lördagen den 23:e oktober 2010

The chairman says...

Visst var Ordförande Mao en lustigkurre? Och alla som viftat med hans lilla röda floskelsamling, samtidigt som de stolt deklarerat att de minsann inte är stalinister.

(Men naturligtvis uttryckt sin avsky över Hitler och Pinochet...)

Denna märkliga självrättfärdighet över att omhulda den ene vanvettige massmördaren men hata den andra. När man faktiskt kan vara emot allt förtryck urskillningslöst.
Published with Blogger-droid v1.6.3

måndagen den 18:e oktober 2010

Mat och mänskliga rättigheter

"Mat är en mänsklig rättighet" heter en debattartikel i GP, apropå världshungerdagen.

Tanken i artikeln är att om man deklarerar att mat faktiskt är en mänsklig rättighet, så kommer alla hungrande att kunna börja kräva mat av de som styr.

Denna vackra med blinda tilltro till kraften i deklarationer om mänskliga rättigheter...

Yttrandefrihet är redan en mänsklig rättighet. Liksom rätten att granska och välja de som styr. Liksom andra basala friheter som äganderätt och annat som inte kräver mer än att de styrande låter bli att förtrycka.

Om man nu tittar på hur det ser ut med hungern i världen, och tittar på hur det ser ut med yttrande- och andra friheter, så kan man lätt konstatera ett mönster. Låg grad av frihet ger lågt kaloriintag.

Svält förekommer nämligen i stort sett inte alls i demokratier. Helt enkelt för att hunger, vattenbrist och skydd mot basala sjukdomar är förhållandevis enkelt att avvärja, med dagens teknik. En demokratiskt vald härskare som inte förmådde lösa ett såpass simpelt problem skulle åka ut ur regeringskansliet med öronen före.

Men om man ödelägger land och människor genom vanvettiga krig, om man inte låter människor äga land, om man inte tillåter kapitalinvesteringar, om man inte får granska och avsätta makten, om man måste muta regeringstjänstemän för att få starta företag, om härskarna lägger beslag på naturtillgångar istället för att låta proffs utvinna dem och betala för den rätten osv osv; då blir det fattigt.

Så visst är mat en mänsklig rättighet. Och det räcker långt om härskarna i de fattiga länderna slutar upp med att förtrycka sitt eget folk, så är folket fullt kapabelt att föda sig självt.

Artikeln antyder att skatteuttag på något sätt skulle vara nyckeln till att folk skulle få mat. Men man kan inte fördela bort fattigdomen. Som Fredrik Segerfeldt skriver: vi har fördelningspolitik för att vi är rika, inte tvärtom.

Det är produktion (uppdatering: inklusive distribution och handel förstås) som fattiga länder i t ex Afrika behöver. Och produktion kräver gynnsamma omständigheter. Där diktatorer och brist på mänsklig frihet innebär de mest ogynnsamma omständigheterna.

Att tro att diktatorerna på något mirakulöst sätt skulle börja ge folk mat bara för att människor med god vilja deklarerat att mat är en mänsklig rättighet, det är en till vanvett gränsande naivitet.

fredagen den 15:e oktober 2010

Arenaartikel HOWTO

Citerar signaturen "Lena Johansson" i kommentarsfältet till denna artikel:


Alla kan skriva sin egen Arenaartikel. Det är lätt. Så här gör du:

1) Identifiera och avgränsa en grupp som inte brukar komma till tals i massmedia.

2) Beskriv gruppen i fråga som marginaliserad, och dig själv som den sanningssägare som är ensam om att våga tala för gruppen.

3) Eftersom du talar för en marginaliserad grupp, och därigenom har ett underdog-perspektiv, kan du rikta vilka anklagelser som helst mot vem som helst och påstå vad som helst – du kämpar ju för de utsatta och därmed i motvind och för ”det goda”.

4) Maila resultatet av dina skrivarmödor till Arena, DN eller Aftonbladet.

Om du har några bloggarkompisar som kan skriva om din insats för den marginaliserade gruppen så är det ett extra plus. Och snabbare än du vågat hoppas är du anställd som fast krönikör på DN, Arena, Metro eller någon likvärdig publikation. Lycka till!

torsdagen den 14:e oktober 2010

När man politiserar det opolitiska

I Aftonbladet utnyttjar Bengt Göransson det faktum att dansare sällan kan dansa tills de är 65, för att gnälla på regeringen. "Arbetslinjen är heligare än förståndet" säger han, och menar att dansare borde få garantipensioner i tidig ålder, istället för att försörja sig själva.

