söndagen den 30:e januari 2011

C och FRA

Ett av Centerns största trauma under senaste mandatperioden var FRA-lagen. Nej, frågan engagerade inte Svensson. Men den rörde djupt en stor del av dem som vänt sig till Centern under de senaste åren. Väljare som ville ha ett värn för den vanliga lilla människan, gentemot den storskaliga statsmakten. Liberaler.

I eftervalsanalysen pekade man ut som ett problem att Centern inte förmått kommunicera de kraftiga begränsningar i FRA-lagen man fått till i den slutgiltiga uppgörelsen.

Problemet med den analysen är ju att begränsningarna i FRA:s massavlyssning i praktiken inte är någonting värda. Allt det vi varnade för: ändamålsglidning, att alltfler myndigheter och branschorganisation får tillgång till datat, ingen övervakning av övervakarna; det blir verklighet, bit för bit. Pessimisterna får i det här fallet faktiskt rätt.

Oavsett vad man vill säga så kommer FRA-lagen, och hela det nya övervakningssamhället som rullas ut, att vara ett stort sår i Centern. Just för att det går 100% på tvärs emot vad Centern faktiskt beslutade om, i sitt Öppenhetsmanifest.

Inte förrän man löst den frågan, fångat upp och tagit på allvar de svåra rättighetsproblem som finns i övervakningsfrågan, kommer man på allvar kunna locka tillbaks frihetliga väljare.

lördagen den 29:e januari 2011

Jo, jag ser strukturer

Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.

Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.

Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.

För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.

Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.

När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.

Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.

Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.

Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.

Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.

Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.

Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).

Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.

Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.

Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.

Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.

För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.

Det är faktiskt såpass enkelt.

onsdagen den 26:e januari 2011

Interpellation om folks rätt att själva bestämma

Nej, allt är inte bra med den borgerliga regeringen.

Men riksdagsprotokoll som dessa, där en arg socialdemokrat frågar bland andra centerpartisten Anders W Jonsson hur regeringen kan vara så fräck att den tvingar kommunpampar runt om i landet att låta medborgarna själva avgöra vem som får lov att komma innanför deras dörrar och utföra till exempel hemtjänst; sådana riksdagsprotokoll påminner mig om att jag trots allt är väldigt glad att jag röstade som jag gjorde.

Det kallas visst för "obligatorisk pri-va-ti-sering" på Socialdemokratiska, trots att alltså ingen kommunal verksamhet av lagen tvingas upphöra eller övergå i privat regi. Den kommunala hemtjänsten får fortsätta så mycket den vill. Om den inte är så kass så att medborgarna själva väljer bort den, vill säga.

Som vanligt är det lagar som ger medborgarna mer inflytande och politikerna mindre, som vanligt är det sådana lagar som sticker socialdemokratin i ögonen.

Återanvänder ett citat från Sofia Arkelsten:


Vi tror inte att vi kan lösa människors vardag åt dem. Men vi ger verktygen. Det är skillnaden på vänster och höger.


(Stycket heter "3 § Svar på interpellation 2010/11:130 om obligatorisk privatisering av äldreomsorg i kommunerna")

tisdagen den 25:e januari 2011

Ord man får använda

Här i Absurdistan fortsätter hetsjakten på ord, och guilt-by-association anses numera vara ett giltigt resonemang.

I den Absurdiska provinsen Kanada till exempel blev plötsligt Dire Straits-låten "Money for nothing" omöjlig att spela i radio. Eftersom låten är skriven ur en tvär gammal flyttgubbes perspektiv. En flyttgubbe som på homofobiskt manér inte drar sig för att använda ordet "faggot" (=fikus, fjantig homosexuell man) om nyrika rockmusiker.

Flyttgubbens fördomsfulla perspektiv kan alltså inte längre skildras, eftersom man inte får lov att anlägga ett fördomsfullt perspektiv. Men sedan när innebar skildrandet av en fikitiv gestalts perspektiv, att man propagerar för det?

I den Absurdiska provinsen USA har man försökt sig på att lansera en nyutgåva av Huck Finn och Tom Sawyer där alla "besvärliga" referenser till "neger" och "nigger" och svarta människors föregivna brist på intelligens, har plockats bort eller tonats ner. Så det som förut var en utmärkt skildring av och satir över den amerikanska vita söderns syn på lag och brott, ordning och normbrytande, kvinnligt och manligt, slavar och slavägare; det har blivit något annat. Något tillrättalagt.

Men sedan när innebär skildrandet av en annan tids perspektiv att man propagerar för det?

På samma sätt har 30-talets Tintin och 50-talets Pippi Långstrump utsatts för attack, (trots att både Tintin och Pippi gör sina försök att agera normbrytare inom det koloniala perspektiv de lever under); och i dagarna stoppades Ture Sventon från nyutgivning eftersom en text från 50-talet innehåller det på den tiden rent deskriptiva begreppet "neger".

Det som var en kamp mot fördomar, har blivit en beröringsskräck. Som läsare tilltros man inte längre förmågan att se en text i sitt historiska sammanhang, eller förmågan att göra skillnad mellan protagonistens uppfattningar och författarens, eller förmågan att möta författarens uppfattning och sedan själv komma till rakt motsatt slutsats. Det är som om det förutsätts att Dostojevski propagerar för avlivandet av gamla tanter i Brott och straff, och att alla som läser det omedelbart håller med.

Det som kryper i mig är den typ av kletigt skuldbeläggande-genom-associationer som man måste ta till för att landa i den här beröringsskräcken. Att användandet av en term tolkas som att man ställer sig bakom ett visst tankemönster. Att närheten till ett resonemang smittar.

Andreas Johansson-Heinö drabbades av detta klet härförleden när hans diskussion kring assimilationsbegreppet fick Lisa Bjurwald att i en Absurdistansk tidning hävda att han på något sätt stod för detsamma, eller åtminstone var en del av en sådan "tendens".

Och frågan är om inte Sakine Madon drabbades av en variant av denna Absurdistans nationalsjuka när Ametist Azordegan problematiserade att Sakine och hennes texter ibland gillas av Sverigedemokrater.

Men frågan som Andreas ställde gällde varför folk som i sak förespråkade grader av assimilation inte vågade använda assimilationsbegreppet. Och Sakine måste, precis som varje annan liberal, älskas av rasister. Om man har den åsikten att yttrandefrihet gäller även idioter, kommer man att bli älskad av idioter. Det är ofrånkomligt. Men naturligtvis inget som ska ligga någon annan än idioterna till last.

Vad händer med förmågan att föra kollektiva samtal om svåra och viktiga saker, om förmågan att skilja begreppsanvändning från åsikter går förlorad? Och vad händer med förmågan att förstå och rätt kritisera ett diskriminerande perspektiv från förr, om vi inte kan ta oss rätten att återge det? Vad händer med vår förmåga att hantera flera perspektiv samtidigt, om vi inte tilltros den förmågan? Och varför göras ansvarig för vilka som kan tänkas gilla det man säger?

Det är obehagliga tendenser.

måndagen den 24:e januari 2011

Missa inte: kapitalstruktur förklarad

I diskussionen mellan Paul Krugman och Robert P Murphy har Murphy nu skrivit ett inlägg som på ett alldeles utmärkt sätt förklarar varför det här med kapitalstruktur är så viktigt i ekonomin, även på makronivå.

Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.

I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.

Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.

Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.

Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.

Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.

Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.

Murphy skriver:


I do not claim that the Austrian theory of the business cycle captures every pertinent feature of modern recessions. What I do claim is that a theory — including any of Paul Krugman's Keynesian models — that neglects the distortion of the capital structure during boom periods cannot possibly hope to accurately prescribe policy solutions after a crash.


Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.

söndagen den 23:e januari 2011

Magnus Andersson


Det behövs fler politiker som berättar varför småföretagaren som kliver upp halv sex och jobbar till åtta för att hålla en bygdens enda butik levande ska få chansen att tjäna pengar och att Centerpartiet därför strävar efter att sänka arbetsgivaravgifterna. För att det är rätt och skapar fler jobb.


Så sant som det är sagt!
Published with Blogger-droid v1.6.5

lördagen den 22:e januari 2011

Tunisien och tradmedia

Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.

Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.

Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.

I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.

Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.

En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.

Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.

Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.

Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.

onsdagen den 19:e januari 2011

Om censur i den fysiska världen Internet

Missa inte artikeln i Dagens Arena om ansvaret på Internet. Missa framförallt inte det som den mycket hala filuren Johan Axhamn säger:


– Utgångspunkten måste vara att samma regler ska gälla på internet som i den fysiska världen, till exempel om vilka yttranden som är olagliga. Och då bör det också finnas effektiva sanktioner mot den person som gör olagliga yttranden, säger han.


Det låter ju rätt bra. Utgångspunkten för oss censurmotståndare är ju den att det är självklart att samma regler ska gälla på nätet som i den fysiska världen. Eftersom ju Internet inte är något parallelluniversum. Internet är en del av den fysiska världen. Och i den fysiska världen, t ex med Internet som verktyg, begår människor brott.

Men notera hur Johan Axham resonerar kring vem som ska bära ansvaret för andra människors brottslighet:


Johan Axhamn tänker sig att it-leverantörerna i framtiden kommer att upprätta någon form av uppförandekoder för sina kunder. Men han menar samtidigt att det inte räcker.
– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.


exakt samma sätt resonerade de styrande i tryckpressens barndom. De ville göra tryckerierna ansvariga för tidningarnas innehåll. Så att tryckarna inte skulle våga trycka maktkritiska pamfletter.

Efter mycket kamp från censurmotståndarna slogs det slutligen fast att det var den som skrev texten som var ansvarig för den. Tryckaren, eller tidningsbudet, kunde inte göras ansvarig för författarens eventuella brott. Och så föddes den moderna demokratin, med opinionsfrihet.

Så fungerar det i den "fysiska världen". Så om Johan Axhamn på allvar vill att samma regler ska råda på Internet, så ska han med andra ord motsätta sig att tryckaren, dvs internetoperatören, blir ansvarig för innehållet.

För Johan Axhamn, som arbetar för upphovsrättslobbyn, är det fria informationsflödet (ett allmänintresse) ett problem, eftersom det samtidigt gör det enkelt att sprida upphovsrättsskyddat material (ett särintresse). Därför vill han att distributörerna ska göras ansvariga för andras brott. För då blir distributörerna försiktiga. De blir tvungna att förhandsgranska det som släpps igenom på näten. Och så får vi censur.

Det sjuka är att jag inte kan känna mig trygg med att de som fattar beslut i frågan, nämligen politikerna i Riksdagen, har såpass mycket koll på den svenska demokratins historia att de kan genomskåda det här kuppartade försöket. Till den som känner en riksdagsledamot kan jag bara säga: snälla, ha lite koll på det här!

