Nästa grej att bli arg på (ja, jag har krigsmålat mig idag och ser folkfiender i varje gathörn) är en debattartikel i GP. Professorn i humanekologi Alf Hornborg skriver en drapa om tarvligheten i att kränga på folk elektroniska pinaler.
Vilken fånig artikel. Vad farbror Hornborg praktiskt nog glömmer att berätta är att utvecklingen drivs av vanliga människors längtan att förbättra vardagen för dem själva. Leverantör och investerare kan ju inte sälja på någon enda människa något som den människan faktiskt inte hett och genuint önskar.
Listan över misslyckade investeringar är lång. Över saker som aldrig slog. Det hade den inte varit om människor varit så lättlurade, och företagen verkligen så skickliga på att pracka på folk det de egentligen inte behöver.
Men vanliga människors längtan och utväljande kan man ju som grötmyndig humanekolog käckt osynliggöra och omyndigförklara genom att beskriva folk som offer för illusioriska manipulationer och egen fåfänga.
Det underliggande antagandet är då att folk inte själva vet vad som är bäst för dem. Att deras önskningar inte motsvarar deras "verkliga" behov. Att människors konsumtionsval därför måste överprövas och underkastas någon annans vilja och bedömning.
Och ännu värre blir det när man betraktar professorns "lösningsförslag": att hitta på två nya slags pengar: en sort för lokalt producerade nyttigheter, och en för global teknik. För det kräver en ofantligt massa förmynderi.
Vad som ska få lov att kallas för "nyttigt" och säljas i den lokala valutan, och vad som ska säljas i den globala valutan, det måste ju för det första vara föremål för överprövning. Det går ju inte att låta folk bestämma sådant, för då väljer de ju uppenbarligen i första hand tekniska prylar som inte faller humanekologerna på läppen.
Men för att den lokala valutan ska ha något värde måste man begränsa och överpröva folks möjlighet att handla dessa valutor mellan sig. Annars händer följande: Om folk fritt får sätta valutornas inbördes värde genom att byta dem mellan sig; och om folk samtidigt eftertraktar det som den globala valutan kan köpa mycket mer än vad den lokala valutan kan köpa; så kommer värdet av den lokala valutan att störtdyka gentemot den globala.
Och man måste också överpröva folks rätt att sälja sitt arbete till vilket pris de själva vill. Tänk om du är en skicklig leverantör av sk "lokala nyttigheter". Ska professorns idé hålla måste vi hindra dig från att ta betalt i den globala så hett eftertraktade valutan eftersom "nyttigheter" ska prissättas i den lokala. Vilket betyder att du antingen måste ta rejält betalt i den lokala valutan (folk kommer att bli vansinniga på prishöjningen), eller så blir du av marknad eller myndigheter tvingad till låg reell lön.
Och då uppstår alla sorters lustigheter vi känner från historien: priskontrollen ger brist på de lokala nyttigheterna, folk kommer (om de får) att välja bort den typen av karriärer, folk kommer (om de får) att vilja flytta, osv osv.
Och teknikprylar från den globala marknaden kommer fortfarande att vara hett eftertraktade.
Det lustiga är att professorn inte behöver drömma om sin lösning. Det finns en liten karibisk ö där man i princip har implementerat detta. Med mycket förmynderi, överprövning, och repression. En ö där lokala pesos förmodas ge dig tillgång till lokalt producerade nyttigheter (som det av någon anledning ofta är brist på) men där dollar kan ge dig vad som helst. Inklusive plats på första bästa flyktingbåt därifrån.
Men naturligtvis står det inte ett ord om det i artikeln. Inte ett ord om all den repression som måste till för att nå Alf Hornborgs upplysta visioner om en produktion nyttigare och bättre än den som vuxna människor förmår önska sig själva.
