"Men", säger vän av ordning, reda och teledatalagringsdirektiv, "Visst, samhället lagrar uppgifter om vem som ringt eller e-postat eller surfat till vem. Men är inte det egentligen bra?
Tänk på det: genom att lagra all kommunikation kan ju polisen, vid misstanke om något, till exempel terrorism, börja nysta i det. Det blir lättare för polisen att finna mönster. Skurkarna som hotar vår trygghet åker lättare fast!"
Men det är ett förrädiskt argument, som bygger på två falska premisser.
För det första att polisen i dessa datamassor verkligen hittar de som verkligen borde vara misstänkta. Att alltså teledatalagringen är effektiv. Det finns det all anledning att misstänka att den inte är.
Men för det andra, och detta är det viktiga för vanligt folk med rent mjöl i påsen, att polisen i dessa datamassor inte ser misstänkta som i själva verket visar sig vara oskyldiga. Att andelen falska positiver är väldigt låg.
Om en svensk gumma ringer en charkuterist, så kan detta vara misstänkt. Tänk om hon ringer ofta? Tänk om charkuteristen har ett förflutet i någon utländsk befrielsekamp (enligt någon sorts definition av "befrielse"). Är inte gummans telefonsamtal då lite misstänkta? Avhandlar de månne vapenköp? Borde inte tanten plockas in på förhör?
Självklart inte. Polisen hittar det misstänkta numret, men ser att det är gamla änkefru Berg, och hon avförs snabbt från utredningen.
Men tänk om det är änkefru Mowallah? Eller en vanlig matlagningsintresserad Achmed? Kommer polisen, och säkerhetspolisens, intresse att svalna lika fort? Vi såg i Göteborg nyss hur det kan gå, om man är från Mellanöstern och råkar yppa ordet "sprängs" i telefon. Eller om man råkar gå i moskén tillsammans med någon som använder ordet "sprängs". Eller om man är barn till någon som använder ordet "sprängs".
Att vi har demokrati betyder inte att vi är skyddade mot inkompetens. Däremot att inkompetensen blottläggs och skärskådas. Skälet till att demokratier åtminstone förr i världen var noga med att begränsa makthavarnas befogenheter och reella möjligheter att inkräkta på folks privatliv, var just risken för att saker kan gå ohyggligt fel om det inte finns spärrar.
Och det är, som vi såg i Göteborg, de med rent mjöl i påsen som har mest att frukta när våldsmonopolet får utökade befogenheter.
torsdag 18 november 2010
tisdag 16 november 2010
Tips: Om det här med statsmedia i en demokrati
Nå, blir inte Socialdemokraternas gamla vurm för monopol på alla etermedia väldigt begripligt, sett i historiens ljus?
fredag 12 november 2010
Tips: Ingerö om skolan som åsiktsförmedlare
Jan Björklund har fått kritik för att han vill att geografiutbildningen ska lära ut geografiska fakta, ifrån folk som hellre ser att geografiämnet ska lära barnen att ha de rätta åsikterna.
Ingerö skriver om skillnaden mellan åsikt och fakta:
Ingerö skriver om skillnaden mellan åsikt och fakta:
I mina barns skola får eleverna lära sig att FN är en jättefin organisation, där världens ledare träffas för att prata om hur man kan stoppa krig och svält. Själv hade jag föredragit att barnen lärde sig fakta, som till exempel att det finns ett land som heter Saudiarabien, där kvinnor piskas och fängslas om de har fräckheten att köra bil eller visa sina ansikten.
Sedan kan barnen själva upptäcka att Saudiarabien sitter i FN:s panel för kvinnors rättigheter, och utifrån denna sakupplysning dra sina egna slutsatser om vad det egentligen är som FN ägnar sig åt.
torsdag 11 november 2010
Apropå serbiska romer.
Låt folk bo var de vill, så länge de inte skadar andra. Låt folk erbjuda sitt arbete i utbyte mot ersättning. Låt folk fredligt söka sin lycka varhelst de önskar. En jord, en mänsklighet.
tisdag 9 november 2010
Terrorhotet avskrivet
Nu läggs förundersökningen om terrorbrott ("bombhotet" mot Nordstan) ner.
Det var alltså en oerhört tunn misstanke från början. Vilket väl har märkts under hela tiden.
När det gäller själva tilltaget att öka bevakningen av Nordstan och så vidare, så är det väl inte mycket att säga. Det är bra med försiktighetsprincip.
Men när det gäller tilltaget att använda övervåld till och med när vittnen kallas till stationen för förhör, så är det definitivt inte OK. Försiktighetsprincipen ska nämligen gälla även där.
Och till försiktighetsprincipen hör att man är oerhört försiktig med människor.
Graden av våld motiverades med vilket brott man misstänkte människorna för. Men det är ju ett urkorkat resonemang.
