hålla gamla industrier under armarna.
Problemet med offentliga investeringar
Folk frågar mig om skillnaden mellan offentliga investeringar, som betalas med skattemedel, och privata. Är den bara ideologisk?
Nej. Det är en faktisk skillnad. För det första kan inte den offentliga makten öka eller minska det totala spenderandet. Den offentliga makten kan bara omfördela pengar. Antingen genom att ta skatt från delar av ekonomin som fungerar, eller genom att dra på sig skulder som måste betalas med skatt senare (från delar av ekonomin som fungerar). Dessa pengar uppstår inte när de tvångsindrivs, utan finns redan, och är redan intjänade av någon, och skulle investeras i någonting annat om inte politiker beslutat att driva in dem.
Det hade varit en annan sak om stimulanspaketen bestått av helt nyskapade resurser. Men då kan man fråga sig varför vi inte har stimulanspaket hela tiden, om vi förmår att faktiskt skapa resurser så enkelt.
För det andra är det omöjligt att känna till det faktiska värdet av en investering när den är gjord med tvångsmedel. Det värde som en produkt har bestäms ju av de som använder den och som väljer bort någonting annat för att kunna använda den.
Du kan ju inte säga: "Jag har lagt ner 400 timmar på det här bordet, det är ett bra bord", om bordet är skevare än andra bord. Det är de övriga som vill ha bordet som sätter värdet, inte du.
Men med tvångsmedel slås hela den värderingsmekanismen sönder. Värdet kan fås att "öka" utan att bordet blir bättre. Om bara ditt bord finns (du har monopol), så blir det jordens värdefullaste (men fortfarande lika snett). Om du har tvingat till dig dina köpares pengar, och sedan "ger" dem bordet gratis, eller erbjuder det till ett lägre pris än konkurrenterna (a la jordbrukspolitiken), så blir ditt skeva bord eftertraktat.
På samma sätt kan en offentlig investering i syfte att "skapa jobb" se ut att öka vår BNP med si-och-så mycket, oavsett om investeringen resulterar i någonting som är bättre än alternativen. BNP ökar till och med om staten betalar folk för att gräva hål och sedan fylla igen dem, men eftersom det inte är fråga om en produktion som vanligt folk egentligen efterfrågar, så blir värdet av produktionen (effekten på BNP) helt bogus.
Det ideologiska motivet för offentliga investeringar är fördelningspolitiska. Som medborgare ska man inte pga pengabrist bli nekad vård t ex, eller nekad att gå på asfalterade vägar. Men fördelningspolitik är något helt annat än offentliga investeringar. Fördelningspolitik kan man ha ändå, utan att politiker behöver uppträda som investerare med andras pengar.
Nej. Det är en faktisk skillnad. För det första kan inte den offentliga makten öka eller minska det totala spenderandet. Den offentliga makten kan bara omfördela pengar. Antingen genom att ta skatt från delar av ekonomin som fungerar, eller genom att dra på sig skulder som måste betalas med skatt senare (från delar av ekonomin som fungerar). Dessa pengar uppstår inte när de tvångsindrivs, utan finns redan, och är redan intjänade av någon, och skulle investeras i någonting annat om inte politiker beslutat att driva in dem.
Det hade varit en annan sak om stimulanspaketen bestått av helt nyskapade resurser. Men då kan man fråga sig varför vi inte har stimulanspaket hela tiden, om vi förmår att faktiskt skapa resurser så enkelt.
För det andra är det omöjligt att känna till det faktiska värdet av en investering när den är gjord med tvångsmedel. Det värde som en produkt har bestäms ju av de som använder den och som väljer bort någonting annat för att kunna använda den.
Du kan ju inte säga: "Jag har lagt ner 400 timmar på det här bordet, det är ett bra bord", om bordet är skevare än andra bord. Det är de övriga som vill ha bordet som sätter värdet, inte du.
Men med tvångsmedel slås hela den värderingsmekanismen sönder. Värdet kan fås att "öka" utan att bordet blir bättre. Om bara ditt bord finns (du har monopol), så blir det jordens värdefullaste (men fortfarande lika snett). Om du har tvingat till dig dina köpares pengar, och sedan "ger" dem bordet gratis, eller erbjuder det till ett lägre pris än konkurrenterna (a la jordbrukspolitiken), så blir ditt skeva bord eftertraktat.
På samma sätt kan en offentlig investering i syfte att "skapa jobb" se ut att öka vår BNP med si-och-så mycket, oavsett om investeringen resulterar i någonting som är bättre än alternativen. BNP ökar till och med om staten betalar folk för att gräva hål och sedan fylla igen dem, men eftersom det inte är fråga om en produktion som vanligt folk egentligen efterfrågar, så blir värdet av produktionen (effekten på BNP) helt bogus.
Det ideologiska motivet för offentliga investeringar är fördelningspolitiska. Som medborgare ska man inte pga pengabrist bli nekad vård t ex, eller nekad att gå på asfalterade vägar. Men fördelningspolitik är något helt annat än offentliga investeringar. Fördelningspolitik kan man ha ändå, utan att politiker behöver uppträda som investerare med andras pengar.
söndag 26 juli 2009
Krugman i GP
Paul Krugman kritiserar i GP den svenska återhållsamma ekonomiska politiken.
Problemet med Krugmans argument är flerfaldiga, vilket många, ekonomer redan har noterat.
Paul Krugmans standardlösning på problem stavas SPENDERA. Håll igång produktionen, "stimulera" igång ekonomin, vräk på, ös på. Handlar det inte om konstgjort låga federala räntor, så handlar det om att låta statligt styrda låneinstitut ge för billiga och enkla bolån. Konsumera mera, skit samma om pengarna finns eller inte.
När konsumtionen i USA stannade upp ett tag efter elfte september 2001, så var Krugman en av dem som förordade vansinnesutlåningen som drev på fastighetsbubblan.
Och nu, med en ny regim i Vita Huset så handlar det om mer direkta pengar.
Kruxet är att du inte kan stimulera igång ekonomin. Stimulanserna handlar antingen om att försöka bibehålla ett visst konsumtionsmönster, eller att skapa ett nytt hos folk. Men folk ändrar själva sina konsumtionsmönster när det befintliga utbudet inte passar dem längre.
Så det bästa stimulansen kan åstadkomma är konstgjord andning på ett sådant utbud som inte klarar sig när folk själva bestämmer hur deras nya konsumtion ska se ut.
Det näst värsta stimulansen åstadkommer är att det nya, det som folk egentligen vill ha, fördröjs.
Och det värsta är att stimulanspengarna ju måste tas någonstans ifrån.
Regeringar har inga egna pengar. De kan omfördela de pengar de driver in via skatterna. Men det skapar ju i sig inget nytt. Skatter kan bara tas från delar av ekonomin som redan fungerar (som producerar vad folk vill ha). Ska de pengarna stoppas i produktion som folk har valt bort?
Eller så kan man göra som i USA och strunta i att pengarna inte finns. Det är det som kallas för budgetunderskott, och är det som Krugman i slutändan förordar att Sverige ska ha.
Budgetunderskott måste betalas tillbaks, så man kan säga att ett budgetunderskott omfördelar pengar från framtiden (frukten av våra barns ansträngningar) till nu. Sättet som skulden skjuts på framtiden på kallas för inflation, och är precis vad vi hade i Sverige under 80-talet. I massiva mått. Tack vare budgetunderskott och massiva "stimulanser".