Låt er inte luras av de goda avsikterna hos de som vill blockera och filtrera information, att det enbart skulle handla om barnpornografi till exempel. För det går inte att filtrera och förhandsgranska på något rättsäkert och vettigt sätt. Det enda som händer är att vi får ett nät enbart för information som någon på förhand har bedömt vara OK.

Den relevanta termen, som man gott kan googla på, är "mere conduit". Alltså att en operatör av en kommunikationstjänst är den som "enbart skickar vidare". Till skillnad från att vara upphovet till det som skickas.

På samma sätt som vi inte gör Vägverket ansvariga för rånarnas flykt, som vi inte gör Telia ansvariga för allt dumt som sägs i telefonluren, på samma sätt som vi inte dömer Posten för allt knark som levereras i brevlådorna; så ska vi inte heller göra internetoperatörerna ansvariga för den information som helt andra människor skickar mellan sig.

Dike förklarad

Aha. Det förklarar de haveristiska påhoppen.

Magnus Andersson FTW

En politiker som inte är oideologisk och tyst och försiktig är Magnus Andersson. Jag gillar Maud, men det är för att personer som Annie Johansson, Magnus Andersson, Hanna Wagenius m fl finns i partiet som jag är centerpartist.

Och Maud var rätt bra i partiledardebatten.

Och nu då?

Ähum...

Det är verkligen obehagligt att så väldigt många av jordens diktatorer hålls under armarna av folk som egentligen inte gillar diktatur.

Och faktiskt, tyvärr, historiskt sett en socialdemokratisk paradgren. Medan man på hemmaplan omhuldat demokratin, samarbetat med USA militärt i det fördolda, och i stora stycken omfattat marknadsekonomin och kapitalismen, så har man i utlandet stött förtryckarna. Om bara förtryckarna kunnat klistra begreppet "progressivt" på sin agenda.

Kuba, Angola, Tanzania, Vietnam, Östtyskland och i viss mån Nicaragua kommer omedelbart för en. Länder som med öppna armar tog emot ledande socialdemokrater från 70-talets Sverige, men som omedelbart hade låtit fängsla den som på gatorna hade försökt propagera för en socialdemokratisk politik.

Textförfattaren till Internationalen identifierade helt riktigt staten som en del av förtrycksapparaten. Men många som är grundade i det marxistiska idéarvet missar det faktum att den textraden är sann även när marxisterna själva utgör statsapparaten. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Socialistinternationalen har en hel del ypperligt suspekta medlemmar.

Men nu tänker jag inte sätta mig på några höga hästar, centerpartist som jag är. För även om den svenska högern många gånger haft en betydligt bättre utvecklad demokratisk kompass än den svenska vänstern, så är ju frågan om det fortfarande gäller, om man ser på de högerpolitiker som nu fått makten. Hökmark ovan verkar vara en av de få som agerar utifrån en genomtänkt ideologi. Genom det han skriver och gör så vet man hur hans liberala patos ser ut. Annie Johansson är en annan sådan politiker.

Men hur är det med de övriga i till exempel vår regering? Vi har sett sakpolitiska utspel om än det ena och än det andra, men hur hänger politiken ihop? Vilken vision för Sverige och världen har man? Att styra upp skolan, förenkla företagandet, hålla budgeten i balans, och låta folk behålla mer av vad de själva tjänar är visserligen bra saker. Men till vad syftar det? Varför är det bra? I vilken övergripande berättelse passar dessa kapitel in?

När till och med Gustav Fridolin skriver att han intresserar sig för liberalismen och att människor ska få större egenmakt, då vet man att någonting är på väg att hända, antingen han faktiskt menar det eller ej. Han försöker sig åtminstone på att tala om det.

Det är den övergripande berättelsen som avgör om man kan tro på politiken i det långa loppet. Till och med ett principiellt principlöst uttalande i stil med: "Vi ska ha lagom av allt, lagom mycket frihet, lagom mycket tvång, lagom mycket integritet och lagom mycket övervakning" hade varit efterlängtat, för det öppnar ju upp för frågan om vad lagom mycket innebär. Nu är det på det ideologiska planet istället helt tyst, och särskilt från regeringen.

Så tyst så att Fridolin och till och med Lena Sommestad vinner på walk-over. Isobels text om Lena Sommestad kan lika gärna appliceras på nästan varenda politiker i hela Sveriges riksdag: nästan ingen annan använder sin plattform för att tänka och tala politik. Annat än mer eller mindre genomtänkta utspel om ditten och datten.

Socialdemokratins hegemoni är delvis bruten. Ett av målen med bildandet av Alliansen är alltså uppnått. Och nu då? Alliansen? Hallå?

Eftersom havet inte står stilla är passivitet ingen vettig strategi för den kapten som vill att båten ska bevara sin position. Antingen den ideologiska tystnaden beror av ängslan, oförstånd eller oförmåga är den ingen fruktbar strategi. Saker kommer upp hela tiden. Allt flyter, herr Statsminister, vartåt barkar det hän?

Finansieringen av välfärdssystemen kommer att bli en viktig fråga, eftersom det för närvarande inte är hållbart. Vi kastar mer och mer resurser på dem, men upplever att vi får mindre och mindre ut. Och det berör frågan om vilket samhälle vi ska ha, och vad vi ska prioritera på bekostnad av vad, och hur mycket tvång som måste vara inblandat.

