Som en liten komplettering på inlägget om H&M i Bangladesh: du är faktiskt inte tvingad att handla på H&M. Du kan handla på t ex The Fair Taylor.
Precis som du inte är tvingad att alltid köpa oekologiska varor eller varor utan fairtrade-märkning. Du kan exempelvis handla på det vinstdrivande Kung Markatta AB. Ett företag som just genom att det är vinstdrivande har kunnat finnas länge och vars ägare därigenom kunnat kämpa för just de värden som de och deras kunder tycker är viktiga.
Kapitalismen och marknadsekonomin ger människor möjlighet att handla i enlighet med sina värderingar, och ger människor i fattiga länder möjlighet att ta sig ur sin fattigdom. Att inte hela den lokala matvaruaffären domineras av Kung Markatta och liknande beror på att folk föredrar andra märken och erbjudanden. Inte direkt matvaruindustrins fel hur folk väljer att lägga sina egna pengar.
Tyvärr kan inte Kung Markatta eller någon annan bestämma att den etiopiske bonden slipper betala sanslöst dyra tullar när han eller hon ska exportera grönsaker till länder i EU. Eller annan mat. Eller textilier. Eller annan produktion. För det har nämligen bestämts lagstiftningsvägen av politiker med tillgång till samhällets våldsapparat.
Om du helt fräckt vill handla i enlighet med dina värderingar och åker till en bonde utanför EU och köper upp en del av produktionen till schyssta priser, och tar med dig detta hem för att sälja här hemma, så avtvingas du höga tullar vid gränsen. Struntar du i att betala får du böta. Struntar du i böterna blir det fängelse. Vägrar du fängelse använder statsmakten våld för att tvinga in dig.
Och är det inte via tullavgifter och importkvoter, så finns det andra sorters regleringar som statsmakterna använder för att resa hinder mellan människor.
I slutändan är det alltså statsmakterna och inte företagen som lägger hinder i vägen när vanliga men fattiga människor i sydost vill ta sig ur sin fattigdom genom ömsesidigt utbyte med vanliga men något mer rika människor i nordväst.
Som konsument har du ett ansvar för hur du vill spendera dina egenhändigt ihoptjänade pengar. Som medborgare i en demokrati har du ett ansvar för hur den lagstiftande församlingen använder sin våldsmakt. Jag vädjar till dig att både konsumera och rösta ansvarsfullt. För fri handel mellan människor. För politikers minskade tillgång till våld och tvång. För mänskliga rättigheter på alla plan, även det ekonomiska.
tisdag 29 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Om kronor och rädslan för besparingar
Paul Krugman skriver lite ilsket om europeiska länders strävan att komma i budgetbalans. Han, neokeynesianen, menar att lösningen tvärtom är att öka skuldsättningen, öka statens spenderande, strössla och gödsla med pengar som inte finns.
2008 och 2009, skriver han, var bra år. Då förde flera av G20-länderna, inklusive EU, hans typ av ekonomisk politik: stora budgetunderskott, ökad offentlig konsumtion med lånade pengar, "stimulans". Nå, vart har den politiken fört oss, nu ett år senare?
Redan då var det många som höjde ett varnande finger, och mycket riktigt sitter vi nu, 2010, med en rejäl skuldkris på sina håll. Helt förutsagd.
Det är ju nämligen så att expansiv ekonomisk politik av keynesianskt snitt aldrig har fungerat. Man har inte ett enda historiskt exempel som stöder teserna. Bara en matematisk modell byggd runt ekonomins aggregerade efterfrågan, samt ett pärlband av misslyckanden.
I Sverige gjorde vi våra smärtsamma erfarenheter av detta på 70- och 80-talen. Först på 90-talet, då både borgerliga och socialdemokratiska regeringar inriktade sig på avregleringar, skattesänkningar, förenklingar och budgetdisciplin, fick vi styr på ekonomin. Göran Persson ska ha stor cred för detta. "Den som är satt i skuld är icke fri", sade han, och det stämmer så väl. Fråga grekerna.
