Den röde mannens börda

Det var situationen i u-länderna som fick mig intresserad av politik på allvar, och situationen i de före detta u-länderna som fick mig att inse att de ekonomiska lagarna inte kan upphävas, oavsett hur mycket politisk vilja man än uppbådar: det är frihetlig politik, stabila demokratiska institutioner, fri handel och fri företagsamhet som ger de vanliga människorna verktygen att i grunden förbättra sin situation.

Och omvänt: repressiv politik, svag demokrati, och hårda regleringar på handel och företagsamhet håller människorna i fattigdom.

Rune Andreasson (och enligt en teckning av honom själv även Bamse och hans vänner) var sedan mitten på 70-talet aktiva Socialdemokrater. Den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken fick inte lov att använda Bamse i sin marknadsföring, däremot tecknade Rune den socialdemokratiske folkhemsbjörnen Essbjörn.

Nå, när Socialdemokraterna 1983 övergav idén att ge 1% av BNP i bistånd, så lackade Rune ur:

Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.

Vad Skalman skulle kunnat förklara för Rune och Essbjörn, hade de bara velat lyssna, är att biståndet i själva verket förvärrade skulden. Ja, rovdrift har bedrivits av europeiska stater på t ex den afrikanska kontinenten, i Sydostasien, och i Latinamerika. Men flera hundra år gammal rovdrift kan inte förklara varför vissa forna kolonier blomstrar medan andra fortfarande lider.

Nobelbristagaren Elinor Ostrom kan däremot förklara: det handlar om hur det är beställt med de demokratiska institutionerna. Vad gäller pengamängd har nämligen u-länderna fått för det första sina skulder avskrivna många gånger om, och för det andra ytterligare biståndspengar. Det är alltså inte mängden pengar det är fel på, hade Skalman med Ostrom i handen förklarat, utan vad pengarna gått till.

Har pengarna gått till att stimulera framväxandet av demokratiska institutioner, eller har de gått till att gynna diktatorer, kleptokrater, despoter, och destruktiva och utsugande statsapparater?

Svaret är faktiskt väldigt sorgligt. Genom biståndet hålls korrupta regeringar (jagmenar "progressiva u-länder") under armarna, så att de aldrig själva behöver betala de politiska kostnaderna för den usla politik de bedriver.

Det finns ingen "vite mannens börda": ingen skuld vi i nordväst bör känna inför tidigare generationers merkantilistiska missgrepp. Däremot bör vi - för att inte ytterligare förvärra situationen i u-länderna - agera nu. För det första sluta upp med den politik som förvärrar situationen, och för det andra börja genomföra den politik som förbättrar.

Till exempel kan man låta bli att ge ovillkorat bistånd till diktaturer, utan ge bistånd i proportion till de demokratiska reformer som genomförs. Man kan inrikta sig på att stödja civilsamhället framför staten, för att stärka folkets makt gentemot makthavarna. Och man kan stödja näringslivet, som ju är den institution i samhället som skapar de värden folk ska leva av.

Och om man började med att ta bort tullmurarna gentemot människor i tredje världen hade mycket varit vunnet.