Varför? Och varför skulle det vara en fråga för någon politiker att blanda sig i? Vad man får i ersättning för att dansa är en fråga för den som dansar och den som vill titta på att göra upp om. Precis som allt annat frivilligt utbyte, människor emellan.

Vill man gå i pension efter sin dansarkarriär får man se till att ha sparat ihop tillräckligt. Och är inte det realistiskt, på grund av att publiken betalar för lite, så får man skruva ner sina ambitioner.

Det är en situation man som dansare själv har försatt sig i, och det är ett minimikrav på vuxna människor att de själva tar konsekvensen av sina karriärval.

söndagen den 10:e oktober 2010

Årets pseudodebatt: Skolan och kristendomen

Well, well. Under tusen år har en religion från Mellanöstern utgjort den mest dominerande kulturpåverkande faktorn Sverige har sett. Tätt följd av det näst mest dominerande ideologiska paketet: den sekulära materialismen (en religion från Europa).

Sedan fyrtio år har den sistnämnda (som ju varit den mest dominerande faktorn under de senaste hundra åren) predikat att den förstnämndas läror inte ska förkunnas i den offentligt finansierade skolan. Eftersom man menar att skolan ska vara sekulär ska det alltså inte predikas kristendom.

Däremot, naturligtvis (något annat vore vanvett), behöver eleverna - som ska få verktyg att i första hand hantera just vårt lilla hörn av världskartan - mycket kunskap om just det idépaket som i så hög grad format vårt hörn av väldskartan.

Så har det fungerat under de senaste decennierna. Och det tycker utbildningsministern är en ordning som gärna kan fortsätta. Ingen nyordning, alltså.

Men oj, oj, oj, detta är tydligen skandalöst. Tomtarna som i varje fråga bara måste utmåla regeringens politik som ett stöd för SD går naturligtvis igång på detta också. Liksom tomtarna som inte riktigt vill förstå vad det innebär att ett land är kulturkristet - alltså har ett visst kulturellt arv (men inte direkt ett folk bestående av aktivt bekännande kristna).

Trots att det här alltså inte innebär någon förändring emot tidigare läroplaner.

Skitlöjligt. Det är inte underligare än att vi läser mer om barrskogens djur än om öknens djur. Och jag förväntar mig att skolorna i ökentäta områden gör likadant fast tvärtom.

Däremot finns det en intressant frågeställning: varför är skolans innehåll alls en politisk fråga? Vad som är objektivt sant är inte ett föremål för tyckande, så det borde skolorna självständigt - helt på egen hand - kunna räkna ut. Och vad av denna objektivt sanna kunskapsmassa eleverna behöver i form av förberedelse för att kunna hantera sin tillvaro som vuxna tror jag inte att politiker är bättre än de själva på att räkna ut.

Folkpartiet i allmänhet, och Björklund i synnerhet, borde lyssna ordentligt på sitt ungdomsförbund.

lördagen den 9:e oktober 2010

Vad ska man med den kollektiva analysen till

Debatten om Tusen gånger starkare fortsätter på Newsmill.

Alice Teodorescu går tvärtemot Nour El-Refai och pekar på hur de individuella variationerna ogiltigförklarar de kollektiva förklaringsmodellerna. Men det är att gå för långt. Som kommentatorerna påpekar: vad gör vi av de konkreta fakta som tydligt visar på hur kollektiv drabbas. Alice Teodorescu har en del att förklara.

Emerentia Leifsdotter-Lund beskriver å sin sida högst konkreta och vidriga erfarenheter. Men bara för att Emerentia är kvinna betyder ju inte det att det var för att hon var tjej som hon utsattes. Att det var den stora könsmaktordningen som slog till.

Att bli näckad, sparkad, tvingad, bunden, hånad, toaspolad, slängd i pissrännan, utsedd till "ordningsman", osv är visserligen lyckligtvis inte några allmänmänskliga erfarenheter från skoltiden; men de är sannerligen inte ovanliga, och framförallt inte förbehållna tjejer att råka ut för.

Upplevelser av ett förtryck som drabbar oavsett kön kan naturligtvis inte stödja teorin om ett förtryck som drabbar på grund av kön. Och om man ogillar att offer för förtryck osynliggörs av könsmaktordningens kritiker bör man vara väldigt noga så att inte ens teori om könsmakt osynliggör ytterligare.

Dessutom, och här måste man ge Alice Teodorescu rätt, kan inte individuella upplevelser tas som intäkt för allmängiltiga strukturer. De egna upplevelserna är naturligtvis alltid ofrånkomliga, men hurpass allmängiltig erfarenheten är kan enbart besvaras genom kvantitativa jämförande undersökningar. Alla teser om förtryck som drabbar på grund av kön kan undersökas genom att man mäter förekomst hos en representativ grupp, och sedan undersöker hur förekomsten varierar med könet.

Malin Stenman tar däremot in lite allmängiltiga sanningar i debatten:


Genusstrukturer existerar, men dessa förändras ständigt och innebär förskjutningar beroende av tid och rum. Eleverna i klassrummen reproducerar därmed ständigt sin person utifrån en rad olika kulturella och sociala förhållanden, baserade på kön, sexualitet, etnicitet och klass och det är därmed högst problematiskt att generalisera ...


Och det är nu det blir intressant. Genom att flera spel pågår samtidigt, vissa konfrontatoriska, andra samspelande, kan man aldrig för de enskilda individerna peka ut en enstaka variabel som avgörande. Den som tystas kan aldrig veta varför det skedde. Hos vissa är det verkligen könade strukturer, som i Tusen gånger starkare som spelar den största rollen. Men långt ifrån alltid.

När vi ser på stora grupper kan vi finna stöd för tesen att tillhörigheten till kollektiv, t ex kön, spelar roll. I grupperna "killar i högstadiet" eller "tjejer i högstadiet" kan vi undersöka hur stor andel som drabbas av vissa saker. Där kan vi se skillnader.

Men det är ju aldrig en grupp som får sina rättigheter kränkta, det är ju alltid individerna i gruppen, eftersom det ju endast är individer - inte grupper - som har rättigheter och som därmed kan bli kränkta. En grupp är inget subjekt.

För individen utgör tillhörigheten till en viss grupp, t ex kön, en av flera faktorer som bestämmer vad man faktiskt kommer att råka ut för. Det som syns som en tydlig skillnad när man betraktar gruppen blir i det individuella fallet något som man med viss sannolikhet kan råka ut för. Och för individen är det enda intressanta om man faktiskt blir drabbad eller inte.

Det är t ex lite högre sannolikhet för killar att bli utsatta för fysiskt våld. Men det betyder ju inte att alla killar blir lite mer slagna än tjejerna. Eller att tjejerna, när de väl får stryk, får det lite mildare. Både för den kille och den tjej som är utsatt för fysiskt våld är sannolikheten 100% att de utsätts. Oavsett hur det ser ut med sannolikheten i gruppen killar respektive tjejer.

Så frågan är då hur vi ska använda den kollektiva analysen. Visserligen får vi reda på att killar utsätts för våld oftare än tjejer, men vilken politisk handling ska detta leda oss till? Rimligen borde väl våra krafter riktas på att hjälpa dem som utsätts, vem denne än är.

I vissa fall kan kunskapen om mekanismerna bakom ge oss verktyg. Om vi noterat hur vuxenvärldens olika förväntningar på killar respektive tjejer är en bidragande orsak till att människor kränks, då kan vi använda den kunskapen för att motverka.

Men kunskapen om att det för den enskilda individen alltid är en helt unik uppsättning faktorer som spelat in betyder att vi inte kan använda vad vi lärt oss om kollektiven. "Män har generellt mer egenmakt" betyder ju ingenting när det är en man som lider av för lite egenmakt.

onsdagen den 6:e oktober 2010

Könsmaktordningen som bristfälligt analysverktyg

Läser Nour El-Refais artikel på Newmill där hon reagerar mot att folk i efterspelet av filmen "Tusen gånger starkare" kommit att kritisera "könsmaktordningen". Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om en tjej som i en skolklass bryter maktspelet mellan högstatustjejer och -killar respektive lågstatus-diton. Genom att sprida glädje och få tjejerna att sluta förtrycka varandra blir hon en positiv kraft. Dans och "mjuka värden" börjar plötsligt få utrymme i skolan, vilket naturligtvis retar upp killarna. Och:


"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna."


Och det är precis här som könsmaktordningens otillräcklighet lyser igenom som analysverktyg. Vilket tyvärr Nour El-Refai uppenbarligen inte förstår. "Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen", skriver hon.

Men det är ju inte förnekelse som är den vanligaste kritiska reaktionen på könsmaktordningen. Utan att den är så otillräcklig i sin beskrivning att den osynliggör hela sjok av förtryck, och tilldelar gärningsmannastatus åt den som definitivt inte förtjänar det.

Den utmålas som ett "killarna mot tjejerna", men består i verkligheten av en liten klick - ofta men inte alltid bestående av killar - som dominerar hela sin omgivning. En omgivning som ju består av både tjejer och killar.

"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna." I filmens fantasivärld sker detta. Där "går coola och töntiga killar ihop", som om de agerade utifrån samma könsbestämda maktbas.

Men det gör de ju inte. Agerar utifrån en könsbestämd maktbas. Coola och töntiga killar tillsammans alltså.

Feministisk analys är ju i vanliga fall så duktig på att ifrågasätta begrepp som enhet och frivillighet i de fall där folk agerar utifrån olika positioner i en struktur som drivs av underliggande hot. Är sex i ett hotfullt förhållande frivilligt? Är beslutet att stanna kvar i ett våldsamt förhållande uttryck för ens egentliga vilja, eller framdrivet av rädsla? Är gemensamma beslut i ett förhållande där den ena parten slår och hotar och kontrollerar verkligen att betrakta som gemensamma?

Nej, naturligtvis inte. Det har feministisk analys blottlagt med all tydlighet.

Så hur kan man mena att killarna, där några dominerar de övriga med hot och våld, agerar "gemensamt" och "går samman"?

Den som har erfarenhet av precis detta skeende i verkligheten vet att det handlar om att makteliten (dominerande killar) mobiliserar en del av sina offer (underkuvade killar) som sina verktyg för att behålla sin egen position. Genom sedvanliga maktmedel: stryk och hot om stryk, förlöjligande och hot om förlöjligande.

Men med det lilla ordet "enas" osynliggörs offer för maktstrukturer, bara för att de råkar vara killar. Och genom begreppet "könsmakt" kollektiviserar man maktinnehavet som om det tillhörde alla medlemmar i en hel grupp.

Uppfattningen om att makten på det sättet tillhör ett kön gör att killars förtryck av killar beskrivs med en helt annan terminologi än killars förtryck av tjejer, trots att det handlar om exakt samma begränsning, exakt samma krav på underkastelse, exakt samma hot.

Det blir alltså svårt att i analysen göra skillnad mellan killar som förtrycker och killar som förtrycks. Säger man "killar är också offer" drar analysen åt att försöka visa hur även killarna som förtrycker är offer för förväntningar. För att analysen ser kön som en homogen kategori.

Men vad som analysen egentligen behöver visa är att de killar som förtrycks är offer på samma sätt som de tjejer som förtrycks. Är offer för de killar som förtrycker. Killarna som förtrycker är inte offer alls, utan gärningsmän som är till etthundra procent ansvariga för hur de väljer att bete sig emot andra.

Könsmaktordningen blir ett könsfilter som fördunklar blicken.

Allt detta får en obehaglig konsekvens när problemen ska angripas och ansvar utkrävas. Makt kräver ansvar, och då händer det att du som underkuvad kille i systemet tvingas ta ansvar för gärningar som definitivt inte är dina. Du får det kravet riktat mot dig att du utifrån din förmodade maktposition ska börja protestera mot den rådande ordningen, för att inte anses vara medskyldig. Den smärta och utfrysning som blir följden, genom förtryckarnas aktiva val att bestraffa ett beteende de inte gillar, förväntas du med andra ord acceptera.

Vilket inte är underligt. En könsmaktanalys som tillskriver dig makt förväntar sig naturligtvis ansvar av dig. Om du är kille. Men inte om du är tjej.

Det är så man ska förstå anklagelsen om ett inbyggt "manshat" i könsmaktanalysen. På samma sätt som vissa samhälleliga maktordningars nedvärderande av "det kvinnliga" har kallats för "kvinnohat" i feministisk analys.

Själv tycker jag att "hat" (precis som "fobi") är alldeles för starka begrepp i den här typen av resonemang. Men precis som frånkännande av makt drabbar kvinnor kollektivt, så drabbar även tillskrivande av makt män kollektivt. Oavsett hur man försöker friskriva eller nyansera sig genom ord om hur både män och kvinnor är offer för könsmaktordningen, vilket Nour El-Refai gör i slutet av artikeln, så hjälper inte det när även maktlösa personer tillskrivs makt, och därmed tilldelas ett gärningsmannaskap de inte kan frånsäga sig med mindre än att de lyckas uppbåda en kraft de faktiskt kanske inte besitter.

Ett dubbelt offer, först för maktordningen, och sedan för den analys som skulle motverka maktordningen.

Man skulle dessutom kunna skriva ett minst lika långt inlägg om hur könsmaktanalysen osynliggör tjejer som slår, som hotar, som förlöjligar. Osynliggörs på precis samma sätt som killarna: genom att medlemmarna av ett visst kön tillskrivs en viss position i maktordningen, istället för att analysen betraktar varje individs utsatthet för andra individers gärningar.

Saga, hjältinnan i "Tusen gånger starkare", frigör klassens alla tjejer genom att underkuva de coola tjejerna. "Ni får komma hit och sätta er", säger hon - ascoolt - till tuffa tjejklubben, och dessa böjer sig och börjar umgås med töntarna. Som tur är - i filmens värld - är Saga en upplyst despot. Kraft genom ett upprättat systerskap, solidaritet och inte kamp tjejer emellan.

