Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.
Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.
Teorin om att inflationen orsakas av en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten i BNP stöds alltså på väsentliga punkter av historisk och jämförande statistik.
Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.
Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.
Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar