De inbyggda spänningarna

I bilden av hjärtat som jag använder mig av finns en massa inbyggda spänningar mellan behoven beskrivna. Mellan frihet och trygghet till exempel. Vi reagerar negativt när vi blir trängda och känner att vår frihet är beskuren, men friheten i alla vägval och i att känna att ansvaret för vårt eget liv läggs på oss allena, den är svår att bära. För mycket frihet av fel sort skapar en enorm otrygghet.

Många förtryckande strukturer är samtidigt väldigt trygga. Det måste de vara. De måste vara tillräckligt trygga för att kunna dra folk till sig och behålla dem, även när folk mår dåligt inom dem. De måste erbjuda ett stöd att leva, även om de inte förmår möta folks behov av frihet och självförverkligande.

Inom en förtryckande struktur finns det framförallt en väg till att känna sig fri och dessutom känna få en god självbild: att man befinner sig på en högre plats än andra i hackordningen. Att man har ett stort inflytande på andra. Och i en förtryckande struktur är att ha ett stort inflytande över någon annan detsamma som att begränsa den. Så den förtryckande strukturen föder sig själv: den ger inget utrymme till självförverkligande som inte innebär att du hindrar andra.

Självförverkligandet som nollsummespel. Det kräver ett visst sorts sinnelag för att vidmakthålla den föreställningen: synen på roller och positioner som fast givna, synen på att ingen kan växa och få det bättre utan att det innebär något sämre för alla andra, synen på positionen inom hackordningen och de förtryckande normerna som om inte gudagivna så åtminstone evigt sanna.

I sekterisktiska miljöer, i stater som inte erkänner mänskliga rättigheter (alla stater innan människorättsrevolutionerna från slutet av 1700-talet och framåt), i klankulturer, hos alla med totalitära anspråk, där lever och frodas denna typ av tankar. Där har man givit folket med nollsummetänkade och tron på eviga ordningar all makt. Där finns det inga lagar som begränsar begränsarna, där skyddar folk inte varandras frihet att tänka, tycka, tro, prata, klä sig och köpa och sälja och på annat sätt arbeta efter eget huvud.

Att hela tiden offra friheten på trygghetens altare är en mänsklig urimpuls. Samtidigt är det en paradoxal impuls, den som offrar frihet för trygghet förtjänar varken det ena eller andra heter det, och ofta får den som offrar friheten ingen trygghet. De nationer som från 1700-talets slut och framåt bestämde sig för att skydda individens frihet mot den sekulära och religiösa överhetens klåfingrighet har lett en utveckling mot enorm trygghet för dess invånare: mat, bostäder, hälsa, utbildning, livslängd, välmående, rättsäkerhet. Och i de nationer där man beslutat sig för att inte välja den vägen har blivit länder som invånarna mer än gärna flyr ifrån.

Det är en spänning mellan trygghet, frihet, och grupptillhörighet som ställer frågan vad det innebär att vara en bra människa. Jag skrev igår att vår strävan efter trygghet, frihet, tillhörighet och att känna oss goda och dugliga, våra urimpulser, är förpolitiska. Sett i historiens backspegel verkar det som om spänningarna mellan drivkrafterna har en lösning: skapa en gemenskap runt det meningsfulla målet att lyfta varandras kompetens och möjliggöra varandras frihet. För då blir vi tryggare.