Killarnas förtryck av tjejerna synliggörs och problematiseras däremot, och filmen är en tragedi. Saga misslyckas ju faktiskt att få till en varaktig förändring gentemot denna massiva patriarkala vägg som filmen skildrar. Men tjejers förtryck av tjejer löser man - fortfarande i filmens värld - enkelt om man är en god och glad och emancipatorisk tjej med ett osannolikt mått av inre resning och integritet.

Hur ofta ser verkligheten ut så? Hur många gånger ger den dominerande tjejen upp sin makt över de övriga så lättvindigt? Hur ofta är inte tjejer offer för tjejer som valt att vara förtryckare?

Därför förtjänar könsmaktsanalysen, och med den "Tusen gånger starkare", kritik. Den är ett trubbigt analysverktyg som leder till att helt fel slutsatser dras.

Profit kontra profit

Som sagt, det är inte den goda viljan som skiljer socialliberaler från socialister. Däremot uppfattningen om hur verkligheten fungerar.

En av hörnstenarna i socialistisk analys är begreppet profit, dvs vinst. Profit är i den analysen alltid problematisk, eftersom den antas uppkomma på andra människors bekostnad, direkt eller indirekt. Man tror att den enes bröd är den andres död.

Det får långtgående konsekvenser för hur man ser på samhällsproblem. Till exempel att man upplever rikedomen som ett större problem än fattigdomen. Tror man att de rika har orsakat de fattigas fattigdom är det ju nämligen logiskt att man i första hand angriper kapitalbildning, förmögenhet, fri företagsamhet, handel, arv, och annat som gör människor rika. För det är ju ingen idé att försöka angripa fattigdomen som ett isolerat fenomen, om rotorsaken i själva verket är ett samhällssystem som tillåter enskild rikedom att uppstå.

Eller: man använder inte gärna ordet "uppstå" om rikedom, man säger "ackumuleras". Som om rikedomen vore något som samlades in, och inte något som skapades, precis där den uppstår. Teorierna kring hur denna insamling antas gå till varierar med vilken socialistisk teoribildning man ansluter sig till. Men genomgående är övertygelsen att någon annan - orättfärdigt och mot sin vilja - får betala de vinster och löner som lyckade företagsägare eller högavlönade personer kan lyfta.

Men nu är ju det bara en halvsanning. Javisst kan man samla in rikedom genom att pungslå andra människor. Man kan t ex vara monopolkapitalist i Latinamerika och låta sig skyddas av kompisarna i regeringen som ställer upp med korrumperad polis för att slå ner fackföreningar, som ställer upp med tullmurar som hindrar folket att köpa bättre och billigare från utlandet, som ställer upp med lagstiftning som hindrar vanligt folk inom landet att starta verksamheter som konkurrerar med dig.

Eller monopolkapitalist i de handelshus som hade monopol på handeln i de kolonier som din regering med vapenmakt lagt under sig. Eller biståndsmottagare i en "befriad och självständig" före detta koloni med tveksamma demokratiska institutioner.

Eller ämbetsman i ovan nämnda regeringar. Eller helt enkelt en vanlig skurk som snor pengar av folk.

Allesammans exempel på människor vars inkomster sker på bekostnad av andra.

Den gemensamma faktorn är att dessa personers intäktsmöjligheter bygger på tvång i någon form. Illegalt tvång i det sistnämnda fallet med skurken. Men i de övriga fallen i högsta grad legalt tvång. Makt över våldsmonopolet och lagstiftningen. Eller orättfärdigt gynnad av det.

Det är ju något helt annorlunda, faktiskt och moraliskt, än de intäkter som beror på frivillighet. Som t ex affärstransaktioner på en marknad.

Det finns tre sorters affärstransaktioner: transaktioner där ingen vinner, transaktioner där en av parterna vinner, och transaktioner där bägge vinner.

Frivilligheten gör att det nästan bara blir de sistnämnda transaktionerna som utförs. De förstnämnda funkar inte i längden. De i mitten fungerar enbart med tvång. Men transaktioner som bara blir av om bägge parter vill det, är i allmänhet transaktioner som bägge tjänar på.

För att bägge ska tjäna på transaktionen måste bägge parter leverera ett värde. Råvaruleverantören har inget eget behov av stora lager med råvara. Tillverkningsindustrin är specialister på att tillverka och inte på att ta fram råvaran. Slutkunden är inte intresserad av att bygga upp en hel tillverkningsindustri bara för att få njuta av en av slutprodukterna. Skulle du själv tjäna på att bygga din egen dammsugare? Om du samtidigt själv måste bygga allt annat du behöver?

