Jag skulle önska att någon som känner Cecilia Malmström och Cecilia Wikström, och som åtnjuter dessa båda människors förtroende, förklarar två saker för dem:
1) Barnporrfilter lyckas inte med att filtrera bort barnpornografin. Att implementera ett barnporrfilter är alltså ingen åtgärd som hjälper mot barnpornografi.
2) Barnporrfilter lyckas med att filtrera bort annat än barnpornografi. Filtrets brott mot yttrandefriheten består inte i att det filtrerar bort barnporr, som Cecilia Malmström påstår, utan på att det filtrerar bort annat, sådant som varje fri människa i ett fritt land har rätt att dela med sig av.
Hela försvaret för förslaget som Cecilia Malmström presenterar, bygger på den helt felaktiga föreställningen att det faktiskt fungerar. Att det ens är möjligt att genomföra om bara den politiska viljan finns. Det är det alltså inte.
Kunde EU-kommissionen bara ta till sig detta, så vore mycket vunnet.
Däremot öppnar det upp för den intressanta frågan om vilken information som bör vara förbjuden för människor att ta del av, eller vilka aktiviteter. I en värld där möten äger rum på internet snarare än på torget, så är tvingande blockering lika med en inskränkning i mötesfriheten. I en värld där åsikter sprids på nätet, så är en tvingande blockering lika med en inskränkning i opinionsfriheten.
torsdag 17 februari 2011
Räntebubbel
Oj, vad oväntat att ett statligt bolånefinaniseringsinstitut vill att finansministern reglerar så att bostadsbubblan kan blåsas upp ytterligare. Inte.
Det helstatliga SBAB vill minska avkastningskraven, för att pressa ner bolåneräntorna ytterligare.
Det var för övrigt SBAB som var ledande i att börja låna ut mer pengar till lösare säkerheter.
Eftersom bankerna och låneinstituten inte själva bär risken av att låna ut pengar (det är vi andra som får bära den), så har de allt att vinna på att folk förlånar sig, men inget att förlora.
Hade låneinstituten fått bära risken själva hade ett lån kostat vad det kostar. Då hade inte priset på bostäder kunnat sticka iväg så högt, och svenskarna hade inte förlånat sig.
Det är inte hållbart att låna mer än vi producerar. Förr eller senare måste man nämligen betala tillbaks.
Inom sex månader tror jag vi har problemen över oss.
Det helstatliga SBAB vill minska avkastningskraven, för att pressa ner bolåneräntorna ytterligare.
Det var för övrigt SBAB som var ledande i att börja låna ut mer pengar till lösare säkerheter.
Eftersom bankerna och låneinstituten inte själva bär risken av att låna ut pengar (det är vi andra som får bära den), så har de allt att vinna på att folk förlånar sig, men inget att förlora.
Hade låneinstituten fått bära risken själva hade ett lån kostat vad det kostar. Då hade inte priset på bostäder kunnat sticka iväg så högt, och svenskarna hade inte förlånat sig.
Det är inte hållbart att låna mer än vi producerar. Förr eller senare måste man nämligen betala tillbaks.
Inom sex månader tror jag vi har problemen över oss.
söndag 13 februari 2011
Och fortfarande ingen lösning...
Fattigdomsdebatten går vidare. Paula Paulina Neuding skrev en text som tydligen kunde läsas på två sätt. Vissa läste den som "Fattigdomen är de fattigas fel". Andra som "Allt är inte strukturernas fel". Beroende på ingång verkar folk således välja mellan att tycka att texten är antingen vidrigt cynisk och blind, eller tvärtom klarsynt och balanserad.
Själv tror jag att Neuding menade det sistnämnda, men att den var illa skriven och alldeles för lätt att misstolka. Dock, om perspektivet kommer väldigt mycket vänsterifrån, så är även "allt är inte strukturernas fel" en rysligt cynisk och hemsk beskrivning av hur utsatthet uppkommer.
Jag läser Rebecka Ahlbergs reaktion på Neuding, och tänker att debatten nog ser ut som den gör genom att bägge sidor håller saker för så självklara att man inte ser när självklarheten utmanas i motståndarens text.
Så gör givetvis jag också, sitter på mina käpphästar. Men det är nyttigt att försöka blottlägga basala försanthållanden. Vad tror vi på så starkt och självklart att det är omöjligt att ifrågasätta?
En sådan självklarhet i Ahlbergs text är den här: "Saken är ju nämligen den att nyliberalismens segertåg är fullkomligt beroende av att man lyckas få arbetarklassen att rösta emot sina egna materiella intressen."
Om man på allvar tror att ekonomisk liberalism är till skada för arbetarklassen, så blir Ahlberg begriplig. Men där har ju historien överbevisat henne gång på gång på gång. Det är oerhört lätt att visa hur ekonomisk liberalism tvärtom gynnar arbetarnas materiella intressen:
Man kan visa hur det går till i teorin när stora värden för både köpare och säljare skapas av frivilliga byten på en marknad.
Man kan visa hur det går till i praktiken. Studera två grannländer där det ena praktiserar socialism, och det andra praktiserar marknadsekonomi, och se hur de konstruktiva krafterna på marknaden skapar välstånd, medan bristen på information och omöjligheten att koordinera komplexa system gör att den socialistiska produktionen aldrig möter människors behov.
Man kan visa hur det inte bara är sant i enskilda fall. Se i statistiken över jordens länder hur ekonomisk frihet går hand i hand med välstånd, medan socialistisk organisation av produktionen lämnar misär efter sig. Eller så kan man se hur facklig kamp, som är bra och nödvändig när det gäller att ta till vara och skydda arbetarnas rättigheter, inte kan göra ett enda dugg på lönebildningen. Eftersom lönebildningen alltid är beroende av löneutrymmet, vilket bestäms av arbetarnas produktivitet och säljförmåga i det aktuella företagets produktionsapparat.
Hon har lite tidigare i texten angripit mytbilden av den "världsfrånvända" vänstern, men förstår inte att det är just för den här bristande ekonomiska insiktens skull som vänstern med rätta förtjänar det omdömet. Kritiken mot Sovjetsystemet handlar inte bara om att vara negativ till repression och övervakning. Utan om att Sovjets grundproblem var just socialisationen av produktionsmedlen, som Rebecka Ahlberg påstår sig vilja ha. Den socialistiska ekonomin skapade den brist och fattigdom som i sin tur skapade instabiliteten i samhället som skapade rädslan hos makthavarna som i sin tur födde repressionen.
Ahlberg reagerar som om kritiken handlar om vänsterns illvilja. När det i själva verket handlar om vänsterns oförmåga.