Graden av våld måste motiveras av två helt andra saker. För det första hurpass farliga personerna bedöms vara. En känd våldsman som ska hämtas in, misstänkt för ett ganska ringa brott, kräver hårda nypor. Fredliga människor som inte någonsin varit inblandad i våldsamheter behöver man normalt sett inte vara rädd för. Man behöver i synnerhet inte vara rädd för deras barn och hålla dem i schack med vapen.
Och för det andra måste våldsanvändningen bero på hurpass allvarliga misstankarna är. Om de gripna bara några timmar senare försätts på fri fot kan det inte ha varit speciellt välgrundade misstankar till att börja med.
Det var alltså en oerhört tunn misstanke från början. Vilket väl har märkts under hela tiden.
När det gäller själva tilltaget att öka bevakningen av Nordstan och så vidare, så är det väl inte mycket att säga. Det är bra med försiktighetsprincip.
Men när det gäller tilltaget att använda övervåld till och med när vittnen kallas till stationen för förhör, så är det definitivt inte OK. Försiktighetsprincipen ska nämligen gälla även där.
Och till försiktighetsprincipen hör att man är oerhört försiktig med människor.
Graden av våld motiverades med vilket brott man misstänkte människorna för. Men det är ju ett urkorkat resonemang.
Graden av våld måste motiveras av två helt andra saker. För det första hurpass farliga personerna bedöms vara. En känd våldsman som ska hämtas in, misstänkt för ett ganska ringa brott, kräver hårda nypor. Fredliga människor som inte någonsin varit inblandad i våldsamheter behöver man normalt sett inte vara rädd för. Man behöver i synnerhet inte vara rädd för deras barn och hålla dem i schack med vapen.
Och för det andra måste våldsanvändningen bero på hurpass allvarliga misstankarna är. Om de gripna bara några timmar senare försätts på fri fot kan det inte ha varit speciellt välgrundade misstankar till att börja med.
Tacka Alliansen
Måste tipsa om sajten http://tackaalliansen.se/. Det är en sajt med ett antal saker man ska hata Alliansen för.
Privatisering av sjukhus. Eftersom de landstingsdrivna kolosserna är sådana under av effektivitet... Jag kan inte vänta tills Sahlgrenska här i stan styckas upp och säljs av. Maken till Babels hus...
Färre hyresrätter. Vad regeringen har med bostäderna att göra begriper jag inte. Men det finns ett sätt som man vet ökar antalet hyresrätter: slopa hyresregleringen. Hyror som ligger under rimliga lönsamhetsgränser för fastighetsägarna kommer aldrig att finansiera nybyggnation. Maxpriser under jämviktsnivån skapar brist. Alltid.
Heltidsjobb som ger under 5000 kr i månaden. Om det är vad en människa vill arbeta för, så är det helt OK. Alternativet är ju inte ett jobb till det tredubbla, utan alternativet är noll kronor och inget jobb. Oavsett partifärg, kan vi enas om att minimilöner som överstiger vad folk är beredda att betala skapar trösklar som hindrar folk att få jobb? Minimipriser över jämviktsnivån skapar ett överutbud. Alltid.
Höjda avgifter och minskade besök på statliga museer. Lägg av. Avgifterna är låga. Om besöken minskar beror det på att erbjudandet inte är tillräckligt lockande. Jämför med vad folk lägger på annan kultur, i form av konsertbiljetter, sportevenemang, och inte minst olika slags kabel-TV-abonnemang. Skulle folk inte ha råd? Eller är det så att ett besök på museet inte är tillräckligt lockande? Väx upp och börja leverera något som folk efterfrågar istället.
Ökade ekonomiska klyftor. Ingen drabbas av ökade klyftor. Man drabbas av att inte kunna tjäna tillräckligt. Men inte av att andra människor tjänar mer. Om min granne blir trippelmiljardär har jag inte förlorat en spänn. Varje regering som ökar möjligheten att vara produktiv kommer att vara orsak till att folk tjänar mer. Alla kommer inte att tjäna lika mycket mer.
Fördubblandet av banavgiften för tåg. Det har väl inte undgått någon att just banorna (inklusive signalsystemen) har varit väldigt eftersatta under en sisådär 10-20 år? Exakt vari består problemet med att regeringen ökar satsningen på underhållet? Och exakt vari består problemet med att tågtrafikbolagen, som ju använder spåren, betalar för upprustningen? Ska folk som inte åker tåg betala det via skatten? Skatten är ju låginkomsttagarens största utgiftspost.
Osv osv...
På sajten hat-tackar man för...
Privatisering av sjukhus. Eftersom de landstingsdrivna kolosserna är sådana under av effektivitet... Jag kan inte vänta tills Sahlgrenska här i stan styckas upp och säljs av. Maken till Babels hus...
Färre hyresrätter. Vad regeringen har med bostäderna att göra begriper jag inte. Men det finns ett sätt som man vet ökar antalet hyresrätter: slopa hyresregleringen. Hyror som ligger under rimliga lönsamhetsgränser för fastighetsägarna kommer aldrig att finansiera nybyggnation. Maxpriser under jämviktsnivån skapar brist. Alltid.
