Fiendens fiende osv...

Märkliga allianser uppstår i Gazaskeppens kölvatten. En spansk Gay Lib, uttrycker sin solidaritet med Hamas, genom att inte vilja ha människor från Israel med i sin parad.

Förutom att det är ett tecken på stor förvirring när man blandar ihop kritik av stater med ovilja mot människor som råkar bo i det land som staten kontrollerar, själva riktningen på sympatierna känns väl sådär begåvad.

Som HAX påminner om: det finns bara ett ställe i hela Mellanöstern som alls har en pride-parad: Tel-Aviv.

Ville den spanska organisationen göra allvar av sin kamp mot flera sorters förtryck, så kunde de väl bjudit in en grupp HBT-personer från de palestinska områdena, istället för israelerna? Fast en sådan manöver går ju inte, eftersom arabiska HBT-personer måste smyga. Gissa var du kan finna dem? Svar: I den israeliska pride-paraden, där de välkomnas av exakt de människor som den spanska organisationen nu vill bojkotta.

Måhända det är ännu en påminnelse om "Gardell-paradoxen", Ingerös observation angående att Mattias Gardell alltså stöder en politisk rörelse, Hamas, som om den fick makten skulle göra processen väldigt kort med Mattias bror Jonas Gardell och hans make Mark Levengood.

Någonstans här misstänker jag att det finns en extremt torftig maktanalys som i princip går ut på att det är synd om den som i varje konflikt är minst. Eftersom Hamas (tack och lov) är i underläge, så är det de som vinner sympatierna.

Trots att alltså innehållet i den politik som Hamas bedriver slår benhårt mot dem som annars anses vara mest utsatta: Kvinnor, barn, sekulariserade, HBT-personer.

Och personer av judisk tro eller härkomst.

Det är väldigt lite som innehållsligt skiljer Hamas från det tyska nazistparti som under 40-talet gasade ihjäl både judar och homosexuella. En av skillnaderna mot då är dock att Hamas hålls i militärt schack. Och att på den tiden så kämpade Mattias Gardells åsiktsfränder bland syndikalisterna emot fascisterna, inte för dem.