När hon beskyller liberalismen för att inte vara utopisk har hon helt rätt. Just för att utopiska mål i verkligheten inte låter sig orkestreras fram. Och när hon berömmer sig och resten av vänstern för att så starkt önska jämlikhet visar hon också på en viktig svaghet i den egna analysen.
Ingen blir nämligen fattig av att ha mindre än någon annan. Fattig är man när man har för lite. Ett rikt men ojämlikt samhälle där ingen har för lite för sin överlevnad är fortfarande ett gott samhälle. Ett fattigt där alla har lika lite är inte ett gott samhälle. Du blir fattig genom brist på konkreta nödvändiga produkter att konsumera.
Där måste fattigdomsdebatten börja. Med att kakan skapas. Innan man ens kan börja diskutera fördelningen.
Och då duger inte drömmar. Då duger bara konkret analys. Vilka faktorer påverkar möjligheten till försörjning negativt respektive positivt? Hur kan man eliminera det negativa och stärka det positiva?
Och jag kan inte se annat än att hög risk för att anställa folk gör att de inte anställs. Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs. Att en ineffektiv planekonomisk sjukvårdsapparat både hindrar folk från att få hjälp och dränerar ekonomin på pengar som kunde använts på en effektivare sjukvård. Att skattekilar som gör att vi måste mer än dubbla våra priser när vi handlar med varandra hindrar oss.
Eller som i sk utsatta områden: att medborgarna där erbjuds ett sämre skydd mot kriminella som vill förstöra civilsamhället, än vad andra medborgare erbjuds.
Jag är villig att diskutera för- och nackdelar med vilken som helst av alla politiska ideer. Jag är inte på förhand låst i ett vänster- eller högerperspektiv. Däremot måste debatten ta sin utgångspunkt i ekonomiska realiteter. Annars blir det världsfrånvänt.
Själv tror jag att Neuding menade det sistnämnda, men att den var illa skriven och alldeles för lätt att misstolka. Dock, om perspektivet kommer väldigt mycket vänsterifrån, så är även "allt är inte strukturernas fel" en rysligt cynisk och hemsk beskrivning av hur utsatthet uppkommer.
Jag läser Rebecka Ahlbergs reaktion på Neuding, och tänker att debatten nog ser ut som den gör genom att bägge sidor håller saker för så självklara att man inte ser när självklarheten utmanas i motståndarens text.
Så gör givetvis jag också, sitter på mina käpphästar. Men det är nyttigt att försöka blottlägga basala försanthållanden. Vad tror vi på så starkt och självklart att det är omöjligt att ifrågasätta?
En sådan självklarhet i Ahlbergs text är den här: "Saken är ju nämligen den att nyliberalismens segertåg är fullkomligt beroende av att man lyckas få arbetarklassen att rösta emot sina egna materiella intressen."
Om man på allvar tror att ekonomisk liberalism är till skada för arbetarklassen, så blir Ahlberg begriplig. Men där har ju historien överbevisat henne gång på gång på gång. Det är oerhört lätt att visa hur ekonomisk liberalism tvärtom gynnar arbetarnas materiella intressen:
Man kan visa hur det går till i teorin när stora värden för både köpare och säljare skapas av frivilliga byten på en marknad.
Man kan visa hur det går till i praktiken. Studera två grannländer där det ena praktiserar socialism, och det andra praktiserar marknadsekonomi, och se hur de konstruktiva krafterna på marknaden skapar välstånd, medan bristen på information och omöjligheten att koordinera komplexa system gör att den socialistiska produktionen aldrig möter människors behov.
Man kan visa hur det inte bara är sant i enskilda fall. Se i statistiken över jordens länder hur ekonomisk frihet går hand i hand med välstånd, medan socialistisk organisation av produktionen lämnar misär efter sig. Eller så kan man se hur facklig kamp, som är bra och nödvändig när det gäller att ta till vara och skydda arbetarnas rättigheter, inte kan göra ett enda dugg på lönebildningen. Eftersom lönebildningen alltid är beroende av löneutrymmet, vilket bestäms av arbetarnas produktivitet och säljförmåga i det aktuella företagets produktionsapparat.
Hon har lite tidigare i texten angripit mytbilden av den "världsfrånvända" vänstern, men förstår inte att det är just för den här bristande ekonomiska insiktens skull som vänstern med rätta förtjänar det omdömet. Kritiken mot Sovjetsystemet handlar inte bara om att vara negativ till repression och övervakning. Utan om att Sovjets grundproblem var just socialisationen av produktionsmedlen, som Rebecka Ahlberg påstår sig vilja ha. Den socialistiska ekonomin skapade den brist och fattigdom som i sin tur skapade instabiliteten i samhället som skapade rädslan hos makthavarna som i sin tur födde repressionen.
Ahlberg reagerar som om kritiken handlar om vänsterns illvilja. När det i själva verket handlar om vänsterns oförmåga.
När hon beskyller liberalismen för att inte vara utopisk har hon helt rätt. Just för att utopiska mål i verkligheten inte låter sig orkestreras fram. Och när hon berömmer sig och resten av vänstern för att så starkt önska jämlikhet visar hon också på en viktig svaghet i den egna analysen.
Ingen blir nämligen fattig av att ha mindre än någon annan. Fattig är man när man har för lite. Ett rikt men ojämlikt samhälle där ingen har för lite för sin överlevnad är fortfarande ett gott samhälle. Ett fattigt där alla har lika lite är inte ett gott samhälle. Du blir fattig genom brist på konkreta nödvändiga produkter att konsumera.
Där måste fattigdomsdebatten börja. Med att kakan skapas. Innan man ens kan börja diskutera fördelningen.
Och då duger inte drömmar. Då duger bara konkret analys. Vilka faktorer påverkar möjligheten till försörjning negativt respektive positivt? Hur kan man eliminera det negativa och stärka det positiva?
Och jag kan inte se annat än att hög risk för att anställa folk gör att de inte anställs. Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs. Att en ineffektiv planekonomisk sjukvårdsapparat både hindrar folk från att få hjälp och dränerar ekonomin på pengar som kunde använts på en effektivare sjukvård. Att skattekilar som gör att vi måste mer än dubbla våra priser när vi handlar med varandra hindrar oss.
Eller som i sk utsatta områden: att medborgarna där erbjuds ett sämre skydd mot kriminella som vill förstöra civilsamhället, än vad andra medborgare erbjuds.
Jag är villig att diskutera för- och nackdelar med vilken som helst av alla politiska ideer. Jag är inte på förhand låst i ett vänster- eller högerperspektiv. Däremot måste debatten ta sin utgångspunkt i ekonomiska realiteter. Annars blir det världsfrånvänt.
lördag 12 februari 2011
Lästips: Isobel om mångkultur
Isobel Hadley-Kamptz reder ut begreppen mycket bra när det gäller mångkultur och individuella rättigheter versus multikulturalism och kollektiviserande identitetspolitik:
"Förvirrad debatt"
För den som behöver sortera ut begreppen kan jag rekommendera Andreas Johansson-Heinös inlägg om terminologin.
