Jobb kostar inga pengar

Margareta Persson konstaterar i den Socialdemokratiska tidskriften Tiden det som många påtalat: att de aviserade skattehöjningarna från (S) inte räcker:

För det räcker inte med att ”ta från de rika” om de som har det sämre verkligen ska få ett lyft. I socialdemokraternas ekonomiska motion kring vårbudgeten föreslås att fastighetsskatten ska höjas för dem med mycket höga taxeringsvärden, att återinföra förmögenhetsskatt för dem med flera miljoner i förmögenhet och höjd skatt för dem som tjänar mer än en miljon kronor. Men snälla, snälla... Det räcker ju inte! Och det är bara ofarliga symbolhandlingar.

Vårt skattetryck är på 48,2 % av det vi producerar. Jobbskatteavdraget sänkte det med 0,9 procentenheter. Att ta bort jobbskatteavdraget skulle alltså åter ge oss 49,1 %.

Samhälleligt skulle återställaren alltså inte innebära sådär jättemycket pengar. Men för dem som plötsligt berövas avdraget innebär det en påtaglig reallönesänkning. Jobbskatteavdraget har ju för dem motsvarat en löneökning på sisådär 10%-13%. Det är mycket pengar för den vars lön är låg!

Men av Margareta Perssons artikel att döma skulle det nog inte räcka med 49,1%. Här måste vi ta ett rejälare grepp, med över 50%:

Nu är det dags att stå för en riktig solidaritetspolitik. Vilka har det sämst i dag, förutom rent utslagna och hemlösa? Det är alla som ramlat genom de stora maskorna i välfärdssystemen – eller som aldrig kommit in. Invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga som inte kommer in på arbetsmarknaden, studenter med barn, gamla med låg pension. Om dessa grupper ska kunna få en höjd ekonomisk standard så krävs mer än att höja skatterna för mycket höga inkomsttagare.

Det är väldigt märkligt att hon säger att lösningen för invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga osv är att andra ska betala mycket mer i skatt. Varför?

Hon har själv konstaterat att problemet egentligen inte består i att halka utanför välfärdssystemens nät: grundproblemet är att man inte har jobb och därför tvingas lita på välfärdssystemen till att börja med.

Och då hade det varit intressant att höra henne berätta på vilket sätt högre skatter minskar arbetslösheten? I synnerhet som länder med betydligt lägre skatter, t ex Nederländerna, även har betydligt lägre arbetslöshet: Sverige 8,9%, Nederländerna 3,2% (maj 2009).

Ännu mer iögonfallande blir det när man jämför ungdomsarbetslösheten: Sverige 20% mot Nederländernas 5,3% (och Danmarks 7,6%, 2008).

Margareta Persson har rätt i att hur det går för utsatta grupper, det är beroende av tätheten i vårt välfärdsnät. Men analysen kan ju inte börja där: man måste ju först fråga sig hur det kommer sig att vissa grupper blir utsatta till att börja med! Det är inte de ungas fel att de inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Deras ungdom är inte orsaken. För då hade ungdomsarbetslösheten varit 20% även i Nederländerna.

Svårigheter att få jobb för stora grupper handlar om strukturer, inte om att skatterna är för låga. Allt arbete, både som anställd eller som företagare, bygger på att man levererar ett större värde åt andra än vad man tar ut i lön. Det är inte så svårt att åstadkomma för de allra flesta.

Men om arbetet görs beroende av en massa andra saker och hinder utöver det, det är då det blir svårt. I normala fall kostar jobb ingenting. Ett jobb ger, åt alla parter. Om vi dessutom har inkomstskatt, så ger jobbet även åt den gemensamma kassan, och då kan vi täta maskorna i välfärdsnätet.

När får vi se en politik som bryter ner de strukturella hindren för arbetet? Kan vi lyfta blicken och se hur de har det i andra länder?

Jag blir arg...

...när man använder barnpornografi och andra brott för att klämma åt en hel teknik.

Det är så lätt att hänvisa till de stackars oskyldiga barnen när man vill klämma åt yttrande- och informationsfrihet på nätet. Men då glömmer man två saker.

För det första att man inte fångar barnpornografer genom att reglera det öppna Internet. På det öppna Internet har datorer adresser och innehållet kan ses av alla. Det betyder att om barnpornografer lägger ut sitt material på det öppna Internet så åker de fast. Barnporr sprids enligt de som vet i slutna nätverk.

För det andra att vi riskerar att beröva våra barn ett fritt och öppet Internet! Informations- och yttrandefrihet gäller även barnen! Även barnen har behov av att utbyta information, skicka brev, söka hjälp, söka fakta, utan att behöva vara rädd för kontrollinstanser och inrikesspioneri.

