Privatisera a-kassan

Ett par gånger per sekel är jag överens med Dalademokraten: "Nej till obligatorisk a-kassa!"

Vad gäller rubriken alltså. Det efterföljande resonemanget är helsnurrigt och bygger på antagandet att ett starkt fack med nödvändighet är bra för arbetarna. Vilket inte stämmer. Ett starkt fack är bara bra för arbetarna om det använder sin styrka till att jobba för sådan politik som är bra för arbetarna.

Det gör inte facket idag. Svenska arbetare skulle tjäna på öppnare gränser och mer konkurrens från utlandet, skulle tjäna på att arbetsvillkoren sattes i lokala förhandlingar snarare än av pamparna, skulle tjäna på avskaffade Åman-lagar (LAS), och svenska kommunalarbetare och statstjänstemän skulle definitivt tjäna på att slippa vara anställda av just stat och kommun. Allt detta motarbetas av majoriteten av fackföreningarna.

Men det är en annan diskussion.

När det gäller a-kassan finns det faktiskt inget skäl till varför den skulle vara allmän. Den är, precis som sjukförsäkringen, en inkomstbortfallsförsäkring. Meningen med a-kassan är att den under en begränsad period ska täcka upp för förlorad inkomst när du blivit arbetslös, på samma sätt som sjukförsäkringen täcker upp för förlorad inkomst när du blivit sjuk.

Om du tjänar lite, kommer du bara att behöva ersättas med lite, och sålunda behöver du bara betala en liten premie. Alla inkomstbortfallsförsäkringar fungerar så: de har en naturlig kostnad efter bärkraft. Ingen omfördelning är nödvändig.

Och finns det inget behov av omfördelning, så finns inte heller behovet av att pengarna ska ta en dyr och onödig omväg genom någon statlig eller kommunal kassa. Tar pengarna den omvägen utsätts de dessutom för politisk kontroll. Politikerna kan t ex besluta om sänkningar och höjningar för att få folk att acceptera arbeten vid vissa lönelägen som politikerna bestämmer om.

Är däremot a-kassan helt i arbetarnas händer, antingen arbetarna själva väljer att hantera a-kassan via facket eller via privata försäkringsbolag, så är de skyddade för politisk klåfingrighet. Ersättningsnivåerna, brytpunkterna, kostnaderna och övriga villkor bestäms av kassans medlemmar.

När Per-Albin förstatligade a-kassorna var det med löften om statlig finansiering. Men vad han inte berättade var att "statlig finansiering" ju inte är något annat än arbetarfinansiering. För varje hundralapp arbetaren själv arbetar ihop, går ungefär en femma till a-kassan. Om arbetaren själv får behålla den kan den gå till precis den a-kassa arbetaren själv vill vara medlem i.

Varför inte en facklig a-kassa, om man nu tycker att facket är bra på att hantera a-kassor?