Så nä, Paul Krugman. Vi har provat ditt recept redan och det smakade inte så bra. Om du tog en titt på ditt eget lands galopperande statsskuld så kanske du snarare skulle lära dig av den svenska budgetdisciplin som infördes av socialdemokraterna och som Reinfeldt och Borg helt enkelt fortsätter.
Och Paul, ta en titt på hålen i dina resonemang.
Problemet med Krugmans argument är flerfaldiga, vilket många, ekonomer redan har noterat.
Paul Krugmans standardlösning på problem stavas SPENDERA. Håll igång produktionen, "stimulera" igång ekonomin, vräk på, ös på. Handlar det inte om konstgjort låga federala räntor, så handlar det om att låta statligt styrda låneinstitut ge för billiga och enkla bolån. Konsumera mera, skit samma om pengarna finns eller inte.
När konsumtionen i USA stannade upp ett tag efter elfte september 2001, så var Krugman en av dem som förordade vansinnesutlåningen som drev på fastighetsbubblan.
Och nu, med en ny regim i Vita Huset så handlar det om mer direkta pengar.
Kruxet är att du inte kan stimulera igång ekonomin. Stimulanserna handlar antingen om att försöka bibehålla ett visst konsumtionsmönster, eller att skapa ett nytt hos folk. Men folk ändrar själva sina konsumtionsmönster när det befintliga utbudet inte passar dem längre.
Så det bästa stimulansen kan åstadkomma är konstgjord andning på ett sådant utbud som inte klarar sig när folk själva bestämmer hur deras nya konsumtion ska se ut.
Det näst värsta stimulansen åstadkommer är att det nya, det som folk egentligen vill ha, fördröjs.
Och det värsta är att stimulanspengarna ju måste tas någonstans ifrån.
Regeringar har inga egna pengar. De kan omfördela de pengar de driver in via skatterna. Men det skapar ju i sig inget nytt. Skatter kan bara tas från delar av ekonomin som redan fungerar (som producerar vad folk vill ha). Ska de pengarna stoppas i produktion som folk har valt bort?
Eller så kan man göra som i USA och strunta i att pengarna inte finns. Det är det som kallas för budgetunderskott, och är det som Krugman i slutändan förordar att Sverige ska ha.
Budgetunderskott måste betalas tillbaks, så man kan säga att ett budgetunderskott omfördelar pengar från framtiden (frukten av våra barns ansträngningar) till nu. Sättet som skulden skjuts på framtiden på kallas för inflation, och är precis vad vi hade i Sverige under 80-talet. I massiva mått. Tack vare budgetunderskott och massiva "stimulanser".
Så nä, Paul Krugman. Vi har provat ditt recept redan och det smakade inte så bra. Om du tog en titt på ditt eget lands galopperande statsskuld så kanske du snarare skulle lära dig av den svenska budgetdisciplin som infördes av socialdemokraterna och som Reinfeldt och Borg helt enkelt fortsätter.
Och Paul, ta en titt på hålen i dina resonemang.
torsdag 23 juli 2009
Skattefridagen
I genomsnitt betalar en svensk ungefär 55% av vad man tjänar i skatter. 55% utslaget på ett år blir dag 204. Det är idag.
Henrik Alexandersson skriver klokt:
Jag gillar att betala skatt. Men att betala mer i skatt än i andra länder, och ändå ha det sämre, det är inte rätt. Det är ett bevis på att man betalar för mycket.
Henrik Alexandersson skriver klokt:
Sverige har fortfarande bland de högsta skattetrycken i världen. Vi har inte den bästa sjukvården, inte den bästa polisen, inte de bästa skolorna, inte den bästa militären, inte den bästa åldringsvården, inte den bästa infrastrukturen och inte det bästa rättsväsendet. Men vi har, som sagt, en av de största prislapparna.
Jag gillar att betala skatt. Men att betala mer i skatt än i andra länder, och ändå ha det sämre, det är inte rätt. Det är ett bevis på att man betalar för mycket.
tisdag 21 juli 2009
Internet är ingen särskild plats
I kommentarsfältet till debattartikeln "Hemlig process leder till slutet internet" på DN skrev "Daniel S" att internet "...är skapat av användarna för användarna och tillhör användarna. De kontrollverktyg och den övervakning som inte är tillåten utanför internet ska inte heller vara tillåten i den digitala världen. Svårare än så är det inte."
Det är precis vad det handlar om. Jag har fått mothugg när jag återupprepat hans ord, med hänvisning till barnpornografers och terroristers illdåd. Tanken är att om barnpornografer och terrorister använder internet, så kan vi komma åt dem genom att massövervaka internet.
Men varför stanna vid internet? Om nu brottsbekämpning alltid är viktigare än allting annat? Barnpornografernas och terroristernas brott äger ju rum i det verkliga livet. Övergreppet äger rum i ett fysiskt sovrum. Bomben briserar på en fysisk plats där en massa människor rör sig.
Men jag har aldrig hört någon argumentera för kameror i varje sovrum, eller massröntgen av allas väskor innan de får röra sig på offentlig plats. Möjligen i länder som varit hårt drabbade av bomber. Men också där får man mothugg av integritetsskäl.
Nyckelordet är "mass-". Massavlyssning, massövervakning, massiv kontrol av hela det svenska internets in- och utgångar, drabbar alla. Systemet handlar om att programmera in kriterier för misstänkt beteende. Om ditt beteende råkar sammanfalla med kriterierna, så riskerar du att få på dig en människa som övervakar din kommunikation. Utan din vetskap, och som du aldrig bett om.
Och du har ingen chans att slippa undan, med mindre än att du slutar använda internet, alternativt vidtar så krångliga mått och steg att det blir meningslöst. Inte för terrorister och barnpornografer förstås. Men vad hände med tankens frihet för oss övriga?
Vilka kriterierna för misstänkt beteende är, är hemliga. Den demokratiska insynen i vem som hanterar informationen är obefintlig eller mycket bristfällig. Anställningarna görs av samma mänskliga misstagsbenägna människor som titt som tätt råkar sätta nynazister på poster inom försvaret...
Och ingen har berättat hur man hanterar problemet när terrorister eller barnpornografer befinner sig på insidan av övervakningssystemet. Hur vaktas väktarna?
Alla dessa skäl är inte nya i och med internet. Det fanns en tid långt innan internet då demokratierna i Väst av precis dessa skäl beslöt att inte rutinmässigt avlyssna folks telefonsamtal eller sprätta upp deras brev. Skäl varför demokratierna i Väst förbjöd polis och militär att spionera på det egna folket.
Skäl till varför demokratierna i Väst införde hinder för polisarbetet i form av krav på skälig misstanke och domstolsbeslut innan telefonavlyssning och postkontroll kan utföras mot en enskild brottsmisstänkt individ.
Allt jag begär är att samma skäl och principer fortsätter att gälla. Jag har inget emot brottsbekämpning, eller integritetskränkningar mot enskilda så länge som de äger rum av goda och lagliga skäl som kan redovisas för och ställas till ansvar för i efterhand.
Antingen jag går på stan, sitter i mitt hem, skriver eller ringer till någon, eller surfar, bloggar och e-postar. Samma.
Det är precis vad det handlar om. Jag har fått mothugg när jag återupprepat hans ord, med hänvisning till barnpornografers och terroristers illdåd. Tanken är att om barnpornografer och terrorister använder internet, så kan vi komma åt dem genom att massövervaka internet.
Men varför stanna vid internet? Om nu brottsbekämpning alltid är viktigare än allting annat? Barnpornografernas och terroristernas brott äger ju rum i det verkliga livet. Övergreppet äger rum i ett fysiskt sovrum. Bomben briserar på en fysisk plats där en massa människor rör sig.