Och det är Göran Perssonsk budgetdisciplin som Anders Borg och resten av regeringen helt enkelt fortsatt med. Resultatet är att vi i Sverige klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. I synnerhet bättre än de som testade "stimulans" av keynesianskt snitt.
Den kritik som Krugman riktar mot de europeiska sparpaketen liknar precis den kritik som socialdemokraterna riktade mot regeringen för drygt ett år sedan. "Ni är passiva!" hette det då. "Mer stimulanspaket!" Åtminstone Mona Sahlin öppnade dörren för ett statligt ägande (tillfälligt) i SAAB.
Nu kan vi se att de länder som gjorde som Socialdemokraterna och Krugman ville lider. Medan ett land som Sverige klarade sig bättre. "Trots" (=tack vare) att man höll underskotten små. Det är ju därför som G20-länderna nu försöker sig på en mer sparsam linje: man har under det senaste året sett vad som fungerat och vad som inte gjort det.
Hemligheten ligger i ett feltänk hos Keynes. Keynes trodde att det är nivån på den aggregerade efterfrågan som avgör hur det går i ekonomin. Och enligt den teorin blir naturligtvis ett sparande katastrofalt: det sänker efterfrågan vilket gör ekonomin ännu sämre vilket sänker efterfrågan ännu mer. Till slut sitter alla som Farbror Joakim på sina ihopsparade pengahögar (som deflatoriskt ständigt växer i värde) och svälter.
Men detta har aldrig visat sig stämma. Tvärtom så visar erfarenheten, t ex av den fruktade och av keynesianerna förutsagda fredsdepressionen efter andra värlskriget, en depression som aldrig blev av, att det inte är så som människor beter sig.
Människor i tider av oro minskar sina utgifter och sparar för att kunna stå starkare och säkrare. Denna säkerhet ger dem trygghet att investera, så snart de ser något som är värt att investera i. De skär inte ner på allt, även om det kan se ut så om man bara tittar på den aggregerade efterfrågan. De skär ner i själva verket ner mycket medvetet: på det som är mindre livsnödvändigt, men detta för att kunna konsumera det som är nödvändigt.
För behovet av att konsumera för sin överlevnad försvinner inte. Även om pengarnas köpkraft ökar från dag till dag slutar vi inte att handla mat. Det är som när man köper dator: eftersom kostnaderna för en bra dator hela tiden sjunker, så kan man säga att pengarna på vårt datorspararkonto deflatoriskt ökar i värde dag efter dag. Ändå, trots detta prisfall på datorer, slår vi till och köper en maskin. För vi behöver ju faktiskt datorn, mer än vad vi behöver de plåtbitar och papperslappar som vi kallar pengar.
Även i en deflatorisk ekonomi kommer alltså folk att konsumera. Och konsumera sådant som gör dem rikare än innan. Och därmed sända signaler till producenterna i ekonomin om vad som efterfrågas under rådande omständigheter.
Men keynesianerna, som inte tittar på vad som produceras eller vad som kommer att uppfinnas så snart som behovet uppstår, ser inte detta. De är förblindade av sina egna modeller och teorier, som har så lågt verklighetsstöd.
Men å andra sidan handlar keynesiansk stimulanspolitik framförallt om politikernas makt över ekonomin, och det kan ju vara ett skäl för åtminstone politiker att omfamna den!
2008 och 2009, skriver han, var bra år. Då förde flera av G20-länderna, inklusive EU, hans typ av ekonomisk politik: stora budgetunderskott, ökad offentlig konsumtion med lånade pengar, "stimulans". Nå, vart har den politiken fört oss, nu ett år senare?
Redan då var det många som höjde ett varnande finger, och mycket riktigt sitter vi nu, 2010, med en rejäl skuldkris på sina håll. Helt förutsagd.
