Islamofobin

Nu kommer Mattias Gardell ut med en ny bok: Islamofobi, som såvitt jag begriper behandlar den islam- och muslimkritiska traditionen i Europa, och hur dess retorik och framställning av muslimer minner om annan särskiljande och demoniserande retorik som rasistiska och sexistiska framställningar.

Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".

Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.

Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.

Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.

Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.

Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?

Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.

Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.

Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.