Men jag har aldrig hört någon argumentera för kameror i varje sovrum, eller massröntgen av allas väskor innan de får röra sig på offentlig plats. Möjligen i länder som varit hårt drabbade av bomber. Men också där får man mothugg av integritetsskäl.
Nyckelordet är "mass-". Massavlyssning, massövervakning, massiv kontrol av hela det svenska internets in- och utgångar, drabbar alla. Systemet handlar om att programmera in kriterier för misstänkt beteende. Om ditt beteende råkar sammanfalla med kriterierna, så riskerar du att få på dig en människa som övervakar din kommunikation. Utan din vetskap, och som du aldrig bett om.
Och du har ingen chans att slippa undan, med mindre än att du slutar använda internet, alternativt vidtar så krångliga mått och steg att det blir meningslöst. Inte för terrorister och barnpornografer förstås. Men vad hände med tankens frihet för oss övriga?
Vilka kriterierna för misstänkt beteende är, är hemliga. Den demokratiska insynen i vem som hanterar informationen är obefintlig eller mycket bristfällig. Anställningarna görs av samma mänskliga misstagsbenägna människor som titt som tätt råkar sätta nynazister på poster inom försvaret...
Och ingen har berättat hur man hanterar problemet när terrorister eller barnpornografer befinner sig på insidan av övervakningssystemet. Hur vaktas väktarna?
Alla dessa skäl är inte nya i och med internet. Det fanns en tid långt innan internet då demokratierna i Väst av precis dessa skäl beslöt att inte rutinmässigt avlyssna folks telefonsamtal eller sprätta upp deras brev. Skäl varför demokratierna i Väst förbjöd polis och militär att spionera på det egna folket.
Skäl till varför demokratierna i Väst införde hinder för polisarbetet i form av krav på skälig misstanke och domstolsbeslut innan telefonavlyssning och postkontroll kan utföras mot en enskild brottsmisstänkt individ.
Allt jag begär är att samma skäl och principer fortsätter att gälla. Jag har inget emot brottsbekämpning, eller integritetskränkningar mot enskilda så länge som de äger rum av goda och lagliga skäl som kan redovisas för och ställas till ansvar för i efterhand.
Antingen jag går på stan, sitter i mitt hem, skriver eller ringer till någon, eller surfar, bloggar och e-postar. Samma.
Lästips
Johan Ingerö om etermedias lite skiftande hållning till homofober och rasister. OK om de heter "Omar", men inte OK om de heter "Sven".
måndag 20 juli 2009
Om vikten av demokrati även i miljöpolitiken
Björn Lomborg skriver en klok artikel angående den senaste tidens brösttoner i klimatdebatten, toner som går ut på att eftersom inte de demokratiskt valda ledarna i tillräckligt hög grad agerar mot kolförbränning, så är det ett grundläggande fel med det demokratiska systemet.
Ett slags "nöd bryter lag"-argument, inte helt olikt det som andra antidemokratiska krafter tagit till (typ CIA: "för att värna demokratin måste vi upphäva den i vissa afrikanska stater", eller McCarthys kommunistjakt, eller häxbränningarna, eller "revolutionen kräver proletariatets diktatur tills dess att sann demokrati kan införas").
Lomborgs tes är att även om utsläpp av människogenererad koldioxid verkligen är så farligt som de mest negativa antagandena gör gällande, så följer inte automatiskt att ett snabbstopp eller drastisk minskning är det enda rätta.
Fördelarna måste i varje stund vägas mot nackdelarna. Även om AGW-hypotesens allra värsta katastrofscenario blir verklighet (vilket verkligen kan ifrågasättas), så måste det ställas mot konsekvenserna av drastiskt minskad bränsleanvändning.
Vi använder ju bränsle för att med framgång utrota fattigdom, sjukdom och hunger. Hur vi prioriterar den ena sortens lidande emot det andra måste vara föremål för en ständig debatt och demokratisk kontroll. Det går inte att lägga i händerna på dem som ensidigt hävdar det ena eller det andra perspektivet. Politiska avvägningar är folkets sak.
Ett slags "nöd bryter lag"-argument, inte helt olikt det som andra antidemokratiska krafter tagit till (typ CIA: "för att värna demokratin måste vi upphäva den i vissa afrikanska stater", eller McCarthys kommunistjakt, eller häxbränningarna, eller "revolutionen kräver proletariatets diktatur tills dess att sann demokrati kan införas").
Lomborgs tes är att även om utsläpp av människogenererad koldioxid verkligen är så farligt som de mest negativa antagandena gör gällande, så följer inte automatiskt att ett snabbstopp eller drastisk minskning är det enda rätta.
Fördelarna måste i varje stund vägas mot nackdelarna. Även om AGW-hypotesens allra värsta katastrofscenario blir verklighet (vilket verkligen kan ifrågasättas), så måste det ställas mot konsekvenserna av drastiskt minskad bränsleanvändning.
Vi använder ju bränsle för att med framgång utrota fattigdom, sjukdom och hunger. Hur vi prioriterar den ena sortens lidande emot det andra måste vara föremål för en ständig debatt och demokratisk kontroll. Det går inte att lägga i händerna på dem som ensidigt hävdar det ena eller det andra perspektivet. Politiska avvägningar är folkets sak.
Hans Bergström om G8-ledarnas mål och mening
I DN skriver Hans Bergström om G8-ledarnas mål att temperaturn får stiga max 2 grader C jämfört med förindustriell tid. Han räknar upp problemen med en sådan politik:
Var miljövän, men rusa inte iväg.
- Att världsledarna tror sig veta hur väder och klimat ska styras
- Att världsledarna tror sig besitta en klimatmodell som förutspår klimatet år 2050
- Att världsledarnas politiska styrmedel verkligen kommer att uppnå önskat resultat.
- Att fattiga människors liv och hälsa riskeras.
- Att en korrupt organisation utan demokratisk insyn där diktaturstater är med och bestämmer dagordningen, ska få lov att diktera villkoren.
Var miljövän, men rusa inte iväg.
söndag 19 juli 2009
lördag 18 juli 2009
FN, FN, gamle vän...
Läs om en dysfunktionell världsorganisation:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3217419.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3217419.svd
Att inte få den vård man betalat för II
Vissa landsting tycker att staten ska betala influensavaccin. Regeringen säger nej, och Bengt Silfverstrand är förgrymmad.
"Självklart ska staten stå för fiolerna", säger han.
Hm...
Landstingen har beskattningsrätt samt ett uppdrag att för dessa skattemedel stå för sjukvården.
Medborgarna har vara valt dem till det uppdraget, och betalar in stora mängder skatt för att de ska klara av det.
När de i det läget ropar på ytterligare medel så är det ett bevis på att de dels inte klarar av sitt uppdrag, och dels vill lämpa över ansvaret på någon annan.
Landstinget är som ett vårdföretag, och landstingspolitikerna dess styrelse. Vad hade Bengt Silfverstrande m fl sagt om de ansvariga på något annat vårdföretag hade betett sig lika illa?
Den statskassa de vill ska gripa in består av exakt samma sorts pengar som deras egna: medborgarnas skattepengar.
Det finns liksom inga andra sorts pengar i vare sig stat, kommun eller landsting än dem som medborgarna själva skrapar ihop och tvingas lämna ifrån sig. Inga extramedel.
Syftet med de gemensamma pengarna, antingen de finns på kommunal, landstings- eller statlig nivå, är att klara av gemensamma åtaganden. På varje nivå finns det utsedda förvaltare som ska göra sin del av arbetet. T ex ska sjukvården skötas av landstingen.
Om nu inte de utsedda förvaltarna klarar av förvaltningen så får de ta konsekvensen. Och ägarna till vårdföretaget, dvs medborgarna, får ta konsekvensen av att ha utsett en sån usel landstingsledning.
Att stämma in i landstingens gnäll är att trivialiserar deras inkompetens. Det är att säga till folket: ni får faktiskt betala kalaset en gång till!
För det är precis det som alla statliga extrapengar är: skattebetalarnas extra inbetalningar. Staten har inga fioler. "Staten ska stå för fiolerna" betyder "Folket ska stå för fiolerna".
Vilket de redan har gjort genom landstingsskatten. Så det handlar om att tvinga folk att pröjsa två gånger för samma vara.
Hur många gånger skulle du gå till en affär som gjorde så mot dig?
"Självklart ska staten stå för fiolerna", säger han.
Hm...
Landstingen har beskattningsrätt samt ett uppdrag att för dessa skattemedel stå för sjukvården.
Medborgarna har vara valt dem till det uppdraget, och betalar in stora mängder skatt för att de ska klara av det.
När de i det läget ropar på ytterligare medel så är det ett bevis på att de dels inte klarar av sitt uppdrag, och dels vill lämpa över ansvaret på någon annan.
Landstinget är som ett vårdföretag, och landstingspolitikerna dess styrelse. Vad hade Bengt Silfverstrande m fl sagt om de ansvariga på något annat vårdföretag hade betett sig lika illa?
Den statskassa de vill ska gripa in består av exakt samma sorts pengar som deras egna: medborgarnas skattepengar.
Det finns liksom inga andra sorts pengar i vare sig stat, kommun eller landsting än dem som medborgarna själva skrapar ihop och tvingas lämna ifrån sig. Inga extramedel.
Syftet med de gemensamma pengarna, antingen de finns på kommunal, landstings- eller statlig nivå, är att klara av gemensamma åtaganden. På varje nivå finns det utsedda förvaltare som ska göra sin del av arbetet. T ex ska sjukvården skötas av landstingen.
Om nu inte de utsedda förvaltarna klarar av förvaltningen så får de ta konsekvensen. Och ägarna till vårdföretaget, dvs medborgarna, får ta konsekvensen av att ha utsett en sån usel landstingsledning.
Att stämma in i landstingens gnäll är att trivialiserar deras inkompetens. Det är att säga till folket: ni får faktiskt betala kalaset en gång till!
För det är precis det som alla statliga extrapengar är: skattebetalarnas extra inbetalningar. Staten har inga fioler. "Staten ska stå för fiolerna" betyder "Folket ska stå för fiolerna".
Vilket de redan har gjort genom landstingsskatten. Så det handlar om att tvinga folk att pröjsa två gånger för samma vara.
Hur många gånger skulle du gå till en affär som gjorde så mot dig?
fredag 17 juli 2009
Det går ett spöke genom Europa...
...liberalismens spöke.
Och så går det ett helt annat spöke genom Europa samtidigt, nämligen centralismens och maktfullkomlighetens spöke. Som t ex på EU-nivå kämpar rätt hårt för att motverka frihetspolitiken.
Och så går det ett tredje spöke omkring på landets kultursidor, t ex på GP, som försöker få det till att Stockholmsprogrammets och övriga EUs högst antiliberala politik i själva verket är ett utslag av liberalism.
Jo, tjena...
Har det gått någon förbi att liberaler och utvecklingen inom EU inte direkt är kompatibla storheter?
Och så går det ett helt annat spöke genom Europa samtidigt, nämligen centralismens och maktfullkomlighetens spöke. Som t ex på EU-nivå kämpar rätt hårt för att motverka frihetspolitiken.
Och så går det ett tredje spöke omkring på landets kultursidor, t ex på GP, som försöker få det till att Stockholmsprogrammets och övriga EUs högst antiliberala politik i själva verket är ett utslag av liberalism.
Jo, tjena...
Har det gått någon förbi att liberaler och utvecklingen inom EU inte direkt är kompatibla storheter?
Who the CAP fits...
Det är väl tyvärr så här att tiden är långt ifrån mogen för att avskaffa CAP, EU:s jordbruksvansinne.
Däremot som artikeln föreslår snarare fasa ut och omvandla.
En hållning som jag i allmänhet gillar: gärna långtgående liberaliseringar, men det finns ingen anledning att hetsa.
Däremot börja genomföra dem nu, så att vi slipper att TVINGAS hetsa igenom dem.
Däremot som artikeln föreslår snarare fasa ut och omvandla.
En hållning som jag i allmänhet gillar: gärna långtgående liberaliseringar, men det finns ingen anledning att hetsa.
Däremot börja genomföra dem nu, så att vi slipper att TVINGAS hetsa igenom dem.
De dö fria
Jag är ingen vän av civil olydnad. Men denna bild (från HAX) fick mig att tänka på en text av Torgny Segerstedt:
[Denna bild alltså]
[Denna bild alltså]
De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden.
Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria.
De likna icke de där som sträcka hals
och kackla vid sitt mattråg
och beskärma sig över "galningarna".
I sinom tid skola dessa sansade gröpätare
slaktas och förtäras.
Det går så med de tama djuren.
De taga inga risker och de förlora alla chanser.
Torgny Segerstedt
måndag 13 juli 2009
Varför jag tror att krisen i USA blir lång
...tack vare Obamas "stimulanspaket".
Det här är alltså skrivet av ekonomer av den österrikiska skolan, som varit oerhört pricksäkra vad gäller att förutse kriser, så även denna.
Läs: http://mises.org/story/3562
Det här är alltså skrivet av ekonomer av den österrikiska skolan, som varit oerhört pricksäkra vad gäller att förutse kriser, så även denna.
Läs: http://mises.org/story/3562
DN om centralbankernas roll
Bra ledare på DN.
Man kan reglera låneinstituten till dödsdagar, om centralbankerna ändå gör pengarna konstgjort billiga, så kommer det att i systemet finnas ett överskott av lättillgängliga stålar att slösa bort på högriskprojekt. Då skapas bubblor.
Så länge centralbankerna försöker använda räntan för att försöka styra ekonomin, trots att ekonomin i verkligheten går sina helt egna vägar, så kommer vi att ha finanskriser.
Man kan reglera låneinstituten till dödsdagar, om centralbankerna ändå gör pengarna konstgjort billiga, så kommer det att i systemet finnas ett överskott av lättillgängliga stålar att slösa bort på högriskprojekt. Då skapas bubblor.
Så länge centralbankerna försöker använda räntan för att försöka styra ekonomin, trots att ekonomin i verkligheten går sina helt egna vägar, så kommer vi att ha finanskriser.
lördag 11 juli 2009
CH Hermansson
Måste bara länka vidare Flammans gamla intervju med CH Hermansson. Jag tyckte en gång i tiden att det var en väldigt sympatisk farbror. Ville väl.
Och vill väl, det tror jag fortfarande han vill, men HJÄLP vad aningslös!
Han konstaterar att fortfarande har inget socialistiskt parti lyckats genomföra socialismen. Och på frågan om väpnad kamp så säger han "men med vem?". Inte "men MOT vem?". Vem ska behöva bli hotad till livet för att hans ideer ska bli verklighet?
Den väpnade kampen idealiseras som sådan, för att man vill slippa besvara sådana frågor. Slippa inse att någon måste ställa sig upp vid gevärsmynningen och lämna ifrån sig det man lever av eller har tänkt ut. Slippa besvara frågan om vem det i så fall skulle vara.