Googla gärna lite på Alf Hornborg och hans tidigare eskapader. Han begår besvärande ofta det genomgående sakfelet, som också återkommer i GP-artikeln och utgör dess ethos, att vi har att göra med ett globalt nollsummespel där tillväxten i nordväst sker på bekostnad av folken i sydost. "Den enes slit är den andres makt." Kanske är det förklaringen till hans vansinniga slutsatser?
tisdag 28 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den där artikeln var nog det i särklass mest korkade jag har läst den här veckan. Och då inkluderar veckan ändå "Proggiga Barnböcker".
SvaraRaderaKlockren analys för övrigt. Gillar din blogg.
Tack för berömmet! Kruxet är att professor Hornborg uttrycker vad många känner.
SvaraRaderaNollsummetänkandet, att den enes bröd är den andres död, är djupt rotat i vår psykologiska konstitution. Hur kan A vara mätt medan B vara hungrig? Visst måste det bero på att A har orsakat Bs hunger?
Helt vanvettig men vanlig tanke.
Liksom intutionen att vi - på något märkligt sätt - "har det för bra". Vi är för många, för mätta, livet är inte den strid mot elementen vi förväntar oss att det ska vara. Vi bör ha dåligt samvete för att vi är varma och glada.
Näraliggande till ovanstående ligger Malthusianismen, att det "egentligen" krävs fler jordklot för att försörja oss. Detta kläckte Malthus ur sig när vi bara var 2 miljarder pers eller så. Utifrån den helt arbiträra och obevisade tanken att befolkningen förmodas tillväxa exponentiellt medan livsmedelstillgången förmodas tillväxa linjärt.
När det i själva verket kan gå hursomhelst med både befolkning och livsmedel, men jorden kommer aldrig att ha fler pers än vad hon klarar av att försörja.
Just nu är det peak-ditten-och-datten som är begränsningsfaktorerna på modet, nyss var det koldioxidavtrycket, men oavsett vilket, och oavsett hur många vi för tillfället är, så verkar det alltid anses vara professorsvärt om man lägger pannan i bekymrade veck och säger: vi är för många, för rika, vi har det för bra och jagar efter alldeles för ytliga intressen, EGENTLIGEN.
Förståsigpåarna har än en gång talat.
Ett par reflektioner. Din artikel berör ett ämne som jag själv har reflekterat mycket över. Du menar att all konsumtion sker av fri vilja, syftet är att människor vill "förbättra vardagen för dem själva". Samt att människor inte köper saker som de egentligen inte behöver.
SvaraRaderaJag vill nog hävda att empirin talar för motsatsen. Själva konceptet reklam bygger idag på att vi agerar irrationellt. Glassreklamer som inkluderar sexmetaforer och ser försäljningssiffrorna rusa i höjden är ett exempel. Det tillförde uppenbarligen ingen ny information till kunden men bidrog ändå till ökad försäljning. Stämmer inte helt överens med den liberala bilden av den rationella människan.
Andra studier ger en förklaring till vårt konsumtionsmönster. Vad jag köper visar vem jag är, konsumtion som statusmarkering. Vi jämför oss alltid med varandra på olika sätt, och dagens samhälle uppmuntrar oss att jämföra oss i ekonomiska termer. Ur det här perspektivet så är det lätt att förstå varför den genomsnittlige amerikanen hade ett negativt sparande innan finanskrisen. Om dina grannar konsumerar så vill du inte vara sämre. Det blir ett race som folk tror är mot toppen, men som för det första nästan ingen kan vinna, eftersom relativ rikedom alltid innebär att de flesta aldrig når fram, och dels har vi miljöaspekten, som jag dock inte kommer lyfta upp här.
Anders schroder:
SvaraRaderaDu ser alltsa verkligen ingen motsattning mellan dessa tva saker som du skriver?
"Du menar att all konsumtion sker av fri vilja, syftet är att människor vill "förbättra vardagen för dem själva". Samt att människor inte köper saker som de egentligen inte behöver.
Jag vill nog hävda att empirin talar för motsatsen."
"Vad jag köper visar vem jag är, konsumtion som statusmarkering. Vi jämför oss alltid med varandra på olika sätt, och dagens samhälle uppmuntrar oss att jämföra oss i ekonomiska termer."
