Inflationen och centralbankerna

Läs SvD om centralbankernas roll i bubbelekonomin.

Står det inte klart nu, för en väldigt massa folk, att centralbankerna inte kan skapa tillgångar?

Det vi lever av, allt det som vi byter till oss, all mat och sjukvård och kultur och precis allt annat, det är verkliga tillgångar.

Vi har ett system där vi av praktiska skäl inte byter direkt. Istället byter vi med hjälp av betalningsmedel. Det är inte betalningsmedlet som är tillgången, men eftersom vi är vana vid att kunna byta till oss tillgångar, så betraktar vi betalningsmedlen som tillgångar.

Vad händer när centralbankerna pumpar ut mer betalningsmedel? Utan att öka tillgångarna? Vi ser i artikeln hur konstgjort låga räntor i princip är att pumpa ut mer betalningsmedel.

Jo, det blir inflation. Priset på allt går upp, eftersom det finns mer pengar att köpa för, men inte fler verkliga tillgångar. De som först får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, innan priserna gått upp, tjänar på det. De som sist får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, när priserna redan gått upp, förlorar på det.

Utan att de som först fick tillgång till de nya pengarna behövde göra sin produktion bättre. Utan att de som sist fick tillgång till de nya pengarna hade gjort sin produktion sämre. Centralstyrning av pengamängden blir alltså i slutändan en centralstyrning av de reella priserna.

Priser är information om vad köpare och säljare är överens om att en vara eller tjänst ska kosta. Baserat på den informationen kan människor göra fler sunda överenskommelser om byten med varandra. Men när en centralmakt plötsligt ökar pengamängden, dvs enväldigt sänker priset på pengar, så slås värdet av den informationen i spillror.

Ett liberaldemokratiskt projekt, som till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, måste ha stabil penningmängd som ett politiskt mål. Mer pengar i en vikande ekonomi gör inte ekonomin bättre. Det bara döljer hur det verkligen står till i ekonomin.