Mattias Gardell gör i Islamofobi stor sak av det självklara: muslimer är individer som tänker olika och islam är en religion som kan tolkas och utövas på skilda sätt. Hans huvudsakliga ärende är emellertid att demonstrera att fördomsfullhet är en specifikt västerländsk åkomma och i detta syfte berättar han med buller och bång en historia som blir linjär och stängd för problematiseringar.
Som vanligt när det gäller Mattias Gardell med andra ord.
Yttrandefrihet skildras närmast som en dansk ploj. Om mordförsök och hot mot författare, konstnärer och kulturinstitutioner inte ett ord. Inte heller om de 250 döda i upploppen efter Muhammedteckningarna – i stället framställs protesterna som ett slags lokala demokratirörelser.
Här introduceras just begreppet ”islamdemokrat”, dock utan att förses med konkret innebörd; man förstår bara att det rör vid religionens inre kärna i en värld fylld av feltolkare, diktatorer och fobiker. I en tidigare bok har Muslimska brödraskapet beskrivits som folkhemsislam.
Festlig bok. Men jag undrar fortfarande: hur i hela friden kan man blunda så hårt för inkonsekvensen i de egna resonemangen? Och, vilket är det allvarliga, blunda för att människor far väldigt illa i de system han försvarar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar