Näthatsexperiment

Blir illa berörd av de som jämför det visserligen vidriga näthatet som drabbat AA efter att hon anklagat Assange för våldtäkt, med det som offren i Bjästa utsattes för.

I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.

Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.

I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.

Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.

Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.

Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.

Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.

Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.

So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.

Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.

Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.

Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?

Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?

Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.

Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.

Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.

Published with Blogger-droid v1.6.3