För mitt dagliga bröd utbildar och coachar jag ibland människor och organisationer i konsten att samarbeta. Närmare bestämt i konsten att samarbeta om att göra datasystem.
En bärande tanke i de samarbetsformer jag utbildar i är att alla inblandade hela tiden måste vara beredda att ändra sina förhållningssätt för att nå målen. För att verkligheten hela tiden ändrar sig. Och för att man hela tiden kan komma på en bättre idé.
En metod vi använder är ständigt återkommande retrospektiv. Ett återblickande möte där vi analyserar arbetet så långt. Vad gjorde vi bra? Vad gjorde vi dåligt?
En eftervalsanalys, liksom en årskrönika, är lite av en retrospektiv. Vad gjorde vi bra i valrörelsen 2010, vad gjorde vi dåligt?
"Men", brukar jag säga när jag utbildar, "kom ihåg att begreppet retrospektiv är helt missvisande!"
För meningen är inte att vi ska vara bakåtblickande. Utan framåtblickande. Inte fastna i det som varit, utan istället formulera konkreta förbättringar. Sådant att börja göra från och med nu. Ett slags nyårslöften.
Det finns en hel massa saker som jag vill göra, om man tittar på politikens område. Få rättsäker myndighetsutövning till exempel. Fler valmöjligheter för människor att själva forma sina liv. Öppna gränser för varor och människor. Evidensbaserad politik. Att göra staten mindre och människor större.
Dessa idéer är inte nya. De är klassiskt liberala. De ligger bakom mycket av allt det goda som hänt i Europa under de senaste 200 åren. Ståndssamhällets nedmontering. Emancipationen. Och framförallt det ekonomiska uppsvinget för de många, det som alls gjort de många frihetsreformerna möjliga.
Men dessa klassiskt liberala idéer har litegrann hamnat i glömska. Och ett av skälen till det verkar vara att de orsakssamband som en gång motiverade dem inte längre är självklara för oss i dagens debatt.
Att konsumtion, även lånad sådan, förutsätter att någon först har producerat och sparat. Vad tillväxt är och inte är. Att staten inte består av högstående och bättre vetande människor, utan av samma sorts drufsar som vi andra. Med mera.
Jag tror att det som hindrar oss frihetligt sinnade Centerpartister, det som gör oss lite mindre frimodiga än nödvändigt, är att vi hela tiden har ett pedagogiskt problem framför oss.
Det kan till exempel vara lite radikalt att säga "Fuck facket". Men hur begripligt blir det, om man inte samtidigt har bakgrunden klar för sig? Att facket inte bara är en schysst intresseförening för arbetare (för det är faktiskt facket) utan dessutom innehar en lagstadgad särställning. Som hela tiden utsätter dem för risken att bli korrumperade och börja motarbeta sina medlemmars intressen. Och att en av de viktigaste orsakerna till den korrumptionen är att en intresseförening, ett särintresse, fått ett privilegium i lagen. Och att lagen därför bör ändras?
Så, jag gillar inte nyårslöften. Och jag gillar inte eftervalsdebatten som sådan, när den blir för tillbakablickande. Men jag ska för egen del framöver verkligen verkligen försöka bli lite duktigare på att motivera mina ställningstaganden för folk som inte håller med om dem. Med sakliga argument. För precis så tror jag att man påverkar politiken i en riktning som alla mår bra av.
Hoppas 2011 blir bra för er!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Wagenius om framtiden i C
Hanna Wagenius sammanfattar Centerpartiets problem och väg ur dem:
Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb. Jäpp. Och vi har en nation där folk inbillar sig en helt massa andra saker. Att lägre skattesatser alltid betyder mindre pengar till välfärden, t ex.
Eller att non-profits konsekvent representerar allmänintresset, och saknar drivkraft att premiera sig själva på någon annans bekostnad, medan det omvända gäller för kommersiella intressen.
Kanske för att vi har en nation där folk tror att det är avsikten hos någon som bestämmer utfallet. Att välviljan hos en non-profit leder till goda resultat för alla, medan den snöda girigheten hos profitören leder till dåliga resultat.
Eller tron att det som inte kan lösas genom att man centraliserar, t ex till en kommun; det kan definitivt lösas genom att man centraliserar ännu mer: till staten, till EU, till FN.
Och vi har definitivt en nation som inte förstår att om man säljer en tjänst för 10000, så får man själv behålla 4000. Och att det gäller oavsett om du är egenföretagare eller anställd, det är bara det att som anställd så hinner du aldrig se de tio tusen kronorna, så du upplever aldrig att det är du själv som tjänat ihop även de 6000 kronorna som dras i skatter.
Så om Wagenius menar att Centerpartiets problem framförallt är ett pedagogiskt problem, så håller jag med henne.
Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem.
Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.
Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb. Jäpp. Och vi har en nation där folk inbillar sig en helt massa andra saker. Att lägre skattesatser alltid betyder mindre pengar till välfärden, t ex.
Eller att non-profits konsekvent representerar allmänintresset, och saknar drivkraft att premiera sig själva på någon annans bekostnad, medan det omvända gäller för kommersiella intressen.
Kanske för att vi har en nation där folk tror att det är avsikten hos någon som bestämmer utfallet. Att välviljan hos en non-profit leder till goda resultat för alla, medan den snöda girigheten hos profitören leder till dåliga resultat.
Eller tron att det som inte kan lösas genom att man centraliserar, t ex till en kommun; det kan definitivt lösas genom att man centraliserar ännu mer: till staten, till EU, till FN.
Och vi har definitivt en nation som inte förstår att om man säljer en tjänst för 10000, så får man själv behålla 4000. Och att det gäller oavsett om du är egenföretagare eller anställd, det är bara det att som anställd så hinner du aldrig se de tio tusen kronorna, så du upplever aldrig att det är du själv som tjänat ihop även de 6000 kronorna som dras i skatter.
Så om Wagenius menar att Centerpartiets problem framförallt är ett pedagogiskt problem, så håller jag med henne.
onsdag 29 december 2010
Grundvärden
Expos lilla artikel om intoleransen i den islamistiska ideologin var på pricken.
För det kan inte vara rätt att en rasistisk och våldsam konspirationsteori inte jämförs med en annan rasistisk och våldsam konspirationsteori. Alltså inte rätt att kritiskt skärskåda nazismen men låta bli att på samma grunder kritiskt skärskåda islamismen.
(Och med "islamism" menar jag alltså inte någon särskilt radikal tolkning av islam, utan idén att islam ska praktiseras i lagstiftningen och politiken, alltså tvingas på andra).
Samma sorts rasistiska ideer om att etnicitet och kön leder till särskilda ansvar.
Samma sorts odemokratiska ideer att individen inte är det enda politiska subjektet med okränkbar rätt till självstyre så länge man inte förstör för någon annan.
Samma sorts rättfärdigande av terror: att det vi inte kan driva igenom på demokratisk väg genom att vädja till folk, det ska vi skrämma oss till genom våld och hot om våld.
När du ställs inför en politisk ideologi behöver du inte sätta dig in i alla dess detaljer för att kunna träffa ett omdöme. De riktigt snurriga politiska ideologierna har dessutom så många detaljer, inte sällan helt ologiska och motsägelsefulla, att de inte går att fullt greppa.
Det räcker om du ser på de grundläggande faktorerna: vill de beröva mig min rätt att leva mitt liv som jag vill, så länge jag inte skadar någon annan?
De politiska grundvärdena. De mänskliga rättigheterna.
För det kan inte vara rätt att en rasistisk och våldsam konspirationsteori inte jämförs med en annan rasistisk och våldsam konspirationsteori. Alltså inte rätt att kritiskt skärskåda nazismen men låta bli att på samma grunder kritiskt skärskåda islamismen.
(Och med "islamism" menar jag alltså inte någon särskilt radikal tolkning av islam, utan idén att islam ska praktiseras i lagstiftningen och politiken, alltså tvingas på andra).
Samma sorts rasistiska ideer om att etnicitet och kön leder till särskilda ansvar.
Samma sorts odemokratiska ideer att individen inte är det enda politiska subjektet med okränkbar rätt till självstyre så länge man inte förstör för någon annan.
Samma sorts rättfärdigande av terror: att det vi inte kan driva igenom på demokratisk väg genom att vädja till folk, det ska vi skrämma oss till genom våld och hot om våld.
När du ställs inför en politisk ideologi behöver du inte sätta dig in i alla dess detaljer för att kunna träffa ett omdöme. De riktigt snurriga politiska ideologierna har dessutom så många detaljer, inte sällan helt ologiska och motsägelsefulla, att de inte går att fullt greppa.
Det räcker om du ser på de grundläggande faktorerna: vill de beröva mig min rätt att leva mitt liv som jag vill, så länge jag inte skadar någon annan?
De politiska grundvärdena. De mänskliga rättigheterna.
Primegate
Jag har inte tidigare kommenterat #primegate, för jag tycker att problematiken inom (S) är något som (S) får ta tag i utan käcka kommentarer från ringside. (Dessutom har vi i (C) en egen eftervalsdebatt att ta tag i. Minst sagt.) Men nu läste jag Erik Laaksos kommentar och försvarstal (se nedan), och då fick jag lite tankar.
För mig som är utomstående verkar det som om (S) består av åtminstone två eller tre politiska linjer: ett gäng socialliberaler som försöker balansera ekonomiska realiteter med behovet av ett tillräckligt gott välfärdssamhälle för alla; och ett gäng demokratiska socialister som visserligen inte vill ändra ägarstrukturerna i landet men däremot kraftigt omfördela och kontrollera frukten av produktionen. Repression med mjuka vantar.
Och så förstås det lilla men högljudda gänget postmoderna mer eller mindre halvkommunister som följer en stark men inte helt genomtänkt ideologisk linje bestående av diverse socialistiska ideer med större eller mindre inslag av planekonomi.
Och det står klart för vem som helst att dessa politiska linjer inte kan förenas. Någon måste stryka på foten när det ska till att formulera konkret politik. Man kan inte samtidigt försöka åtgärda att skattekilen för tjänster är för stor och för liten, att staten äger och inte äger företag, eller att det finns för få och för många människor i landet med stora förmögenheter. När tillväxt (=utplåna fattigdom) ibland hamnar på kollisionskurs med utjämning (=utplåna klyftor) måste man bestämma sig för vilket man för stunden anser vara viktigast.
Den här konflikten är inget nytt för (S). Det nya är att maktkampen förs mer offentligt och att färre förnekar den. Vänsterfalangen i (S) som krävde att ha med kommunisterna i det rödgröna laget satte ner foten emot den i grunden väldigt socialliberala Mona Sahlin, förmodligen av fruktan att en tydligt socialistisk linje skulle förgås i ett rödgrönt samarbete mellan miljöpartister och högersossar. Man krävde, och kräver fortfarande, socialism.
Litegrann tror jag att vänsterfalangen inom (S) är offer för sin egen mytbildning. (S) har varit väldigt duktiga på att prata socialistiskt, men samtidigt bedriva en hyfsat socialliberal realpolitik, i synnerhet på ekonomiområdet, och i synnerhet efter 1982 (med undantag för löntagarfondernas korta historia). Vänstern inom S har fått breda ut sig på kultur- och mediaområdet, i familjepolitiken, och i biståndspolitiken. Och ibland har facket rutit till på ett särskilt revolutionärt sätt och belönats med en reform som passat deras politiska agenda. Men någon radikal omstöpning av näringslivets villkor har det inte blivit.
För svensken har det inneburit två saker. För det första har man tyvärr gjort det svårt för människor att forma sina liv utanför ramarna. Det är svårt att vara växande småföretagare, att vara hemmaförälder, att vara för dyr att anställa, att erbjuda tjänster till försäljning, att välja vård-omsorg-skola osv. Socialismens bieffekt av likriktning har vi.
Men (S) har inte i grunden angripit kapitalismen. Så svensken har för det andra sluppit socialismens bieffekt av låg produktivitet, annat än i ett par sektorer som inte är tillräckligt konkurrensutsatta. Och så länge som det finns stora industriföretag som både säljer bra och anställer, så gör det inget att nyföretagandet är lågt.
Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man däremot få för sig att (S) egentligen är väldigt antikapitalistiskt. Att det handlar om att i grunden förändra organisationen av samhällets produktionsapparat. Att både företagen och företagens stödtrupper finansmarknaden har sin frihet på nåder, fram till dess att de socialistiska reformerna nått även dem.
Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man få för sig att sann socialdemokrati inte alls handlar om att ge storfinansen och storbolagen goda möjligheter till stora vinster, så att de anställer många till schyssta löner, så att den stora välfärdsstaten kan beskatta alla de som arbetar med långt över hälften av vad de tjänar ihop, och sedan ge tillbaks detta till arbetarna i form av offentligt producerade välfärdstjänster.
Trots att det är precis så som (S) har jobbat genom tiderna. Kapitalägarnas vän, så länge som kapitalägarna har hög produktivitet och kan anställa många, och arbetarnas vän, genom att förvalta merparten av vad arbetarna tjänar och omvandla det till välfärd, utan direkt möjlighet för arbetarna att se om den välfärd som produceras är konkurrenskraftig. Med välfärdsmonopol finns ju inget att jämföra med.
När nu den tillväxtvänlige högersossen Niklas Nordström enligt Aftonbladet fått betalt för att säga att han är en tillväxtvänlig högersosse, och av Svenskt Näringsliv dessutom, så går vänsterfalangen i taket. "Judaspengar" ryts det, "Killen var köpt av arbetsgivarsidan redan i Unga Örnar!"
Roger Mogert, liksom tidningen Folket i Eskilstuna, m fl kallar till och med Svenskt Näringsliv för socialdemokratins och arbetarrörelsens organiserade motståndare. Vilket vissa socialdemokrater tycker är ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Medan andra socialdemokrater tycker att det är en fullständigt självklar analys och åsikt.
Upp till ytan alltså den djupgående konflikten inom (S), där vissa har anammat den marxistiska analysen om en oöverbryggbar motsättning mellan arbetare och kapitalägare, och andra håller fast vid den socialdemokratiska traditionen om samförstånd.
Om man inte har samma mål, så kan man naturligtvis inte gå, eller dansa, sida vid sida. Fraktionerna i partiet måste nog strida färdigt. Och de på vänsterkanten, som hoppas att #primegate ska bli en möjlighet att göra sig av med högeravvikare, de möts av hårt motstånd.
T ex av den nu och så ofta misskrediterade Erik Laakso som försvarar sig med den äran.
För mig som är utomstående verkar det som om (S) består av åtminstone två eller tre politiska linjer: ett gäng socialliberaler som försöker balansera ekonomiska realiteter med behovet av ett tillräckligt gott välfärdssamhälle för alla; och ett gäng demokratiska socialister som visserligen inte vill ändra ägarstrukturerna i landet men däremot kraftigt omfördela och kontrollera frukten av produktionen. Repression med mjuka vantar.
Och så förstås det lilla men högljudda gänget postmoderna mer eller mindre halvkommunister som följer en stark men inte helt genomtänkt ideologisk linje bestående av diverse socialistiska ideer med större eller mindre inslag av planekonomi.
Och det står klart för vem som helst att dessa politiska linjer inte kan förenas. Någon måste stryka på foten när det ska till att formulera konkret politik. Man kan inte samtidigt försöka åtgärda att skattekilen för tjänster är för stor och för liten, att staten äger och inte äger företag, eller att det finns för få och för många människor i landet med stora förmögenheter. När tillväxt (=utplåna fattigdom) ibland hamnar på kollisionskurs med utjämning (=utplåna klyftor) måste man bestämma sig för vilket man för stunden anser vara viktigast.
Den här konflikten är inget nytt för (S). Det nya är att maktkampen förs mer offentligt och att färre förnekar den. Vänsterfalangen i (S) som krävde att ha med kommunisterna i det rödgröna laget satte ner foten emot den i grunden väldigt socialliberala Mona Sahlin, förmodligen av fruktan att en tydligt socialistisk linje skulle förgås i ett rödgrönt samarbete mellan miljöpartister och högersossar. Man krävde, och kräver fortfarande, socialism.
Litegrann tror jag att vänsterfalangen inom (S) är offer för sin egen mytbildning. (S) har varit väldigt duktiga på att prata socialistiskt, men samtidigt bedriva en hyfsat socialliberal realpolitik, i synnerhet på ekonomiområdet, och i synnerhet efter 1982 (med undantag för löntagarfondernas korta historia). Vänstern inom S har fått breda ut sig på kultur- och mediaområdet, i familjepolitiken, och i biståndspolitiken. Och ibland har facket rutit till på ett särskilt revolutionärt sätt och belönats med en reform som passat deras politiska agenda. Men någon radikal omstöpning av näringslivets villkor har det inte blivit.
För svensken har det inneburit två saker. För det första har man tyvärr gjort det svårt för människor att forma sina liv utanför ramarna. Det är svårt att vara växande småföretagare, att vara hemmaförälder, att vara för dyr att anställa, att erbjuda tjänster till försäljning, att välja vård-omsorg-skola osv. Socialismens bieffekt av likriktning har vi.
Men (S) har inte i grunden angripit kapitalismen. Så svensken har för det andra sluppit socialismens bieffekt av låg produktivitet, annat än i ett par sektorer som inte är tillräckligt konkurrensutsatta. Och så länge som det finns stora industriföretag som både säljer bra och anställer, så gör det inget att nyföretagandet är lågt.
Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man däremot få för sig att (S) egentligen är väldigt antikapitalistiskt. Att det handlar om att i grunden förändra organisationen av samhällets produktionsapparat. Att både företagen och företagens stödtrupper finansmarknaden har sin frihet på nåder, fram till dess att de socialistiska reformerna nått även dem.
Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man få för sig att sann socialdemokrati inte alls handlar om att ge storfinansen och storbolagen goda möjligheter till stora vinster, så att de anställer många till schyssta löner, så att den stora välfärdsstaten kan beskatta alla de som arbetar med långt över hälften av vad de tjänar ihop, och sedan ge tillbaks detta till arbetarna i form av offentligt producerade välfärdstjänster.
Trots att det är precis så som (S) har jobbat genom tiderna. Kapitalägarnas vän, så länge som kapitalägarna har hög produktivitet och kan anställa många, och arbetarnas vän, genom att förvalta merparten av vad arbetarna tjänar och omvandla det till välfärd, utan direkt möjlighet för arbetarna att se om den välfärd som produceras är konkurrenskraftig. Med välfärdsmonopol finns ju inget att jämföra med.
När nu den tillväxtvänlige högersossen Niklas Nordström enligt Aftonbladet fått betalt för att säga att han är en tillväxtvänlig högersosse, och av Svenskt Näringsliv dessutom, så går vänsterfalangen i taket. "Judaspengar" ryts det, "Killen var köpt av arbetsgivarsidan redan i Unga Örnar!"
Roger Mogert, liksom tidningen Folket i Eskilstuna, m fl kallar till och med Svenskt Näringsliv för socialdemokratins och arbetarrörelsens organiserade motståndare. Vilket vissa socialdemokrater tycker är ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Medan andra socialdemokrater tycker att det är en fullständigt självklar analys och åsikt.
