Självförsörjningen

Jag vill undvika att använda ord som "arbetslöshet" eller "sysselsättning", eftersom dessa termer leder tankarna fel. Att arbeta är inget självändamål, utan ett medel till självförsörjning. Och "sysselsättning" är ett helt vansinnigt begrepp, eftersom det antyder att sysselsättning i form av högproduktivt arbete som efterfrågas av många är likvärdigt med en bidragsbekostad (dvs tvångsfinansierad) åtgärd.

Jag ser i och för sig inget fel på tvångsfinansierade sysselsättningar som t ex utbildning, arbete mot lönebidrag, rehabilitering, dagersättning medan man söker arbete osv. Men värdet av dessa åtgärder ligger inte i att de är tvångsfinansierade, och inte heller att de sysselsätter folk. Hela värdet av åtgärden beror på om folk faktiskt hjälps till självförsörjning.

Poängen med arbetslinjen är inte den statskamerala räddningsaktionen av vår gemensamt finansierade välfärd, även om den gemensamma välfärden är viktig och faktiskt kräver fler nettoinbetalare och färre bidragstagare för att fungera.

Värdet av arbetslinjen är att varje vuxen människa som kan stå på egna ben och tjäna ihop till sitt eget uppehälle genom frivilliga överenskommelser med andra människor, är en fri människa. Den som är satt i skuld är inte fri. Den som måste böja sig för a-kassors, försäkringskassors och andra myndigheters godtycke är inte fri.

Det finns visserligen ett gnäll som går ut på att den som måste böja sig för en arbetsgivares krav inte heller är fri. Men då kan man lika gärna säga att den som måste ha mat för sin överlevnad inte heller är fri. Att vi allesammans är bundna av vår natur är inget förtryck. Och arbetsgivarens krav är inte annorlunda än arbetsgivarens kunders krav. Dvs våra egna krav på att varor och tjänster ska finnas för oss i rättan tid och till rimliga priser.

Så därför är det självförsörjningen som är det centrala. Inte arbetet. Inte sysselsättningen. Utan om omgivningen hjälper eller stjälper dig när du vill stå självförsörjande.