Heltidsjobb som ger under 5000 kr i månaden. Om det är vad en människa vill arbeta för, så är det helt OK. Alternativet är ju inte ett jobb till det tredubbla, utan alternativet är noll kronor och inget jobb. Oavsett partifärg, kan vi enas om att minimilöner som överstiger vad folk är beredda att betala skapar trösklar som hindrar folk att få jobb? Minimipriser över jämviktsnivån skapar ett överutbud. Alltid.
Höjda avgifter och minskade besök på statliga museer. Lägg av. Avgifterna är låga. Om besöken minskar beror det på att erbjudandet inte är tillräckligt lockande. Jämför med vad folk lägger på annan kultur, i form av konsertbiljetter, sportevenemang, och inte minst olika slags kabel-TV-abonnemang. Skulle folk inte ha råd? Eller är det så att ett besök på museet inte är tillräckligt lockande? Väx upp och börja leverera något som folk efterfrågar istället.
Ökade ekonomiska klyftor. Ingen drabbas av ökade klyftor. Man drabbas av att inte kunna tjäna tillräckligt. Men inte av att andra människor tjänar mer. Om min granne blir trippelmiljardär har jag inte förlorat en spänn. Varje regering som ökar möjligheten att vara produktiv kommer att vara orsak till att folk tjänar mer. Alla kommer inte att tjäna lika mycket mer.
Fördubblandet av banavgiften för tåg. Det har väl inte undgått någon att just banorna (inklusive signalsystemen) har varit väldigt eftersatta under en sisådär 10-20 år? Exakt vari består problemet med att regeringen ökar satsningen på underhållet? Och exakt vari består problemet med att tågtrafikbolagen, som ju använder spåren, betalar för upprustningen? Ska folk som inte åker tåg betala det via skatten? Skatten är ju låginkomsttagarens största utgiftspost.
Osv osv...
Mer ideologi, tack
Elias Giertz har helt rätt:
Men det krävs ju att denna rörelse i frihetlig riktning även blir tydlig i de övriga allianspartierna.
Vi måste prata om varför vi är liberaler, varför människors fria vilja inte får vara begränsad och varför vi klarar av frihet under ansvar. Tro mig, det är vad nästa generation vill höra. På de skolor jag besökt är ideologin en flitigt kommande fråga och det är dags att även partiledningen börjar möta behovet av svar där.
Men det krävs ju att denna rörelse i frihetlig riktning även blir tydlig i de övriga allianspartierna.
Tips: Lars Åberg om Gardells "Islamofobi"
Nu har Lars Åberg på Göteborgs Posten recenserat Gardells bpk "Islamofobi":
Som vanligt när det gäller Mattias Gardell med andra ord.
Festlig bok. Men jag undrar fortfarande: hur i hela friden kan man blunda så hårt för inkonsekvensen i de egna resonemangen? Och, vilket är det allvarliga, blunda för att människor far väldigt illa i de system han försvarar?
Mattias Gardell gör i Islamofobi stor sak av det självklara: muslimer är individer som tänker olika och islam är en religion som kan tolkas och utövas på skilda sätt. Hans huvudsakliga ärende är emellertid att demonstrera att fördomsfullhet är en specifikt västerländsk åkomma och i detta syfte berättar han med buller och bång en historia som blir linjär och stängd för problematiseringar.
Som vanligt när det gäller Mattias Gardell med andra ord.
Yttrandefrihet skildras närmast som en dansk ploj. Om mordförsök och hot mot författare, konstnärer och kulturinstitutioner inte ett ord. Inte heller om de 250 döda i upploppen efter Muhammedteckningarna – i stället framställs protesterna som ett slags lokala demokratirörelser.
Här introduceras just begreppet ”islamdemokrat”, dock utan att förses med konkret innebörd; man förstår bara att det rör vid religionens inre kärna i en värld fylld av feltolkare, diktatorer och fobiker. I en tidigare bok har Muslimska brödraskapet beskrivits som folkhemsislam.
Festlig bok. Men jag undrar fortfarande: hur i hela friden kan man blunda så hårt för inkonsekvensen i de egna resonemangen? Och, vilket är det allvarliga, blunda för att människor far väldigt illa i de system han försvarar?
lördag 6 november 2010
S(C)ärpning!
En gång i tiden var rättssäkerhet en borgerlig paradgren. Sedan kom FRA, Beatrice Ask, och nu också Johan Linander (C), som tycker att polis och åklagare bör få ut abonnemangsuppgifter från nätleverantörer även vid småbrott.:
Jag citerar Abrahamsson (M), skönt att hon finns i riksdagen:
Jag tror att den frågan vi alla bör ställa oss är: varför har vi hinder för polisens arbete bland medborgarna överhuvudtaget? Vad du svarar bestämmer var du står.
- Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande.