Upp till ytan alltså den djupgående konflikten inom (S), där vissa har anammat den marxistiska analysen om en oöverbryggbar motsättning mellan arbetare och kapitalägare, och andra håller fast vid den socialdemokratiska traditionen om samförstånd.
Om man inte har samma mål, så kan man naturligtvis inte gå, eller dansa, sida vid sida. Fraktionerna i partiet måste nog strida färdigt. Och de på vänsterkanten, som hoppas att #primegate ska bli en möjlighet att göra sig av med högeravvikare, de möts av hårt motstånd.
T ex av den nu och så ofta misskrediterade Erik Laakso som försvarar sig med den äran.
tisdag 28 december 2010
Progressiv problematik
Läser en liten text av Christoffer Ivarsson: "Den döda debatten", där han avundas debatten mellan socialister och liberaler i början av 1900-talet och önskar den åter.
Skälet är att liberalerna han refererar till då hade en progressiv agenda och problematiserade det faktum att samhället innehöll stora klyftor. Det var en "lika möjligheter"-agenda vissa av dessa liberaler efterfrågade, där särskilt arvrätten problematiserades, och det är en debatt som Ivarsson vill ska återkomma.
Till det har jag några kommentarer.
De liberaler han talade om var ute i lite ogjort väder. I och med de liberala reformerna hundra år tidigare hade fattigdomen avtagit, i stadig takt. Trots arvsrätt till släktgods förde adeln en stadigt tynande tillvaro, medan entreprenörer med goda ideer kunde slå sig samman med de som satt på kapitalet och helt utan nedärvd förmögenhet bygga sig sitt eget välstånd.
Och oavsett om fabrikören ärvt eller arbetat ihop till sin fabrik, så gav fabriken ett växande välstånd hos både kunder, försäljare och arbetare. Arvsrätten, att vissa föds snorrika, har aldrig utgjort något hinder för välståndsskapande hos de breda folklagren. Det som höll folk tillbaks förut var att aristokratin förut ärvt vissa privilegier. Som försvann när europa liberaliserades i början-mitten på 1800-talet.
De liberaler Ivarsson citerar verkar ha tagit intryck av socialisternas påstående att fabrikörerna skodde sig på arbetarnas bekostnad, att arbetarna på något sätt förlorade på att arbeta i fabrikerna, och att det därför var orättvist att arbetarna inte hade lika möjlighet att bli fabrikörer.
Men det är verkligen för mycket om man påstår att den konfliktbeskrivningen, den mellan arbete och kapital, var etablerad inom 1900-talsliberalismens huvudfåra. Önskar Ivarsson även tillbaks alla de liberaler som under samma tid kraftigt nedgjorde socialisternas konfliktbeskrivning?
Och vad säger Christoffer Ivarsson om den ekonomiska historien, som ju visar hur välståndet i de breda lagren stadigt växte, från och med att de liberala reformerna möjliggjorde full ekonomisk nytta av industrialismens innovationer, utan att någon problematiserat klyftorna i samhället?
Ivarssonss inlägg beskriver ett gott politiskt samtal mellan liberaler och socialister som liktydigt med ett samtal där klyftor, inte fattigdom i absoluta tal, problematiseras av bägge sidor. Inte förrän idén om marknadsliberalismen är död kan han tänka sig att återuppta det politiska samtalet.
En gemensam socialistisk utgångspunkt som grundkrav för politisk debatt mellan liberaler och socialister alltså.
Varför är han inte intresserad av ett politiskt samtal där den ena parten förespråkar marknadsliberalism (marknaden är kapitalets tyglar), och den andra står emot? Är han rädd att inte ha några motargument?
Skälet är att liberalerna han refererar till då hade en progressiv agenda och problematiserade det faktum att samhället innehöll stora klyftor. Det var en "lika möjligheter"-agenda vissa av dessa liberaler efterfrågade, där särskilt arvrätten problematiserades, och det är en debatt som Ivarsson vill ska återkomma.
Till det har jag några kommentarer.
De liberaler han talade om var ute i lite ogjort väder. I och med de liberala reformerna hundra år tidigare hade fattigdomen avtagit, i stadig takt. Trots arvsrätt till släktgods förde adeln en stadigt tynande tillvaro, medan entreprenörer med goda ideer kunde slå sig samman med de som satt på kapitalet och helt utan nedärvd förmögenhet bygga sig sitt eget välstånd.
Och oavsett om fabrikören ärvt eller arbetat ihop till sin fabrik, så gav fabriken ett växande välstånd hos både kunder, försäljare och arbetare. Arvsrätten, att vissa föds snorrika, har aldrig utgjort något hinder för välståndsskapande hos de breda folklagren. Det som höll folk tillbaks förut var att aristokratin förut ärvt vissa privilegier. Som försvann när europa liberaliserades i början-mitten på 1800-talet.
De liberaler Ivarsson citerar verkar ha tagit intryck av socialisternas påstående att fabrikörerna skodde sig på arbetarnas bekostnad, att arbetarna på något sätt förlorade på att arbeta i fabrikerna, och att det därför var orättvist att arbetarna inte hade lika möjlighet att bli fabrikörer.
Men det är verkligen för mycket om man påstår att den konfliktbeskrivningen, den mellan arbete och kapital, var etablerad inom 1900-talsliberalismens huvudfåra. Önskar Ivarsson även tillbaks alla de liberaler som under samma tid kraftigt nedgjorde socialisternas konfliktbeskrivning?
Och vad säger Christoffer Ivarsson om den ekonomiska historien, som ju visar hur välståndet i de breda lagren stadigt växte, från och med att de liberala reformerna möjliggjorde full ekonomisk nytta av industrialismens innovationer, utan att någon problematiserat klyftorna i samhället?
Ivarssonss inlägg beskriver ett gott politiskt samtal mellan liberaler och socialister som liktydigt med ett samtal där klyftor, inte fattigdom i absoluta tal, problematiseras av bägge sidor. Inte förrän idén om marknadsliberalismen är död kan han tänka sig att återuppta det politiska samtalet.
En gemensam socialistisk utgångspunkt som grundkrav för politisk debatt mellan liberaler och socialister alltså.
Varför är han inte intresserad av ett politiskt samtal där den ena parten förespråkar marknadsliberalism (marknaden är kapitalets tyglar), och den andra står emot? Är han rädd att inte ha några motargument?
Ungern, Ungern...
Myndighetsgranskning av media så att de inte skriver något "politiskt obalanserat". Kommunismen ringde och ville ha sin mediepolitik tillbaks.
Det goda med den här lagen, som röstades igenom i parlamentet för bara några dagar sedan, är att den väckt så mycket protester. Det är värre när de mänskliga rättigheterna försvinner som livet för grodan i grytan, såpass gradvis att ingen hinner reagera. Nu tvingas folk att ta ställning runt opinionsfriheterna.
Samtidigt är vårt förut så fria västerland inte jättemycket bättre. Nej, att censurera tidningar, radio och TV, vågar sig våra politiker inte på. Men nätet, det forum där det demokratiska samtalet förs som hetast, där vill man sätta in stöten.
Det goda med den här lagen, som röstades igenom i parlamentet för bara några dagar sedan, är att den väckt så mycket protester. Det är värre när de mänskliga rättigheterna försvinner som livet för grodan i grytan, såpass gradvis att ingen hinner reagera. Nu tvingas folk att ta ställning runt opinionsfriheterna.
Samtidigt är vårt förut så fria västerland inte jättemycket bättre. Nej, att censurera tidningar, radio och TV, vågar sig våra politiker inte på. Men nätet, det forum där det demokratiska samtalet förs som hetast, där vill man sätta in stöten.
Grötmyndig humanekolog: människor vet inte bäst själva
Nästa grej att bli arg på (ja, jag har krigsmålat mig idag och ser folkfiender i varje gathörn) är en debattartikel i GP. Professorn i humanekologi Alf Hornborg skriver en drapa om tarvligheten i att kränga på folk elektroniska pinaler.
Vilken fånig artikel. Vad farbror Hornborg praktiskt nog glömmer att berätta är att utvecklingen drivs av vanliga människors längtan att förbättra vardagen för dem själva. Leverantör och investerare kan ju inte sälja på någon enda människa något som den människan faktiskt inte hett och genuint önskar.
Listan över misslyckade investeringar är lång. Över saker som aldrig slog. Det hade den inte varit om människor varit så lättlurade, och företagen verkligen så skickliga på att pracka på folk det de egentligen inte behöver.
Men vanliga människors längtan och utväljande kan man ju som grötmyndig humanekolog käckt osynliggöra och omyndigförklara genom att beskriva folk som offer för illusioriska manipulationer och egen fåfänga.
Det underliggande antagandet är då att folk inte själva vet vad som är bäst för dem. Att deras önskningar inte motsvarar deras "verkliga" behov. Att människors konsumtionsval därför måste överprövas och underkastas någon annans vilja och bedömning.
Och ännu värre blir det när man betraktar professorns "lösningsförslag": att hitta på två nya slags pengar: en sort för lokalt producerade nyttigheter, och en för global teknik. För det kräver en ofantligt massa förmynderi.
Vad som ska få lov att kallas för "nyttigt" och säljas i den lokala valutan, och vad som ska säljas i den globala valutan, det måste ju för det första vara föremål för överprövning. Det går ju inte att låta folk bestämma sådant, för då väljer de ju uppenbarligen i första hand tekniska prylar som inte faller humanekologerna på läppen.
Men för att den lokala valutan ska ha något värde måste man begränsa och överpröva folks möjlighet att handla dessa valutor mellan sig. Annars händer följande: Om folk fritt får sätta valutornas inbördes värde genom att byta dem mellan sig; och om folk samtidigt eftertraktar det som den globala valutan kan köpa mycket mer än vad den lokala valutan kan köpa; så kommer värdet av den lokala valutan att störtdyka gentemot den globala.
Och man måste också överpröva folks rätt att sälja sitt arbete till vilket pris de själva vill. Tänk om du är en skicklig leverantör av sk "lokala nyttigheter". Ska professorns idé hålla måste vi hindra dig från att ta betalt i den globala så hett eftertraktade valutan eftersom "nyttigheter" ska prissättas i den lokala. Vilket betyder att du antingen måste ta rejält betalt i den lokala valutan (folk kommer att bli vansinniga på prishöjningen), eller så blir du av marknad eller myndigheter tvingad till låg reell lön.
Och då uppstår alla sorters lustigheter vi känner från historien: priskontrollen ger brist på de lokala nyttigheterna, folk kommer (om de får) att välja bort den typen av karriärer, folk kommer (om de får) att vilja flytta, osv osv.
Och teknikprylar från den globala marknaden kommer fortfarande att vara hett eftertraktade.
Det lustiga är att professorn inte behöver drömma om sin lösning. Det finns en liten karibisk ö där man i princip har implementerat detta. Med mycket förmynderi, överprövning, och repression. En ö där lokala pesos förmodas ge dig tillgång till lokalt producerade nyttigheter (som det av någon anledning ofta är brist på) men där dollar kan ge dig vad som helst. Inklusive plats på första bästa flyktingbåt därifrån.
Men naturligtvis står det inte ett ord om det i artikeln. Inte ett ord om all den repression som måste till för att nå Alf Hornborgs upplysta visioner om en produktion nyttigare och bättre än den som vuxna människor förmår önska sig själva.
Googla gärna lite på Alf Hornborg och hans tidigare eskapader. Han begår besvärande ofta det genomgående sakfelet, som också återkommer i GP-artikeln och utgör dess ethos, att vi har att göra med ett globalt nollsummespel där tillväxten i nordväst sker på bekostnad av folken i sydost. "Den enes slit är den andres makt." Kanske är det förklaringen till hans vansinniga slutsatser?
Vilken fånig artikel. Vad farbror Hornborg praktiskt nog glömmer att berätta är att utvecklingen drivs av vanliga människors längtan att förbättra vardagen för dem själva. Leverantör och investerare kan ju inte sälja på någon enda människa något som den människan faktiskt inte hett och genuint önskar.
Listan över misslyckade investeringar är lång. Över saker som aldrig slog. Det hade den inte varit om människor varit så lättlurade, och företagen verkligen så skickliga på att pracka på folk det de egentligen inte behöver.
Men vanliga människors längtan och utväljande kan man ju som grötmyndig humanekolog käckt osynliggöra och omyndigförklara genom att beskriva folk som offer för illusioriska manipulationer och egen fåfänga.
Det underliggande antagandet är då att folk inte själva vet vad som är bäst för dem. Att deras önskningar inte motsvarar deras "verkliga" behov. Att människors konsumtionsval därför måste överprövas och underkastas någon annans vilja och bedömning.
Och ännu värre blir det när man betraktar professorns "lösningsförslag": att hitta på två nya slags pengar: en sort för lokalt producerade nyttigheter, och en för global teknik. För det kräver en ofantligt massa förmynderi.
Vad som ska få lov att kallas för "nyttigt" och säljas i den lokala valutan, och vad som ska säljas i den globala valutan, det måste ju för det första vara föremål för överprövning. Det går ju inte att låta folk bestämma sådant, för då väljer de ju uppenbarligen i första hand tekniska prylar som inte faller humanekologerna på läppen.
Men för att den lokala valutan ska ha något värde måste man begränsa och överpröva folks möjlighet att handla dessa valutor mellan sig. Annars händer följande: Om folk fritt får sätta valutornas inbördes värde genom att byta dem mellan sig; och om folk samtidigt eftertraktar det som den globala valutan kan köpa mycket mer än vad den lokala valutan kan köpa; så kommer värdet av den lokala valutan att störtdyka gentemot den globala.
Och man måste också överpröva folks rätt att sälja sitt arbete till vilket pris de själva vill. Tänk om du är en skicklig leverantör av sk "lokala nyttigheter". Ska professorns idé hålla måste vi hindra dig från att ta betalt i den globala så hett eftertraktade valutan eftersom "nyttigheter" ska prissättas i den lokala. Vilket betyder att du antingen måste ta rejält betalt i den lokala valutan (folk kommer att bli vansinniga på prishöjningen), eller så blir du av marknad eller myndigheter tvingad till låg reell lön.
Och då uppstår alla sorters lustigheter vi känner från historien: priskontrollen ger brist på de lokala nyttigheterna, folk kommer (om de får) att välja bort den typen av karriärer, folk kommer (om de får) att vilja flytta, osv osv.
Och teknikprylar från den globala marknaden kommer fortfarande att vara hett eftertraktade.
Det lustiga är att professorn inte behöver drömma om sin lösning. Det finns en liten karibisk ö där man i princip har implementerat detta. Med mycket förmynderi, överprövning, och repression. En ö där lokala pesos förmodas ge dig tillgång till lokalt producerade nyttigheter (som det av någon anledning ofta är brist på) men där dollar kan ge dig vad som helst. Inklusive plats på första bästa flyktingbåt därifrån.
Men naturligtvis står det inte ett ord om det i artikeln. Inte ett ord om all den repression som måste till för att nå Alf Hornborgs upplysta visioner om en produktion nyttigare och bättre än den som vuxna människor förmår önska sig själva.
Googla gärna lite på Alf Hornborg och hans tidigare eskapader. Han begår besvärande ofta det genomgående sakfelet, som också återkommer i GP-artikeln och utgör dess ethos, att vi har att göra med ett globalt nollsummespel där tillväxten i nordväst sker på bekostnad av folken i sydost. "Den enes slit är den andres makt." Kanske är det förklaringen till hans vansinniga slutsatser?
Europeiska företagsägare vet själva när det är dags att sälja
Nästa dumhet: EU:s industrikommissionär Antonio Tajani vill begränsa europeiska medborgares rätt att själva sälja andelar i de företag de äger, om köparna befinner sig utanför den påhittade gränsen.
"Tajani föreslår att Europa ska inrätta en ny myndighet med rätt att granska och möjligen blockera utländska företags försök att ta över strategiskt viktiga företag i Europa." skriver Ekot, och det är ju en retorisk finess att istället för att säga "begränsa europeiska medborgare" formulera det som att "hindra utländska företags försök att ta över".
För det första ska vi fråga oss om vi verkligen gett en politiker rätt eller mandat att lägga sig i vad medborgarna gör med de företag de själva äger, så länge som allt går schysst till. Det handlar om frivilliga transaktioner. Inte om fientliga övertag.
För det andra måste vi reagera på ett språkbruk som kallar företag "svenska" eller "europeiska". Företag tillhör de som startar dem. Eller de som belönat de som startat dem, genom att vilja köpa av dem. Eller de som belönat de som köpt av de som startat. Och så vidare.
Företagen tillhör däremot inte de landområden eller de jursidiktioner där de råḱar ligga. Inte på något sätt.
Och för det tredje är industrikommissionärens förslag ett exempel på det gamla merkantilistiska felslutet igen, som ser utländskt ägande som något destruktivt i sin utländskhet. En ägare som investerar i företag som ligger kroppsligen nära dig är bra. Då kan du nämligen sälja din arbetskraft till företaget, eller sälja något annat till företaget, eller till de som genom att de arbetar på företaget får pengar att handla av dig för.
För alternativet är ju inte en lika eller mer kapitalstark inhemsk ägare. Alternativet är en inhemsk ägare som inte har samma möjligheter att investera, samtidigt som den kapitalstarka utlänningen investerar i ett företag som ligger på ett längre kroppsligt avstånd från dig.
Hur kan det vara bättre att inte vilja ha utländskt ägande? Låt du de europeiska företagsägarna själva bestämma vilka de vill sälja sina egna företag till. Det står dig fritt, käre kommissionär, att själv starta och driva ett "strategiskt viktigt" företag, och sedan låta bli att sälja det till utländska intressen.
"Tajani föreslår att Europa ska inrätta en ny myndighet med rätt att granska och möjligen blockera utländska företags försök att ta över strategiskt viktiga företag i Europa." skriver Ekot, och det är ju en retorisk finess att istället för att säga "begränsa europeiska medborgare" formulera det som att "hindra utländska företags försök att ta över".
För det första ska vi fråga oss om vi verkligen gett en politiker rätt eller mandat att lägga sig i vad medborgarna gör med de företag de själva äger, så länge som allt går schysst till. Det handlar om frivilliga transaktioner. Inte om fientliga övertag.
För det andra måste vi reagera på ett språkbruk som kallar företag "svenska" eller "europeiska". Företag tillhör de som startar dem. Eller de som belönat de som startat dem, genom att vilja köpa av dem. Eller de som belönat de som köpt av de som startat. Och så vidare.
Företagen tillhör däremot inte de landområden eller de jursidiktioner där de råḱar ligga. Inte på något sätt.
Och för det tredje är industrikommissionärens förslag ett exempel på det gamla merkantilistiska felslutet igen, som ser utländskt ägande som något destruktivt i sin utländskhet. En ägare som investerar i företag som ligger kroppsligen nära dig är bra. Då kan du nämligen sälja din arbetskraft till företaget, eller sälja något annat till företaget, eller till de som genom att de arbetar på företaget får pengar att handla av dig för.
För alternativet är ju inte en lika eller mer kapitalstark inhemsk ägare. Alternativet är en inhemsk ägare som inte har samma möjligheter att investera, samtidigt som den kapitalstarka utlänningen investerar i ett företag som ligger på ett längre kroppsligt avstånd från dig.