Och vill väl, det tror jag fortfarande han vill, men HJÄLP vad aningslös!
Han konstaterar att fortfarande har inget socialistiskt parti lyckats genomföra socialismen. Och på frågan om väpnad kamp så säger han "men med vem?". Inte "men MOT vem?". Vem ska behöva bli hotad till livet för att hans ideer ska bli verklighet?
Den väpnade kampen idealiseras som sådan, för att man vill slippa besvara sådana frågor. Slippa inse att någon måste ställa sig upp vid gevärsmynningen och lämna ifrån sig det man lever av eller har tänkt ut. Slippa besvara frågan om vem det i så fall skulle vara.
Kontrollfreakens våta dröm
De senaste femton åren har varit fantastiska. Ökad frihet för allt fler på jorden har gjort färre hungriga, och fler delaktiga, och detta på en planet som är renare än på länge.
I skiftet åttio-nittio-talet tröttnade stora delar av världen på kontrollfreakens misslyckande. En frihetsvåg av demokratisering och frihandel drog över världen. Fler människor fick tillgång till sig själva och vad de hade skapat. Vare sig tankar eller varor eller människor har rört sig lika långt och fritt förut.
Men nu hörs mullret från en väldig reaktion. Från fler och fler håll arbetar starka krafter för att bekämpa den friheten. Och som vanligt tar man till inbillade hot och skrämselpropaganda för att driva in att det här är ett nödläge, för din egen säkerhets skull upphäver vi dina naturliga rättigheter!
Tre exempel:
Den sistnämnda är verkligen den våta drömmen för alla kontrollfreaks. För allt det som utmanar kontrollfreaksen: fritt flöde av tankar, människor och människornas skapelser i ett fritt och frivilligt utbyte; det förutsätter ett visst mått av förbränning.
Så kan man lura i folk att koldioxid, en förutsättning för livet på jorden och resultatet av ren förbränning (som t ex i din egen utandningsluft), är någonting farligt, då kommer man ju åt att reglera allt ifrån internet till import från tredje världen (och skapar samtidigt ett effektivt hinder för: mediciner, säkra förlossningar, mattransporter, slippa självhushållning, slippa elda kobajs för matlagning...)
Jag kommer inte att kunna se mina barn i ögonen om jag inte reagerar NU.
I skiftet åttio-nittio-talet tröttnade stora delar av världen på kontrollfreakens misslyckande. En frihetsvåg av demokratisering och frihandel drog över världen. Fler människor fick tillgång till sig själva och vad de hade skapat. Vare sig tankar eller varor eller människor har rört sig lika långt och fritt förut.
Men nu hörs mullret från en väldig reaktion. Från fler och fler håll arbetar starka krafter för att bekämpa den friheten. Och som vanligt tar man till inbillade hot och skrämselpropaganda för att driva in att det här är ett nödläge, för din egen säkerhets skull upphäver vi dina naturliga rättigheter!
Tre exempel:
- Ekonomisk frihet - hejdå! Trots att den förra uppsättningen finansregleringar blev fatala (Jo, ni måste låna ut pengar till de som inte har råd, och nej, det gör inget om ni tar löjligt stora risker för vi backar upp er med skattemedel), och trots att den ökade fria rörligheten av kapital (=frånvaron av inskränkningar) har lyft mängder med människor upp ur fattigdomen, så ropas det på mer snedvridande regleringar.
- Tankens frihet - hejdå! Trots att en massiv övervakning inte hade kunnat stoppa vare sig elfte september eller andra terroristdöd, och trots att den övervägande majoriteten av medborgare är vanligt, hyggligt folk, och trots att statens representanter inte är genomgående goda, och trots att internet är en privat uppgörelse mellan en massa människor om att koppla samman sina datorer för att de vill kommunicera utan gränser eller hinder, något som ingen annan har med att göra, så ropas det på massövervakning och kontrollsamhälle.
- Allas frihet - hejdå! Trots att jordens medeltemperatur inte har stigit sedan 2001 (tvärtemot larmen), trots att havsytan inte har stigit, trots att isarna vid polerna är tjockare än på länge, trots att koldioxid utgör bara en liten bråkdel av vår atmosfär och är en obetydlig klimatgas jämfört med vattenånga, och trots att klimatet styrs mer av solen än av vår förbränning, och trots att studier av inlandsisarna visat att höjd temperatur FÖREGÅR höjda halter av koldioxid, och trots att klimatet varit betydligt varmare under både stenålder och vikingatid än nu, och trots att koldioxidhalten också varit högre och trots att högst skiftande väder och klimat helt enkelt är en del av livet på jorden, och trots att det finns mängder av andra miljöproblem så ropas det på globala koldioxidregleringar.
Den sistnämnda är verkligen den våta drömmen för alla kontrollfreaks. För allt det som utmanar kontrollfreaksen: fritt flöde av tankar, människor och människornas skapelser i ett fritt och frivilligt utbyte; det förutsätter ett visst mått av förbränning.
Så kan man lura i folk att koldioxid, en förutsättning för livet på jorden och resultatet av ren förbränning (som t ex i din egen utandningsluft), är någonting farligt, då kommer man ju åt att reglera allt ifrån internet till import från tredje världen (och skapar samtidigt ett effektivt hinder för: mediciner, säkra förlossningar, mattransporter, slippa självhushållning, slippa elda kobajs för matlagning...)
Jag kommer inte att kunna se mina barn i ögonen om jag inte reagerar NU.
fredag 10 juli 2009
Den ena handen och den andra och den tredje osv
Det här är så dumt så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
I maj skrev jag om att vi måste betala två gånger för vår egen mat samtidigt som vi håller bönder i tredje världen i fattigdom.
Nu visar det sig att vi kanske måste betala även en tredje gång. Och fortsätta hålla tredje världens bönder kvar i fattigdom alltså.
Alltså: först så betalar vi i form av jordbruksstöd för att olönsam matproduktion ska få fortsätta (övergödning av vattendrag, någon?).
Sedan så betalar vi i form av höga tullar på livsmedel gentemot tredje världen. Jo, vi betalar eftersom tullarna blockerar billigare livsmedel från att ta sig in (tullmurar gentemot fattiga afrikanska bönder, någon?).
Och nu ska vi kanske avsätta pengar för att stödja jordbruksutvecklingen.
Suck. Alltså: det är inte produktiviteten i Afrika som sådan det är fel på. Jovisst är den låg. Men varje ansats att höja den är meningslös eftersom de inte får tilräcklig avsättning för sina produkter. Eftersom de inte får sälja till europeer utan att betala höga tullar.
Hade de istället fått avsättning för produkterna här, så hade de fått utväxling av produktivitetshöjande insatser, vilket hade lockat investerare, vilket hade skapat ett Afrika som står på egna ben, och kan försörja sin egen befolkning. Det snuskigaste är att vi har höga tullar på råvaror, men sjukt höga tullar på förädlade produkter. Det är dyrt att importera Keynianska apelsiner. Men Keyniansk apelsinmarmelad, oj oj oj, det är dyrt det.
Jag skäms över att vara västerlänning sådana här dagar. Varför kan inte G8-länderna besluta sig för att unilateralt avskaffa alla tullar?
Uppdatering: Såg att jag gjort årets Freudianska felsägning här ovan: Keyniansk (=i enlighet med gödsla-med-andras-pengar-Keynes) ska naturligtvis vara Keniyansk (=kommande från landet Kenya). Nåväl...