Jag citerar Abrahamsson (M), skönt att hon finns i riksdagen:
Ursäkta, men naturligtvis kan man ha olika krav beroende på vilket brott! Hela systemet med straffprocessuella tvångsmedel genomsyras av den tanken. Ta till exempel husrannsakan, RB 28:1, som får ske endast om fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet. En av integritetshänsyn självklar begränsning.
Jag tror att den frågan vi alla bör ställa oss är: varför har vi hinder för polisens arbete bland medborgarna överhuvudtaget? Vad du svarar bestämmer var du står.
Postmodern relativism och stening
Via Björn Östbring leds jag till den utmärkta texten "Halal-hippiens paradoxer" av Petra Ouis.
Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.
Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).
Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"
Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.
Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.
Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.
Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.
Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".
Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.
Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:
Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.
Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.
Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.
Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.
Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.
Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.
Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.
President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.
Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.
Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".
Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.
Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.
Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.
Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.
Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?
Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.
Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.
Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).
Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"
Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.
Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.
Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.
Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.
Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".
Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.
Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:
Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.
Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.
Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.
Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.
Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.
Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.
Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.
President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.
Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.
Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".
Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.
Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.
Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.
Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.
Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?
Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.
Tips: Ingerö om det amerikanska valresultatet
Johan Ingerö skriver om det svenska oförståendet av Obamas katastrofsiffror i det senaste amerikanska valet:
För några veckor sedan föreläste jag om det amerikanska kongressvalet på ett Rotary-möte, och publiken var inledningsvis frågande inför amerikanernas motstånd mot ObamaCare. Men när jag frågade dem hur många som ville låta EU ta över vår sjukvårdspolitik och knyta den till en myndighet i Bryssel gick det upp ett ljus för dem. Det är faktiskt inte mycket svårare än så.
Inga människor, må de vara amerikaner eller européer, vill förpassa vitala delar av vad de upplever vara välfärdens kärna till ansiktslösa byråkratier långt bortom horisonten. Det finns ett negativt samband mellan fysiskt avstånd och förtroende.
fredag 5 november 2010
Tips: Lögnen om lönen
Jag kan ju tipsa om Sten Ljunggrens Lögnen om lönen från 1985 som man kan läsa på Socialistiska Partiets hemsida.
Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.
Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.
Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.
Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.
Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.
Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.
Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.
Teorin om att inflationen orsakas av en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten i BNP stöds alltså på väsentliga punkter av historisk och jämförande statistik.
Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.
Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.
Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.
Inflationen i USA
Senaste delen i den tragiska följetong som började med USA:s och andra fd välmående ekonomiers hjärnsläpp. Redan då var det många som konstaterade faktum: resultatet av massiva stimulanser leder till en massiv inflation, om inte människor mirakulöst plötsligt börjar producera extremt mycket billiga nyttigheter.
Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.
Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.
Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...
Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.
Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.
Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.
Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.
Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?
Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.
Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.
Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.
Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.
Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.
Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...
Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.
Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.
Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.
Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.
Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?
Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.
Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.
Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.
torsdag 4 november 2010
68-puttrandet om lika värde
En man med ett skägg, Kalle Lind, har skrivit en lysande bok om de proggiga barnböcker 68-vänstern satte i händerna på oss barn under 70-talet.
Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.
Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.
Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.
Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.
Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.
Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:
Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?
Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?
Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.
Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.
Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.
För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.
Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.
Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.
Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.
Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.
Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.
Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:
På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.
Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?
Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?
Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.
Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.
Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.
För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.
Svinhugg går igen
He he. Gnabb i kammaren:
Mona Sahlin: "Att ett parti med rötter i rasismen har tagit plats i Sveriges riksdag är en förlust för demokratin och ett misslyckande för svensk politik i dag."
Jimmie Åkesson: "Det är inte mitt parti som har tagit initiativ till rasbiologisk forskning eller till tvångssterilisering av människor."
Åkesson pekar på något viktigt: att ställa grupp mot grupp, att strunta i människors rättigheter, och att tillåta majoriteten förtrycka minoriteten, det är inte någon Sverigedemokratisk uppfinning. SD:s utilitaristiska argumentation om invandringens påverkan på folkhemmet vilar på en solid svensk politisk tradition av social ingenjörskonst, inte sällan i Socialdemokratisk skepnad.
Det är på samma sätt ingen fundamental skillnad mellan SD:s vilja att begränsa invandringen och socialdemokratins, framförallt fackföreningarnas, vilja att begränsa invandringen, eller vilja att begränsa importen av varor och tjänster. Det vilar på protektionistiskt tankegods och på grupptänkande.
Jag som centerpartist har inget att berömma mig av, historiskt sett. I mitt partis historia finns både den bruna flörten med nazistiska ideer, och den röda flörten med kommunistiska ideer. Två rejält nedblodade nittonhundratalsfenomen.
Men det finns däremot, hos både socialister och liberaler, i både S och C, en stolt tradition av både värnandet om friheten (även om liberaler kan ha svårt att se friheten i socialisternas frihetsvurm), och solidariteten mellan människor (även om socialister kan ha svårt att se liberalernas solidaritet).
Och det är det som spelar roll för människor idag. För människor som knackar på vår dörr och önskar att fredligt leva i vår närhet. Att dörren självklart står öppen för all fredlig samexistens. Att vi för en öppenhetens politik oavsett vad våra partier gjort i historien.