Hur kan det vara bättre att inte vilja ha utländskt ägande? Låt du de europeiska företagsägarna själva bestämma vilka de vill sälja sina egna företag till. Det står dig fritt, käre kommissionär, att själv starta och driva ett "strategiskt viktigt" företag, och sedan låta bli att sälja det till utländska intressen.
EU-s inre marknad klarar sig utan EU
En dag med mycket dumt. Först ut, Joschka Fischer på Debatt i DN:
Varken EU eller den gemensamma marknaden försvinner bara för att euron försvinner. Det enda som krävs är att man behåller tullfriheten. Att växla pengar, om pengarna består i nationella valutor, är faktiskt inget svårt. Det är varornas bytesvärde, och att det värdet höjs när vi byter med varandra, som är det intressanta.
Det är faktiskt hela vitsen med den inre marknaden: att vi vanliga människor får glädje av varandra när vi fritt kan byta varor och tjänster utan att hindras av konstgjorda gränser som andra hittat på åt oss. Överbyggnaden i form av EU-byråkratin och den gemensamma centralbanken är faktiskt ingen förutsättning för att den gläden ska bli vår.
Politikerna i EU måste visa mod, säger Joschka Fischer. Modet att våga avveckla sig själva, skulle jag påstå krävs i första hand.
Om euron försvann – och därmed EU och dess gemensamma marknad – blev det den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945.
Varken EU eller den gemensamma marknaden försvinner bara för att euron försvinner. Det enda som krävs är att man behåller tullfriheten. Att växla pengar, om pengarna består i nationella valutor, är faktiskt inget svårt. Det är varornas bytesvärde, och att det värdet höjs när vi byter med varandra, som är det intressanta.
Det är faktiskt hela vitsen med den inre marknaden: att vi vanliga människor får glädje av varandra när vi fritt kan byta varor och tjänster utan att hindras av konstgjorda gränser som andra hittat på åt oss. Överbyggnaden i form av EU-byråkratin och den gemensamma centralbanken är faktiskt ingen förutsättning för att den gläden ska bli vår.
Politikerna i EU måste visa mod, säger Joschka Fischer. Modet att våga avveckla sig själva, skulle jag påstå krävs i första hand.
tisdag 21 december 2010
Singulär nod
Som jag sagt tidigare: Så som internet är uppbyggt kan man inte kontrollera det om man inte tvingar all trafik att gå genom en enstaka nod (=datamaskin).
Det spelar ingen roll om du bara vill kontrollera "lite", det spelar ingen roll att du bara vill förhindra att rena övergrepp begås: för att alls kunna kontrollera något måste du skaffa dig en position där du kontrollerar allt.
Det är denna allt-eller-inget-egenskap hos internetövervakningen som gör att vi som är motståndare till central kontroll även är motståndare till kontroll som sker på goda grunder. Ja, att förhindra att barnpornografi sprids är en god gärning. Men du kan inte förhindra det med mindre än att du granskar och filtrerar all kommunikation.
Och den makten ska inte centralmakter besitta. Inte ens centralmakter i länder med fria val. Det är ett alldeles för kraftfullt verktyg som centralmakterna (regering, radioanstalter, polisväsende) inte förmår hantera på ett rättssäkert och gott sätt.
Förutom i Venezuela då förstås. Parlamentet har bestämt det, då är det ju demokratiskt. Eller inte.
Det spelar ingen roll om du bara vill kontrollera "lite", det spelar ingen roll att du bara vill förhindra att rena övergrepp begås: för att alls kunna kontrollera något måste du skaffa dig en position där du kontrollerar allt.
Det är denna allt-eller-inget-egenskap hos internetövervakningen som gör att vi som är motståndare till central kontroll även är motståndare till kontroll som sker på goda grunder. Ja, att förhindra att barnpornografi sprids är en god gärning. Men du kan inte förhindra det med mindre än att du granskar och filtrerar all kommunikation.
Och den makten ska inte centralmakter besitta. Inte ens centralmakter i länder med fria val. Det är ett alldeles för kraftfullt verktyg som centralmakterna (regering, radioanstalter, polisväsende) inte förmår hantera på ett rättssäkert och gott sätt.
Förutom i Venezuela då förstås. Parlamentet har bestämt det, då är det ju demokratiskt. Eller inte.
måndag 20 december 2010
Gråzonen igen #prataomdet
De rena övergreppen spelar i en egen division. När man utsätts för övergrepp, och det behöver inte vara sexuella övergrepp, försvarar man ofta i efterhand sig själv genom att förtränga, eller genom att försöka normalisera, eller - som i mitt fall - rungande försvara de som behandlade en illa. Det är en viktig och naturlig psykologisk mekanism som måste synliggöras. Vi kan inte vara fria människor om vi lever under hot om våld, om vi inte förmår resa oss, om vi inte förmår försvara oss, om vi inte förmår se oss själva som mer värdefulla än de som förgriper sig på oss.
Gråzonerna, som Mymlan och Johanna Koljonen är inne på, är en annan men minst lika viktig sak att utforska. Eftersom, som Koljonen skriver, vi inte har språket eller begreppsapparaten för att på ett ärligt sätt förhandla om vår egen sexualitet. Det är det som gör zonerna gråa, de glasklara orden tystnar, alla måste treva sig fram i ett töcken av egen lust och tankeläsning. Om både ett tydligt "Ja" och ett tydligt "Nej" är något folk skäms för, finns ingen gränsmarkering.
Vilket gör att gränser hela tiden överskrids, så länge folk inte väljer att hålla så stor distans att risken för ett övergrepp helt elimineras. Det som även kallas "celibat"
Men inte bara begreppsapparaten saknas. En annan orsak är om ansvaret att driva på hela tiden ligger hos den ena, och ansvaret att säga nej därmed konsekvent faller på den andra.
Det enda du kan säga när du med din kropp tar inititativet är "Ja". Du kan säga "Jag väntar lite", men det är också ett slags "Ja", fast med fördröjning. Du kan lägga ner helt (ett slags "Nej") men då tar du inte längre initiativet.
Vad du aldrig kan berätta är: "Jag vill, men bara om du verkligen vill", "Jag vill, men det måste vara en pardans", och du kan inte fråga "Vad vill du?". Om man inte kan lita på den respons man får kan man i synnerhet inte fråga "Vad vill du?". Annars verkar ju en trevare vara den enda chansen att ställa frågan, om kravet är att all kommunikation är ordlös. Men i berättelserna på #prataomdet är det så ofta fråga om en trevare, som inte bemöts med nej, och därför en trevare till, och till slut har något sexuellt skett som alla inte var OK med.
(Förutom alla de fall av rena övergrepp där trevaren faktiskt har bemötts med nej, men dessa spelar som sagt i en annan division, åtminstone rent juridiskt.)
Det där tror jag spelar roll när man ser till könsfördelningen bland de som berättar. Genomgående blir folk utsatta för andras initiativ. Det förväntade samspelet verkar vara att A är den som ska ta initiativet och B antingen släpper till, eller säger nej. A ställs då inför valet att antingen agera på ohyggligt lite information, till och med tolka tystnad vilket är omöjligt, eller lägga ner sex helt. För om A slutar, och förväntningen är att A ska vara den som drar, så fortsätter inte B. Alls. Då blir det inget.
Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att strategin "treva i tystnad tills motståndet blir tydligt" leder till att man sänker sin risk för att bli utsatt till nära noll, men ökar risken att utsätta andra för sådant de inte vill vara med om.
Och naturligtvis omvänt: strategin att vara passiv och förhålla sig till andras initiativ gör det nästan omöjligt att förgripa sig på andra (det är därför jag för egen del har valt den väldigt många gånger), men man ökar risken kraftigt att antingen råka ut för något man inte vill vara med om, eller att inte få vara med om något man gärna hade varit med om (ehum...).
I vår kulturkrets ligger förväntningarna på män ofta att de ska bete sig i enlighet med A, och på kvinnor att de ska bete sig i enlighet med B. Och den vanligaste åtrån verkar vara den som riktar sig till någon av det motsatta könet. Med de två komponenterna i bakhuvudet blir nästan varenda röst i det här samtalet begriplig:
Till och med enögda könsmaktsteoretiker blir begripliga. Strukturen ovan skapar som visats kvinnliga offer och manliga förövare. Om någon tror att sådant sker med genomtänkt avsikt kan denne lätt se sakernas tillstånd som ett uttryck för mäns makt (med undertexten att "makten" att vara förövare är något eftersträvansvärt, åtminstone för män, eftersom de ju bevisligen har den).
Kvinnor som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli utsatta. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.
Män som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli förövare. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.
Kvinnor som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Är man van att vara tydlig och rak hamnar man nog inte så ofta i den typ av gråzoner vi pratar om. Eller om man haft få partners, och tur med dem man haft. Eller om man accepterat och normaliserat sakernas tillstånd.
Ja, till och med män som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Om de haft turen att möta människor som varit tydliga. Om de är väldigt begåvade på ordlös kommunikation. Alternativt mött väldigt lyckade exempel på strategin "inte visa för honom vad jag egentligen tycker" och därför begått övertramp helt ovetandes.
Ofta när sådana här saker kommer på tal uppträder alltid ett antal män som tycker att det är dags att "vi män" (på något obeskrivet "manligt" sätt) ska "ta vårt ansvar" (hur nu ansvar blev något kollektivt). Jag värjer mig inför sådant tal, för jag kan inte se annat än att själva den könsseparatistiska politiska ansatsen bara förstärker kommunikationsklyftan och därmed problemet.