Genom att slutkund, tillverkare och råvaruleverantör kommer överens om ett antal affärstransaktioner kommer slutkunden att till slut få produkten i handen, billigare och bättre än alternativen. För om råvaruleverantören är dålig i jämförelse med andra väljs denne bort av tillverkaren, och om tillverkaren är dålig väljs denne bort av kunden.

Och detsamma gäller alla andra mellanhänder. De är enbart fördyrande i de fall där de inte kan leverera ett värde. En råvarumäklare tar visserligen provision, men förtjänar sitt uppehälle genom att hitta rätt köpare åt rätt leverantör. Precis som marknadsföring tillför värde genom att rätt köpare kopplas ihop med rätt säljare.

På samma sätt fungerar det med grossister, affärer på gatan, köpcenter, webbshoppar, uthyrningsfirmor. Och med riskkapitalister som riskerar kapital för att bygga upp dessa verksamheter. De fyller allesammans ett verkligt behov genom att tillföra ett mervärde som köparen finner är värt sitt pris. Värden skapas hos dem. Och det är precis de värdena som de lever av. Välförtjänt.

Så profiten som med tvång samlas in av korrumperade monopolister på andras bekostnad är inte samma slags profit som den som skapas av människor när de frivilligt i långa kedjor samarbetar och byter frukterna av sitt arbete med varandra. Den förstnämnda berövar, den sistnämnda tillför.

Det betyder att när vi möter ett ord som "profithunger" så kan vi inte direkt veta om det är en hunger efter att roffa åt sig andras tillgångar, eller om det handlar om en hunger att göra tillvaron bättre för andra människor så att de frivilligt är beredda att betala för det.

Och det betyder också att närvaron av "profithunger", t ex i välfärdssektorn, inte är ett argument för eller emot någonting. Profithunger kan vara monopolkapitalisten som vunnit en upphandling om monopol på att driva kommunens äldreboende så billigt som möjligt. Välling och låg personaltäthet. Eller så kan det vara kommunaltjänstemannen som skär ner i det kommunala äldreboendet för att klara budgetkraven (men utan att sänka skatten för folket). Välling och låg personaltäthet. Budgetnedskärningar i offentlig verksamhet är också ett slags profithunger.

Men profithunger kan också vara äldreboendet som tjänar sina pengar på att vara så bra att det bli valt av de som vill bo där. Eller skolan som tjänar sina pengar på att göra eleverna rika på kunskap. Eller vilken annan verksamhet som helst som finns för att göra livet bättre för människor.

Så var vaksam när någon försöker moralisera runt begreppet "profit". Vissa tror att det är genomgående negativt. Socialliberaler vet däremot att profiten mycket väl kan användas för att göra tillvaron bättre.

tisdagen den 5:e oktober 2010

Vägval bakåt?

Det verkar som om socialdemokratin står vid ett vägskäl: vandring mot mitten och socialliberalism eller vänsterut mot demokratisk socialism, kanske genom att damma av gamla lösningar.

Det här är ju inget nytt. Socialdemokraterna har länge varit sin egen Allians: ett paraply av inbördes motstridiga falanger, men som bråkat färdigt i partihögkvarteret innan riksdagsvalen. På så sätt har man, till skillnad från borgerliga regeringar på 70-talet som börjat bråka efter valen, varit regeringsdugliga från dag 1. Dvs det enda regeringsdugliga alternativet.

Det som förenar socialdemokrater av både socialliberalt och socialistiskt snitt är dock den goda viljan att skapa ett inkluderande samhälle där folk mår bra, oavsett i vilka omständigheter de fötts. Det som skiljer en Feldt från en Ulvskog, en Laakso från en Suhonen osv handlar om hur man tror att den ekonomiska verkligheten ser ut och fungerar.

Bägge sidor kan anses vara pragmatiker, men där Kjell-Olof Feldt säger att socialdemokratin kan förhålla sig neutral i t ex frågan om statligt kontra privat ägande eftersom man främst är bunden av vad som i praktiken visar sig främja det goda samhället; säger Daniel Suhonen istället att socialdemokratin måste söka de offentligt ägda lösningarna eftersom detta i praktiken gynnar det goda samhället.

Frågan som ställs på sin spets är alltså inte så mycket en fråga om de ideologiska målen, som huruvida medlen faktiskt fungerar som den ena eller andra sidan tänker sig.

Och det är intressant, för huruvida tillvaron fungerar på det ena eller andra sättet är ju något som man faktiskt kan undersöka. Till skillnad från ideologi, där det handlar om vad man tycker, så handlar den här konflikten inom vänstern mer om tro kontra vetande; runt frågor som låter sig avgöras empiriskt.