"Förvirrad debatt"
För den som behöver sortera ut begreppen kan jag rekommendera Andreas Johansson-Heinös inlägg om terminologin.
fredag 11 februari 2011
Problemet med relativa fattigdomsbegrepp
Läser ett intressant inlägg om varför ett relativt fattigdomsmått är relevant.
Men den grundläggande frågeställningen saknas. Nämligen hur det kan bli en plikt för folk som tjänar mycket att plötsligt tjäna mindre.
Men den grundläggande frågeställningen saknas. Nämligen hur det kan bli en plikt för folk som tjänar mycket att plötsligt tjäna mindre.
Om inte Ask får gå nu...
... så vet jag inte vad det här är.
FRA-lagen var ett beställningsverk för att främmande makt ska få reda på vad svenskar gör på nätet. Vi har hela tiden vetat att det inte går att skilja utländsk trafik från svensk. Integritetskränkningen sker när operatörernas kablar kopplas in i FRA;s burkar. Varje myndighet kan få tillgång till informationen, och du behöver inte vara misstänkt för något brott för att granskas.
Din möjlighet att få upprättelse är lika med noll. I DDR kunde du bli utan telefon medan regeringstjänstemännen bytte band i bandspelarna. Det slipper du idag, eftersom terabytehårddiskar inte behöver bytas lika ofta.
Och från de granskande och grävande journalisterna är det som vanligt tyst. De är fullt upptagna med att uppröras över att ungdomar av fri vilja väljer att tjäna femtontusen kronor i månaden netto i Norge.
Det borde bli regeringskris av det här. För så här får det alltså inte gå till. Inte i en demokrati.
FRA-lagen var ett beställningsverk för att främmande makt ska få reda på vad svenskar gör på nätet. Vi har hela tiden vetat att det inte går att skilja utländsk trafik från svensk. Integritetskränkningen sker när operatörernas kablar kopplas in i FRA;s burkar. Varje myndighet kan få tillgång till informationen, och du behöver inte vara misstänkt för något brott för att granskas.
Din möjlighet att få upprättelse är lika med noll. I DDR kunde du bli utan telefon medan regeringstjänstemännen bytte band i bandspelarna. Det slipper du idag, eftersom terabytehårddiskar inte behöver bytas lika ofta.
Och från de granskande och grävande journalisterna är det som vanligt tyst. De är fullt upptagna med att uppröras över att ungdomar av fri vilja väljer att tjäna femtontusen kronor i månaden netto i Norge.
Det borde bli regeringskris av det här. För så här får det alltså inte gå till. Inte i en demokrati.
Lästips: Katrineholmskuriren upprörs
En som inte bara sörjer utan djupt i sitt innersta upprörs över att internet har gett folk möjlighet att ta makten över sin egen historieskrivning, är chefredaktören för Katrineholmskuriren.
Den här drapan är ett underbart stycke text, som andas stor desperation över att "så kallade sociala medier" berövat honom och hans journalister företrädet att i vida spridd text tolka till exempel en intervjusituation på ett sätt som intervjuoffret inte känner sig bekväm med.
Allt finns med, inklusive önskan om regleringar. Och den ironiskt roliga rubriken "En härskare väcker misstankar". Jo jo.
(UPPDATERING: I vanlig ordning sätter Mymlan saker på plats och i sitt vettiga sammanhang. Kommunchefens blogg, KK:s ledare, och Mymlans kommentar borde tillsammans vara obligatorisk läsning för både makthavare och journalister. Det här är 2011.)
Den här drapan är ett underbart stycke text, som andas stor desperation över att "så kallade sociala medier" berövat honom och hans journalister företrädet att i vida spridd text tolka till exempel en intervjusituation på ett sätt som intervjuoffret inte känner sig bekväm med.
Allt finns med, inklusive önskan om regleringar. Och den ironiskt roliga rubriken "En härskare väcker misstankar". Jo jo.
(UPPDATERING: I vanlig ordning sätter Mymlan saker på plats och i sitt vettiga sammanhang. Kommunchefens blogg, KK:s ledare, och Mymlans kommentar borde tillsammans vara obligatorisk läsning för både makthavare och journalister. Det här är 2011.)
torsdag 10 februari 2011
Lästips: Folkbladet om Egypten
Läs Widar Anderssons ledare i Folkbladet om hur frihetskampen i Nordafrika av revolutionsromantiker vill tolkas som den revolutionära socialismens återtåg.
Den hårdföra vänstern, med sin slagsida för historisk determinism, tolkar gärna varje folkresning som ett steg på vägen mot socialismen. För att Marx sa så. För att Lenin sa så, ännu tydligare och ännu mer deterministiskt.
Sedan svär Widar Andersson, och hans chefredaktör Christer Sandberg rätt rejält i vänsterkyrkan:
Att säga sig stå på det egyptiska folkets sida utan att samtidigt ha en välkalibrerad och känslig demokratisk folkrättslig kompass med sig, det är hyckleri. Folkbladet beskriver detta på ett föredömligt sätt.
Egypten blir förhoppningsvis av med sin diktator. Än mer förhoppningsvis lyckas de organiserade delarna av oppositionen bilda någon form av övergångsregering som kan börja en mödosam väg mot sociala och politiska reformer. Som får igång företagsamheten, reformerar polisen och som kommer till rätta med de värsta skevheterna och orättvisorna i samhället. Västvärlden bör ge allt tänkbart och lämpligt stöd åt Egyptens förvandling. Egyptierna betackar sig nog för råd från övervintrande revolutionsromantiker från Nordpolens gränstrakter.
Den hårdföra vänstern, med sin slagsida för historisk determinism, tolkar gärna varje folkresning som ett steg på vägen mot socialismen. För att Marx sa så. För att Lenin sa så, ännu tydligare och ännu mer deterministiskt.
Sedan svär Widar Andersson, och hans chefredaktör Christer Sandberg rätt rejält i vänsterkyrkan:
Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.
Christer Sandberg är ingen svuren Israelfantast. Han kan vara djupt kritisk mot andra delar av Israels uppförande och politik i regionen. Men det hindrar honom inte från att se det uppenbara. Arabvärldens länder är mer eller mindre hårda diktaturer. Israel är den enda demokratin i trakten.
Att säga sig stå på det egyptiska folkets sida utan att samtidigt ha en välkalibrerad och känslig demokratisk folkrättslig kompass med sig, det är hyckleri. Folkbladet beskriver detta på ett föredömligt sätt.
onsdag 9 februari 2011
En fruktbar ansats?
Anders Nilsson reagerar på att barnfattigdomsrapporten kidnappades av folk som ville ha ett slagträ att använda i debatten:
Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?
Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.
Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:
Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.
Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.
Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.
Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".
Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.
Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.
Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?
Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.
Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:
Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft?
Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.
Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.
Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.
Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".
Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.
Materialismen och idealisterna
Det mest störiga med postmodernismen är oviljan att lägga pusslet. Att hellre betrakta pusselbitarna, och kanske lägga ut dem i nya djärva mönster och fundera över vilka tankar och känslor detta väcker hos en själv.
Alltså: inget ont om fragmentisering, nya upplägg, och introspektion. Men när det sker istället för helhetssyn, verklighetskontakt och utforskning, så lever man i en påhittad drömvärld. Både korrespondenskriteriet och koherenskriteriet gäller ju fortfarande för det som ska kallas sant.
Så blir det också en sorts overklighetskänsla som infinner sig när man lyssnar till de rödaste av vänsterröster, som t ex Åsa Linderborg, Ali Esbati, eller Andreas Malm. Deras starka patos, gärna över ögonblicksbilder (bilden av det fattiga barnet eller protesterande folkmassor i Egypten), döljer inte avsaknaden av helhetsanalys och egna konstruktiva förslag.
Åsa Linderborg betraktar en åsiktspluralism hos sina meningsmotståndare och efterlyser enhetlighet, utan att klart och tydligt redovisa var hon själv står. Ali Esbati kritiserar vad han uppfattar som ett reaktionärt sätt att prata om fattigdom på; men han säger inte hur han vill lösa problemen. Andreas Malm ondgör sig över vad han uppfattar som en västlig kolonial blick på händelserna i Nordafrika, men han ger få konstruktiva råd för hur man faktiskt ska hantera de antidemokratiska element som kommer i demokratirörelsens fotspår.
Det är upprördheten som är den postmoderna vänsterns signum, inte vägvisandet, inte att vara en progressiv kraft framåt, med en konkret agenda. Det är som ville de granska och bedöma moraliskt politikens intentioner. Inte politikens faktiska materiella utfall.
Och det är klart: det är ju enklare att vara upprörd än att ha en handlingsplan. Ingen kan kritisera dig för att du är välvillig. Däremot för att din konkreta politiska plan sket sig och motverkade sina syften. Du slipper ta kritik om du nöjer dig med att vara klädsamt upprörd.
Och detta alltså från företrädare för en rörelse vars metod berömmer sig av att vara konkret snarare än drömmande, materialistisk snarare än idealistisk.
Det är därför väldigt befriande att läsa Ulf Bjerelds historisk-materialistiska uppsträckning av Linderborg och Malm. Det må vara hur det vill med Twitters roll i Nordafrika, grundbulten i kritiken handlar om hur analysfattiga debattörer fastnar i detaljpill utan en uttalad och sammanhängande vare sig nulägesbild eller målbild som tar hänsyn till hur materiella faktorer förskjuter maktförhållanden. Den typ av utsagor om verkligheten som är prövningsbara och möjliga att inta en ståndpunkt i förhållande till.
Funnes det mer helhetsanalys och fler konkreta förslag från vänsterhåll, och färre ilskna knutna nävar och revolutionsromantiskt patos runt slagkraftiga mediabilder, så skulle mycket vara vunnet. Hvad hvilja vänstern?
Alltså: inget ont om fragmentisering, nya upplägg, och introspektion. Men när det sker istället för helhetssyn, verklighetskontakt och utforskning, så lever man i en påhittad drömvärld. Både korrespondenskriteriet och koherenskriteriet gäller ju fortfarande för det som ska kallas sant.
Så blir det också en sorts overklighetskänsla som infinner sig när man lyssnar till de rödaste av vänsterröster, som t ex Åsa Linderborg, Ali Esbati, eller Andreas Malm. Deras starka patos, gärna över ögonblicksbilder (bilden av det fattiga barnet eller protesterande folkmassor i Egypten), döljer inte avsaknaden av helhetsanalys och egna konstruktiva förslag.
Åsa Linderborg betraktar en åsiktspluralism hos sina meningsmotståndare och efterlyser enhetlighet, utan att klart och tydligt redovisa var hon själv står. Ali Esbati kritiserar vad han uppfattar som ett reaktionärt sätt att prata om fattigdom på; men han säger inte hur han vill lösa problemen. Andreas Malm ondgör sig över vad han uppfattar som en västlig kolonial blick på händelserna i Nordafrika, men han ger få konstruktiva råd för hur man faktiskt ska hantera de antidemokratiska element som kommer i demokratirörelsens fotspår.
Det är upprördheten som är den postmoderna vänsterns signum, inte vägvisandet, inte att vara en progressiv kraft framåt, med en konkret agenda. Det är som ville de granska och bedöma moraliskt politikens intentioner. Inte politikens faktiska materiella utfall.
Och det är klart: det är ju enklare att vara upprörd än att ha en handlingsplan. Ingen kan kritisera dig för att du är välvillig. Däremot för att din konkreta politiska plan sket sig och motverkade sina syften. Du slipper ta kritik om du nöjer dig med att vara klädsamt upprörd.
Och detta alltså från företrädare för en rörelse vars metod berömmer sig av att vara konkret snarare än drömmande, materialistisk snarare än idealistisk.
Det är därför väldigt befriande att läsa Ulf Bjerelds historisk-materialistiska uppsträckning av Linderborg och Malm. Det må vara hur det vill med Twitters roll i Nordafrika, grundbulten i kritiken handlar om hur analysfattiga debattörer fastnar i detaljpill utan en uttalad och sammanhängande vare sig nulägesbild eller målbild som tar hänsyn till hur materiella faktorer förskjuter maktförhållanden. Den typ av utsagor om verkligheten som är prövningsbara och möjliga att inta en ståndpunkt i förhållande till.
Funnes det mer helhetsanalys och fler konkreta förslag från vänsterhåll, och färre ilskna knutna nävar och revolutionsromantiskt patos runt slagkraftiga mediabilder, så skulle mycket vara vunnet. Hvad hvilja vänstern?
tisdag 8 februari 2011
Men lösningarna då?
Läser runt om fattigdomsdebatten, och noterar att den snabbt har förvandlats till en metadebatt. Det är tydligen inte längre fattigdomen som är problemet, utan hur den diskuteras.
Från vänsterkanten läser nämligen många in en moralism från högern, och ragebloggar mot det.
Men presenterar man några lösningar? Nej. Hur ta sig ur fattigdomsfällorna? Inget svar. Vad hindrar folk från att få jobb? Tystnad. Möjligen lite gnälligt mummel om regeringen.
Ali Esbati twittrade häromdagen:
Jag ryckte till. Den organisation som är absolut viktigast för att minska fattigdom och utslagning. Menar Ali Esbati att han äntligen ska sluta misstänkliggöra näringslivet? Finansmarknaderna?
