Årets pseudodebatt: Skolan och kristendomen

Well, well. Under tusen år har en religion från Mellanöstern utgjort den mest dominerande kulturpåverkande faktorn Sverige har sett. Tätt följd av det näst mest dominerande ideologiska paketet: den sekulära materialismen (en religion från Europa).

Sedan fyrtio år har den sistnämnda (som ju varit den mest dominerande faktorn under de senaste hundra åren) predikat att den förstnämndas läror inte ska förkunnas i den offentligt finansierade skolan. Eftersom man menar att skolan ska vara sekulär ska det alltså inte predikas kristendom.

Däremot, naturligtvis (något annat vore vanvett), behöver eleverna - som ska få verktyg att i första hand hantera just vårt lilla hörn av världskartan - mycket kunskap om just det idépaket som i så hög grad format vårt hörn av väldskartan.

Så har det fungerat under de senaste decennierna. Och det tycker utbildningsministern är en ordning som gärna kan fortsätta. Ingen nyordning, alltså.

Men oj, oj, oj, detta är tydligen skandalöst. Tomtarna som i varje fråga bara måste utmåla regeringens politik som ett stöd för SD går naturligtvis igång på detta också. Liksom tomtarna som inte riktigt vill förstå vad det innebär att ett land är kulturkristet - alltså har ett visst kulturellt arv (men inte direkt ett folk bestående av aktivt bekännande kristna).

Trots att det här alltså inte innebär någon förändring emot tidigare läroplaner.

Skitlöjligt. Det är inte underligare än att vi läser mer om barrskogens djur än om öknens djur. Och jag förväntar mig att skolorna i ökentäta områden gör likadant fast tvärtom.

Däremot finns det en intressant frågeställning: varför är skolans innehåll alls en politisk fråga? Vad som är objektivt sant är inte ett föremål för tyckande, så det borde skolorna självständigt - helt på egen hand - kunna räkna ut. Och vad av denna objektivt sanna kunskapsmassa eleverna behöver i form av förberedelse för att kunna hantera sin tillvaro som vuxna tror jag inte att politiker är bättre än de själva på att räkna ut.

Folkpartiet i allmänhet, och Björklund i synnerhet, borde lyssna ordentligt på sitt ungdomsförbund.