Kartellerna på arbetsmarknaderna kommer att bli en viktig fråga. Ska vi tillåta folk att sälja enkla tjänster måste vi tillåta dem att ta ut ett pris som deras kunder klarar av att betala. All försäljning, även försäljning av den egna arbetskraften lyder under samma ekonomiska villkor; och alla försök till prisreglering kommer med nödvändighet att skapa brist- och överskottsobalanser. I mänskliga termer även känt som arbetslöshet.

Den personliga integriteten, övervakningssamhället och opinionsfriheterna kommer att bli viktiga frågor, även för den politiska mittfåran. FRA-frågan engagerade ett fåtal, men det fåtalet utgjordes av early adopters, folk som var insatta i hur teknisk arkitektur faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Eftersom många mänskliga rättigheter, nämligen opinionsfriheterna, bäst utövas inom väldigt tekniska arkitekturer. Och eftersom tekniken ger makthavare möjlighet att kränka mänskliga rättigheter i en tidigare okänd omfattning.

Rörligheten på jordklotet för människor, varor och tjänster är redan en viktig fråga. Och den väcker genast tankar om med vilken rätt man hindrar fredliga människor, varor och tjänster från att passera påhittade gränser. Och berör energifrågorna. Och synen på kunskap, utbildning, och intellektuell hederlighet. Och...

Det är inte så att vår samtids frågor inte innehåller mer grundläggande ideologiska komponenter. Tvärtom öppnar de upp för precis dessa frågeställningar om vad en människa i ett samhälle är, och om vem som ska få lov att utöva vilka sorters rättigheter över andra. Alltså frågor som avhandlats i alla tider där folk bedrivit politik.

Det obefintliga ideologiska samtalet i politikens finrum oroar. Men vinsten för den politiker som vågar öppna munnen och staka ut en riktning är stor. Fältet ligger vidöppet. Risken är att man förlorar några på vägen. Men vinsten är att man får folk som är beredda att ge en sitt långsiktiga stöd. Och man vaccinerar sig mot att i brist på ideologisk ledsyn passivt stödja till exempel Tunisiens diktator.

måndagen den 17:e januari 2011

Isobel om tysta politiker

Missa för allt i världen inte Isobel Hadley-Kamptz fundring om Lena Sommestad som en av de få högt tänkande politikerna, och det politiska etablissemangets tanketystnad:


Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om.

...

Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.


Läs hela!

lördagen den 15:e januari 2011

EU-"journalistiken"

HAX skriver om överstatlighets-EU, och om hur bristen på mediarapportering gör att politikerna ganska ostört kan expandera sin makt på medborgarnas bekostnad.

Motpol reflekterar:


Systemet är helt enkelt riggat för att vanliga väljare ska ha så liten insyn som möjligt och påverka så lite som möjligt. Vi ska inte kunna störa. Om samma utveckling pågick i Ryssland eller något avlägset land skulle vi läsa kritiska artiklar om det i de stora morgontidningarna. Det skulle kallas ett bakslag för demokratin.

Men svenska journalister vågar eller orkar inte göra någon kritisk granskning av det som nu pågår i den europeiska unionen. EU gillar nämligen inte kritik och kanske är tanken på att inte längre bli inbjuden till alla trevliga sammankomster helt enkelt för oangenäm för journalisterna.


Hej journalist, hej redaktör! Jag betalar prenumerationsavgiften för er tidning. Jag handlar hos era annonsörer. Skulle det vara möjligt att få lite fler kritiska gräv runt EU-politiken?

Öppna gränser

Det finns inga skäl att hindra fredliga människor som vill komma till Sverige. Inga skäl alls.

Att ge folk ett skattekonto är inte administrativt svårt. Migrationsverkets bedömning att ta reda på om personer verkligen har giltiga skäl att stanna, kan enkelt bytas ut till en frågeställning om det verkligen är nödvändigt att slänga ut någon.

Vi är bara 8-9 miljoner i ett gigantiskt glesbefolkat land. Vi har massvis med plats, och varje människa är en möjlighet.

Assimilering

Andreas Johansson Heinö: "Om det är assimilering man vill ha så bör man säga det, använda ordet!"

Lisa Bjurwald: "Aha! Andreas Johansson Heinö förespråkar assimilering!"

Briljansen firar nya triumfer.

fredagen den 14:e januari 2011

Tunisien

Att läsa engelskspråkiga twitterflöden från folk i Tunisien har varit andlöst spännande. När hela den demokratiserande kraft som finns inbyggt i själva internets konstruktion blir synlig. Den kraft som står och faller med att internet är en omedelbart tillgänglig publiceringsplattform utan trösklar.

(Vilket för övrigt är precis den egenskap hos internet som så många ledande politiker, i Sverige och annorstädes, vill ta bort. Möjligheten för vanligt folk att uttrycka sig som de vill och byta information fritt med varandera berövar politikerna tillgång till härskartekniken "undanhållande av information").

När det gäller Tunisien ska man inte ropa hej. Händelserna i Iran är fortfarande i färskt minne. Spontanorganisation på nätet, stora folkliga processer... och samma gamla diktatur. Som den här tweeten påminner om är det ju inte säkert att en folklig resning emot en repressiv regering leder till något annat än en repressiv regering:


ibnkafka France 1789, Russia 1917, China 1949, Cuba 1959, Tunisia 2011


När hönset på högsta pinnen tvingas flaxa iväg, så utbryter kacklet bland tidigare undanträngda grupper om vem som hädanefter ska sitta däruppe. Demokratisering får du inte förrän alla höns har slutat kackla och kommit överens om att tillsätta den högsta pinnen på fredligt vis, och att makten hos den som sitter där är begränsad och utövas under ansvar inför alla.