Kungen av Kalifornien

...har problem med finanserna. Jag har tidigare luftat lite av min oro för en amerikansk krasch. Inte så att de inte förtjänar det, de lider av fruktansvärda strukturella problem i ekonomin, och har dragits med detta i många år (länkar till tråden "När kommer kraschen" från ett diskussionsforum 2007!)

Men den största faran just nu tror jag är att alla dessa "åtgärder" man genomfört inte har varit några riktiga åtgärder: bara några väldigt kostsamma sätt att förlänga plågan på. Grundproblemet är kombinationen hög skuldsättning och för hög konsumtion. "Lösningen" har bestått i en kombination av statsunderstöd och konstgjort låga räntor för att TADAAA! öka skuldsättningen och vidmakthålla konsumtionen! Genialiskt.

När kommer valutakrisen? undrar därför en och annan. Den måste ju rimligen komma. I vanliga fall, om priset på pengar hade fått bero på vad folk faktiskt tycker pengarna är värda (=marknadsräntor), så hade priset på pengar (=räntan) stigit när det är brist på pengar. Det hade styrt kapitalet bort från improduktiv konsumtion och högriskprojekt, till projekt med säker avkastning och ett ökat sparande.

Marknaden hade själv anpassat sitt beteende till riskerna och kostnaderna.

Men nu har vi en situation där man eldar på brasan med billiga pengar, utan att produktiviteten går upp i motsvarande grad. Det innebär realinflation, och förr eller senare kommer måste skulden betalas tillbaks. Om inte värdet på pengarna tillåts variera långsamt beroende på tillgång och efterfrågan, så kommer de slutligen att tvingas variera snabbt. En bubbla spricker.

Min bristande pedagogiska förmåga

(S)-bloggaren Björn Sundin tycker inte att det är en tidningsanka att "Moderaterna i hemlighet vill sänka folks löner".

Björn Sundin är helt på det klara med att det handlar om reservationslönerna, alltså vid vilka lönenivåer folk är beredda att ta ett jobb. Men han tror att om reservationslönerna sänks, så pressas hela lönebilden hos alla löntagare nedåt:

För den som undrar är reservationslönen den lägsta lön som en arbetslös kan tänka sig att acceptera ett jobb för. När reservationslönen sjunker innebär det kort sagt att lönerna pressas neråt. Punkt. Slut.

Det som borde stått istället för "Punkt" och "Slut" är Björn Sundins förklaring till hur någon annans lön plötsligt kan sjunka bara för att jag går in och säger mig vara villig att arbeta för en viss ersättning.

Rimligheten i den ersättning jag kräver bestäms ju i första hand av värdet av det arbete jag levererar, inte vad andra människor råkar begära för helt andra arbeten.

Den som har högre lön än jag har ju inte sin högre lön tack vare att vi kommit överens om att skapa en konstlad brist på arbetskraft för att hålla uppe lönerna. Den som har högre lön än jag har ju den på grund av sin förmåga att skapa ett högre värde än jag! Våra arbeten är inte utbytbara! Vi är inte utbytbara med varandra.

Och det där är ett generalfel många gör i sina ekonomiska resonemang: resonemangen blir bara giltiga i helt overkliga situationer. Till exempel fantasin att det skulle råda ett obegränsat överflöd av utbytbar och tillgänglig arbetskraft som får lönerna att rasa mot noll (om inte den fackliga solidariteten håller lönerna uppe i en nivå långt över det låga jämviktsläget).

Men att lägre tröskellöner innebär att allas löner pressas nedåt, det är som sagt ett faktum som enligt Björn Sundin inte behöver bevisas eller diskuteras. Punkt. Slut. Den som försöker sig på att förklara sambanden på något annat sätt låtsas alltså bara: "Apelsineld” låtsas försöka vara tålmodig pedagog i sitt inlägg, skriver han.

Det är ju ett bevis om något på att jag kanske inte nått hela vägen fram. Om jag har missat något viktigt samband som ger Björn Sundin rätt, så skulle jag vara tacksam för korrigering. I väntan på det försöker jag istället korrigera vad jag menar är Sundins missuppfattning vad gäller Moderaternas motiv. I kommentarsfältet, svarar jag:

Att det är ett problem att det finns för få lågt avlönade arbeten är ju faktiskt precis vad moderaterna säger, tydligt och klart.

Men det man blev anklagad för var ju att man ville sänka lönerna för folk. Och det är det ju faktiskt inte fråga om.

Att det skapas en sektor för lägre betalda arbeten betyder inte att övriga löner sjunker. Det betyder att många fler av de som idag står utanför arbetsmarknaden kan komma in på arbetsmarknaden. Om du inte förmår producera för mer än vad den faktiska minimilönen är, så får du inget jobb. Den faktiska minimilönen stänger ute dig.