Mona Sahlin: "Att ett parti med rötter i rasismen har tagit plats i Sveriges riksdag är en förlust för demokratin och ett misslyckande för svensk politik i dag."
Jimmie Åkesson: "Det är inte mitt parti som har tagit initiativ till rasbiologisk forskning eller till tvångssterilisering av människor."
Åkesson pekar på något viktigt: att ställa grupp mot grupp, att strunta i människors rättigheter, och att tillåta majoriteten förtrycka minoriteten, det är inte någon Sverigedemokratisk uppfinning. SD:s utilitaristiska argumentation om invandringens påverkan på folkhemmet vilar på en solid svensk politisk tradition av social ingenjörskonst, inte sällan i Socialdemokratisk skepnad.
Det är på samma sätt ingen fundamental skillnad mellan SD:s vilja att begränsa invandringen och socialdemokratins, framförallt fackföreningarnas, vilja att begränsa invandringen, eller vilja att begränsa importen av varor och tjänster. Det vilar på protektionistiskt tankegods och på grupptänkande.
Jag som centerpartist har inget att berömma mig av, historiskt sett. I mitt partis historia finns både den bruna flörten med nazistiska ideer, och den röda flörten med kommunistiska ideer. Två rejält nedblodade nittonhundratalsfenomen.
Men det finns däremot, hos både socialister och liberaler, i både S och C, en stolt tradition av både värnandet om friheten (även om liberaler kan ha svårt att se friheten i socialisternas frihetsvurm), och solidariteten mellan människor (även om socialister kan ha svårt att se liberalernas solidaritet).
Och det är det som spelar roll för människor idag. För människor som knackar på vår dörr och önskar att fredligt leva i vår närhet. Att dörren självklart står öppen för all fredlig samexistens. Att vi för en öppenhetens politik oavsett vad våra partier gjort i historien.
Kling & Klang på muselmanjakt
O jag ville jag vore under en enda helg i goa Göteborg polisens insatsledare för att möta ett verkligt terrorhot. Ett hot man kan möta med bister min i TV-kamerorna och känna sig som i en amerikansk långfilm.
Eller äntligen få utföra de chockartade gripanden av terroristceller man tränat på i insatsstyrkan. Vettvillingar som ligger beväpnade bakom minerade dörrar med automatkarbinen i hand.
Det är klart att det inte är självklart att de misstänkta är oskyldiga. Det kan röra sig om skickligt maskerade Al-Qaida-medlemmar som nu gråter ut i pressen. Det är inte heller självklart att jag inte, bakom fasaden, är en våldtäktsman som antastar dagisbarn i närheten. Eller du. Vem vet?
Varför inte ta det säkra före det osäkra och hämta både dig och mig med piketen?
Men om jag ganska omedelbart efter gripandet släpps på fri fot torde det vara ganska säkert att polisens misstankar som låg till grund för gripandet redan från början var väldigt svaga. Och med vilken sorts proportionalitetslogik använder man då övervåld mot mig och min familj?
Rätten och plikten för polisen att bruka våld har du och jag delegerat till dem. De agerar på vårt uppdrag och med vår tillåtelse, för det handlar om din och min rätt att skydda oss själva.
Vill du och jag tillåta att de, på vårt uppdrag, agerar så här?
Eller äntligen få utföra de chockartade gripanden av terroristceller man tränat på i insatsstyrkan. Vettvillingar som ligger beväpnade bakom minerade dörrar med automatkarbinen i hand.
Det är klart att det inte är självklart att de misstänkta är oskyldiga. Det kan röra sig om skickligt maskerade Al-Qaida-medlemmar som nu gråter ut i pressen. Det är inte heller självklart att jag inte, bakom fasaden, är en våldtäktsman som antastar dagisbarn i närheten. Eller du. Vem vet?
Varför inte ta det säkra före det osäkra och hämta både dig och mig med piketen?
Men om jag ganska omedelbart efter gripandet släpps på fri fot torde det vara ganska säkert att polisens misstankar som låg till grund för gripandet redan från början var väldigt svaga. Och med vilken sorts proportionalitetslogik använder man då övervåld mot mig och min familj?
Rätten och plikten för polisen att bruka våld har du och jag delegerat till dem. De agerar på vårt uppdrag och med vår tillåtelse, för det handlar om din och min rätt att skydda oss själva.
Vill du och jag tillåta att de, på vårt uppdrag, agerar så här?
Sakineh lever men hotet står kvar
Onsdagar ska tydligen vara avrättningsdagar i Iran, men det verkar som om Sakineh överlevde gårdagen. Freedom House passar på att ännu mer belysa ärendet.
Folkpartiet gjorde en god sak när de markerade emot artighetsvisiten från det iranska parlamentet och uteblev. Hoppas att även de som tog emot parlamentarikerna passade på att framföra sin syn på människors rätt att fredligt söka sin egen lycka.
Kan passa på att även tipsa om bloggen Why I act. Nej, jag drar inte alltid samma slutsatser. Men bloggarens aktivism för människors rätt att vara människor är en förebild.