Det finns obehagliga element bland rörelserna som vill ta över. Både islamister och radikal repressiv vänster finns här, som i Marocko och på andra ställen i Nordafrika. Och när man lyssnar på demokratiförespråkarna hör man konstiga ideer. Ideer om att det är viktigt att hindra judarna som nu "säkert vill ta över", eller ideer om att människor på något naturligt sätt är representanter för sina regeringar, så att västerländska NGO:er representerar västerländskt kapital, eller att västerländskt kapital representerar västerländska stater.

Men det är spännande, och jag hoppas på demokrati.

tisdagen den 11:e januari 2011

Liberalisering i sakta mak

Stödet för liberaliseringar tror jag är beroende av kunskap om vad man kan förvänta sig. Det mänskliga psyket har på det hela taget en bias för det som är, och det är i grunden en god bias. Det som är nu har ju bevisat sitt värde genom att vi lever och överlever i det; det som kommer i och med förändringar kan bli vad som helst.

Det är helt enkelt sunt att vara skeptisk mot förändringar, även om det samtidigt är nödvändigt att pröva nytt eftersom förutsättningarna ändras hela tiden. Antingen vi vill det eller ej.

Det finns i samtalet om liberaliseringarna ett slags vulgärdebatt där denna rädsla för förändring leder till att vissa börjar veva med rent irrationella argument. Till exempel kan de antyda att marknaden arbetar socialdarwinistiskt. Den ökade effektiviteten i konkurrensutsatta verksamheter skulle då inte bero på att marknaden allokerar allas vårt arbete effektivare, utan bero på att "de svaga och lågproduktiva människorna slås ut". Eller att vinster i välfärdsproduktionen inte kommer av att man levererat ett bättre värde till befolkningen än konkurrenterna, utan kommer från att man på ett listigt sätt berövar verksamheterna deras pengar.

Genom att spela på rädslor (och kanske till och med på allvar hysa dem själv) kan man då osynliggöra de underliggande premisserna. Premissen att någon annan bättre än du själv kan välja vilken skola eller läkare som passar dig. Premissen att centralt planerad produktion är bättre och mer effektiv än ett myller där olika människor får prova olika sätt. Eller premissen att mandat också betyder makt: om en demokratiskt vald politiker bara får mandat att reglera till exempel penningmängden eller slippa kravet på en budget i balans, så får politikern reell makt att faktiskt styra vad som händer i ekonomin.

De senaste 20 åren har varit en resa som gjort oss svenskar till rätt bra på liberalisering i sakta mak. Varje enskild svensk har fått mer att säga till om när det gäller de egna livsvalen. Vi är i betydligt mindre grad undersåtar nu, än under 70-talet.

Och vi är fortfarande både rika och snälla. Vi har råd att dela kostnaden för välfärdstjänster och produkter med varandra, och gör det också. Om någon vill betala dig 1000 för frukten av ditt arbete, så betalar du ju 600 kr till den offentliga välfärden och behåller själv 400 kr.

Svensken vill helt enkelt att alla ska ha tillgång till det som håller oss vid liv, även om inget är skrivet i sten när det gäller formerna för finansieringen och fördelningen. Och det måste man ha i minnet när man läser Stefan Svallfors i Efter Arbetet där han skriver "Den socialdemokratiska välfärdsstaten vann".

Tesen här är alltså att vänstern på sitt sätt vann valet, i det att Alliansen inte gått till val på att fullständigt rasera välfärdssamhället. Men då måste man ställa sig frågan vilket välfärdssamhälle vi pratar om. Menar vi ett samhälle med eller utan valfrihetsreformer? Menar vi ett samhälle med eller utan budgetunderskott?

Andreas Bergh noterar att Svallfors...:


... menar uppenbarligen att hans siffror ger svar på tal mot de som "vurmar om" friskolor och hushållsnära tjänster - folk gillar ju välfärdsstaten. Men betänk följande:

Stödet för välfärdsstaten (och gemensam finansiering) har ökat under den period då friskolor och avdrag för hushållsnära tjänster införts.


I takt med att välfärdsstaten släpper ifrån sig makten över välfärden till oss vanliga människor som både betalar för den och nyttjar den; så ökar alltså dess popularitet. Men den socialdemokratiska vänstern, inklusive Svallfors själv, är inriktad på att återta makten och valmöjligheterna från medborgarna igen.

Kort och gott: vi har inget emot att dela på kostnaderna om det krävs för att folk ska ha det drägligt. Men vi gillar inte när andra bestämmer över sånt som vi klarar av att bestämma själva.

En rätt hygglig hållning tycker jag.

Vad människor har begripit är att offentlig finansiering inte automatiskt betyder offentliga produktionsmonopol där makten ligger i nämnder befolkade av politiker. Offentlig finansiering betyder delade kostnader. Ingenting annat.

Så smått kan det också gå upp för oss att finansieringen inte heller alltid behöver ta den dyra omvägen genom statsapparatens administration. När det gäller den livsnödvändiga maten betalar vi ju den i huvudsak direkt själva. Där omfördelar vi åt dem som behöver. Det finns inget skäl att omfördela åt den som kan betala själv. Ju mindre vi behöver omfördela, desto bättre för oss alla.

Det viktiga är att det här måste få vara en process. Befrielsen till egenmakt sker genom reform efter reform, där vi för varje steg ser att det håller och till och med blir bättre. Man måste tänka igenom reformerna och analysera dess följder och sedan söka mandat för dem.

Det var det moderna välfärdssamhället med mycket egenmakt som vann. Och den är ju inte färdigbyggd. Nu fortsätter vi befrielsen, steg för steg, under det att vi har ett levande politiskt samtal om hur vi ska leva tillsammans.

söndagen den 9:e januari 2011

Inflationen och centralbankerna

Läs SvD om centralbankernas roll i bubbelekonomin.

Står det inte klart nu, för en väldigt massa folk, att centralbankerna inte kan skapa tillgångar?

Det vi lever av, allt det som vi byter till oss, all mat och sjukvård och kultur och precis allt annat, det är verkliga tillgångar.

Vi har ett system där vi av praktiska skäl inte byter direkt. Istället byter vi med hjälp av betalningsmedel. Det är inte betalningsmedlet som är tillgången, men eftersom vi är vana vid att kunna byta till oss tillgångar, så betraktar vi betalningsmedlen som tillgångar.

Vad händer när centralbankerna pumpar ut mer betalningsmedel? Utan att öka tillgångarna? Vi ser i artikeln hur konstgjort låga räntor i princip är att pumpa ut mer betalningsmedel.

Jo, det blir inflation. Priset på allt går upp, eftersom det finns mer pengar att köpa för, men inte fler verkliga tillgångar. De som först får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, innan priserna gått upp, tjänar på det. De som sist får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, när priserna redan gått upp, förlorar på det.

Utan att de som först fick tillgång till de nya pengarna behövde göra sin produktion bättre. Utan att de som sist fick tillgång till de nya pengarna hade gjort sin produktion sämre. Centralstyrning av pengamängden blir alltså i slutändan en centralstyrning av de reella priserna.

Priser är information om vad köpare och säljare är överens om att en vara eller tjänst ska kosta. Baserat på den informationen kan människor göra fler sunda överenskommelser om byten med varandra. Men när en centralmakt plötsligt ökar pengamängden, dvs enväldigt sänker priset på pengar, så slås värdet av den informationen i spillror.

Ett liberaldemokratiskt projekt, som till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, måste ha stabil penningmängd som ett politiskt mål. Mer pengar i en vikande ekonomi gör inte ekonomin bättre. Det bara döljer hur det verkligen står till i ekonomin.

lördagen den 8:e januari 2011

Yttrandefriheten

Sakine Madon skriver bra om yttrandefriheten. Hur tårar och kränkta känslor allt oftare tas till intäkt för att friheten att säga eller skriva eller rita vad man vill ska inskränkas.

Tydligast kanske detta uttrycks i nyspråket i den här debattartikeln: "Olika religioner kan leva sida vid sida":


Vi försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet och menar att dessa friheter måste användas med ansvar som inte kränker religiösa rum, skrifter, föremål och gestalter.


Yttrandefrihet så länge du inte säger något som någon annan kan uppleva som kränkande med andra ord. Eller annorlunda uttryckt: ingen yttrandefrihet. Vissa saker blir tabu att uttrycka, och det är andra som bestämmer åt dig vad som ska vara tabu.

Och om man dessutom menar att just religiösa symboler ska vara särskilt fredade, så är det dessutom andras helt arbiträra uppfattningar om osynliga och obevisbara förhållanden som ska reglera vad som är tillåtet för dig. Det säger sig själv att varje försök att skipa rättvisa utifrån andras godtyckliga uppfattningar, leder till godtycklig rättsskipning.

Helt omöjligt i en rättsstat. Särskilt som i stort sett vad som helst kan anses som religiöst. Det finns ingen allmängiltig definition av religion.

Men även om man bortser från hela den religiösa problematiken är det ett mycket obehagligt relativiserande man ägnar sig åt när man jämställer provokationen med våldshandlingen.

För provokationen utgör inget våld och ingen frihetsinskränkning, och därför i sig ingen kränkning. När A "provocerat" B är det B som ensam bär hela ansvaret för hur provokationen ska tolkas och hur reaktionen ska bli. B väljer sin utsatthet.

När B däremot väljer att slå (eller spränga eller elda eller hota), och kallar det för att slå "tillbaks" mot A, så har A inget val. A kan inte välja att inte bli utsatt för våldet. Våldet är, till skillnad från förolämpningen, en reell kränkning. Friheten för A blir beskuren.

Att förhindra hädelse är ingen förutsättning för att människor med olika tro ska kunna leva sida vill sida, Olika religioner kan precis som alla andra uppfattningar leva sida vid sida även när människor skapar ord, bilder, föreställningar, och symboler som kritiserar eller driver med andra människors ord, bilder, föreställningar, och symboler.

Hur du skildrar mina uppfattningar kränker inte mig. Att du har andra uppfattningar än jag kränker inte mig.

Det går alltså inte att liktställa provokationer med våldshandlingar. Inte på något sätt. Provokation är ett brott utan offer.

Målet med yttrandefriheten är naturligtvis inte att få avnjuta en massa Lars Vilks och Eddie Meduza och andra clowner. Jag har inga bilder av Muhammed på väggen hemma, inte heller spelar jag sketcher om ejakulerande munkar på stereon.

Friheten att uttrycka sig är istället dels ett mål i sig, eftersom den inte skadar någon annan. Och om den faktiskt skadar, så är det lätt att förbjuda själva skadandet, inte uttrycket. Sånt som inte sker på andra människors bekostnad ska helt enkelt inte andra människor lägga sig i.

Men sedan är friheten att uttrycka sig även en nyttig frihet, om vi ska ge oss på att rangordna friheter utifrån deras samhällsnytta för de många. Dels ger vi oss själva utrymme att tycka och tro, om vi ger andra samma utrymme. Men framförallt öppnar vi upp för en oskadlig idékamp. När idéer tillåts bli förhärskande, utan att de är uppbackade av någonting annat än att de framstår som mest förnuftiga i jämförelse med andra idéer, så vet vi att det faktiskt är bra idéer.

I ett samhälle där våld och förtryck råder backas idéer upp med vapenmakt. De förbjuds att ifrågasättas och att utmanas. Alternativen syns inte. Avvikaren får inget uttrymme. De rådande maktstrukturerna utmanas aldrig. Vi skapar ett fängelse runt omkring oss.

Men så länge vi märker av clownerna, ser den urartade konsten, hör de vulgära skämten, och kan läsa trollen på internet; så bör vi känna oss trygga. När stollarna kan yttra sig så vet vi att ingen idé eller tanke hindras på förhand. Vi kan vara trygga att stollarnas idéer inte får något genomslag (eftersom stollarna är stolliga), utan att de principer och riktlinjer vi bygger vårt samspel på är de som håller för kontinuerlig granskning och ständigt ifrågasättande.

I ett liberaldemokratiskt projekt, till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, är denna syn på yttrandefrihet nödvändig att driva.

söndagen den 2:e januari 2011

Aja baja, karikatyr på Facebook!

Där föll min haka rätt ner i golvet. Hockeydomare avstängd för att ha publicerat en Muhammedkarikatyr på sin Facebook-profil. 2011.

Meh, spräng mig i bitar då. Här en länk till en av grisen Vilks Muhammedteckningar. Och bara för att ni inte ska tro att jag ensidigt vill smäda islam: här är en bild på Jesus med tveksamma konnotationer. Och då är jag ändå kristen och tror att Jesus är världens frälsare. Och tycker att den här elaka bilden på Darwin är skoj.

Inget hände bara för att dessa bilder publicerades. Ingen skadades. Ingens frihet gick förlorad.

Jag ser ingen vits med att publicera tarvligheter i sig. Men om vi viker ner oss för dem som vill skapa ett samhälle där smakpolis med våld och hot om våld ska bestämma vad som är rätt och fel sorts tarvligheter att publicera; då är vi väldigt illa ute.

Kommer vi inte ihåg hur det gick sist när vi vek ner oss för dem som med våld och hot ville hindra folk från att publicera entartete kunst?

Jag citerar Ekonomisten:


Låt oss jämföra med Sveriges situation under andra världskriget. I dag hyllar vi alla oberoende pressröster som vågade kritisera Hitlers framfart. På den tiden är jag säker på att den stora majoriteten ansåg att de var ansvarslösa och oförsiktiga.


Nu ska jag ladda upp Muhammedkarikatyren och Darwinkarikatyren och fula bilden på Jesus på min FB-profil.

Foodless recovery

Vad som inte är tillväxt (apropå mitt inlägg igår) är den "återhämtning" av amerikansk ekonomi som genomförs genom att USA trycker upp fler dollar och sätter sig i ytterligare skuld.

Nu ökar antalet socialbidragstagare i USA kraftigt. Precis som förra gången man försökte lyfta sig själv i håret.

Man kan inte stimulera sig ur en kris genom att trycka upp mer pengar. Man kan bara ta sig ur krisen genom att förändra sin produktion.

lördagen den 1:e januari 2011

Tillväxt

Det blev en lite rolig diskussion där, på inlägget om Alf Hornborg. Det ledde mig till den tillväxt- och konsumtionskritiska bloggen "Avveckling är utveckling", och jag förstår att jag måste skriva om själva tillväxtbegreppet.

All konsumtion måste föregås av produktion och sparande. Äter jag blåbär måste jag först ha producerat dem (t ex tagit mig till en skog, letat upp dem, plockat dem), och sedan sparat dem (t ex i handen, om så bara för tre sekunder). Eller så plockade jag och frös ned dem förra året. Sak samma: för att kunna konsumera dem måste jag först producerat och sparat.

Det gäller ju även de som lever på lånade medel, medel som ska betalas igen. Det de konsumerar idag har först producerats och sparats, även om det inte är de själva som förmådde producera och spara, utan det är långivaren. Låntagaren får konsumera frukten av långivarens arbete och sparsamhet, mot ett löfte om återbetalning och en liten låneavgift (=ränta). Ett löfte som långivaren tror på.

För att låntagaren ska kunna leva på långivarens produktion måste långivaren ha kapacitet att överproducera, alltså producera mer än vad långivaren själv behöver för stunden. Finns inget överskott finns inget låneutrymme. Finns bara ett litet överskott blir lånet väldigt dyrt. Billiga lån kräver ordentliga överskott.