Visst, "vi män" kan komma överens om "bli bättre på att tolka nej" eller vad som helst, men det ändrar ju ingenting om förväntan på oss ändå i slutändan är att agera förförare bland obefintliga eller motstridiga signaler. Och vissa kommer ändå alltid att tänka på sin egen snopp i första hand, oavsett vad "vi män" säger.
Istället tror jag mer på ett inkluderande samtal.
Att utkräva det individuella ansvaret att välja rätt oavsett omständighet är visserligen viktigt. Ingen ska kunna komma undan med att sko sig själv och sedan skylla på omständigheterna. Men i alla livsviktiga samspel, t ex i vården, försöker man akta sig för att ensidigt skuldbelägga individer. Genom att inse att folk oftast beter sig så gott de kan i de situationer de ställs inför, riktas istället blicken mot vad det är som leder fram till situationerna där de ibland olyckliga valen träffas. Man försöker undvika att människor hamnar i sådana omständigheter där risken att välja fel är stor.
Det är en ansats som man också måste ta till här. För är ju uppenbart så, om man lyssnar på alla berättelser, att det är spelets regler, åtminstone som vissa uppfattar dem, som är problematiska. Även om vi trollade bort alla dåliga individer som uppenbart förgriper sig, så står vi ändå kvar med en massa sexuella situationer där folk far illa. Reglerna för samspelet mellan människor som åtrår varandra är otillräckliga.
Vi saknar begreppsapparat, skriver Koljonen, att på ett riktigt sätt förhandla om vår sexualitet. Det är en klockren analys. Men o, om #prataomdet kunde leda vidare till en sådan begreppsapparat, som människor som älskar kunde vila sig emot; en språkbank med vars hjälp man kan sätta ord på förväntningarna; beskrivningar som uttrycker hela variationen.
Beskrivningar ja. Som vanligt, när det gäller oss människor, är det narrativen som är ingången till verklighetsförståelsen. Därför är alla berättelser på #prataomdet så tillräckliga, även om det inte i förstone leder fram till något annat än att synliggöra den problematik som finns.
Gråzonerna, som Mymlan och Johanna Koljonen är inne på, är en annan men minst lika viktig sak att utforska. Eftersom, som Koljonen skriver, vi inte har språket eller begreppsapparaten för att på ett ärligt sätt förhandla om vår egen sexualitet. Det är det som gör zonerna gråa, de glasklara orden tystnar, alla måste treva sig fram i ett töcken av egen lust och tankeläsning. Om både ett tydligt "Ja" och ett tydligt "Nej" är något folk skäms för, finns ingen gränsmarkering.
Vilket gör att gränser hela tiden överskrids, så länge folk inte väljer att hålla så stor distans att risken för ett övergrepp helt elimineras. Det som även kallas "celibat"
Men inte bara begreppsapparaten saknas. En annan orsak är om ansvaret att driva på hela tiden ligger hos den ena, och ansvaret att säga nej därmed konsekvent faller på den andra.
Det enda du kan säga när du med din kropp tar inititativet är "Ja". Du kan säga "Jag väntar lite", men det är också ett slags "Ja", fast med fördröjning. Du kan lägga ner helt (ett slags "Nej") men då tar du inte längre initiativet.
Vad du aldrig kan berätta är: "Jag vill, men bara om du verkligen vill", "Jag vill, men det måste vara en pardans", och du kan inte fråga "Vad vill du?". Om man inte kan lita på den respons man får kan man i synnerhet inte fråga "Vad vill du?". Annars verkar ju en trevare vara den enda chansen att ställa frågan, om kravet är att all kommunikation är ordlös. Men i berättelserna på #prataomdet är det så ofta fråga om en trevare, som inte bemöts med nej, och därför en trevare till, och till slut har något sexuellt skett som alla inte var OK med.
(Förutom alla de fall av rena övergrepp där trevaren faktiskt har bemötts med nej, men dessa spelar som sagt i en annan division, åtminstone rent juridiskt.)
Det där tror jag spelar roll när man ser till könsfördelningen bland de som berättar. Genomgående blir folk utsatta för andras initiativ. Det förväntade samspelet verkar vara att A är den som ska ta initiativet och B antingen släpper till, eller säger nej. A ställs då inför valet att antingen agera på ohyggligt lite information, till och med tolka tystnad vilket är omöjligt, eller lägga ner sex helt. För om A slutar, och förväntningen är att A ska vara den som drar, så fortsätter inte B. Alls. Då blir det inget.
Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att strategin "treva i tystnad tills motståndet blir tydligt" leder till att man sänker sin risk för att bli utsatt till nära noll, men ökar risken att utsätta andra för sådant de inte vill vara med om.
Och naturligtvis omvänt: strategin att vara passiv och förhålla sig till andras initiativ gör det nästan omöjligt att förgripa sig på andra (det är därför jag för egen del har valt den väldigt många gånger), men man ökar risken kraftigt att antingen råka ut för något man inte vill vara med om, eller att inte få vara med om något man gärna hade varit med om (ehum...).
I vår kulturkrets ligger förväntningarna på män ofta att de ska bete sig i enlighet med A, och på kvinnor att de ska bete sig i enlighet med B. Och den vanligaste åtrån verkar vara den som riktar sig till någon av det motsatta könet. Med de två komponenterna i bakhuvudet blir nästan varenda röst i det här samtalet begriplig:
Till och med enögda könsmaktsteoretiker blir begripliga. Strukturen ovan skapar som visats kvinnliga offer och manliga förövare. Om någon tror att sådant sker med genomtänkt avsikt kan denne lätt se sakernas tillstånd som ett uttryck för mäns makt (med undertexten att "makten" att vara förövare är något eftersträvansvärt, åtminstone för män, eftersom de ju bevisligen har den).
Kvinnor som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli utsatta. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.
Män som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli förövare. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.
Kvinnor som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Är man van att vara tydlig och rak hamnar man nog inte så ofta i den typ av gråzoner vi pratar om. Eller om man haft få partners, och tur med dem man haft. Eller om man accepterat och normaliserat sakernas tillstånd.
Ja, till och med män som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Om de haft turen att möta människor som varit tydliga. Om de är väldigt begåvade på ordlös kommunikation. Alternativt mött väldigt lyckade exempel på strategin "inte visa för honom vad jag egentligen tycker" och därför begått övertramp helt ovetandes.
Ofta när sådana här saker kommer på tal uppträder alltid ett antal män som tycker att det är dags att "vi män" (på något obeskrivet "manligt" sätt) ska "ta vårt ansvar" (hur nu ansvar blev något kollektivt). Jag värjer mig inför sådant tal, för jag kan inte se annat än att själva den könsseparatistiska politiska ansatsen bara förstärker kommunikationsklyftan och därmed problemet.
Visst, "vi män" kan komma överens om "bli bättre på att tolka nej" eller vad som helst, men det ändrar ju ingenting om förväntan på oss ändå i slutändan är att agera förförare bland obefintliga eller motstridiga signaler. Och vissa kommer ändå alltid att tänka på sin egen snopp i första hand, oavsett vad "vi män" säger.
Istället tror jag mer på ett inkluderande samtal.
Att utkräva det individuella ansvaret att välja rätt oavsett omständighet är visserligen viktigt. Ingen ska kunna komma undan med att sko sig själv och sedan skylla på omständigheterna. Men i alla livsviktiga samspel, t ex i vården, försöker man akta sig för att ensidigt skuldbelägga individer. Genom att inse att folk oftast beter sig så gott de kan i de situationer de ställs inför, riktas istället blicken mot vad det är som leder fram till situationerna där de ibland olyckliga valen träffas. Man försöker undvika att människor hamnar i sådana omständigheter där risken att välja fel är stor.
Det är en ansats som man också måste ta till här. För är ju uppenbart så, om man lyssnar på alla berättelser, att det är spelets regler, åtminstone som vissa uppfattar dem, som är problematiska. Även om vi trollade bort alla dåliga individer som uppenbart förgriper sig, så står vi ändå kvar med en massa sexuella situationer där folk far illa. Reglerna för samspelet mellan människor som åtrår varandra är otillräckliga.
Vi saknar begreppsapparat, skriver Koljonen, att på ett riktigt sätt förhandla om vår sexualitet. Det är en klockren analys. Men o, om #prataomdet kunde leda vidare till en sådan begreppsapparat, som människor som älskar kunde vila sig emot; en språkbank med vars hjälp man kan sätta ord på förväntningarna; beskrivningar som uttrycker hela variationen.
Beskrivningar ja. Som vanligt, när det gäller oss människor, är det narrativen som är ingången till verklighetsförståelsen. Därför är alla berättelser på #prataomdet så tillräckliga, även om det inte i förstone leder fram till något annat än att synliggöra den problematik som finns.
lördag 18 december 2010
Att #prataomdet utan att ha så mycket att säga.
Fantastiskt initiativ att synliggöra sexuella övertramp som pågår på Twitter och på bloggar, inte minst hos en av mina stora favoriter bland bloggare: Mymlan.
Initiativet #prataomdet handlar alltså om att sätta ord på upplevelser av sex och intimitet när dessa inte varit OK. Det rymmer dels tydliga övergrepp, sådana som i lagens mening är straffbara, sådana med tydligt offer och tydlig förövare, men där offret valt att tiga. Tills nu. Att sådant lyfts fram är viktigt.
Men det kanske viktigaste i det här är det som initiativtagaren Johanna Koljonen for efter när hon började "prataomdet för några dagar sedan: gråzonerna. När man först vill men sedan inte. När man vill, men att något inte känns bra i alla fall. När man kanske borde säga till men inte gör det.
Min paniska skräck för att såra andra människor, och min oförmåga att hantera icke-verbal kommunikation, har gjort att jag från tonåren och uppåt helt enkelt oftast avstått från intima relationer om det inte varit väldigt väldigt tydligt vad som gällt.