Folkpartiet gjorde en god sak när de markerade emot artighetsvisiten från det iranska parlamentet och uteblev. Hoppas att även de som tog emot parlamentarikerna passade på att framföra sin syn på människors rätt att fredligt söka sin egen lycka.
Kan passa på att även tipsa om bloggen Why I act. Nej, jag drar inte alltid samma slutsatser. Men bloggarens aktivism för människors rätt att vara människor är en förebild.
onsdag 3 november 2010
Islamofobin
Nu kommer Mattias Gardell ut med en ny bok: Islamofobi, som såvitt jag begriper behandlar den islam- och muslimkritiska traditionen i Europa, och hur dess retorik och framställning av muslimer minner om annan särskiljande och demoniserande retorik som rasistiska och sexistiska framställningar.
Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".
Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.
Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.
Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.
Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.
Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?
Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.
Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.
Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.
Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".
Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.
Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.
Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.
Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.
Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?
Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.
Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.
Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.
Utfall versus hinder
Kom ihåg detta i jämställdhetsdebatten: du kan inte betrakta ett utfall (t ex att uttaget av föräldraförsäkringsdagar är olika för kvinnor och män) och av det dra slutsatsen att det ser ut som det gör på grund av diskriminering.
Att stirra på utfallet och betrakta allt annat än likhet som ett problem är en ovana som vänsterteoretiker har, och som tyvärr tillåtits styra frågorna runt jämställdhet alltför länge. För det som i praktiken drabbar människor är inte olika utfall. Det som drabbar människor är när de utsätts för ett konkret otillbördigt hinder. Eller när andra människor otillbördigt gynnas på deras bekostnad.
Det är det, otillbördigt hinder och otillbördigt gynnande, som är diskriminering. Och både hinder och gynnande är högst konkreta mekanismer som kan identifieras och bekämpas. Till skillnad från vagt uttryckta resonemang om strukturer i allmänhet.
Att säga att ett förtryck är strukturellt är ju ingen förklaring. Det är en utsaga om vilken sorts förklaring man kan vänta sig. För en struktur existerar inte "i allmänhet". Förtrycket tar sig alltid konkreta uttryck, och för att presentera en fungerande lösning måste man presentera en sann och prövningsbar beskrivning av förtryckets konkreta mekanismer.
Maud Olofsson har sagt sig villig att på allvar ta debatten med vänsterfeministerna. Det hoppas jag hon gör. Och jag hoppas att hon då också inkluderar de vänsterfeministiskt anstrukna medlemmarna i Alliansen. Som t ex hennes egen chef.
Att stirra på utfallet och betrakta allt annat än likhet som ett problem är en ovana som vänsterteoretiker har, och som tyvärr tillåtits styra frågorna runt jämställdhet alltför länge. För det som i praktiken drabbar människor är inte olika utfall. Det som drabbar människor är när de utsätts för ett konkret otillbördigt hinder. Eller när andra människor otillbördigt gynnas på deras bekostnad.
Det är det, otillbördigt hinder och otillbördigt gynnande, som är diskriminering. Och både hinder och gynnande är högst konkreta mekanismer som kan identifieras och bekämpas. Till skillnad från vagt uttryckta resonemang om strukturer i allmänhet.
Att säga att ett förtryck är strukturellt är ju ingen förklaring. Det är en utsaga om vilken sorts förklaring man kan vänta sig. För en struktur existerar inte "i allmänhet". Förtrycket tar sig alltid konkreta uttryck, och för att presentera en fungerande lösning måste man presentera en sann och prövningsbar beskrivning av förtryckets konkreta mekanismer.
Maud Olofsson har sagt sig villig att på allvar ta debatten med vänsterfeministerna. Det hoppas jag hon gör. Och jag hoppas att hon då också inkluderar de vänsterfeministiskt anstrukna medlemmarna i Alliansen. Som t ex hennes egen chef.
tisdag 2 november 2010
Klubben för inbördes beundran
Jag är glatt överraskad och stolt att Andreas Johansson Heinö tydligen både läser min blogg och gillar vad han ser.
Så till den milda grad att han nominerat mig till kedjebrevet "Beautiful Blogger Award".
Enligt reglerna ska jag alltså
Det finns så många bra bloggare därute att nominera. Ola Möller ger mig en bild på tvärs mot min egen, vilket alltid är nyttigt. Av socialdemokraterna kan jag annars lättast relatera till Anders Nilsson. Hans version av gräsrotsförankrad socialdemokrati liknar mest den folkrörelse jag känner igen från min farfar.
Elin Grelsson skriver oerhört bra, om än utifrån en analys man på väldigt goda grunder kan kritisera eller till och med plocka sönder helt. Kanske då att Anna Svensson i mycket berör samma problematik, fast på ett mer genomtänkt sätt som inte fastnar i på förhand fastslagna tolkningskategorier.
Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk följer jag med glädje. Det är en på alla sätt fin redogörelse för saker som är viktiga i livet: barnperspektiv, kärlek och solidaritet. Och samtidigt lite tragiskt rörande, med tanke på hur mycket av den politiska gärning som både Enn och hans fru Birgitta Dahl stått för, som i praktiken motverkat precis just detta goda de ville stå för: vurmen för statliga monopol av olika slag upprätthållna med våldsmakt, inte minst det barocka hindrandet av utländsk media att korsa Sveriges gränser, aktivt stöd till korrupta regimer i tredje världen, med mera sådant. En nyttig påminnelse om att goda avsikter inte är samma sak som god politik.
Enn ger mig dessutom två saker: en förståelse för svenskt sjuttiotal, och en aning om hur jag själv skulle vilja framleva mina dagar när jag blir gammal.
Men mina två favoriter, alla kategorier, är Mymlan och Kalle Lind. Läs dem.
Sju saker om mig själv då... 1) Född och uppvuxen i det väldigt knasröda Masthugget. 2) Kristen på det där bokstavstroende sättet du förmodligen avskyr. 3) Blev liberal i samma stund det gick upp för mig att kapitalism inte handlar om att ta något från någon annan. 4) Bytte ut snus mot löpning, nikotin mot endorfin, för fyra år sedan. 5) Någorlunda tillfrisknad självskadare. 6) Ivrig hobbymusiker. 7) Ivrig hobbyprogrammerare.
Så till den milda grad att han nominerat mig till kedjebrevet "Beautiful Blogger Award".
Enligt reglerna ska jag alltså
- Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.
- Tacka och länka till den som nominerade dig.
- Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
- Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Det finns så många bra bloggare därute att nominera. Ola Möller ger mig en bild på tvärs mot min egen, vilket alltid är nyttigt. Av socialdemokraterna kan jag annars lättast relatera till Anders Nilsson. Hans version av gräsrotsförankrad socialdemokrati liknar mest den folkrörelse jag känner igen från min farfar.
Elin Grelsson skriver oerhört bra, om än utifrån en analys man på väldigt goda grunder kan kritisera eller till och med plocka sönder helt. Kanske då att Anna Svensson i mycket berör samma problematik, fast på ett mer genomtänkt sätt som inte fastnar i på förhand fastslagna tolkningskategorier.
Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk följer jag med glädje. Det är en på alla sätt fin redogörelse för saker som är viktiga i livet: barnperspektiv, kärlek och solidaritet. Och samtidigt lite tragiskt rörande, med tanke på hur mycket av den politiska gärning som både Enn och hans fru Birgitta Dahl stått för, som i praktiken motverkat precis just detta goda de ville stå för: vurmen för statliga monopol av olika slag upprätthållna med våldsmakt, inte minst det barocka hindrandet av utländsk media att korsa Sveriges gränser, aktivt stöd till korrupta regimer i tredje världen, med mera sådant. En nyttig påminnelse om att goda avsikter inte är samma sak som god politik.
Enn ger mig dessutom två saker: en förståelse för svenskt sjuttiotal, och en aning om hur jag själv skulle vilja framleva mina dagar när jag blir gammal.
Men mina två favoriter, alla kategorier, är Mymlan och Kalle Lind. Läs dem.
Sju saker om mig själv då... 1) Född och uppvuxen i det väldigt knasröda Masthugget. 2) Kristen på det där bokstavstroende sättet du förmodligen avskyr. 3) Blev liberal i samma stund det gick upp för mig att kapitalism inte handlar om att ta något från någon annan. 4) Bytte ut snus mot löpning, nikotin mot endorfin, för fyra år sedan. 5) Någorlunda tillfrisknad självskadare. 6) Ivrig hobbymusiker. 7) Ivrig hobbyprogrammerare.
Iran, ett bålverk mot USA-imperialismen
Och samtidigt som människor på allvar menar att USA är ett större hot i Mellanöstern än regimen i Iran, har en kvinna vid namn Sakineh dömts till döden för otukt, och domen hotar att verkställas i morgon.
Frihet är inte ett relativt begrepp. Man kan ha synpunkter på både amerikansk politik och på otukt, och i de mest radikalt religiösa kretsarna i USA finns det en och annan som kanske instämmer i islamofascismens syn på kvinnors sexualitet.
Men i USA, eller i områden som kontrolleras av USA, eller för den delen Israel, fängslas eller avrättas man inte för att ens sexuella beteende inte faller makten i smaken. Om detsamma kunde sägas om Syrien, Libanon, Palestina under Hamas, Iran, Irak under Saddam, Kurdistan, Somalia, Afghanistan under talibanerna etc etc, så hade "antiimperialisterna" kunnat ha ett uns av trovärdighet kvar.
Men palestinska och syrianska homosexuella män som får politisk asyl i "apartheidstaten" Israel har som sagt en något annorlunda syn på maktförhållandena i Mellanöstern än vad svensk grötmyndig kultursidesvänster har.