Nähä. Det var LO han menade. LO som inte kan göra ett enda dugg för svenskt löneutrymme. Bara strida om bråkdelar av det utrymme som entreprenörerna skapat när de skapade framgångsrika företag där en arbetares arbete ger god utväxling.
Att se och vilja åtgärda orsakerna till fattigdom, både de strukturella och individuella, är inte att moralisera. Det är att vara lösningsorienterad, evidensbaserad, och ha en uppriktig önskan att fattigdomen utraderas.
Det enda Ali Esbati och Iahmia förmår göra är att peka på att den som är fattig inte trivs med sin situation. Det är synd om proletariatet helt enkelt.
Men inte ett enda ord om hur problemen ska lösas. Inte ett enda ord.
Från vänsterkanten läser nämligen många in en moralism från högern, och ragebloggar mot det.
Men presenterar man några lösningar? Nej. Hur ta sig ur fattigdomsfällorna? Inget svar. Vad hindrar folk från att få jobb? Tystnad. Möjligen lite gnälligt mummel om regeringen.
Ali Esbati twittrade häromdagen:
Om man konsekvent angriper/misstänkliggör den org. som är absolut viktigast för att minska fattigdom o utslagning tycker jag att den moraliska indignationen över fattigdom och utslagning blir lite svårare att smälta.
Jag ryckte till. Den organisation som är absolut viktigast för att minska fattigdom och utslagning. Menar Ali Esbati att han äntligen ska sluta misstänkliggöra näringslivet? Finansmarknaderna?
Nähä. Det var LO han menade. LO som inte kan göra ett enda dugg för svenskt löneutrymme. Bara strida om bråkdelar av det utrymme som entreprenörerna skapat när de skapade framgångsrika företag där en arbetares arbete ger god utväxling.
Att se och vilja åtgärda orsakerna till fattigdom, både de strukturella och individuella, är inte att moralisera. Det är att vara lösningsorienterad, evidensbaserad, och ha en uppriktig önskan att fattigdomen utraderas.
Det enda Ali Esbati och Iahmia förmår göra är att peka på att den som är fattig inte trivs med sin situation. Det är synd om proletariatet helt enkelt.
Men inte ett enda ord om hur problemen ska lösas. Inte ett enda ord.
Efterlysning: gunnar
Hej gunnar!
Du kommenterade för ett par veckor sedan på mitt inlägg "Tillväxt".
Jag argumenterade för att de villkor för produktion och konsumtion jag nämnde i inlägget inte var förhandlingsbara utan absoluta.
Du bemötte inlägget med att kalla det för en spya och att vartenda ett av de villkor jag nämnde tvärtom var kulturella konstruktioner, och som sådana definitivt omförhandlingsbara.
Jag skrev och bad dig bemöta åtminstone något av mina argument. För om jag har fel och du har rätt, då har vi ju en fantastisk möjlighet! Min världsbild är ju som du mycket riktigt påpekar väldigt fyrkantig, i det att jag tror att de nämnda ekonomiska villkoren utgör reella begränsningar för vilken politik som alls är möjlig att föra.
Men har du rätt, så har vi ju en helt annan politisk spelplan framför oss! En med oanade möjligheter. Då blir ju vägen till det bättre samhället mer en pedagogisk fråga om att övertyga, snarare än en fråga om innovation för att överbrygga och förhålla sig till naturliga begränsningar.
Så snälla: bemöt inlägget! Bli konkret! Vad i min spya är omförhandlingsbart? Kulturella konstruktioner?
Du kommenterade för ett par veckor sedan på mitt inlägg "Tillväxt".
Jag argumenterade för att de villkor för produktion och konsumtion jag nämnde i inlägget inte var förhandlingsbara utan absoluta.
Du bemötte inlägget med att kalla det för en spya och att vartenda ett av de villkor jag nämnde tvärtom var kulturella konstruktioner, och som sådana definitivt omförhandlingsbara.
Jag skrev och bad dig bemöta åtminstone något av mina argument. För om jag har fel och du har rätt, då har vi ju en fantastisk möjlighet! Min världsbild är ju som du mycket riktigt påpekar väldigt fyrkantig, i det att jag tror att de nämnda ekonomiska villkoren utgör reella begränsningar för vilken politik som alls är möjlig att föra.
Men har du rätt, så har vi ju en helt annan politisk spelplan framför oss! En med oanade möjligheter. Då blir ju vägen till det bättre samhället mer en pedagogisk fråga om att övertyga, snarare än en fråga om innovation för att överbrygga och förhålla sig till naturliga begränsningar.
Så snälla: bemöt inlägget! Bli konkret! Vad i min spya är omförhandlingsbart? Kulturella konstruktioner?
S-kvinnor och vårdresurserna
S-kvinnor skriver en rapport där man önskar att sjukvårdens problem ska lösas genom att man kastar mer pengar på den.
Det retoriska greppet här kallas "falsk dikotomi". Nalin Pekgul och de övriga vill stoppa den nuvarande politiska trenden inom S där stödet för skattesänkningar liknande Alliansens jobbavdrag är rätt stort. Alltså ställer man skattesänkningar emot sjukvården, som om du hade att välja antingen det ena eller det andra.
"Propagerar du för skattesänkningar propagerar du för försämrad vård!"
Men det stämmer ju inte. I andra länder betalar man mindre för vården, men får mer. I till exempel USA, där lönen för en sjuksköterska gott och väl räcker till en sjukvårdsförsäkring som ger likvärdig eller bättre vård än i Sverige.
Nu är vården i USA rätt dysfunktionell på många sätt, så vi ska nog inte ta efter just dem. Men det finns alternativ på närmare håll. Nederländerna till exempel.
Jag upprepar vad jag skrivit tidigare:
Vi ska nog inte apa efter andra länders system slaviskt. Men det system vi har idag är inte bra. Vi betalar mer än i andra länder. Vi får mindre än i andra länder. Då är inte problemet att vi betalar för lite. Då är problemet att de vi betalar till (landstingspolitiker, sjukhusstyrelser) gör fel när de misslyckas med att ge oss det som vi betalar för. Det som vårdleverantörer i andra länder uppenbarligen lyckas med.
Det retoriska greppet här kallas "falsk dikotomi". Nalin Pekgul och de övriga vill stoppa den nuvarande politiska trenden inom S där stödet för skattesänkningar liknande Alliansens jobbavdrag är rätt stort. Alltså ställer man skattesänkningar emot sjukvården, som om du hade att välja antingen det ena eller det andra.
"Propagerar du för skattesänkningar propagerar du för försämrad vård!"
Men det stämmer ju inte. I andra länder betalar man mindre för vården, men får mer. I till exempel USA, där lönen för en sjuksköterska gott och väl räcker till en sjukvårdsförsäkring som ger likvärdig eller bättre vård än i Sverige.
