Postmodern relativism och stening

Via Björn Östbring leds jag till den utmärkta texten "Halal-hippiens paradoxer" av Petra Ouis.

Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.

Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).

Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"

Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.

Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.

Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.

Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.

Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".

Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.

Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:

Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.

Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.

Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.

Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.

Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.

Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.

Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.

President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.

Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.

Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".

Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.

Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.

Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.

Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.

Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?

Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.