Behov ar per definition subjektivt, alltsa kan inte du veta vad andra behover, det kan bara de sjalva veta.
Anders: tack för respons!
SvaraRaderaNär jag skriver att människor inte köper saker som de inte behöver, så menar jag att det är vi själva, och enbart vi själva, som sitter med rätten att för oss själva DEFINIERA vad det är vi behöver.
För att kunna påstå att man har "empiriskt stöd" för att folk köper sånt de inte behöver, måste man - precis som professorn - definiera behoven åt folk. Vad är deras behov "egentligen", och hur ser det ut när vi jämför folks upplevda behov med deras "verkliga behov"?
I din kommentar finns sådana ansatser när du exemplifierar "onödiga" eller "irrationella" inköp med inköp gjorda för den sociala statusens skull, för att tillfredsställa sitt bekräftelsebehov, för att få en trevlig tankeassociation med sex osv.
Men vad säger att det är irrationellt? Annat än att du säger att det är irrationellt?
Det är förmynderi och utgör en överprövning av vuxna människors beslut att frivilligt med varandra byta frukten av deras eget arbete, ett arbete utfört med deras egna kroppar och deras egna tankeförmågor. En transaktion uttänkt och genomförd av dem själva.
Med vilken rätt vill vi döma över sånt?
Det är en helt annan sak att vädja till folk att välja att agera annorlunda. Att lansera sin definition av ekonomisk rationalitet och hoppas att de håller med. Precis som reklamen vädjar till folk med sin värdeskala, kan debattören vädja till folk med sin.
Men så länge som den här frivilliga byteshandeln inte drabbar någon annan har faktiskt ingen med den att göra.
Nu baserar professorn hela sitt resonemang på påståendet att det frivilliga utbytet faktiskt drabbar andra. Men han förklarar inte hur, utan antar det som ett så självklart axiom som inte närmare behöver motiveras.
Förmodligen är det verkligen så självklart för honom att verkligheten (sedd från det humanekologiska elfenbenstornet i Lund) ser ut på det viset. Och han verkar anta att läsarens intuitioner håller med honom.
Och det är precis den premissen som jag vill lyfta fram och utmana. Det är han som påstår, så det är han som sitter med bevisbördan.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSant, det finns inget objektivt svar på vad som är "rätt" eller "fel" sak att konsumera. Däremot kan vi konstatera att många människor väljer att konsumera saker som inte fyller de behov som människan tänkte när de köpte saken.
SvaraRaderaDet finns gott om exempel, Christer Sanne skriver i sin bok "Keynes barnbarn" om hur en pappa väljer att köpa en pool till sitt hem med motiveringen att han hoppas att det ska förbättra hans relation med dottern. Förmodligen hade det varit ett mycket bättre sätt att uppnå resultatet "bättre relationer" att spara pengarna, ta ut lite mer ledighet, och faktiskt spendera tid med henne.
Det finns många liknande exempel, folk överskattar ofta sina inköpta sakers förmåga att lösa olika problem. Orsaken till detta är såklart reklam som antyder just att sakerna kan lösa dessa problem. Du menar att då är det ju bara för mig och andra att påtala att reklamen har fel, så kommer folk minska sitt köpande. Det bygger på premissen att jag och andra skeptiker till överdriven konsumtion är en part som kan jämställas i styrka med den samlade reklamindustrin, som bara i Sverige har en budget på ungefär 50 miljarder kronor. Det finns en maktobalans här som gör att reklammakarnas världsbild och idéer har betydligt större möjligheter att få genomslag, vilket gynnar företagen, men inte nödvändigtvis människorna som köper produkter som inte löser deras problem.
Att han inte förklarar problemet med tillväxt gissar jag mer har att göra med utrymme. Tillväxtdiskussionen kräver (minst) en egen debattartikel för att förklaras. Jag har för övrigt skrivit just en sådan text där jag går igenom det jag då såg som det starkaste argumentet emot tillväxt. Nu tror jag att peak oil är ett större hot, men det förminskar inte relevansen i texten. Om nån vill diskutera tillväxt så sväng förbi min blogg.
http://avveckling.wordpress.com/2009/08/27/varfor-tillvaxt-ar-omojligt/
anders: Men merparten av all reklam du ser är ju för sådant som folk normalt efterfrågar i sin vardag, som inte är kopplat till en massa orealistiska drömmar: mat, kläder, möbler.
