Primegate

Jag har inte tidigare kommenterat #primegate, för jag tycker att problematiken inom (S) är något som (S) får ta tag i utan käcka kommentarer från ringside. (Dessutom har vi i (C) en egen eftervalsdebatt att ta tag i. Minst sagt.) Men nu läste jag Erik Laaksos kommentar och försvarstal (se nedan), och då fick jag lite tankar.

För mig som är utomstående verkar det som om (S) består av åtminstone två eller tre politiska linjer: ett gäng socialliberaler som försöker balansera ekonomiska realiteter med behovet av ett tillräckligt gott välfärdssamhälle för alla; och ett gäng demokratiska socialister som visserligen inte vill ändra ägarstrukturerna i landet men däremot kraftigt omfördela och kontrollera frukten av produktionen. Repression med mjuka vantar.

Och så förstås det lilla men högljudda gänget postmoderna mer eller mindre halvkommunister som följer en stark men inte helt genomtänkt ideologisk linje bestående av diverse socialistiska ideer med större eller mindre inslag av planekonomi.

Och det står klart för vem som helst att dessa politiska linjer inte kan förenas. Någon måste stryka på foten när det ska till att formulera konkret politik. Man kan inte samtidigt försöka åtgärda att skattekilen för tjänster är för stor och för liten, att staten äger och inte äger företag, eller att det finns för få och för många människor i landet med stora förmögenheter. När tillväxt (=utplåna fattigdom) ibland hamnar på kollisionskurs med utjämning (=utplåna klyftor) måste man bestämma sig för vilket man för stunden anser vara viktigast.

Den här konflikten är inget nytt för (S). Det nya är att maktkampen förs mer offentligt och att färre förnekar den. Vänsterfalangen i (S) som krävde att ha med kommunisterna i det rödgröna laget satte ner foten emot den i grunden väldigt socialliberala Mona Sahlin, förmodligen av fruktan att en tydligt socialistisk linje skulle förgås i ett rödgrönt samarbete mellan miljöpartister och högersossar. Man krävde, och kräver fortfarande, socialism.

Litegrann tror jag att vänsterfalangen inom (S) är offer för sin egen mytbildning. (S) har varit väldigt duktiga på att prata socialistiskt, men samtidigt bedriva en hyfsat socialliberal realpolitik, i synnerhet på ekonomiområdet, och i synnerhet efter 1982 (med undantag för löntagarfondernas korta historia). Vänstern inom S har fått breda ut sig på kultur- och mediaområdet, i familjepolitiken, och i biståndspolitiken. Och ibland har facket rutit till på ett särskilt revolutionärt sätt och belönats med en reform som passat deras politiska agenda. Men någon radikal omstöpning av näringslivets villkor har det inte blivit.

För svensken har det inneburit två saker. För det första har man tyvärr gjort det svårt för människor att forma sina liv utanför ramarna. Det är svårt att vara växande småföretagare, att vara hemmaförälder, att vara för dyr att anställa, att erbjuda tjänster till försäljning, att välja vård-omsorg-skola osv. Socialismens bieffekt av likriktning har vi.

Men (S) har inte i grunden angripit kapitalismen. Så svensken har för det andra sluppit socialismens bieffekt av låg produktivitet, annat än i ett par sektorer som inte är tillräckligt konkurrensutsatta. Och så länge som det finns stora industriföretag som både säljer bra och anställer, så gör det inget att nyföretagandet är lågt.

Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man däremot få för sig att (S) egentligen är väldigt antikapitalistiskt. Att det handlar om att i grunden förändra organisationen av samhällets produktionsapparat. Att både företagen och företagens stödtrupper finansmarknaden har sin frihet på nåder, fram till dess att de socialistiska reformerna nått även dem.

Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man få för sig att sann socialdemokrati inte alls handlar om att ge storfinansen och storbolagen goda möjligheter till stora vinster, så att de anställer många till schyssta löner, så att den stora välfärdsstaten kan beskatta alla de som arbetar med långt över hälften av vad de tjänar ihop, och sedan ge tillbaks detta till arbetarna i form av offentligt producerade välfärdstjänster.

Trots att det är precis så som (S) har jobbat genom tiderna. Kapitalägarnas vän, så länge som kapitalägarna har hög produktivitet och kan anställa många, och arbetarnas vän, genom att förvalta merparten av vad arbetarna tjänar och omvandla det till välfärd, utan direkt möjlighet för arbetarna att se om den välfärd som produceras är konkurrenskraftig. Med välfärdsmonopol finns ju inget att jämföra med.

När nu den tillväxtvänlige högersossen Niklas Nordström enligt Aftonbladet fått betalt för att säga att han är en tillväxtvänlig högersosse, och av Svenskt Näringsliv dessutom, så går vänsterfalangen i taket. "Judaspengar" ryts det, "Killen var köpt av arbetsgivarsidan redan i Unga Örnar!"

Roger Mogert, liksom tidningen Folket i Eskilstuna, m fl kallar till och med Svenskt Näringsliv för socialdemokratins och arbetarrörelsens organiserade motståndare. Vilket vissa socialdemokrater tycker är ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Medan andra socialdemokrater tycker att det är en fullständigt självklar analys och åsikt.

Upp till ytan alltså den djupgående konflikten inom (S), där vissa har anammat den marxistiska analysen om en oöverbryggbar motsättning mellan arbetare och kapitalägare, och andra håller fast vid den socialdemokratiska traditionen om samförstånd.

Om man inte har samma mål, så kan man naturligtvis inte gå, eller dansa, sida vid sida. Fraktionerna i partiet måste nog strida färdigt. Och de på vänsterkanten, som hoppas att #primegate ska bli en möjlighet att göra sig av med högeravvikare, de möts av hårt motstånd.

T ex av den nu och så ofta misskrediterade Erik Laakso som försvarar sig med den äran.