Vem som ska skärskåda vem

I ett demokratiskt samhälle är den myndiga medborgaren samhällets högsta instans. All maktutövning, inklusive militär och polisiär verksamhet, handlar om att skydda denna högsta instans. Eftersom makten faktiskt ytterst utövas av denna hösta instans. Staten, inklusive militär och rättsväsende, är folkets verktyg. Och ordet "minister" betyder faktiskt "tjänare".

(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)

Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.

När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.

Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.

Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.

Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.

Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.

Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.

Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.

Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.

Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.

[Läs även Bisonblog]