I maj skrev jag om att vi måste betala två gånger för vår egen mat samtidigt som vi håller bönder i tredje världen i fattigdom.
Nu visar det sig att vi kanske måste betala även en tredje gång. Och fortsätta hålla tredje världens bönder kvar i fattigdom alltså.
Alltså: först så betalar vi i form av jordbruksstöd för att olönsam matproduktion ska få fortsätta (övergödning av vattendrag, någon?).
Sedan så betalar vi i form av höga tullar på livsmedel gentemot tredje världen. Jo, vi betalar eftersom tullarna blockerar billigare livsmedel från att ta sig in (tullmurar gentemot fattiga afrikanska bönder, någon?).
Och nu ska vi kanske avsätta pengar för att stödja jordbruksutvecklingen.
Suck. Alltså: det är inte produktiviteten i Afrika som sådan det är fel på. Jovisst är den låg. Men varje ansats att höja den är meningslös eftersom de inte får tilräcklig avsättning för sina produkter. Eftersom de inte får sälja till europeer utan att betala höga tullar.
Hade de istället fått avsättning för produkterna här, så hade de fått utväxling av produktivitetshöjande insatser, vilket hade lockat investerare, vilket hade skapat ett Afrika som står på egna ben, och kan försörja sin egen befolkning. Det snuskigaste är att vi har höga tullar på råvaror, men sjukt höga tullar på förädlade produkter. Det är dyrt att importera Keynianska apelsiner. Men Keyniansk apelsinmarmelad, oj oj oj, det är dyrt det.
Jag skäms över att vara västerlänning sådana här dagar. Varför kan inte G8-länderna besluta sig för att unilateralt avskaffa alla tullar?
Uppdatering: Såg att jag gjort årets Freudianska felsägning här ovan: Keyniansk (=i enlighet med gödsla-med-andras-pengar-Keynes) ska naturligtvis vara Keniyansk (=kommande från landet Kenya). Nåväl...
Fascism som fascism
Petter Larsson upprörs i Aftonbladet över jämförelserna mellan de sk "vänsterautonomas" våld och de sk "högerextremas".
Det är inte helt klart vad han vill säga med artikeln. Men flera av hans resonemang är otäcka.
För det första gör han en poäng av att det "högerextrema" politiska våldet över en tioårsperiod varit grövre än det "vänsterextrema". Och det stämmer om man ser till antalet offer.
Men statistiken spelar ju ingen roll för den som är drabbad. Om jag får stryk av en vänsterautonom för att jag sätter upp valaffischer eller om jag får stryk av en högerextrem för att jag pläderar för ökad invandring, så får jag ju ändå 100% ont.
Men det riktigt otäcka är att han påstår att det "högerextrema" våldet drabbar fler än det "vänsterautonoma". Exempel: Högerextremister ger sig på breda grupper, t ex HBT-personer och invandrare; medan de autonoma främst ger sig på högerextrema, samt politiker och poliser.
(Och näringsidkare förstås. Och invandrare, om de råkar vara judar, för då ska de minsann ställas till svars för staten Israels förehavanden...)
Saliga blindhet!
Det spelar liksom ingen roll vilken grupp av människor du hatar: bög, liberal, kommunist, nazist, affärsman eller arab: du har ingen rätt att slå dem för det. Nazister och AFA gör samhället precis lika otryggt genom att hota med våld alla som inte passar in i den egna mallen.
Vi övriga väljer att inte ta till våld för att skydda oss själva. Vi har delegerat våldsutövningen i samhället till en myndighet: polisen. En myndighet som vi övervakar genom demokratisk kontroll, inte genom mobbmentalitet.
Polisen finns för att inte bara de rika och starka ska få sina rättigheter skyddade, med våld om så krävs, utan för att även de svagaste ska få skydd. Att ge sig på polisen är att ge sig på dessa svagaste. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att polisen tillhör deras offer?
En annan sak som vi övriga valt, istället för att ta till våld, är det här med demokrati. Vi upprätthåller yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, tryckfrihet och demokratiska val för att olika åsikter ska kunna mötas, och så att alla vi människor fredligt ska kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans.
Då kommer även otrevliga åsikter att synas. Politiker med obehagliga ideer kommer att höras, och de kommer att åtnjuta lagens skydd för att få lov att höras. Eftersom alternativet är våld och ett samhälle där endast den starkaste får höras; så är demokratin ändå ljusår bättre.
Att ge sig på politiker för deras åsikters skull är ett hot mot demokratin, och ett steg mot våldssamhället. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att politiker tillhör deras offer?
Praktiskt nog så nämner inte Petter Larsson våldet och hotet mot näringsidkarna. För är det någonstans där det står klart att det autonoma våldet drabbar breda grupper så är det i aktionerna mot t ex McDonalds eller H&M. Folk får hata mackedonken och Hennes & Mauritz hur mycket de vill, men dessa företag finns därför att miljontals människor väljer deras produkter.
Alla företag finns enbart därför att stora grupper vanligt folk tycker att deras - eller deras kunders eller kunders kunders - produkter gör deras liv rikare och bättre. Aktionerna mot dessa näringsidkare är en aktion mot dessa stora människogrupper vanligt folk. Antingen vi pratar om bomber mot hamburgerier eller skadegörelse eller urspårade gatufester med stöldräder.
Vilka symboler man gömmer sig bakom, eller vilken grupp man utsett till huvudmotståndare spelar ingen roll. Det politiska våldet är den lilla klickens förakt och hot mot de stora människogrupperna. När man inte med demokratiska medel har lyckats få alla andra att lyssna, så tar man till våld och hot för att tvinga dem istället. Det är att hävda den starkes rätt, och den starkes rätt är ALLTID FASCISM!
Det är inte helt klart vad han vill säga med artikeln. Men flera av hans resonemang är otäcka.
För det första gör han en poäng av att det "högerextrema" politiska våldet över en tioårsperiod varit grövre än det "vänsterextrema". Och det stämmer om man ser till antalet offer.
Men statistiken spelar ju ingen roll för den som är drabbad. Om jag får stryk av en vänsterautonom för att jag sätter upp valaffischer eller om jag får stryk av en högerextrem för att jag pläderar för ökad invandring, så får jag ju ändå 100% ont.
Men det riktigt otäcka är att han påstår att det "högerextrema" våldet drabbar fler än det "vänsterautonoma". Exempel: Högerextremister ger sig på breda grupper, t ex HBT-personer och invandrare; medan de autonoma främst ger sig på högerextrema, samt politiker och poliser.
(Och näringsidkare förstås. Och invandrare, om de råkar vara judar, för då ska de minsann ställas till svars för staten Israels förehavanden...)
Saliga blindhet!
Det spelar liksom ingen roll vilken grupp av människor du hatar: bög, liberal, kommunist, nazist, affärsman eller arab: du har ingen rätt att slå dem för det. Nazister och AFA gör samhället precis lika otryggt genom att hota med våld alla som inte passar in i den egna mallen.
Vi övriga väljer att inte ta till våld för att skydda oss själva. Vi har delegerat våldsutövningen i samhället till en myndighet: polisen. En myndighet som vi övervakar genom demokratisk kontroll, inte genom mobbmentalitet.
Polisen finns för att inte bara de rika och starka ska få sina rättigheter skyddade, med våld om så krävs, utan för att även de svagaste ska få skydd. Att ge sig på polisen är att ge sig på dessa svagaste. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att polisen tillhör deras offer?
