De medborgerliga nyttigheterna

Bengt Silfverstrand låter meddela, apropå nederlaget för (S), att man naturligtvis inte kan vinna någon debatt om skatterna om skatterna i debatten inte kopplas till det som vi förmodas få av vårt hiskeliga skattetryck:

Att skattedebatter aldrig kan vinnas då själva pålagan tillåts sväva fritt i luften utan någon klar och medvetet driven koppling till vilka medborgerliga nyttigheter den ska finansiera
torde all tidigare erfarenhet bevisa.

Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?

Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.

Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.

Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.

Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.

Hmmm...