Inflationen i USA

Senaste delen i den tragiska följetong som började med USA:s och andra fd välmående ekonomiers hjärnsläpp. Redan då var det många som konstaterade faktum: resultatet av massiva stimulanser leder till en massiv inflation, om inte människor mirakulöst plötsligt börjar producera extremt mycket billiga nyttigheter.

Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.

Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.

Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...

Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.

Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.

Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.

Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.

Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?

Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.

Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.

Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.