Könsmaktordningen som bristfälligt analysverktyg

Läser Nour El-Refais artikel på Newmill där hon reagerar mot att folk i efterspelet av filmen "Tusen gånger starkare" kommit att kritisera "könsmaktordningen". Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om en tjej som i en skolklass bryter maktspelet mellan högstatustjejer och -killar respektive lågstatus-diton. Genom att sprida glädje och få tjejerna att sluta förtrycka varandra blir hon en positiv kraft. Dans och "mjuka värden" börjar plötsligt få utrymme i skolan, vilket naturligtvis retar upp killarna. Och:

"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna."

Och det är precis här som könsmaktordningens otillräcklighet lyser igenom som analysverktyg. Vilket tyvärr Nour El-Refai uppenbarligen inte förstår. "Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen", skriver hon.

Men det är ju inte förnekelse som är den vanligaste kritiska reaktionen på könsmaktordningen. Utan att den är så otillräcklig i sin beskrivning att den osynliggör hela sjok av förtryck, och tilldelar gärningsmannastatus åt den som definitivt inte förtjänar det.

Den utmålas som ett "killarna mot tjejerna", men består i verkligheten av en liten klick - ofta men inte alltid bestående av killar - som dominerar hela sin omgivning. En omgivning som ju består av både tjejer och killar.

"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna." I filmens fantasivärld sker detta. Där "går coola och töntiga killar ihop", som om de agerade utifrån samma könsbestämda maktbas.

Men det gör de ju inte. Agerar utifrån en könsbestämd maktbas. Coola och töntiga killar tillsammans alltså.

Feministisk analys är ju i vanliga fall så duktig på att ifrågasätta begrepp som enhet och frivillighet i de fall där folk agerar utifrån olika positioner i en struktur som drivs av underliggande hot. Är sex i ett hotfullt förhållande frivilligt? Är beslutet att stanna kvar i ett våldsamt förhållande uttryck för ens egentliga vilja, eller framdrivet av rädsla? Är gemensamma beslut i ett förhållande där den ena parten slår och hotar och kontrollerar verkligen att betrakta som gemensamma?

Nej, naturligtvis inte. Det har feministisk analys blottlagt med all tydlighet.

Så hur kan man mena att killarna, där några dominerar de övriga med hot och våld, agerar "gemensamt" och "går samman"?

Den som har erfarenhet av precis detta skeende i verkligheten vet att det handlar om att makteliten (dominerande killar) mobiliserar en del av sina offer (underkuvade killar) som sina verktyg för att behålla sin egen position. Genom sedvanliga maktmedel: stryk och hot om stryk, förlöjligande och hot om förlöjligande.

Men med det lilla ordet "enas" osynliggörs offer för maktstrukturer, bara för att de råkar vara killar. Och genom begreppet "könsmakt" kollektiviserar man maktinnehavet som om det tillhörde alla medlemmar i en hel grupp.

Uppfattningen om att makten på det sättet tillhör ett kön gör att killars förtryck av killar beskrivs med en helt annan terminologi än killars förtryck av tjejer, trots att det handlar om exakt samma begränsning, exakt samma krav på underkastelse, exakt samma hot.

Det blir alltså svårt att i analysen göra skillnad mellan killar som förtrycker och killar som förtrycks. Säger man "killar är också offer" drar analysen åt att försöka visa hur även killarna som förtrycker är offer för förväntningar. För att analysen ser kön som en homogen kategori.

Men vad som analysen egentligen behöver visa är att de killar som förtrycks är offer på samma sätt som de tjejer som förtrycks. Är offer för de killar som förtrycker. Killarna som förtrycker är inte offer alls, utan gärningsmän som är till etthundra procent ansvariga för hur de väljer att bete sig emot andra.

Könsmaktordningen blir ett könsfilter som fördunklar blicken.

Allt detta får en obehaglig konsekvens när problemen ska angripas och ansvar utkrävas. Makt kräver ansvar, och då händer det att du som underkuvad kille i systemet tvingas ta ansvar för gärningar som definitivt inte är dina. Du får det kravet riktat mot dig att du utifrån din förmodade maktposition ska börja protestera mot den rådande ordningen, för att inte anses vara medskyldig. Den smärta och utfrysning som blir följden, genom förtryckarnas aktiva val att bestraffa ett beteende de inte gillar, förväntas du med andra ord acceptera.

Vilket inte är underligt. En könsmaktanalys som tillskriver dig makt förväntar sig naturligtvis ansvar av dig. Om du är kille. Men inte om du är tjej.

Det är så man ska förstå anklagelsen om ett inbyggt "manshat" i könsmaktanalysen. På samma sätt som vissa samhälleliga maktordningars nedvärderande av "det kvinnliga" har kallats för "kvinnohat" i feministisk analys.

Själv tycker jag att "hat" (precis som "fobi") är alldeles för starka begrepp i den här typen av resonemang. Men precis som frånkännande av makt drabbar kvinnor kollektivt, så drabbar även tillskrivande av makt män kollektivt. Oavsett hur man försöker friskriva eller nyansera sig genom ord om hur både män och kvinnor är offer för könsmaktordningen, vilket Nour El-Refai gör i slutet av artikeln, så hjälper inte det när även maktlösa personer tillskrivs makt, och därmed tilldelas ett gärningsmannaskap de inte kan frånsäga sig med mindre än att de lyckas uppbåda en kraft de faktiskt kanske inte besitter.

Ett dubbelt offer, först för maktordningen, och sedan för den analys som skulle motverka maktordningen.

Man skulle dessutom kunna skriva ett minst lika långt inlägg om hur könsmaktanalysen osynliggör tjejer som slår, som hotar, som förlöjligar. Osynliggörs på precis samma sätt som killarna: genom att medlemmarna av ett visst kön tillskrivs en viss position i maktordningen, istället för att analysen betraktar varje individs utsatthet för andra individers gärningar.

Saga, hjältinnan i "Tusen gånger starkare", frigör klassens alla tjejer genom att underkuva de coola tjejerna. "Ni får komma hit och sätta er", säger hon - ascoolt - till tuffa tjejklubben, och dessa böjer sig och börjar umgås med töntarna. Som tur är - i filmens värld - är Saga en upplyst despot. Kraft genom ett upprättat systerskap, solidaritet och inte kamp tjejer emellan.

Killarnas förtryck av tjejerna synliggörs och problematiseras däremot, och filmen är en tragedi. Saga misslyckas ju faktiskt att få till en varaktig förändring gentemot denna massiva patriarkala vägg som filmen skildrar. Men tjejers förtryck av tjejer löser man - fortfarande i filmens värld - enkelt om man är en god och glad och emancipatorisk tjej med ett osannolikt mått av inre resning och integritet.

Hur ofta ser verkligheten ut så? Hur många gånger ger den dominerande tjejen upp sin makt över de övriga så lättvindigt? Hur ofta är inte tjejer offer för tjejer som valt att vara förtryckare?

Därför förtjänar könsmaktsanalysen, och med den "Tusen gånger starkare", kritik. Den är ett trubbigt analysverktyg som leder till att helt fel slutsatser dras.