Ideologiskt har de demokratiska socialisterna inom (S) en stor poäng när de säger till de mer socialliberalt sinnade: Varför vill ni dra (S) högerut? Där finns ju redan Alliansen!

Det är en väldigt berättigad fråga. Vi är ju nämligen väldigt många socialliberaler i C, M, KD och FP som redan står där med vår goda vilja att skapa ett inkluderande samhälle där folk mår bra, oavsett i vilka omständigheter de fötts.

Vi för vår del har inget skäl att söka oss till (S) eftersom vi inte vill låta våra partiinterna möten upptas av diskussioner med socialister. Vi har redan sett precis hur socialismen med nödvändighet varje gång måste misslyckas med att skapa ett inkluderande samhälle där folk mår bra. Vi har nog med att mota bort det intensiva socialkonservativa statskramandet inom våra egna led. Däremot kan vi se att socialliberaler inom (S) förmodligen skulle trivas bra hos oss.

Men eftersom de demokratiska socialisterna ställer en så intressant fråga till socialliberalerna: Varför högerut? riktar de automatiskt fokus på sig själva, så att alla andra måste fråga sig: Varför skulle vi följa er vänsterut?

Varför skulle det vara möjligt med full sysselsättning genom att öka den offentliga sektorn kraftigt? Är grundproblemet i samhället att företagen inte styrs på demokratisk väg? Finns det för många företagare i Sverige? Borde Sverige gått med stora budgetunderskott för ett och ett halvt år sedan? Ska kraftigt skuldsatta länder inte dra i nödbromsen? Är det dags att kalla in Keynes?

Dessa frågeställningar är inte ideologiska det minsta. Det är politik baserat på en uppfattning om hur världen och ekonomin faktiskt är beskaffad. Vilket betyder att man kan undersöka vilken effekt dessa politiska förslag faktiskt kommer att få, om de skulle införas.

måndagen den 4:e oktober 2010

Självförsörjningen

Jag vill undvika att använda ord som "arbetslöshet" eller "sysselsättning", eftersom dessa termer leder tankarna fel. Att arbeta är inget självändamål, utan ett medel till självförsörjning. Och "sysselsättning" är ett helt vansinnigt begrepp, eftersom det antyder att sysselsättning i form av högproduktivt arbete som efterfrågas av många är likvärdigt med en bidragsbekostad (dvs tvångsfinansierad) åtgärd.

Jag ser i och för sig inget fel på tvångsfinansierade sysselsättningar som t ex utbildning, arbete mot lönebidrag, rehabilitering, dagersättning medan man söker arbete osv. Men värdet av dessa åtgärder ligger inte i att de är tvångsfinansierade, och inte heller att de sysselsätter folk. Hela värdet av åtgärden beror på om folk faktiskt hjälps till självförsörjning.

Poängen med arbetslinjen är inte den statskamerala räddningsaktionen av vår gemensamt finansierade välfärd, även om den gemensamma välfärden är viktig och faktiskt kräver fler nettoinbetalare och färre bidragstagare för att fungera.

Värdet av arbetslinjen är att varje vuxen människa som kan stå på egna ben och tjäna ihop till sitt eget uppehälle genom frivilliga överenskommelser med andra människor, är en fri människa. Den som är satt i skuld är inte fri. Den som måste böja sig för a-kassors, försäkringskassors och andra myndigheters godtycke är inte fri.

Det finns visserligen ett gnäll som går ut på att den som måste böja sig för en arbetsgivares krav inte heller är fri. Men då kan man lika gärna säga att den som måste ha mat för sin överlevnad inte heller är fri. Att vi allesammans är bundna av vår natur är inget förtryck. Och arbetsgivarens krav är inte annorlunda än arbetsgivarens kunders krav. Dvs våra egna krav på att varor och tjänster ska finnas för oss i rättan tid och till rimliga priser.

Så därför är det självförsörjningen som är det centrala. Inte arbetet. Inte sysselsättningen. Utan om omgivningen hjälper eller stjälper dig när du vill stå självförsörjande.

Den röde mannens börda

Det var situationen i u-länderna som fick mig intresserad av politik på allvar, och situationen i de före detta u-länderna som fick mig att inse att de ekonomiska lagarna inte kan upphävas, oavsett hur mycket politisk vilja man än uppbådar: det är frihetlig politik, stabila demokratiska institutioner, fri handel och fri företagsamhet som ger de vanliga människorna verktygen att i grunden förbättra sin situation.

Och omvänt: repressiv politik, svag demokrati, och hårda regleringar på handel och företagsamhet håller människorna i fattigdom.

Rune Andreasson (och enligt en teckning av honom själv även Bamse och hans vänner) var sedan mitten på 70-talet aktiva Socialdemokrater. Den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken fick inte lov att använda Bamse i sin marknadsföring, däremot tecknade Rune den socialdemokratiske folkhemsbjörnen Essbjörn.

Nå, när Socialdemokraterna 1983 övergav idén att ge 1% av BNP i bistånd, så lackade Rune ur:


Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.


Vad Skalman skulle kunnat förklara för Rune och Essbjörn, hade de bara velat lyssna, är att biståndet i själva verket förvärrade skulden. Ja, rovdrift har bedrivits av europeiska stater på t ex den afrikanska kontinenten, i Sydostasien, och i Latinamerika. Men flera hundra år gammal rovdrift kan inte förklara varför vissa forna kolonier blomstrar medan andra fortfarande lider.

Nobelbristagaren Elinor Ostrom kan däremot förklara: det handlar om hur det är beställt med de demokratiska institutionerna. Vad gäller pengamängd har nämligen u-länderna fått för det första sina skulder avskrivna många gånger om, och för det andra ytterligare biståndspengar. Det är alltså inte mängden pengar det är fel på, hade Skalman med Ostrom i handen förklarat, utan vad pengarna gått till.

Har pengarna gått till att stimulera framväxandet av demokratiska institutioner, eller har de gått till att gynna diktatorer, kleptokrater, despoter, och destruktiva och utsugande statsapparater?

Svaret är faktiskt väldigt sorgligt. Genom biståndet hålls korrupta regeringar (jagmenar "progressiva u-länder") under armarna, så att de aldrig själva behöver betala de politiska kostnaderna för den usla politik de bedriver.

Det finns ingen "vite mannens börda": ingen skuld vi i nordväst bör känna inför tidigare generationers merkantilistiska missgrepp. Däremot bör vi - för att inte ytterligare förvärra situationen i u-länderna - agera nu. För det första sluta upp med den politik som förvärrar situationen, och för det andra börja genomföra den politik som förbättrar.

Till exempel kan man låta bli att ge ovillkorat bistånd till diktaturer, utan ge bistånd i proportion till de demokratiska reformer som genomförs. Man kan inrikta sig på att stödja civilsamhället framför staten, för att stärka folkets makt gentemot makthavarna. Och man kan stödja näringslivet, som ju är den institution i samhället som skapar de värden folk ska leva av.

Och om man började med att ta bort tullmurarna gentemot människor i tredje världen hade mycket varit vunnet.

Man måste vara trevlig också

Tvärdrag, ung socialdemokratisk debatt, förfasar sig över arbetslinjen:


För att få ett jobb idag ska du drillas av jobbcoacher för att få rätt attityd, kunna skriva ett CV, ha social kompetens och ha rätt stil, personlighet. Det handlar också om att acceptera de villkor som ges, inte klaga, kunna spelreglerna, inte falla ur. För utan gymnasiebetyg är du körd. Har du dessutom taskig attityd är det än värre.


Shit. Man måste vilja söka jobb! Kunna beskriva vad man kan och vad man gjort! Kunna bete sig respektfullt mot kunder och kolleger. Ha bevis på att man besitter vissa elementära kunskaper och färdighet att skaffa sig mer vid behov!

Och dessutom vara trevlig.

Med borgarna vid makten har Sverige blivit kallt.

Vår växande välfärd

Nu när valet är över kan media återigen börja rapportera verkligheten sådan den ser ut. Till exempel kan fackföreningen Svenska Kommunaltjänstemannaförbundets tidning SKTF-tidningen nu meddela att det visst inte var några "25 000 årsarbeten i välfärdssektorn som slaktats för att bekosta skattesänkningarna för de rika". Tvärtom har det skett en kraftig ökning:


2003 arbetade 114 000 personer i privata skolor eller vård- och omsorgsföretag. Fem år senare hade antalet växt till 160 000, visar siffror från Statistiska Centralbyrån (SCB).

...

Trots ökningen av privatanställda har inte antalet offentligt anställda minskat utan ökat med 7 000 personer under samma tidsperiod.


Hur är det möjligt? Förutom det självklara att om man står utanför eurosamarbetet så kan man driva en egen, försiktigare, linje, så pekar bloggaren Den hälsosamme ekonomisten på två faktorer som möjliggjort förbättringarna i välfärden: omställningen av sjukförsäkringen och jobbavdraget.

Dvs två åtgärder som kritiserats hårt, av precis samma personer som - helt felaktigt - gapat om 25 000 försvunna jobb i välfärden.