SvaraRaderaOch merparten av alla inköp är ju INTE misslyckade substitut för mer tid mer våra barn eller så. Bilden av barnet med pool istället för föräldratid är tragisk, men lyckligtvis inte vanlig.
Glöm inte att det vi får ut i vår byteshandel med varandra är ett gigantiskt stort värde som genereras i själva bytet. Att vissa specialiserar sig på köttfärs och andra på glödlampor leder till att både köttfärs och glödlampor blir lätt åtkomliga för bägge.
Värdet ligger i att vi var och en slipper tillverka allt det vi behöver och vill ha, ett värde vi framför allt omsätter i sjukvård, välfärd, livslängd, och ledig tid för varandra.
Hade reklamen främst gällt varor som folk vanligen inte önskar, så hade din tes om en av reklamen skapad konsumtionslusta varit riktig, och då hade man kunnat fundera på om inte konsumtionskritiken egentligen är mer rätt och sann; men att den saknar den reklambudget som krävs för att få folk avmanipulerade och med på en konsumtionskritisk linje.
Men reklamen gör först och främst inte reklam för konserverad gröt eller något annat märkligt, utan för sådant som folk önskar och har önskat i alla tider: möjlighet att äta och klä sig och bo och transportera sig och kommunicera. Inga konstlade behov alltså.
Reklamen gör däremot reklam för särskilda producenter och detaljister. Den fungerar alltså som ett medel att föra samman köparna med vissa säljare av alla dessa nyttigheter, så att dessa stora värden för både köpare och säljare kan skapas.
Och det är ju alltid detta som ligger bakom reklambudgeten och finansierar den: att stora värden skapas för både säljare och köpare när dessa möts och byter.
Hade reklamen främst gjort reklam för att möta konstlade behov så kunde man dra slutsatsen att reklambudgeten finansieras av en konsumtion folk inte velat ha reklamen förutan.
Men eftersom reklamen främst gör reklam för varor och tjänster som möter allmänmänskliga behov, så måste vi dra slutsatsen att reklamen skapar värde genom att underlätta för folk att tillfredsställa behov de hade haft även utan reklam.
Så ditt resonemang om reklamens roll håller inte streck.
anders: jag tog en sväng förbi din blogg och kommenterade inlägget.
SvaraRaderaJag tror nog att det är tillväxtkritiken som är ditt starkaste argument. Om man ska kritisera folks konsumtionsval behöver det göras på objektiva grunder.
Att utmåla dem som manipulerade konsumenter av sådant de inte behöver håller som sagt inte, annat än i enstaka fall. Folk ser på sitt lönebesked och på räkningshögen vart de intjänade pengarna går till:
Cirka 30% sociala avgifter (finansierar försäkringskassan, A-kassan, statskassan mm); 10% landstingsskatt (sjukvården); 20% kommunalskatt (hemtjänst, dagis, skolor, snöröjning etc); 20% boende, 12% mat, kläder, resor, 4% moms för mat, kläder, resor (statskassan), 1% energiskatter (statskassan), 2% sparande och sällanköpsvaror.
Påståendet att de manipulerats av reklamen till att efterfråga allt eller ens en signifikant del av allt detta kommer de att skaka på huvudet åt.
Om din grundtes är att all denna konsumtion, och tillväxten som möjliggör konsumtionen, sammantaget är för stor, så behöver du visa hurpass mycket för stor den är, och sedan antingen precisera vad folk måste dra ner på; eller låta dem själva välja.
Då kommer folk att ställa sig frågan varför, och då behöver du de objektiva argumenten där du visar det.
Där du visar vilka poster i uträkningen ovan som är skadliga för andra.
Ditt motargument är alltså: De flesta köp beror på verkliga behov, snarare än skapade. Som exempel tar du mat, kläder möbler.
SvaraRaderaJag vill nog hävda att mycket av även denna konsumtion är pga skapade "falska" behov. Även inköp av kläder är ju ofta ett försök att komma längre fram i statusracet, snarare än för att vi gick runt och frös innan vi köpte den tionde tröjan.
Jag har en syrra som är modell. Precis som alla andra modeller är hon extremt smal. Jag tror inte det är någon slump att dagens modeller är extremt smala. Genom att alla modeller är extremt smala sätts en standard som väldigt få tjejer kan leva upp till. Hade modeller istället varit normalviktiga hade fler tjejer känt att de passade in i beskrivningen av en modell. Därmed hade de varit ganska nöjda, och då hade de inte behövt köpa olika skönhetsprodukter för att bli snyggare. Modellindustrin skapar ett ideal som få kan leva upp till. Sedan säljer olika lösningar till kvinnorna på problemet som de själva varit med och skapat.
Vad gäller till exempel mat och möbler så är ju övervikt ett större problem än undervikt i Sverige, och i ännu större grad i övrigt västvärlden. En sak som tyder på att mycket av vår nuvarande konsumtion mest bara är statusjakt (som de flesta inte kan vinna, då statusen är relativ) är att lyckonivån i Sverige har legat nästan konstant sen 70-talet, trots att vår BNP har fördubblats. Vi tror att vi kommer må bättre av mer konsumtion, för det intalas vi hela tiden. Men välmåendet i samhället som helhet ökar inte.
Istället har vi ett klassiskt fångarnas dilemma där det är logiskt för varje enskild individ att konsumera mer, men i slutändan blir samhället inte lyckligare, och vi blir alla förlorare pga den ökade miljöförstöring det medför.
Ditt exempel där du pekar på vad våra pengar går till är det mest intressanta tycker jag. Vi gröna har varit dåliga på att beröra dilemmat att vi både vill ha minskad konsumtion, men ändå en välfungerande välfärdsstat. Det är också en debatt som pågår internt hur vi ska hantera.
Jag håller också med om att miljöargumentet nog är starkare än kritiken mot konsumtion från psykologisk grund. Men lyckligtvis så finns det utrymme i såna här forum att inte behöva vara med mediestrategisk, utan kunna utveckla sina resonemang kring båda argumenten =)
Eftersom du skiljer mellan sanna och falska behov, så får du försöka visa hur du gör skillnad mellan dem; och varför någon ska låta sin egen uppfattning av sina egna behov korrigeras av din uppfattning runt deras behov.
SvaraRaderaHmmm... jag ser poänger både i Anders och Olas resonemang.
SvaraRaderaFrån min ungdom minns jag hur alla ungar av någon märklig slump helt plötsligt fick behov av att skaffa samma slags täckjacka, eller samma bredd på v-jeansen. Och då kliar det i fingrarna att elitistiskt kasta fram ett förbud mot onödig tramskonsumtion.
Å andra sidan blir jag kallsvettig över tanken att någon annan skall sitta och döma över min konsumtion, och tänker tillbaks till den tiden då statsmakten tyckte det var onödigt med fransk och engelsk kvalitetscider, och därför uteslöt den produkten från monopolsortimentet - med följd att jag fick gömma en bunte PET-flaskor i resväskan var gång jag reste utomlands, och sen stå och svettas i tullen.
Så det enda som funkar är nog äkta folkstyre: Att jag med pengarna i näven avgör vad jag vill ha, inte att en folkmajoritet säger åt mig vad jag får köpa.
En vanlig frustration som många upplever med individualistiska lösningar är hur dessa förmodas externalisera kostnaderna. Att kollektivet drabbas av den enskildes beslut.
SvaraRaderaDen enskilde bryter s a s det liberala kontraktet "gör vad du vill så länge du inte skadar någon annan.
Det är ett oerhört kraftfullt argument mot rätten att bestämma själv, men det KRÄVER att den som vill begränsa människor faktiskt har bevisen på sin sida.