måndag 28 juni 2010

Om kronor och rädslan för besparingar

Paul Krugman skriver lite ilsket om europeiska länders strävan att komma i budgetbalans. Han, neokeynesianen, menar att lösningen tvärtom är att öka skuldsättningen, öka statens spenderande, strössla och gödsla med pengar som inte finns.

2008 och 2009, skriver han, var bra år. Då förde flera av G20-länderna, inklusive EU, hans typ av ekonomisk politik: stora budgetunderskott, ökad offentlig konsumtion med lånade pengar, "stimulans". Nå, vart har den politiken fört oss, nu ett år senare?

Redan då var det många som höjde ett varnande finger, och mycket riktigt sitter vi nu, 2010, med en rejäl skuldkris på sina håll. Helt förutsagd.

Det är ju nämligen så att expansiv ekonomisk politik av keynesianskt snitt aldrig har fungerat. Man har inte ett enda historiskt exempel som stöder teserna. Bara en matematisk modell byggd runt ekonomins aggregerade efterfrågan, samt ett pärlband av misslyckanden.

I Sverige gjorde vi våra smärtsamma erfarenheter av detta på 70- och 80-talen. Först på 90-talet, då både borgerliga och socialdemokratiska regeringar inriktade sig på avregleringar, skattesänkningar, förenklingar och budgetdisciplin, fick vi styr på ekonomin. Göran Persson ska ha stor cred för detta. "Den som är satt i skuld är icke fri", sade han, och det stämmer så väl. Fråga grekerna.

Och det är Göran Perssonsk budgetdisciplin som Anders Borg och resten av regeringen helt enkelt fortsatt med. Resultatet är att vi i Sverige klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. I synnerhet bättre än de som testade "stimulans" av keynesianskt snitt.

Den kritik som Krugman riktar mot de europeiska sparpaketen liknar precis den kritik som socialdemokraterna riktade mot regeringen för drygt ett år sedan. "Ni är passiva!" hette det då. "Mer stimulanspaket!" Åtminstone Mona Sahlin öppnade dörren för ett statligt ägande (tillfälligt) i SAAB.

Nu kan vi se att de länder som gjorde som Socialdemokraterna och Krugman ville lider. Medan ett land som Sverige klarade sig bättre. "Trots" (=tack vare) att man höll underskotten små. Det är ju därför som G20-länderna nu försöker sig på en mer sparsam linje: man har under det senaste året sett vad som fungerat och vad som inte gjort det.

Hemligheten ligger i ett feltänk hos Keynes. Keynes trodde att det är nivån på den aggregerade efterfrågan som avgör hur det går i ekonomin. Och enligt den teorin blir naturligtvis ett sparande katastrofalt: det sänker efterfrågan vilket gör ekonomin ännu sämre vilket sänker efterfrågan ännu mer. Till slut sitter alla som Farbror Joakim på sina ihopsparade pengahögar (som deflatoriskt ständigt växer i värde) och svälter.

Men detta har aldrig visat sig stämma. Tvärtom så visar erfarenheten, t ex av den fruktade och av keynesianerna förutsagda fredsdepressionen efter andra värlskriget, en depression som aldrig blev av, att det inte är så som människor beter sig.

Människor i tider av oro minskar sina utgifter och sparar för att kunna stå starkare och säkrare. Denna säkerhet ger dem trygghet att investera, så snart de ser något som är värt att investera i. De skär inte ner på allt, även om det kan se ut så om man bara tittar på den aggregerade efterfrågan. De skär ner i själva verket ner mycket medvetet: på det som är mindre livsnödvändigt, men detta för att kunna konsumera det som är nödvändigt.

För behovet av att konsumera för sin överlevnad försvinner inte. Även om pengarnas köpkraft ökar från dag till dag slutar vi inte att handla mat. Det är som när man köper dator: eftersom kostnaderna för en bra dator hela tiden sjunker, så kan man säga att pengarna på vårt datorspararkonto deflatoriskt ökar i värde dag efter dag. Ändå, trots detta prisfall på datorer, slår vi till och köper en maskin. För vi behöver ju faktiskt datorn, mer än vad vi behöver de plåtbitar och papperslappar som vi kallar pengar.

Även i en deflatorisk ekonomi kommer alltså folk att konsumera. Och konsumera sådant som gör dem rikare än innan. Och därmed sända signaler till producenterna i ekonomin om vad som efterfrågas under rådande omständigheter.

Men keynesianerna, som inte tittar på vad som produceras eller vad som kommer att uppfinnas så snart som behovet uppstår, ser inte detta. De är förblindade av sina egna modeller och teorier, som har så lågt verklighetsstöd.

Men å andra sidan handlar keynesiansk stimulanspolitik framförallt om politikernas makt över ekonomin, och det kan ju vara ett skäl för åtminstone politiker att omfamna den!

2 kommentarer:

  1. Har man inte testat att inte ha finansstimulanser under den stora depressionen på trettiotalet? det är det mest frekvent använda exemplet på att det inte funkar att inte göra något: en nedåtgående spiral som inte lyckas vända sig upp av sig själv.

    SvaraRadera
  2. Under ttettiotalsdepressionen testade usa keyneyansk stimulans, vilket förvärrade och förlängde krisen. I länder som inye försökte sig på samma trick blev följderna av kraschen 29 inte lika långvariga.

    SvaraRadera