Initiativet #prataomdet handlar alltså om att sätta ord på upplevelser av sex och intimitet när dessa inte varit OK. Det rymmer dels tydliga övergrepp, sådana som i lagens mening är straffbara, sådana med tydligt offer och tydlig förövare, men där offret valt att tiga. Tills nu. Att sådant lyfts fram är viktigt.
Men det kanske viktigaste i det här är det som initiativtagaren Johanna Koljonen for efter när hon började "prataomdet för några dagar sedan: gråzonerna. När man först vill men sedan inte. När man vill, men att något inte känns bra i alla fall. När man kanske borde säga till men inte gör det.
Min paniska skräck för att såra andra människor, och min oförmåga att hantera icke-verbal kommunikation, har gjort att jag från tonåren och uppåt helt enkelt oftast avstått från intima relationer om det inte varit väldigt väldigt tydligt vad som gällt.
Om man i tonåren dessutom har väldigt förtroliga relationer med människor får man ju dessutom höra en hel del, om man är någon som folk vågar #prataomdet med. Deras upplevelser förskräcker.
(Och det där med "avstått" får inte på något sätt förstås skrytsamt: det är ju också så att antalet möjliga tillfällen att begå intima övertramp varit högst begränsade. Det har inte handlat om att tacka nej en massa, mer om att ypperligt sällan få frågan. Och om att aldrig ställa den själv förstås, eftersom en ovälkommen invit också kan såra.)
Nu vet jag att jag genom livet gått till överdrift i min omsorg om omvärldens kroppsliga integritet. Och jag vet att människor förundrat sig över att jag aldrig stötte på dem, när de så "tydligt" - fast icke-verbalt vilket för mig är en stor självmotsägelse - signalerat att de gärna önskat lite initiativ från min sida. Att helt undvika intimitet av rädsla för att såra är alltså inte en strategi jag rekommenderar.
Men ändå. Hela grejen med att #prataomdet handlar om att sätta ord på saker. Vara tydlig. Och då kan jag känna att jag hade lite rätt i alla fall, som hela tiden vill ha just ord och försäkran om att allt är OK. När jag inte ville gissa mig fram med kroppen.
I alla relationer är förhoppningen om att partnern är tankeläsare alltid en fåfäng längtan. Vi sitter på olika planeter vi människor, och orden är de verktyg vi har för att nå fram till varandra trots detta avstånd och skillnad i referensramar.
Jag har alltid förundrat mig över hur man kan dela underliv med någon man inte samtidigt kan dela tankar med. Kanske därför som jag såmycket gillar den kristna sexualmoralen som säger att det blir fel om man försöker vara intim med kroppen utan att samtidigt vara det med själen, och utan det uttalade ömsesidiga löftet om omsorg för varandra.
Signaturen sinistrare har poängterat för mig att det i berättelserna på #prataomdet inte rör sig om speciellt "påstridiga snubbar". Samtidigt ser jag ju av berättelserna att det faktiskt är påstridighet som är den gemensamma nämnaren. Folk som tar sig för saker med andra människor för det första utan att fråga, och för det andra utan att sedan ta ett nej för ett nej.
Och denna ordlöshet.
Mymlan skriver bäst:
En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.
Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?
Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?
Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar