Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.
Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.
Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.
Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.
Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.
Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?
Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.
Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.
Published with Blogger-droid v1.6.3
Läskigt, läskigt. Minst lika läskig är den svenska skattelagstiftningen där staten faktiskt i lagstiftningen avsiktligt tillämpar skuldpresumption eller mer populärt "omvänd bevisbörda". Du är skyldig tills du själv bevisat din oskuld. Dessutom med den förfärliga principen att straff utdöms av TJÄNSTEMÄN innan dom har fallit. På toppen av allt elände kan du dessutom straffas två gånger för samma brott. I alla tre delarna är Sverige unikt i västvärlden.
SvaraRaderahttp://www.advokatsamfundet.se/templates/CommonPage.aspx?id=10543
http://www.realtid.se/ArticlePages/200902/18/20090218152913_Realtid702/20090218152913_Realtid702.dbp.asp?sAction=lk