I Aftonbladet utnyttjar Bengt Göransson det faktum att dansare sällan kan dansa tills de är 65, för att gnälla på regeringen. "Arbetslinjen är heligare än förståndet" säger han, och menar att dansare borde få garantipensioner i tidig ålder, istället för att försörja sig själva.
Varför? Och varför skulle det vara en fråga för någon politiker att blanda sig i? Vad man får i ersättning för att dansa är en fråga för den som dansar och den som vill titta på att göra upp om. Precis som allt annat frivilligt utbyte, människor emellan.
Vill man gå i pension efter sin dansarkarriär får man se till att ha sparat ihop tillräckligt. Och är inte det realistiskt, på grund av att publiken betalar för lite, så får man skruva ner sina ambitioner.
Det är en situation man som dansare själv har försatt sig i, och det är ett minimikrav på vuxna människor att de själva tar konsekvensen av sina karriärval.
torsdag 14 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker att du förenklar allt för mycket här. Dansare utför ett kulturpolitiskt uppdrag som de ska ha betalt för. Marknade har vid sidan om sin publik en statlig aktör, det kulturpolitiska uppdraget. Självklart måste man se till den helhetsbilden.
SvaraRaderaMen det betyder ju inte att jag skulle förspråka att en 45 åring ska lägga sig på rygg och inte arbeta. Jag känner fö ingen dansare om nöjer sig med det, många går vidare till undervisning och/eller koreografi, andra söker sig helt nya karriärer, någon har tom blivit politiker. :) Men Bengt Göranssons poäng är väl snarare att arbete, arbetsliv och arbetsmarknad inte ser likadan ut för alla och då kan inte heller en politik för detta stöpas i en och samma form. Och då kan det faktiskt vara motiverat med olika pensionsformer för olika yrkesgrupper.
Nej, Bengt Göranssons poäng är att en garantipension är lösningen. En särlösning.
SvaraRaderaMen det behövs inga särlösningar. Arbetslivets fundament ser faktiskt likadant ut för alla människor: för att slippa självhushållning byter vi varor och tjänster med varandra. Vi efterfrågar det vi vill ha, och vi erbjuder det vi kan ge.
Att det ligger offentlig finansiering i botten ändrar inte detta grundläggande. Inte heller att det rör sig om kultur. Det är fortfarande ett utbyte där folk ger och får av vad de kan prestera i form av glädje och nytta för varandra.
Om ens prestation har stora kostnader, så måste priset upp. Det är inget konstigt med det. Nattöppna sjukhus är dyra, liksom väganläggningsmaskiner. Och t ex pension från 41 års ålder för en dansare på statsunderstödd institution. Om det är vad dansaren kräver måste man ta med det i beräkningen när dansaren anställs.
Det är en kostnad som måste tas någonstans ifrån. Från biljettintäkterna eller från statsanslagen. Om det är vad som krävs för att ha dansare anställda, så måste institutionerna fondera de medlen.
Vad som däremot blir fel är om man belastar det allmänna pensionssystemet med särlösningar, och på så sätt mörkar betydande del av kostnaderna för kulturpolitiken. Om någon måste ha betalt under åren 41 till 65 (då det allmänna pensionssystemet tar vid), så får det räknas med i kostnaden från början. Alternativet är faktiskt att söka sig en annan försörjning, och det är detta enkla faktum som Bengt Göransson inte vill kännas vid.
För alltså: alla fonderade premiepensionssystem är oproblematiska. Där är det verkligen fråga om uppskjuten lön. Inom dem finns alla möjligheter att utforma alla möjliga slags individuella lösningar. Eftersom det är individens egna pengar.
SvaraRaderaMen folkpensionen och ATP:n är utformade för likriktning. För hela folket. En allmän tjänstepension. Och måste vara det, eftersom de i grund och botten är ett slags bidrag som tjänas in av den generation som arbetar nu och utbetalas till de som är pensionärer nu.
I ATP-systemet finns ett visst mått av fondering, men det är för stabilitetens skull. De pengar man (eventuellt) får i ATP är inte några pengar man tjänat ihop själv. Därför blir utrymmet för individuella lösningar oerhört begränsat.
Ok Ola jag skall erkänna att jag inte läst vad han skriver i AB. Jag är bara välvilligt inställd till mannen.
SvaraRaderaMin alldeles egen poäng däremot är att arbetslivet ser så ut att det inte kan stöpas i en och samma föräskringslösning, för det är ju det vi talar om - en försäkring,flygkaptener, militärer, underjordsarbetare och varför inte lärare är alla yrkesgrupper som skulle behöva en särlösning som inte bara är ett individuellt val, utan även en institutionaliserad lösning. Jag menar ju att det bästa vore om det skedde i förhandling mellan parterna, inte genom staten. Men likafullt så betyder det särlösningar.
Det som pensionssystemen måste fungera för är individer där den ena människans situation väldigt sällan är den andra helt lik.
SvaraRaderaAvtal mellan arbetsmarknadens parter ska det vara, absolut, men med insikten om att parterna i grund och botten består av den enskilde arbetsköparen respektive säljaren.
Vad ett gott fackligt arbete innebär är att individer själva ser att de har gemensamma intressen och därför ger förhandlingsmandatet till en gemensam organisation. Mandatet kommer från de enskilda, och aggregeras i facket, vid behov.
För att pensionen är en del av ersättningsvillkoren. Och för att inte krossa möjligheten till speciallösningar för dem som så kräver, och breda kollektivlösningar för dem som så kräver. Och för att facket i varje enskilt fall ska få sitt mandat av dem det berör.
Särlösningar som bygger på att man identifierar grupper och funderar över olika regelverk för olika grupper är däremot helt fel väg att gå. Sådana bara låser in och cementerar strukturer.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan särlösningar som sänks från ovan, och lösningar som bubblar upp underifrån.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan särlösningar som sänks från ovan, och lösningar som bubblar upp underifrån. Skriver du.
SvaraRaderaJag är helt överens,
Bra att vi är överens om det.
SvaraRaderaOch märk då att det som BG anklagar regeringen för är att inte leverera en sådan särlösning von oben.