Nu är vården i USA rätt dysfunktionell på många sätt, så vi ska nog inte ta efter just dem. Men det finns alternativ på närmare håll. Nederländerna till exempel.
Jag upprepar vad jag skrivit tidigare:
Bra kvalitet men dåligt utbud är precis vad man kan vänta sig av en finansieringsmodell som bygger på utbudsbugetering: en gång om året gissar politikerna vad som behövs, och under året kan inte resurserna styras om så att de följer patienternas verkliga behov.
Att vi lägger mycket pengar på vården avhjälper inte problemen: tillgänglighet är för ett rikt land inte en fråga om resurser, utan en fråga om smart organisation. Stelbent planekonomi har aldrig varit en smart organisationsform. Rapportörerna ställer frågan "Hur kan det komma sig att Albanien har en sjukvård helt utan väntetider när Sverige inte kan det?", och svaret på frågan är förstås att Albanien inte längre ägnar sig åt planekonomisk samhällsorganisation.
Vi ska nog inte apa efter andra länders system slaviskt. Men det system vi har idag är inte bra. Vi betalar mer än i andra länder. Vi får mindre än i andra länder. Då är inte problemet att vi betalar för lite. Då är problemet att de vi betalar till (landstingspolitiker, sjukhusstyrelser) gör fel när de misslyckas med att ge oss det som vi betalar för. Det som vårdleverantörer i andra länder uppenbarligen lyckas med.
Lästips: Inslag om statsskulden
Egenmakt är vägen ut
Även Elin Grelsson har skrivit om fattigdomsdebatten och - tycker jag - missar ungefär samma saker som Eric Rosén.
Att se hur vägen upp ur fattigdomen i varje enskilt fall måste vara individens egen resa är inte att vägra se det som ett samhällsproblem.
Men när man definierar "samhällsproblem" så snävt att endast kollektivistiska lösningar kan räknas, så gör man hela samhället - och framförallt då de fattiga - en gigantisk björntjänst. Eftersom just kollektivistiska lösningar har varit notoriskt dåliga på att avhjälpa just fattigdom.
Det är förmodligen problemformuleringen som ställer till det. Att man tror att fattigdomen kräver sin förklaring.
Men det är ju inte fattigdomen som kräver strukturella förklaringar, utan rikedomen. Fattigdomen är urtillståndet, och hade det inte varit för vårt skapande av resurser så hade vi varit lika utblottade som när vi föddes.
Rikedomen, att vi lever och frodas, den kommer när vi effektivt omvandlar det vi inte kan leva av till sådant vi lever av. Och det lyckas vi med, när vi har tillgång till innovation, handel, arbetsdelning, pluralism och annat som utmärker västvärlden. Vilket förutsätter ett stort mått ekonomisk och politisk frihet.
För en människa som lever mitt i ett sådant frodigt samhälle, fyllt med produktiva strukturer, är vägen till rikedom väldigt kort. Så om en människa i ett sådant samhälle inte får del av dessa strukturer, så kan man visserligen tala om strukturella hinder.
Men då måste man vara medveten om att varje hinder behöver analyseras och avlägsnas för sig. Vad hindrar folk från att ha en vettig sjukförsäkring? Vad hindrar folk från att få arbete? Vad hindrar folk från att lyckas med sitt företagande? Vad hindrar folk från att kommersialisera sina eller andras innovationer? Vad hindrar försäljningen - och därmed värdeskapandet - i företaget där du jobbar?
För den enskilde finns det den egna unika situationen. Den egna unika kombinationen av olika faktorer som blockerar och håller tillbaks. Politikens uppgift är då tvåfaldig: för det första lyfta bort hindren, precis som i det tidiga 1800-talets Sverige när grunden lades till vår fantastiska fattigdomsbekämpning; och för det andra sätta verktygen i händerna på de enskilda. För endast individen vet hur det egna livet ser ut. Vilka prioriteringar som behöver göras.
Problemet med denna syn på politikens uppgift i fattigdomsbekämpningen är inte att den inte fungerar. För det gör den. Problemet är att denna ansats redan på förhand är dömd att kallas för moraliserande och individualistisk, och lida brist på samhällsanalys. I texter som Elin Grelssons.
Och det är ju tråkigt när metoden och analysen faktiskt fungerar, överallt på jorden där den prövas.
(Skrev om individuella och strukturella perspektiv förut, det har lite bäring på det här.)
Att se hur vägen upp ur fattigdomen i varje enskilt fall måste vara individens egen resa är inte att vägra se det som ett samhällsproblem.
Men när man definierar "samhällsproblem" så snävt att endast kollektivistiska lösningar kan räknas, så gör man hela samhället - och framförallt då de fattiga - en gigantisk björntjänst. Eftersom just kollektivistiska lösningar har varit notoriskt dåliga på att avhjälpa just fattigdom.
Det är förmodligen problemformuleringen som ställer till det. Att man tror att fattigdomen kräver sin förklaring.
Men det är ju inte fattigdomen som kräver strukturella förklaringar, utan rikedomen. Fattigdomen är urtillståndet, och hade det inte varit för vårt skapande av resurser så hade vi varit lika utblottade som när vi föddes.
Rikedomen, att vi lever och frodas, den kommer när vi effektivt omvandlar det vi inte kan leva av till sådant vi lever av. Och det lyckas vi med, när vi har tillgång till innovation, handel, arbetsdelning, pluralism och annat som utmärker västvärlden. Vilket förutsätter ett stort mått ekonomisk och politisk frihet.
För en människa som lever mitt i ett sådant frodigt samhälle, fyllt med produktiva strukturer, är vägen till rikedom väldigt kort. Så om en människa i ett sådant samhälle inte får del av dessa strukturer, så kan man visserligen tala om strukturella hinder.
Men då måste man vara medveten om att varje hinder behöver analyseras och avlägsnas för sig. Vad hindrar folk från att ha en vettig sjukförsäkring? Vad hindrar folk från att få arbete? Vad hindrar folk från att lyckas med sitt företagande? Vad hindrar folk från att kommersialisera sina eller andras innovationer? Vad hindrar försäljningen - och därmed värdeskapandet - i företaget där du jobbar?
För den enskilde finns det den egna unika situationen. Den egna unika kombinationen av olika faktorer som blockerar och håller tillbaks. Politikens uppgift är då tvåfaldig: för det första lyfta bort hindren, precis som i det tidiga 1800-talets Sverige när grunden lades till vår fantastiska fattigdomsbekämpning; och för det andra sätta verktygen i händerna på de enskilda. För endast individen vet hur det egna livet ser ut. Vilka prioriteringar som behöver göras.
