Progressiv problematik

Läser en liten text av Christoffer Ivarsson: "Den döda debatten", där han avundas debatten mellan socialister och liberaler i början av 1900-talet och önskar den åter.

Skälet är att liberalerna han refererar till då hade en progressiv agenda och problematiserade det faktum att samhället innehöll stora klyftor. Det var en "lika möjligheter"-agenda vissa av dessa liberaler efterfrågade, där särskilt arvrätten problematiserades, och det är en debatt som Ivarsson vill ska återkomma.

Till det har jag några kommentarer.

De liberaler han talade om var ute i lite ogjort väder. I och med de liberala reformerna hundra år tidigare hade fattigdomen avtagit, i stadig takt. Trots arvsrätt till släktgods förde adeln en stadigt tynande tillvaro, medan entreprenörer med goda ideer kunde slå sig samman med de som satt på kapitalet och helt utan nedärvd förmögenhet bygga sig sitt eget välstånd.

Och oavsett om fabrikören ärvt eller arbetat ihop till sin fabrik, så gav fabriken ett växande välstånd hos både kunder, försäljare och arbetare. Arvsrätten, att vissa föds snorrika, har aldrig utgjort något hinder för välståndsskapande hos de breda folklagren. Det som höll folk tillbaks förut var att aristokratin förut ärvt vissa privilegier. Som försvann när europa liberaliserades i början-mitten på 1800-talet.

De liberaler Ivarsson citerar verkar ha tagit intryck av socialisternas påstående att fabrikörerna skodde sig på arbetarnas bekostnad, att arbetarna på något sätt förlorade på att arbeta i fabrikerna, och att det därför var orättvist att arbetarna inte hade lika möjlighet att bli fabrikörer.

Men det är verkligen för mycket om man påstår att den konfliktbeskrivningen, den mellan arbete och kapital, var etablerad inom 1900-talsliberalismens huvudfåra. Önskar Ivarsson även tillbaks alla de liberaler som under samma tid kraftigt nedgjorde socialisternas konfliktbeskrivning?

Och vad säger Christoffer Ivarsson om den ekonomiska historien, som ju visar hur välståndet i de breda lagren stadigt växte, från och med att de liberala reformerna möjliggjorde full ekonomisk nytta av industrialismens innovationer, utan att någon problematiserat klyftorna i samhället?

Ivarssonss inlägg beskriver ett gott politiskt samtal mellan liberaler och socialister som liktydigt med ett samtal där klyftor, inte fattigdom i absoluta tal, problematiseras av bägge sidor. Inte förrän idén om marknadsliberalismen är död kan han tänka sig att återuppta det politiska samtalet.

En gemensam socialistisk utgångspunkt som grundkrav för politisk debatt mellan liberaler och socialister alltså.

Varför är han inte intresserad av ett politiskt samtal där den ena parten förespråkar marknadsliberalism (marknaden är kapitalets tyglar), och den andra står emot? Är han rädd att inte ha några motargument?