En annan sak som vi övriga valt, istället för att ta till våld, är det här med demokrati. Vi upprätthåller yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, tryckfrihet och demokratiska val för att olika åsikter ska kunna mötas, och så att alla vi människor fredligt ska kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans.
Då kommer även otrevliga åsikter att synas. Politiker med obehagliga ideer kommer att höras, och de kommer att åtnjuta lagens skydd för att få lov att höras. Eftersom alternativet är våld och ett samhälle där endast den starkaste får höras; så är demokratin ändå ljusår bättre.
Att ge sig på politiker för deras åsikters skull är ett hot mot demokratin, och ett steg mot våldssamhället. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att politiker tillhör deras offer?
Praktiskt nog så nämner inte Petter Larsson våldet och hotet mot näringsidkarna. För är det någonstans där det står klart att det autonoma våldet drabbar breda grupper så är det i aktionerna mot t ex McDonalds eller H&M. Folk får hata mackedonken och Hennes & Mauritz hur mycket de vill, men dessa företag finns därför att miljontals människor väljer deras produkter.
Alla företag finns enbart därför att stora grupper vanligt folk tycker att deras - eller deras kunders eller kunders kunders - produkter gör deras liv rikare och bättre. Aktionerna mot dessa näringsidkare är en aktion mot dessa stora människogrupper vanligt folk. Antingen vi pratar om bomber mot hamburgerier eller skadegörelse eller urspårade gatufester med stöldräder.
Vilka symboler man gömmer sig bakom, eller vilken grupp man utsett till huvudmotståndare spelar ingen roll. Det politiska våldet är den lilla klickens förakt och hot mot de stora människogrupperna. När man inte med demokratiska medel har lyckats få alla andra att lyssna, så tar man till våld och hot för att tvinga dem istället. Det är att hävda den starkes rätt, och den starkes rätt är ALLTID FASCISM!
torsdag 9 juli 2009
Näthat yada yada
Alltså, hur stort är problemet med "näthatet" egentligen?
Jag menar inte hur stor andel av lästa bloggar där någon pellejöns lagt en kränkande kommentar, den är säkert stor. Eller grovleken på elakheter när den är som värst. Det har man ju sett.
Men hur stort är problemet? Som problem betraktat, alltså.
Vad gör det om något troll skriver något dumt? Vems frihet inskränks? Vem får ont av att bokstäver står i en viss ordning?
Ord kan inte i sig skada. Inte ens fula ord. Eller kränkande ord. Inte i sig.
För att verbala kränkningar ska skada måste de ha ett reellt hot bakom sig. Komma från en maktposition. Från någon man är i beroendeställning till. Om t ex hela samhällsdiskursen är rasistisk, då är rasistiska tillmälen ett reellt hot. Eller om de kommer från kända våldsverkare. Eller om kränkningarna kommer från myndigheterna. Eller majoriteten i en skolklass. Eller ens ende vän.
Men om en eller ett par kommentatorer i ett öppet forum, som t ex en blogg, skriver elakt och kränkande, vad åstadkoms? Det enda som åstadskoms är att idioten framstår som den idiot han eller hon är. Och det bevisas att idiotens åsikter tack och lov är i minoritet.
Och en annan sak: förekomsten av enstaka idioter i en kommentarstråd bevisar att det är fråga om ett i sanning fritt åsiktsutbyte. Att den inte modereras von oben, utan inifrån sig själv.
Däremot är det allvarligt när man på sina håll försöker göra "näthatet" till ett stort problem. Plötsligt misstänkliggörs anonymiteten.
Eller så gör man som Hanne Kjöller och försöker dra generella och maktstrukturella växlar på vad som visar sig i själva verket vara en handfull dårar.
Och då måste man dra öronen åt sig. För visst är det tråkigt att dårar finns, men hur har bloggarna och anonymiteten i övrigt bidragit till debatten? Jo: fler röster, nästan allas röster, har chansen att bli hörda. De som faktiskt hörs har fått genomslag genom vanligt folks utväljande i det stora myllret.
Och ingen, inte ens journalister, kommer längre undan med att ljuga om sådant som går att kontrollera.
Det går ju inte att göra något åt dårarna utan att samtidigt förstöra allt det här nya goda. Tar man bort något av det: anonymiteten, allas möjlighet att lägga upp en blogg och skriva precis vad som helst, den fria tillgången på ett oövervakat internet, så försvinner fördelarna med bloggen som forum för samhällelig debatt. Då kommer vi tillbaks till åsiktsmonopolens tid, då ledarsidan var de enda bloggar som fanns.
Jag menar inte hur stor andel av lästa bloggar där någon pellejöns lagt en kränkande kommentar, den är säkert stor. Eller grovleken på elakheter när den är som värst. Det har man ju sett.
Men hur stort är problemet? Som problem betraktat, alltså.
Vad gör det om något troll skriver något dumt? Vems frihet inskränks? Vem får ont av att bokstäver står i en viss ordning?
Ord kan inte i sig skada. Inte ens fula ord. Eller kränkande ord. Inte i sig.
För att verbala kränkningar ska skada måste de ha ett reellt hot bakom sig. Komma från en maktposition. Från någon man är i beroendeställning till. Om t ex hela samhällsdiskursen är rasistisk, då är rasistiska tillmälen ett reellt hot. Eller om de kommer från kända våldsverkare. Eller om kränkningarna kommer från myndigheterna. Eller majoriteten i en skolklass. Eller ens ende vän.
Men om en eller ett par kommentatorer i ett öppet forum, som t ex en blogg, skriver elakt och kränkande, vad åstadkoms? Det enda som åstadskoms är att idioten framstår som den idiot han eller hon är. Och det bevisas att idiotens åsikter tack och lov är i minoritet.
Och en annan sak: förekomsten av enstaka idioter i en kommentarstråd bevisar att det är fråga om ett i sanning fritt åsiktsutbyte. Att den inte modereras von oben, utan inifrån sig själv.
Däremot är det allvarligt när man på sina håll försöker göra "näthatet" till ett stort problem. Plötsligt misstänkliggörs anonymiteten.
Eller så gör man som Hanne Kjöller och försöker dra generella och maktstrukturella växlar på vad som visar sig i själva verket vara en handfull dårar.
Och då måste man dra öronen åt sig. För visst är det tråkigt att dårar finns, men hur har bloggarna och anonymiteten i övrigt bidragit till debatten? Jo: fler röster, nästan allas röster, har chansen att bli hörda. De som faktiskt hörs har fått genomslag genom vanligt folks utväljande i det stora myllret.
Och ingen, inte ens journalister, kommer längre undan med att ljuga om sådant som går att kontrollera.
Det går ju inte att göra något åt dårarna utan att samtidigt förstöra allt det här nya goda. Tar man bort något av det: anonymiteten, allas möjlighet att lägga upp en blogg och skriva precis vad som helst, den fria tillgången på ett oövervakat internet, så försvinner fördelarna med bloggen som forum för samhällelig debatt. Då kommer vi tillbaks till åsiktsmonopolens tid, då ledarsidan var de enda bloggar som fanns.
lördag 4 juli 2009
Blott Svärje svänska ID-kort haver
Kulturskribenten Rasmus Malm är två saker. Dels vanvettigt ursäktande gentemot fascister som påstår sig vara anti-fascister. Men vill åtminstone vara konsekvent antirasist, och det ska han ha cred för.
I senaste GP (lördagen 4 juli) skriver han en krönika från kön hos Skatteverket. Han följer med när Adam från Jordanien ska hämta ut sitt leg. Utan leg får Adam inget kneg, och det är ju förstås förfärligt.