Problemet med denna syn på politikens uppgift i fattigdomsbekämpningen är inte att den inte fungerar. För det gör den. Problemet är att denna ansats redan på förhand är dömd att kallas för moraliserande och individualistisk, och lida brist på samhällsanalys. I texter som Elin Grelssons.
Och det är ju tråkigt när metoden och analysen faktiskt fungerar, överallt på jorden där den prövas.
(Skrev om individuella och strukturella perspektiv förut, det har lite bäring på det här.)
Eric Rosén missförstår
Eric Rosén har skrivit en text om barnfattigdomsdebatten i Nyheter24 som visserligen är bra, men som missar ett gigantiskt sjok av den ena sidans argument.
Det finns så många aspekter i debatten, och det går inte att prata om allt på en gång. Här ryms allt: avsaknad av reeella möjlgheter orsakad av pengabrist, svagt kulturellt kapital, dåligt självförtroende pga fulare kläder och fattigare fritidsnöjen än kompisarna, improduktiva vanor och/eller personlighetsdrag som både orsakar föräldrarnas fattigdom och som ärvs, inga förebilder, inga kontakter, och så vidare.
Alltså både en fråga om vad pengar i absoluta tal kan köpa dig. Och en fråga om hur man upplever sig i förhållande till andra. Och en fråga det sociala och genetiska arv och kulturella kapital som är en del av orsaken till din fattigdom respektive rikedom.
Debatten har framförallt rört frågan om det är ett relativt eller absolut fattigdomsbegrepp som är det riktiga. För fattigt folk har nämligen inte blivit fattigare. När man pratar om att fattigdomen ökar, så är det helt och hållet en fråga om att folk har blivit rikare, fast i olika takt, så att skillnaden har ökat.
Och på ett sätt är det en pseudodebatt. För den som är fattig, oavsett hur vi mäter det, så är det ett reellt problem. Att bli våldsutsatt är också ett minoritetsproblem, men det är likväl ett stort problem. Våld innebär att dina individuella rättigheter kränks. Fattigdom att dina möjligheter att ta tillvara dina individuella rättigheter beskärs. Vi söker oss samman i samhällen för att skydda just våra individuella rättigheter. Att bekämpa fattigdom är att ta politiskt ansvar.
Men Eric Rosén skriver:
Och min första tanke är att Eric Rosén måste befunnit sig under en sten. För är det inte precis fattigdomsbekämpningen som varit i fokus för det politiska samtalet sedan 2006?
Men så förstår jag. Det har gått både honom och flera med honom förbi att frågan om relativa kontra absoluta fattigdomsbegrepp inte är en akademisk spetsfundighet, eller ett sätt att "två sina händer", utan är en viktig batalj bland väldigt många i den betydligt större ideologiska kampen om just hur fattigdom bekämpas.
När jag och andra med mig diskuterar företagandets villkor, så förstår inte Eric Rosén att det handlar om fattigdomsbekämpning. För fattigdom är brist på resurser, och resurser skapas i välmående företag.
När vi pratar om människans rätt att sälja sitt arbete till vilket pris som helst, så handlar det om fattigdomsbekämpning. För om den faktiska minimilönen ligger över det värde du själv initialt förmår generera, så kommer du aldrig att få någon lön. Då blir du fattig.
När det handlar om skattelättnader, så handlar det om att ta bort de stora skattekilar som gör det så fruktansvärt dyrt för människor att köpa och sälja till varandra. En kostnad som ju framförallt drabbar fattigt folk.
Extra tydligt borde det vara att skolpolitiken handlar om fattigdomsbekämpning:
Kunskapsfokus på matte handlar om att barn från hem med svag medvetenhet om fundamentala samband inte ska luras, utan i framtiden kunna fatta rationella beslut, som skyddar dem och deras barn från fattigdom.
Kunskapsfokus på språk och litteratur handlar om att barn ska lära sig många olika sätt att kommunicera på, många olika diskurser, så att de enklare kan sälja sitt arbete, eller frukten av sitt arbete.
Kunskapsfokus överhuvudtaget handlar om att ge navigationsverktygen, kartan och kompassen, till barnen så att de kan hantera verkligheten på ett fruktbart sätt, även när de inte fått så goda verktyg med sig hemifrån.
Precis som tydliga och efterlevda regler om allas okränkbarhet slår sönder destruktiva maktmönster bland eleverna, och fokus på ordning och tystnad skapar en miljö där man kan prestera bra även om huvudet är kaotiskt och man är intryckskänslig och lättavledbar.
Jag har svårt att tänka mig en enda politisk fråga faktiskt, som inte handlar om hur vi ska skydda oss från fattigdom. Hur kan det ha gått någon enda människa förbi?
Det kan ha med mytbildningen att göra. Ser man till den ekonomiska utvecklingen började Sverige gå från fattigt till rikt för 200 år sedan, med politiska liberaliseringar. Särskilt på handels- och företagarområdet. Det gjorde att det blev lönsamt med att ta tillvara uppfinningar och bygga industrier.
Att arbetarrörelsen formerades hundra år senare gjorde varken från eller till för svenskens ekonomiska utveckling. Eftersom dina arbetsvillkor aldrig bestäms av styrkan i de fackliga kraven, utan av produktiviteten. Man kan aldrig kräva ett värde som inte först skapats.
Men man möter fortfarande den uppfattningen att rikedomen är resultatet av fördelningspolitik, snarare än goda villkor för företagandet. Och för den som tror detta blir frågan om fattigdomen en fördelningsfråga. En fråga om att minska klyftorna. Och då används relativa "fattigdoms"-begrepp som slagträ i debatten. För om alla blir fattiga, så minskar paradoxalt nog "fattigdomen" enligt det relativa måttet.
Så, Eric Rosén, kampen emot användandet av relativa fattigdomsmått är en kamp för att istället beskriva fattigdomens verkliga och absoluta orsaker. I syfte att avhjälpa dem. Det är en kamp emot strukturer som förhindrar rikedom att uppstå. Precis som kampen för ökad ekonomisk frihet. Det är kampen mot barnfattigdomen. Är precis det där svaret på frågan "hur?" som du efterlyste i din text.
Det finns så många aspekter i debatten, och det går inte att prata om allt på en gång. Här ryms allt: avsaknad av reeella möjlgheter orsakad av pengabrist, svagt kulturellt kapital, dåligt självförtroende pga fulare kläder och fattigare fritidsnöjen än kompisarna, improduktiva vanor och/eller personlighetsdrag som både orsakar föräldrarnas fattigdom och som ärvs, inga förebilder, inga kontakter, och så vidare.
Alltså både en fråga om vad pengar i absoluta tal kan köpa dig. Och en fråga om hur man upplever sig i förhållande till andra. Och en fråga det sociala och genetiska arv och kulturella kapital som är en del av orsaken till din fattigdom respektive rikedom.