Det finns inga garantier för att någon ska kunna överproducera. Om man lever under omständigheter där produktiviteten är så låg att det tar över 24 timmar att sno ihop livets nödtorft, så kommer man att dö även om man arbetar dygnet runt. Dubblar du produktiviteten kanske det räcker med tolv timmars arbete. Dubblar du produktiviteten ytterligare kan du försörja ytterligare en vuxen människa, eller kanske två barn. Och så vidare.

Så där har vi alltså ett bra mått för vår förmåga att producera: livets nödtorft per tidsenhet. Antag att den mat jag äter under en dag kostar 200 kronor. Antag att jag kan fakturera kunder 500 kr per timme. När jag fått 500 kr och betalat 300 i olika skatter, så har jag alltså 200 kr kvar. Det tar mig en timme att arbeta ihop min mat.

Den som kan fakturera 1000 arbetar ihop sin mat på en halvtimme. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 20 är lika rik som jag. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 200 måste arbeta i tio timmar. Och så vidare.

Men saker kan ändra sig. Om maten stiger till 400, och jag utan vidare kan höja faktureringen till 1000 så har ingenting hänt. Inflationen gjort allting dubbelt så dyrt, enbart på grund av att det finns dubbelt så många pengar i omlopp utan att produktiviteten har ökat eller minskat. Men matpriset kan öka till 400, utan att det finns mer pengar i omlopp. Efterfrågan på min produktion kanske dessutom samtidigt minskar så att jag måste halvera priset. Då måste jag arbeta i fyra timmar för mitt dagliga bröd. Värdet av mitt arbete har sjunkit till en fjärdedel. Jag har fått en lönesänkning på 75%.

Produktion per tidsenhet är ett reellt begrepp. I ett samhälle där vi får mycket gjort per tidsenhet är vi objektivt mycket rikare än i ett samhälle där vi får lite gjort. Den rikedomen minskar risken för oss. Blir vi sjuka kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss. Föds vi oförmögna att försörja oss själva kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss.

Och det här är intressant: vill vi sitta på skolbänken i fem år och studera medicin, kan vi också leva på vad någon annan producerar åt oss. Vårt samhälle har alltså råd att låta människor specialisera sig på att vara läkare. Eller att på det mödosamma arbetet att forska fram nya mediciner och behandlingsmetoder. Eller på andra specialiteter som ökar vår förmåga att överleva och ha det bra.

Det är något som skiljer rikedom från fattigdom: att hos oss som är rika så har var och en som producerar nyttigheter för omedelbar konsumtion en så stor överproduktion att vi har råd att låta folk producera väldigt dyra nyttigheter för en eventuell senare konsumtion. Som medicinforskning. Eller råd att låta folk leva utan att producera någonting alls.

Det säger sig självt då att om förmågan att överproducera viker, så kommer även förmågan att försörja sjuka och fattiga och läkare och forskare att vika. Fallande förmåga att överproducera kallas "negativ tillväxt". Men ökande förmåga att överproducera kallas "tillväxt".

Det finns, tvärtemot vad många säger, ingen teoretisk begränsning för hurpass stor tillväxten kan bli. Tillväxten beror på förmågan att producera, och den förmågan beror helt på innovationer, och innovationer har ju ingen bortre gräns.

Däremot finns i varje stund en praktisk begränsning för hurpass stor tillväxten är. En begränsning som helt beror av kraften i de specifika innovationer som vi för stunden använder oss av.

Den första och främsta innovationen vi tar i bruk är handeln. Genom handeln kan var och en göra sin egen grej så bra som möjligt, och så byter vi med varandra. Ett oerhört rationellt sätt att utan toppstyrning organisera arbetet så att alla blir rika. När frihandeln började slå igenom i Europa i början på 1800-talet, så började också välståndsutvecklingen för de breda folklagren i Europa.

En annan innovation vi har använt oss av väldigt mycket under de senaste hundra åren är de oljedrivna explosionsmotorerna. Ett jordbruk utan maskiner är ett jordbruk där väldigt många fler människor får arbeta för hand. Och har alltså då inte tid och möjlighet att studera och att forska fram nya behandlingsmetoder.

Det finns alltså inga garantier för att tillväxten per automatik ska gå åt vare sig det ena eller andra hållet.

Hindras vi från att använda explosionsmotorer utan att vi kommer på en bättre ersättare, så kommer vår kapacitet till överproduktion att vika. Vi får negativ tillväxt, vi blir fattigare, och mer utsatta och beroende av att själva kunna producera det som krävs för vår omedelbara konsumtion.

Hindras vi från att handla med varandra blir effekten av den fattigdomen ännu värre, eftersom vi även med primitivt muskelarbete tjänar på specialisering och byte av arbetets frukter.

Å andra sidan: om vi kommer på något bättre sätt att slippa göra det tunga arbetet för hand, och om vi utvecklar handeln, då kommer vi att kunna få en positiv tillväxt. Är innovationerna halvbra så blir välståndsutvecklingen halvbra. Är innovationerna helbra så kan välståndet bli många gånger högre än idag.

Vår framtid beror alltså på förekomsten av innovationer, vars förmåga att hjälpa oss att producera inte är förhandlingsbara eftersom de beror av naturlagarna. Och om de som styr vill ge oss rätt att utnyttja innovationerna, och byta arbetets frukter med varandra.

Ungefär så ser de grundläggande villkoren för vår existens ut, när det gäller tillväxt. Villkor vi inte kan förhandla om.