Om man i tonåren dessutom har väldigt förtroliga relationer med människor får man ju dessutom höra en hel del, om man är någon som folk vågar #prataomdet med. Deras upplevelser förskräcker.
(Och det där med "avstått" får inte på något sätt förstås skrytsamt: det är ju också så att antalet möjliga tillfällen att begå intima övertramp varit högst begränsade. Det har inte handlat om att tacka nej en massa, mer om att ypperligt sällan få frågan. Och om att aldrig ställa den själv förstås, eftersom en ovälkommen invit också kan såra.)
Nu vet jag att jag genom livet gått till överdrift i min omsorg om omvärldens kroppsliga integritet. Och jag vet att människor förundrat sig över att jag aldrig stötte på dem, när de så "tydligt" - fast icke-verbalt vilket för mig är en stor självmotsägelse - signalerat att de gärna önskat lite initiativ från min sida. Att helt undvika intimitet av rädsla för att såra är alltså inte en strategi jag rekommenderar.
Men ändå. Hela grejen med att #prataomdet handlar om att sätta ord på saker. Vara tydlig. Och då kan jag känna att jag hade lite rätt i alla fall, som hela tiden vill ha just ord och försäkran om att allt är OK. När jag inte ville gissa mig fram med kroppen.
I alla relationer är förhoppningen om att partnern är tankeläsare alltid en fåfäng längtan. Vi sitter på olika planeter vi människor, och orden är de verktyg vi har för att nå fram till varandra trots detta avstånd och skillnad i referensramar.
Jag har alltid förundrat mig över hur man kan dela underliv med någon man inte samtidigt kan dela tankar med. Kanske därför som jag såmycket gillar den kristna sexualmoralen som säger att det blir fel om man försöker vara intim med kroppen utan att samtidigt vara det med själen, och utan det uttalade ömsesidiga löftet om omsorg för varandra.
Signaturen sinistrare har poängterat för mig att det i berättelserna på #prataomdet inte rör sig om speciellt "påstridiga snubbar". Samtidigt ser jag ju av berättelserna att det faktiskt är påstridighet som är den gemensamma nämnaren. Folk som tar sig för saker med andra människor för det första utan att fråga, och för det andra utan att sedan ta ett nej för ett nej.
Och denna ordlöshet.
Mymlan skriver bäst:
Initiativet #prataomdet handlar alltså om att sätta ord på upplevelser av sex och intimitet när dessa inte varit OK. Det rymmer dels tydliga övergrepp, sådana som i lagens mening är straffbara, sådana med tydligt offer och tydlig förövare, men där offret valt att tiga. Tills nu. Att sådant lyfts fram är viktigt.
Men det kanske viktigaste i det här är det som initiativtagaren Johanna Koljonen for efter när hon började "prataomdet för några dagar sedan: gråzonerna. När man först vill men sedan inte. När man vill, men att något inte känns bra i alla fall. När man kanske borde säga till men inte gör det.
Min paniska skräck för att såra andra människor, och min oförmåga att hantera icke-verbal kommunikation, har gjort att jag från tonåren och uppåt helt enkelt oftast avstått från intima relationer om det inte varit väldigt väldigt tydligt vad som gällt.
Om man i tonåren dessutom har väldigt förtroliga relationer med människor får man ju dessutom höra en hel del, om man är någon som folk vågar #prataomdet med. Deras upplevelser förskräcker.
(Och det där med "avstått" får inte på något sätt förstås skrytsamt: det är ju också så att antalet möjliga tillfällen att begå intima övertramp varit högst begränsade. Det har inte handlat om att tacka nej en massa, mer om att ypperligt sällan få frågan. Och om att aldrig ställa den själv förstås, eftersom en ovälkommen invit också kan såra.)
Nu vet jag att jag genom livet gått till överdrift i min omsorg om omvärldens kroppsliga integritet. Och jag vet att människor förundrat sig över att jag aldrig stötte på dem, när de så "tydligt" - fast icke-verbalt vilket för mig är en stor självmotsägelse - signalerat att de gärna önskat lite initiativ från min sida. Att helt undvika intimitet av rädsla för att såra är alltså inte en strategi jag rekommenderar.
Men ändå. Hela grejen med att #prataomdet handlar om att sätta ord på saker. Vara tydlig. Och då kan jag känna att jag hade lite rätt i alla fall, som hela tiden vill ha just ord och försäkran om att allt är OK. När jag inte ville gissa mig fram med kroppen.
I alla relationer är förhoppningen om att partnern är tankeläsare alltid en fåfäng längtan. Vi sitter på olika planeter vi människor, och orden är de verktyg vi har för att nå fram till varandra trots detta avstånd och skillnad i referensramar.
Jag har alltid förundrat mig över hur man kan dela underliv med någon man inte samtidigt kan dela tankar med. Kanske därför som jag såmycket gillar den kristna sexualmoralen som säger att det blir fel om man försöker vara intim med kroppen utan att samtidigt vara det med själen, och utan det uttalade ömsesidiga löftet om omsorg för varandra.
Signaturen sinistrare har poängterat för mig att det i berättelserna på #prataomdet inte rör sig om speciellt "påstridiga snubbar". Samtidigt ser jag ju av berättelserna att det faktiskt är påstridighet som är den gemensamma nämnaren. Folk som tar sig för saker med andra människor för det första utan att fråga, och för det andra utan att sedan ta ett nej för ett nej.
Och denna ordlöshet.
Mymlan skriver bäst:
En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.
Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?
Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?
Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?
fredag 17 december 2010
Central istid
Ett meddelande till mina vänstersinnade vänner: Nej, att statsmakten USA tar sig för saker betyder inte att det är liberalt, kapitalistiskt, eller berömvärt i en högersinnad människas öga.
Amerikanska byråkrater kan vara precis lika drabbade av institutionell ignorans som vilken europeisk byråkrat som helst.
Som t ex i den här reklamkampanjen för decenniets folkräkning:
Ja, hur ska man få reda på hur många bussar som behövs, om man inte räknar och centralplanerar? Undrar hur affärskedjorna gör?
Amerikanska byråkrater kan vara precis lika drabbade av institutionell ignorans som vilken europeisk byråkrat som helst.
Som t ex i den här reklamkampanjen för decenniets folkräkning:
Ja, hur ska man få reda på hur många bussar som behövs, om man inte räknar och centralplanerar? Undrar hur affärskedjorna gör?
Published with Blogger-droid v1.6.3
Om politikens gränser
Från Anders Nilsson:
Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vakmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.
Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.
Vilks förklarar sig
Vilks är bra och tydlig.
Religion är lika lite som politik ett slags etnicitet. Religion är lika mycket som politik en idésamling.
Vilka idéer man väljer att ta till sig, och i förlängningen: vilka handlingar man inspireras till utifrån idén, är något man själv har fullständigt ansvar för.
Däri ligger hela den milsvida skillnaden mellan att kritisera en människa för hudfärgen, och att kritisera en människa för handlingar och åsikter.
Hudfärgskritik är rasism. Idékritik är nödvändigt.
Religion är lika lite som politik ett slags etnicitet. Religion är lika mycket som politik en idésamling.
Vilka idéer man väljer att ta till sig, och i förlängningen: vilka handlingar man inspireras till utifrån idén, är något man själv har fullständigt ansvar för.
Däri ligger hela den milsvida skillnaden mellan att kritisera en människa för hudfärgen, och att kritisera en människa för handlingar och åsikter.
Hudfärgskritik är rasism. Idékritik är nödvändigt.
Ännu en "killarna mot tjejerna"
Lustigt hur vissa inte förmår se individerna bortom sina egna könsfördomar.
torsdag 16 december 2010
Expressen om Kuba
Johan Ingerö orkar, till skillnad från många andra, läsa Expressen. I Expressen har Åsa Lundqvist kläckt ur sig ett resereportage från enpartidiktaturen Kuba, där hon exotiserar armodet och ofriheten hej vilt.
Ingerö skriver, träffsäkert:
Ingerö skriver, träffsäkert:
Nu tror jag inte att Lundqvist är en elak person, och jag kräver inte att alla på planeten ska vara politiskt orienterade eller ens intresserade. Men att åka till Kuba och producera den här sortens texter är som att ha åkt till Sydafrika under apartheid-tiden och därefter skrivit något om "den lustiga relationen mellan etniciteterna".
tisdag 14 december 2010
Riktad spaning
Det var inte brist på massavlyssning av hela befolkningen som gjorde att en man kunde ikläda sig sprängmedel och spränga sig själv till döds i Stockholm.
Att ge säkerhetspolisen tillgång till all svensk elektronisk kommunikation, som Socialdemokraterna nu föreslår, är säkert bra om man vill skaffa sig en plattform för att likt det gamla DDR övervaka hela sin befolkning.
Och uppenbarligen kan man efter en sådan här händelse dessutom få folk med sig på "hårdare övervakning", vad det nu betyder. På så sätt kan ett sådan här händelse erbjuda övervakningsivrarna en perfekt ursäkt för att rulla ut kontrollsamhället.
Men som vi såg av händelserna i Göteborg nyss, så leder inte bred informationsinhämtning till större träffsäkerhet i antiterroristarbetet. Det enda man råkar ut för är att fler oskyldiga betraktas som misstänkta, att övergrepp emot dessa därför begås, och att man låser upp en massa polisresurser helt i onödan.
Samtidigt som det alltså finns både rättssäkra och bevisat mer effektiva sätt att komma åt både terrorism, barnpornografibrott, och andra kriminella handlingar man velat bekämpa med hjälp av massövervakningen.
Jag talar om riktad spaning. Polisarbete.
När det finns konkreta indikationer på att någon är på gång att göra något dumt, så finns det inget som hindrar att man drar igång avlyssningsapparaturen. Med ett domstolsbeslut i ryggen som fattats efter sedvanlig prövning och dokumentation, med möjlighet att i efterhand överpröva lämpligheten i beslutet, och med en kontrollinstans.
Att använda tvångsmedel (och ingrepp i brevhemligheten modell FRA-avlyssningen eller att röja folks telefonsamtal är tvångsmedel) ska vara befogat utifrån objektivt erkända kriterier. Det ska stå i lagen under vilka omständigheter du som medborgare ska räkna med att bli utsatt för sådant, och du ska kunna vara trygg att folk som företräder dina intressen granskar att lagarna följs, även om vissa saker måste hållas hemliga så att du själv inte direkt kan få insyn i allt.
Skulle vi kunna få bevis presenterade för oss att massavlyssningen faktiskt förhindrar en enormt massa lidande och frihetsinskränkningar, så kommer saken i något annan dager. Men det är massavlyssningens proponenter som sitter med bevisbördan.
Själv förordar jag riktad spaning, och gärna maktmedel i polisens händer, så länge som maktmedlen används på ett rättssäkert sätt.
Att ge säkerhetspolisen tillgång till all svensk elektronisk kommunikation, som Socialdemokraterna nu föreslår, är säkert bra om man vill skaffa sig en plattform för att likt det gamla DDR övervaka hela sin befolkning.
Och uppenbarligen kan man efter en sådan här händelse dessutom få folk med sig på "hårdare övervakning", vad det nu betyder. På så sätt kan ett sådan här händelse erbjuda övervakningsivrarna en perfekt ursäkt för att rulla ut kontrollsamhället.
Men som vi såg av händelserna i Göteborg nyss, så leder inte bred informationsinhämtning till större träffsäkerhet i antiterroristarbetet. Det enda man råkar ut för är att fler oskyldiga betraktas som misstänkta, att övergrepp emot dessa därför begås, och att man låser upp en massa polisresurser helt i onödan.
Samtidigt som det alltså finns både rättssäkra och bevisat mer effektiva sätt att komma åt både terrorism, barnpornografibrott, och andra kriminella handlingar man velat bekämpa med hjälp av massövervakningen.
Jag talar om riktad spaning. Polisarbete.
När det finns konkreta indikationer på att någon är på gång att göra något dumt, så finns det inget som hindrar att man drar igång avlyssningsapparaturen. Med ett domstolsbeslut i ryggen som fattats efter sedvanlig prövning och dokumentation, med möjlighet att i efterhand överpröva lämpligheten i beslutet, och med en kontrollinstans.
Att använda tvångsmedel (och ingrepp i brevhemligheten modell FRA-avlyssningen eller att röja folks telefonsamtal är tvångsmedel) ska vara befogat utifrån objektivt erkända kriterier. Det ska stå i lagen under vilka omständigheter du som medborgare ska räkna med att bli utsatt för sådant, och du ska kunna vara trygg att folk som företräder dina intressen granskar att lagarna följs, även om vissa saker måste hållas hemliga så att du själv inte direkt kan få insyn i allt.
Skulle vi kunna få bevis presenterade för oss att massavlyssningen faktiskt förhindrar en enormt massa lidande och frihetsinskränkningar, så kommer saken i något annan dager. Men det är massavlyssningens proponenter som sitter med bevisbördan.
Själv förordar jag riktad spaning, och gärna maktmedel i polisens händer, så länge som maktmedlen används på ett rättssäkert sätt.
Lästips: Ingerö om Johansson
Johan Ingerö konstaterar helt riktigt att Annie Johansson är en politiker som tagit sig fram på egna meriter: hon har en övertygelse, är påläst med sakliga argument som stödjer hennes ställningstaganden, och hon har bett folket om ett personligt mandat att driva sin egen politik.
Och för detta, och för att hon med sina egna erfarenheter i ryggen säger till alla att ta sitt öde i sina egna händer, blir hon naturligtvis av förståsigpåarna påhoppad och utmålad som mindre vetande.
Ingerö skriver:
Det som slår mig är hur precis vartenda ett av de jämställdhetsproblem som Anna Laestadius Larsson tar upp i sitt påhopp ju är effekter av precis sådana individuella val som Annie Johansson menar att människor måste ta ansvar för:
Om du arbetar i en bransch där deltidsknäcken är legio, medan du själv efterfrågar heltid, eller där löneutvecklingen är sämre än du förväntar dig: varför byter du inte bransch? Varför valde du den utbildningen till att börja med? Varför startar du inte eget och arbetar precis så mycket som du och kunderna vill? Till precis den ersättning som både du och kunderna är nöjda med?
Om du har en livskamrat som inte tar sin del av ansvaret för ert gemensamma liv: varför inte omförhandla villkoren? Eller lämna? Om du inte får lån för att expandera din verksamhet: vad är det du saknar? Andra i din situation (med samma kön och ursprung) har fått lån. Vad hade de som du saknar? Vilka alternativa vägar kan du se?
Om du önskar en styrelseplats i ett börsbolag: vilka meriter har de som erbjuds platser som styrelseledamöter? Hur har de skaffat sig de meriterna, och hur har de burit sig åt för att valberedningen blivit underrättad om deras existens?
Och för detta, och för att hon med sina egna erfarenheter i ryggen säger till alla att ta sitt öde i sina egna händer, blir hon naturligtvis av förståsigpåarna påhoppad och utmålad som mindre vetande.
Ingerö skriver:
Det finns naturligtvis oerhört mycket att skriva om detta, men det som omedelbart slår mig är hur kvinnor som står på egna ben alltid förr eller senare blir påhoppade och nedsablade av alla dessa Maria-Pia Laestadius-Martéus-Schottenius-typer som befolkar även föregivet borgerliga tidningar.
Påhoppen är emellertid fullt logiska. Ty om kvinnor och invandrare (för att inte tala om kvinnliga invandrare) faktiskt visar att de kan ta sig fram på egna meriter så skadas argumenten för kvotering och positiv särbehandling. Och gissa vilka som skulle förlora på det...
Det som slår mig är hur precis vartenda ett av de jämställdhetsproblem som Anna Laestadius Larsson tar upp i sitt påhopp ju är effekter av precis sådana individuella val som Annie Johansson menar att människor måste ta ansvar för:
Om du arbetar i en bransch där deltidsknäcken är legio, medan du själv efterfrågar heltid, eller där löneutvecklingen är sämre än du förväntar dig: varför byter du inte bransch? Varför valde du den utbildningen till att börja med? Varför startar du inte eget och arbetar precis så mycket som du och kunderna vill? Till precis den ersättning som både du och kunderna är nöjda med?
Om du har en livskamrat som inte tar sin del av ansvaret för ert gemensamma liv: varför inte omförhandla villkoren? Eller lämna? Om du inte får lån för att expandera din verksamhet: vad är det du saknar? Andra i din situation (med samma kön och ursprung) har fått lån. Vad hade de som du saknar? Vilka alternativa vägar kan du se?
Om du önskar en styrelseplats i ett börsbolag: vilka meriter har de som erbjuds platser som styrelseledamöter? Hur har de skaffat sig de meriterna, och hur har de burit sig åt för att valberedningen blivit underrättad om deras existens?
torsdag 9 december 2010
Oskuldspresumption
Det här är naturligtvis aktualiserat av Assangeaffären, men handlar om en vidare rättsäkerhetsfråga.
Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.
Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.
Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.
Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.
Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.
Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?
Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.
Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.
Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.
Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.
Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.
Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.
Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.
Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?
Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.
Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.
Published with Blogger-droid v1.6.3
onsdag 8 december 2010
Näthatsexperiment
Blir illa berörd av de som jämför det visserligen vidriga näthatet som drabbat AA efter att hon anklagat Assange för våldtäkt, med det som offren i Bjästa utsattes för.
I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.
Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.
I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.
Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.
Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.
Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.
Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.
Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.
So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.
Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.
Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.
Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?
Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?
Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.
Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.
Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.
I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.
Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.
I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.
Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.
Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.
Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.
Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.
Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.
So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.
Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.
Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.
Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?
Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?
Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.
Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.
Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.
Published with Blogger-droid v1.6.3
Vem som ska skärskåda vem
I ett demokratiskt samhälle är den myndiga medborgaren samhällets högsta instans. All maktutövning, inklusive militär och polisiär verksamhet, handlar om att skydda denna högsta instans. Eftersom makten faktiskt ytterst utövas av denna hösta instans. Staten, inklusive militär och rättsväsende, är folkets verktyg. Och ordet "minister" betyder faktiskt "tjänare".
(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)
Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.
När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.
Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.
Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.
Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.
Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.
Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.
Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.
Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.
Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.
[Läs även Bisonblog]
(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)
Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.
När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.
Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.
Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.
Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.
Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.
Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.
Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.
Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.
Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.
[Läs även Bisonblog]
lördag 4 december 2010
De medborgerliga nyttigheterna
Bengt Silfverstrand låter meddela, apropå nederlaget för (S), att man naturligtvis inte kan vinna någon debatt om skatterna om skatterna i debatten inte kopplas till det som vi förmodas få av vårt hiskeliga skattetryck:
Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?
Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.
Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.
Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.
Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.
Hmmm...
Att skattedebatter aldrig kan vinnas då själva pålagan tillåts sväva fritt i luften utan någon klar och medvetet driven koppling till vilka medborgerliga nyttigheter den ska finansiera
torde all tidigare erfarenhet bevisa.
Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?
Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.
Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.
Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.
Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.
Hmmm...
fredag 3 december 2010
Stimulanspaketen i USA
Och även denna gång ledde de gigantiska stimulanspaketen inte till någon stimulans.
Vilket inte är konstigt. Man vinner inget på att gå med underskott. Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.
Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.
Vilket inte är konstigt. Man vinner inget på att gå med underskott. Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.
Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