Förut var det så här, att du i princip var tvungen att ha ett leg för att få hämta ut ett leg. Eller massa svenska vänner från förr, eller ett svenskt pass, eller ett prästbetyg, eller vad som helst som du inte har om du kommer ensam till Sverige i vuxen ålder.
Vilket naturligtvis stänger ute dig. Vilket naturligtvis är korkat. Särskilt i mina ögon, jag som tycker att massinvandringen har kommit av sig lite och vill se mer av den varan.
Men från och med 1:a juni i år kan du som folkbokförd i Sverige äntligen få ett ID-kort på Skattemyndigheten. Det är ju därför som Adam från Jordanien överhuvudtaget är just där. Han har jobb på G, legitimationen var sista pusselbiten.
Men mitt i denna solskenshistoria gör Malm något lustigt. I mitten av texten berättar han om Moment 22-situationen i det förra regelverket. I presens, nästan så att man tror att det fortfarande gäller. Och så skriver han:
"Vad är det som pyser? Ljudet av den skrumpnande trovärdigheten i regeringens jobblinje och integrationspolitik kanske?"
Eh... va? OK, jag är för det mesta skeptisk till vad regeringen har för sig, men var det inte så att det var ett regeringsbeslut från den sittande regeringen som tog bort Moment-22-situationen till att börja med?
Nå, klart att det fortfarande är för krångligt att komma in i Sverige. Att få ett skattekonto och skattsedel (A, F eller FA-skatt) borde vara en enkel formalitet som en utlänning skulle kunna göra varsomhelt i världen. Därefter borde det vara enkelt att få köpa sig ett ID-kort, t ex hos passmyndigheten som redan har mojänger installerade med fotoutrustning, lamineringsskrivare och allt.
Men det har ju inte blivit svårare i och med regeringen Reinfeldt. Kom snarare ihåg vilka som satt vid makten då de svenska gränserna verkligen stängdes till.
(Hur är det med invandring och regeringspartierna? Är Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna på något särskilt sätt negativa till invandring? Eller flyktingmottagande? Vill man från regeringshåll göra det krångligt för folk att komma hit? Nä.)
I senaste GP (lördagen 4 juli) skriver han en krönika från kön hos Skatteverket. Han följer med när Adam från Jordanien ska hämta ut sitt leg. Utan leg får Adam inget kneg, och det är ju förstås förfärligt.
Förut var det så här, att du i princip var tvungen att ha ett leg för att få hämta ut ett leg. Eller massa svenska vänner från förr, eller ett svenskt pass, eller ett prästbetyg, eller vad som helst som du inte har om du kommer ensam till Sverige i vuxen ålder.
Vilket naturligtvis stänger ute dig. Vilket naturligtvis är korkat. Särskilt i mina ögon, jag som tycker att massinvandringen har kommit av sig lite och vill se mer av den varan.
Men från och med 1:a juni i år kan du som folkbokförd i Sverige äntligen få ett ID-kort på Skattemyndigheten. Det är ju därför som Adam från Jordanien överhuvudtaget är just där. Han har jobb på G, legitimationen var sista pusselbiten.
Men mitt i denna solskenshistoria gör Malm något lustigt. I mitten av texten berättar han om Moment 22-situationen i det förra regelverket. I presens, nästan så att man tror att det fortfarande gäller. Och så skriver han:
"Vad är det som pyser? Ljudet av den skrumpnande trovärdigheten i regeringens jobblinje och integrationspolitik kanske?"
Eh... va? OK, jag är för det mesta skeptisk till vad regeringen har för sig, men var det inte så att det var ett regeringsbeslut från den sittande regeringen som tog bort Moment-22-situationen till att börja med?
Nå, klart att det fortfarande är för krångligt att komma in i Sverige. Att få ett skattekonto och skattsedel (A, F eller FA-skatt) borde vara en enkel formalitet som en utlänning skulle kunna göra varsomhelt i världen. Därefter borde det vara enkelt att få köpa sig ett ID-kort, t ex hos passmyndigheten som redan har mojänger installerade med fotoutrustning, lamineringsskrivare och allt.
Men det har ju inte blivit svårare i och med regeringen Reinfeldt. Kom snarare ihåg vilka som satt vid makten då de svenska gränserna verkligen stängdes till.
(Hur är det med invandring och regeringspartierna? Är Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna på något särskilt sätt negativa till invandring? Eller flyktingmottagande? Vill man från regeringshåll göra det krångligt för folk att komma hit? Nä.)
fredag 3 juli 2009
torsdag 2 juli 2009
Och för övrigt
...är dessa konstgjorda låga räntor helt vansinniga.
I praktiken är de ett slags priskontroll på pengar. Konstgjort låg ränta betyder att pengar uthyres till ett konstgjort lågt pris.
Men om pengar istället lånas ut till marknadsmässiga priser så kommer priset (=räntan) vara hög när tiderna är osäkra och vi inte riktigt ännu har kommit på hur vi ska tjäna pengar.
Nu är pengarna konstgjort billiga och det betyder att de kommer att användas lättvindigt. Troligen för att höja priset på bostäder löjligt mycket.
Om lånemarknaden istället själv hade fått bestämma lånekostnaden så hade priset gått upp. Det hade minskat utlåningen. Istället hade kapital ackumulerats. Tills dess att investerare bedömer att de ackumulerat tillräckligt mycket pengar för att våga investera.
Varför varför varför hålla på att kladda och störa ett självreglerande system?
I praktiken är de ett slags priskontroll på pengar. Konstgjort låg ränta betyder att pengar uthyres till ett konstgjort lågt pris.
Men om pengar istället lånas ut till marknadsmässiga priser så kommer priset (=räntan) vara hög när tiderna är osäkra och vi inte riktigt ännu har kommit på hur vi ska tjäna pengar.
Nu är pengarna konstgjort billiga och det betyder att de kommer att användas lättvindigt. Troligen för att höja priset på bostäder löjligt mycket.
Om lånemarknaden istället själv hade fått bestämma lånekostnaden så hade priset gått upp. Det hade minskat utlåningen. Istället hade kapital ackumulerats. Tills dess att investerare bedömer att de ackumulerat tillräckligt mycket pengar för att våga investera.
Varför varför varför hålla på att kladda och störa ett självreglerande system?
Lagen om AnställningsStopp
Mona Sahlin sade en väldigt bra sak i sitt tal i Almedalen. Hon påminde om att antalet jobb i ett samhälle inte är fixerat. Ibland låter det ju så. Sverigedemokraterna tycker att invandrare inte ska komma hit och sno "våra jobb". Både Miljöpartister och Vänsterpartister har lanserat idén att man ska möta arbetslöshet genom att "dela på jobben".
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Att bekämpa efterfrågan med förbud
Skälet till att jag tycker att man bör avkriminalisera narkotikainnehav är inte att jag är någon stor vän av narkotika. Utan för att förbud inte verkar hjälpa, utan tvärtom stjälpa. Skärpningarna av lagarna mot innehav har pågått i stora delar av världen udner hela 90-talet. Samtidigt skördar narkotikan fler och fler offer på olika sätt, både direkt och indirekt. Ju fler förbud desto värre blir det.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[Denna bild alltså]](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh26E6g5bsswTA346ta7s2kIqDTtD3ErGOAQC6xOXZZq9OAJ-Ejt_HbsN5Pcsy2_wYrxFqbss25qdllnzRWHax1eF3mm-mKWsx9t602u3AlIfyM-bZZEqbWniY2yMashsSKJTD4REvvb_XE/s1600-h/state.jpg){kind=link}