Att minimilöner, antingen lagstadgade eller via kollektivavtal, inte höjer folks lön utan enbart hyfsar till statistiken genom att knuffa ut övriga i arbetslöshet kan man lätt förstå om man gör tankeexperimentet att man istället höjer minimilönen till 30 000 eller ännu högre. Vad händer med dem som tjänar mindre: blir de genom ett trollslag rikare, eller blir de arbetslösa?

Undantagstillstånd

Från bloggen MiNimaliteter: "För några dagar sedan meddelade president Obama att det undantagstillstånd som utropades den 11 september 2001, ska fortsätta gälla minst ett år till."

Det är praktiskt med undantagstillstånd. Då kan man nämligen sätta en massa medborgerliga rättigheter på undantag. I nio år eller mer.

Bra välfärd kräver inte extrema skatter

Nå, jobbskatteavdraget sänkte skatten pyttelite, så att svenskarna numera bara avstår 48,2% av vad vi tjänar in. Det är världens näst högsta skatter. Högst ligger numera Danmark på 48,9%.

Denna lilla pyttesänkning orsakade dock ramaskri. Ett veritabelt guldregn för de rika, har det kallats, och då räknar man uppenbarligen vårdbiträden, brandmän och kassörskor som rika.

Jag tror att den lilla lilla sänkningen av skatten, som gör att människor får behålla lite lite mer av vad de själva tjänar, framförallt är symbolisk. Den markerar nämligen ett maktskifte: om du berövar en människa större delen av de pengar hon själv tjänar, så berövar du henne makt över sitt eget liv.

Så den lilla smulan av något större egenmakt som jobbskatteavdraget innebär, även för vårdbiträden och brandmän, visar på något ännu större: du är kapabel att ta hand om en större del av ditt liv än du tidigare lockats att tro.

Och det är väl därför den lilla lilla skattesänkningen uppfattas som så läskig av vissa, t ex Nisha Besara som tycker att det är lite läskigt att man får så mycket mer kvar i plånboken.

Egentligen har ju pengarna funnits där hela tiden. Egentligen jobbar även en lågavlönad ihop en hejdlöst massa pengar, men i och med att man aldrig får se större delen av den egna inkomsten (andra betalar in skatterna åt dig) så framstår det som om du tjänar ganska lite och i själva verket är i behov av en massa hjälp.

Peter Santesson gör den intressanta reflektionen att om nu denna lilla ökning av folks egenmakt var så katastrofal, hur hemskt är det då inte i Tyskland eller Nederländerna, där man inte betalar in mer än 36%-38% av vad man har arbetat ihop?

Just Nederländerna är intressant, eftersom man där har kombinerat en god välfärd med en hög grad av valfrihet. Sjukvården betalas med privata försäkringar. Försäkringen är obligatorisk, men för att inte vissa försäkringstagare ska få orimliga premier så utjämnas risken för försäkringsbolaget av en riskpool. Skolorna är fristående, och finansieras av skattemedel via en skolpeng som följer eleven. Även barnomsorgsform får du välja fritt, och så länge du väljer från en aktoriserad leverantör får du barnomsorgen finansierad av bidrag beroende på vilka behov du har.

Det handlar fortfarande om ett välfärdssamhälle där finansieringen är solidarisk. Men istället för att ha en enda Försäkringskassa eller vårdapparat, så får du välja både försäkringsbolag och sedan vårdinrättning. På motsvarande sätt kan du fritt välja skolform, och att välja friskola är det vanliga. Istället för att bidragen till barnomsorgen kanaliseras till ett visst antal kommunala förskolor, kanaliseras det till de behövande barnfamiljerna, som i sin tur själva väljer form.

Alltså en hög grad av valfrihet för individen redan av det som är skattefinansierat. Ingenting som är omöjligt att realisera här i Sverige. Med skolpeng, barnomsorgspeng och vårdval är vi på god väg. Men lägg till den ökade individuella frihet som dessutom kommer av ett lägre skattetryck. Den som vi genom jobbskatteavdraget fått lov att smaka på. Är det omöjligt här? Eller är Nederländerna ingen välfärdsstat?

Tre bloggtips

Först har Norman Borlaug dött, 95 år gammal. Norman Borlaug låg bakom den "gröna revolutionen", den massiva ökningen av avkastningen från spannmålsodlingar, som räddat livet på så många. Tack för din gärning, Norman!

Och sedan påminner oss PLC om att staten är medborgarens tjänare, och inte tvärtom. Tvärtom, att medborgaren är statens tjänare, blir det om medborgarens uppgift är att uppfylla statens politiska mål. Men det är ju tvärtom. Staten är inte vår förälder. Vi är vuxna och myndiga, och staten är allas vår tjänare.

Slutligen undrar PJ Anders Linder om Sahlin tänker gå till val på att förbjuda vinster i välfärdsföretag eller att inte göra det? Och är budskapet tillräckligt klart kommunicerat till både höger och vänster inom partiet?