Frihet är inte ett relativt begrepp. Man kan ha synpunkter på både amerikansk politik och på otukt, och i de mest radikalt religiösa kretsarna i USA finns det en och annan som kanske instämmer i islamofascismens syn på kvinnors sexualitet.
Men i USA, eller i områden som kontrolleras av USA, eller för den delen Israel, fängslas eller avrättas man inte för att ens sexuella beteende inte faller makten i smaken. Om detsamma kunde sägas om Syrien, Libanon, Palestina under Hamas, Iran, Irak under Saddam, Kurdistan, Somalia, Afghanistan under talibanerna etc etc, så hade "antiimperialisterna" kunnat ha ett uns av trovärdighet kvar.
Men palestinska och syrianska homosexuella män som får politisk asyl i "apartheidstaten" Israel har som sagt en något annorlunda syn på maktförhållandena i Mellanöstern än vad svensk grötmyndig kultursidesvänster har.
Vad man väljer att inte nämna...
Läser lite slumpvis utvalda artiklar på Aftonbladet Kultur. Store tid! Ta till exempel den här charmanta artikeln om Obama och USA. Vi får veta att Obama bockar för "mäktiga militärintressen", att han håller bankerna om ryggen, och att han lämnar välfärdsystemen i delstaterna i sticket när han inte fortsätter ösa pengar över dem.
Vad skribenten kunde kostat på sig att nämna är att de 700 miljarderna inte var några pengar USA direkt hade, utan fick låna upp. Ett underskott som nu orsakar kraftig inflation, utan att för den sakens skull ha gjort ekonomin bättre. Eller att vräkningarna är en konsekvens av att folk lånat till bostäder de faktiskt inte hade råd till. Eller att sjukvårdsreformen blivit dyr och ineffektiv och kapitalt misslyckats med att lösa de problem den utgav sig för att lösa.
Politik handlar inte om att vilja, för all välvilja i världen räcker inte när man har själva verkligheten att slåss mot. Massiva underskott och lån leder till inflation, inflation leder till att folk blir fattiga, och priset för ens bostad måste betalas.
Eller varför inte excellera i okritiska hyllningar av diverse judeutrotarorganisationer och islamofascistiska propagandajippon maskerade som "nödhjälp via båt"; eller lansera idén att det är mer demokratiskt om folk tvingas finansiera kultur de inte är intresserade av än om de får lov att finansiera den kultur de själva vill finansiera; eller tro att fred och frihet från förtryck infinner sig i Afghanistan bara de utländska soldaterna lämnar landet.
Den unkna doften efter en timme med Aftonbladet Kultur kommer från de höga hästar skribenterna sätter sig på. Det är så bekvämt att sitta på Aftonbladet Kultur och tycka, utan att behöva ta ansvar för sina åsikter, utan att behöva möta blicken hos de människor som utsätts för ens politik. Utan att behöva möta blicken hos den vanlige amerikanen som tvingas betala huvudlösa statsunderstöd. Utan att behöva möta blicken hos den vanliga invånaren i Gaza som först och främst lider under Hamas, inte under Israel. Utan att behöva möta blicken hos den som inte längre har beväpnat beskydd mot dårar som vill hindra en från att gå i skolan.
Vad skribenten kunde kostat på sig att nämna är att de 700 miljarderna inte var några pengar USA direkt hade, utan fick låna upp. Ett underskott som nu orsakar kraftig inflation, utan att för den sakens skull ha gjort ekonomin bättre. Eller att vräkningarna är en konsekvens av att folk lånat till bostäder de faktiskt inte hade råd till. Eller att sjukvårdsreformen blivit dyr och ineffektiv och kapitalt misslyckats med att lösa de problem den utgav sig för att lösa.
Politik handlar inte om att vilja, för all välvilja i världen räcker inte när man har själva verkligheten att slåss mot. Massiva underskott och lån leder till inflation, inflation leder till att folk blir fattiga, och priset för ens bostad måste betalas.
Eller varför inte excellera i okritiska hyllningar av diverse judeutrotarorganisationer och islamofascistiska propagandajippon maskerade som "nödhjälp via båt"; eller lansera idén att det är mer demokratiskt om folk tvingas finansiera kultur de inte är intresserade av än om de får lov att finansiera den kultur de själva vill finansiera; eller tro att fred och frihet från förtryck infinner sig i Afghanistan bara de utländska soldaterna lämnar landet.
Den unkna doften efter en timme med Aftonbladet Kultur kommer från de höga hästar skribenterna sätter sig på. Det är så bekvämt att sitta på Aftonbladet Kultur och tycka, utan att behöva ta ansvar för sina åsikter, utan att behöva möta blicken hos de människor som utsätts för ens politik. Utan att behöva möta blicken hos den vanlige amerikanen som tvingas betala huvudlösa statsunderstöd. Utan att behöva möta blicken hos den vanliga invånaren i Gaza som först och främst lider under Hamas, inte under Israel. Utan att behöva möta blicken hos den som inte längre har beväpnat beskydd mot dårar som vill hindra en från att gå i skolan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