Debatten har framförallt rört frågan om det är ett relativt eller absolut fattigdomsbegrepp som är det riktiga. För fattigt folk har nämligen inte blivit fattigare. När man pratar om att fattigdomen ökar, så är det helt och hållet en fråga om att folk har blivit rikare, fast i olika takt, så att skillnaden har ökat.
Och på ett sätt är det en pseudodebatt. För den som är fattig, oavsett hur vi mäter det, så är det ett reellt problem. Att bli våldsutsatt är också ett minoritetsproblem, men det är likväl ett stort problem. Våld innebär att dina individuella rättigheter kränks. Fattigdom att dina möjligheter att ta tillvara dina individuella rättigheter beskärs. Vi söker oss samman i samhällen för att skydda just våra individuella rättigheter. Att bekämpa fattigdom är att ta politiskt ansvar.
Men Eric Rosén skriver:
Men problemet med debatten har varit att det fastnat på relativitetsbegreppet och definitionen av fattigdom. HUR fattig måste man vara för att verkligen få kalla sig fattig. KAN man vara fattig i nya kläder eller måste man vara det i Emmaus-outfits? Kan man vara fattig om man är lat? Om man är älskad? Får man må bra om man är fattig? Och så vidare.
Vad vi inte pratar om är hur vi vill bekämpa den relativa fattigdomen – oavsett definition – eller barnfattigdomen. Eller ens om vi vill bekämpa den. Detta har vi pratat om mycket litet de senaste åren. Eftersom det inte ansetts relevant.
Och min första tanke är att Eric Rosén måste befunnit sig under en sten. För är det inte precis fattigdomsbekämpningen som varit i fokus för det politiska samtalet sedan 2006?
Men så förstår jag. Det har gått både honom och flera med honom förbi att frågan om relativa kontra absoluta fattigdomsbegrepp inte är en akademisk spetsfundighet, eller ett sätt att "två sina händer", utan är en viktig batalj bland väldigt många i den betydligt större ideologiska kampen om just hur fattigdom bekämpas.
När jag och andra med mig diskuterar företagandets villkor, så förstår inte Eric Rosén att det handlar om fattigdomsbekämpning. För fattigdom är brist på resurser, och resurser skapas i välmående företag.
När vi pratar om människans rätt att sälja sitt arbete till vilket pris som helst, så handlar det om fattigdomsbekämpning. För om den faktiska minimilönen ligger över det värde du själv initialt förmår generera, så kommer du aldrig att få någon lön. Då blir du fattig.
När det handlar om skattelättnader, så handlar det om att ta bort de stora skattekilar som gör det så fruktansvärt dyrt för människor att köpa och sälja till varandra. En kostnad som ju framförallt drabbar fattigt folk.
Extra tydligt borde det vara att skolpolitiken handlar om fattigdomsbekämpning:
Kunskapsfokus på matte handlar om att barn från hem med svag medvetenhet om fundamentala samband inte ska luras, utan i framtiden kunna fatta rationella beslut, som skyddar dem och deras barn från fattigdom.
Kunskapsfokus på språk och litteratur handlar om att barn ska lära sig många olika sätt att kommunicera på, många olika diskurser, så att de enklare kan sälja sitt arbete, eller frukten av sitt arbete.
Kunskapsfokus överhuvudtaget handlar om att ge navigationsverktygen, kartan och kompassen, till barnen så att de kan hantera verkligheten på ett fruktbart sätt, även när de inte fått så goda verktyg med sig hemifrån.
Precis som tydliga och efterlevda regler om allas okränkbarhet slår sönder destruktiva maktmönster bland eleverna, och fokus på ordning och tystnad skapar en miljö där man kan prestera bra även om huvudet är kaotiskt och man är intryckskänslig och lättavledbar.
Jag har svårt att tänka mig en enda politisk fråga faktiskt, som inte handlar om hur vi ska skydda oss från fattigdom. Hur kan det ha gått någon enda människa förbi?
Det kan ha med mytbildningen att göra. Ser man till den ekonomiska utvecklingen började Sverige gå från fattigt till rikt för 200 år sedan, med politiska liberaliseringar. Särskilt på handels- och företagarområdet. Det gjorde att det blev lönsamt med att ta tillvara uppfinningar och bygga industrier.
Att arbetarrörelsen formerades hundra år senare gjorde varken från eller till för svenskens ekonomiska utveckling. Eftersom dina arbetsvillkor aldrig bestäms av styrkan i de fackliga kraven, utan av produktiviteten. Man kan aldrig kräva ett värde som inte först skapats.
Men man möter fortfarande den uppfattningen att rikedomen är resultatet av fördelningspolitik, snarare än goda villkor för företagandet. Och för den som tror detta blir frågan om fattigdomen en fördelningsfråga. En fråga om att minska klyftorna. Och då används relativa "fattigdoms"-begrepp som slagträ i debatten. För om alla blir fattiga, så minskar paradoxalt nog "fattigdomen" enligt det relativa måttet.
Så, Eric Rosén, kampen emot användandet av relativa fattigdomsmått är en kamp för att istället beskriva fattigdomens verkliga och absoluta orsaker. I syfte att avhjälpa dem. Det är en kamp emot strukturer som förhindrar rikedom att uppstå. Precis som kampen för ökad ekonomisk frihet. Det är kampen mot barnfattigdomen. Är precis det där svaret på frågan "hur?" som du efterlyste i din text.
måndag 7 februari 2011
Gammalt märke
Socialdemokrati av gammalt märke förnekar sig inte: Enn Kokk i "Posten ett naturligt samhällsmonopol":
Ett monopol alltså. Som dessutom med monopolmakten i ryggen ska få konkurrera ut din vanliga hårt arbetande godisbutik.
Grundproblemet är enligt Enn att det är för få brevbärare i förhållande till antal postdistrikt. Dvs inget som har ett smack med monopol eller ej att göra.
Att transportera papper mellan orter och människor, det tar människors tid och resurser i anspråk. Det är inte kostnader som går att besluta bort. Så hur en koncentration av beslutandemakten (dvs ett monopol) skulle hjälpa, det är mer än vad jag begriper.
Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.
Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.
För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.
Ett monopol alltså. Som dessutom med monopolmakten i ryggen ska få konkurrera ut din vanliga hårt arbetande godisbutik.
Grundproblemet är enligt Enn att det är för få brevbärare i förhållande till antal postdistrikt. Dvs inget som har ett smack med monopol eller ej att göra.
Att transportera papper mellan orter och människor, det tar människors tid och resurser i anspråk. Det är inte kostnader som går att besluta bort. Så hur en koncentration av beslutandemakten (dvs ett monopol) skulle hjälpa, det är mer än vad jag begriper.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
