Terror on the Slippery Slope

"Men", säger vän av ordning, reda och teledatalagringsdirektiv, "Visst, samhället lagrar uppgifter om vem som ringt eller e-postat eller surfat till vem. Men är inte det egentligen bra?

Tänk på det: genom att lagra all kommunikation kan ju polisen, vid misstanke om något, till exempel terrorism, börja nysta i det. Det blir lättare för polisen att finna mönster. Skurkarna som hotar vår trygghet åker lättare fast!"

Men det är ett förrädiskt argument, som bygger på två falska premisser.

För det första att polisen i dessa datamassor verkligen hittar de som verkligen borde vara misstänkta. Att alltså teledatalagringen är effektiv. Det finns det all anledning att misstänka att den inte är.

Men för det andra, och detta är det viktiga för vanligt folk med rent mjöl i påsen, att polisen i dessa datamassor inte ser misstänkta som i själva verket visar sig vara oskyldiga. Att andelen falska positiver är väldigt låg.

Om en svensk gumma ringer en charkuterist, så kan detta vara misstänkt. Tänk om hon ringer ofta? Tänk om charkuteristen har ett förflutet i någon utländsk befrielsekamp (enligt någon sorts definition av "befrielse"). Är inte gummans telefonsamtal då lite misstänkta? Avhandlar de månne vapenköp? Borde inte tanten plockas in på förhör?

Självklart inte. Polisen hittar det misstänkta numret, men ser att det är gamla änkefru Berg, och hon avförs snabbt från utredningen.

Men tänk om det är änkefru Mowallah? Eller en vanlig matlagningsintresserad Achmed? Kommer polisen, och säkerhetspolisens, intresse att svalna lika fort? Vi såg i Göteborg nyss hur det kan gå, om man är från Mellanöstern och råkar yppa ordet "sprängs" i telefon. Eller om man råkar gå i moskén tillsammans med någon som använder ordet "sprängs". Eller om man är barn till någon som använder ordet "sprängs".

Att vi har demokrati betyder inte att vi är skyddade mot inkompetens. Däremot att inkompetensen blottläggs och skärskådas. Skälet till att demokratier åtminstone förr i världen var noga med att begränsa makthavarnas befogenheter och reella möjligheter att inkräkta på folks privatliv, var just risken för att saker kan gå ohyggligt fel om det inte finns spärrar.

Och det är, som vi såg i Göteborg, de med rent mjöl i påsen som har mest att frukta när våldsmonopolet får utökade befogenheter.