Tydligast kanske detta uttrycks i nyspråket i den här debattartikeln: "Olika religioner kan leva sida vid sida":
Vi försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet och menar att dessa friheter måste användas med ansvar som inte kränker religiösa rum, skrifter, föremål och gestalter.
Yttrandefrihet så länge du inte säger något som någon annan kan uppleva som kränkande med andra ord. Eller annorlunda uttryckt: ingen yttrandefrihet. Vissa saker blir tabu att uttrycka, och det är andra som bestämmer åt dig vad som ska vara tabu.
Och om man dessutom menar att just religiösa symboler ska vara särskilt fredade, så är det dessutom andras helt arbiträra uppfattningar om osynliga och obevisbara förhållanden som ska reglera vad som är tillåtet för dig. Det säger sig själv att varje försök att skipa rättvisa utifrån andras godtyckliga uppfattningar, leder till godtycklig rättsskipning.
Helt omöjligt i en rättsstat. Särskilt som i stort sett vad som helst kan anses som religiöst. Det finns ingen allmängiltig definition av religion.
Men även om man bortser från hela den religiösa problematiken är det ett mycket obehagligt relativiserande man ägnar sig åt när man jämställer provokationen med våldshandlingen.
För provokationen utgör inget våld och ingen frihetsinskränkning, och därför i sig ingen kränkning. När A "provocerat" B är det B som ensam bär hela ansvaret för hur provokationen ska tolkas och hur reaktionen ska bli. B väljer sin utsatthet.
När B däremot väljer att slå (eller spränga eller elda eller hota), och kallar det för att slå "tillbaks" mot A, så har A inget val. A kan inte välja att inte bli utsatt för våldet. Våldet är, till skillnad från förolämpningen, en reell kränkning. Friheten för A blir beskuren.
Att förhindra hädelse är ingen förutsättning för att människor med olika tro ska kunna leva sida vill sida, Olika religioner kan precis som alla andra uppfattningar leva sida vid sida även när människor skapar ord, bilder, föreställningar, och symboler som kritiserar eller driver med andra människors ord, bilder, föreställningar, och symboler.
Hur du skildrar mina uppfattningar kränker inte mig. Att du har andra uppfattningar än jag kränker inte mig.
Det går alltså inte att liktställa provokationer med våldshandlingar. Inte på något sätt. Provokation är ett brott utan offer.
Målet med yttrandefriheten är naturligtvis inte att få avnjuta en massa Lars Vilks och Eddie Meduza och andra clowner. Jag har inga bilder av Muhammed på väggen hemma, inte heller spelar jag sketcher om ejakulerande munkar på stereon.
Friheten att uttrycka sig är istället dels ett mål i sig, eftersom den inte skadar någon annan. Och om den faktiskt skadar, så är det lätt att förbjuda själva skadandet, inte uttrycket. Sånt som inte sker på andra människors bekostnad ska helt enkelt inte andra människor lägga sig i.
Men sedan är friheten att uttrycka sig även en nyttig frihet, om vi ska ge oss på att rangordna friheter utifrån deras samhällsnytta för de många. Dels ger vi oss själva utrymme att tycka och tro, om vi ger andra samma utrymme. Men framförallt öppnar vi upp för en oskadlig idékamp. När idéer tillåts bli förhärskande, utan att de är uppbackade av någonting annat än att de framstår som mest förnuftiga i jämförelse med andra idéer, så vet vi att det faktiskt är bra idéer.
I ett samhälle där våld och förtryck råder backas idéer upp med vapenmakt. De förbjuds att ifrågasättas och att utmanas. Alternativen syns inte. Avvikaren får inget uttrymme. De rådande maktstrukturerna utmanas aldrig. Vi skapar ett fängelse runt omkring oss.
Men så länge vi märker av clownerna, ser den urartade konsten, hör de vulgära skämten, och kan läsa trollen på internet; så bör vi känna oss trygga. När stollarna kan yttra sig så vet vi att ingen idé eller tanke hindras på förhand. Vi kan vara trygga att stollarnas idéer inte får något genomslag (eftersom stollarna är stolliga), utan att de principer och riktlinjer vi bygger vårt samspel på är de som håller för kontinuerlig granskning och ständigt ifrågasättande.
I ett liberaldemokratiskt projekt, till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, är denna syn på yttrandefrihet nödvändig att driva.
Sån tur att jag inte är lättkränkt. För isåfall hade jag sprungit iväg med bombbältet både till de konservativa stollar som tydligen tycker det var rätt av norrmännen att förbjuda Life of Brian, som till den som hånar min barndomshjälte Eddie Meduza.
SvaraRaderaAllvarligt talat. Om man skall låta bli att tala väl om homosex för att inte stöta sig med Åke Green, inte tala illa om homosex för att inte stöta sig med Broderskaparna (den kristna grenen, alltså...), inte får nämna Gud för att inte stöta sig med Christer Sturmark, och inte påpeka att det kanske inte finns en Gud för att inte stöta sig med påven. Vad kan man då säga offentligt?
Jag minns en Dilbert-stripp där ett obehagligt och komplext budskap skulle presenteras för VD. Efter filtrering genom ett par struthåriga mellanchefsnivåer blev budskapet "oxygen is good". Kanske är så man får uttrycka sig offentligt framöver.