68-puttrandet om lika värde

En man med ett skägg, Kalle Lind, har skrivit en lysande bok om de proggiga barnböcker 68-vänstern satte i händerna på oss barn under 70-talet.

Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.

Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.

Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.

Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.

Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.

Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?

Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?

Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.

Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.

Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.

För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.