Det är ju nämligen så att expansiv ekonomisk politik av keynesianskt snitt aldrig har fungerat. Man har inte ett enda historiskt exempel som stöder teserna. Bara en matematisk modell byggd runt ekonomins aggregerade efterfrågan, samt ett pärlband av misslyckanden.
I Sverige gjorde vi våra smärtsamma erfarenheter av detta på 70- och 80-talen. Först på 90-talet, då både borgerliga och socialdemokratiska regeringar inriktade sig på avregleringar, skattesänkningar, förenklingar och budgetdisciplin, fick vi styr på ekonomin. Göran Persson ska ha stor cred för detta. "Den som är satt i skuld är icke fri", sade han, och det stämmer så väl. Fråga grekerna.
Och det är Göran Perssonsk budgetdisciplin som Anders Borg och resten av regeringen helt enkelt fortsatt med. Resultatet är att vi i Sverige klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. I synnerhet bättre än de som testade "stimulans" av keynesianskt snitt.
Den kritik som Krugman riktar mot de europeiska sparpaketen liknar precis den kritik som socialdemokraterna riktade mot regeringen för drygt ett år sedan. "Ni är passiva!" hette det då. "Mer stimulanspaket!" Åtminstone Mona Sahlin öppnade dörren för ett statligt ägande (tillfälligt) i SAAB.
Nu kan vi se att de länder som gjorde som Socialdemokraterna och Krugman ville lider. Medan ett land som Sverige klarade sig bättre. "Trots" (=tack vare) att man höll underskotten små. Det är ju därför som G20-länderna nu försöker sig på en mer sparsam linje: man har under det senaste året sett vad som fungerat och vad som inte gjort det.
Hemligheten ligger i ett feltänk hos Keynes. Keynes trodde att det är nivån på den aggregerade efterfrågan som avgör hur det går i ekonomin. Och enligt den teorin blir naturligtvis ett sparande katastrofalt: det sänker efterfrågan vilket gör ekonomin ännu sämre vilket sänker efterfrågan ännu mer. Till slut sitter alla som Farbror Joakim på sina ihopsparade pengahögar (som deflatoriskt ständigt växer i värde) och svälter.
Men detta har aldrig visat sig stämma. Tvärtom så visar erfarenheten, t ex av den fruktade och av keynesianerna förutsagda fredsdepressionen efter andra värlskriget, en depression som aldrig blev av, att det inte är så som människor beter sig.
Människor i tider av oro minskar sina utgifter och sparar för att kunna stå starkare och säkrare. Denna säkerhet ger dem trygghet att investera, så snart de ser något som är värt att investera i. De skär inte ner på allt, även om det kan se ut så om man bara tittar på den aggregerade efterfrågan. De skär ner i själva verket ner mycket medvetet: på det som är mindre livsnödvändigt, men detta för att kunna konsumera det som är nödvändigt.
För behovet av att konsumera för sin överlevnad försvinner inte. Även om pengarnas köpkraft ökar från dag till dag slutar vi inte att handla mat. Det är som när man köper dator: eftersom kostnaderna för en bra dator hela tiden sjunker, så kan man säga att pengarna på vårt datorspararkonto deflatoriskt ökar i värde dag efter dag. Ändå, trots detta prisfall på datorer, slår vi till och köper en maskin. För vi behöver ju faktiskt datorn, mer än vad vi behöver de plåtbitar och papperslappar som vi kallar pengar.
Även i en deflatorisk ekonomi kommer alltså folk att konsumera. Och konsumera sådant som gör dem rikare än innan. Och därmed sända signaler till producenterna i ekonomin om vad som efterfrågas under rådande omständigheter.
Men keynesianerna, som inte tittar på vad som produceras eller vad som kommer att uppfinnas så snart som behovet uppstår, ser inte detta. De är förblindade av sina egna modeller och teorier, som har så lågt verklighetsstöd.
Men å andra sidan handlar keynesiansk stimulanspolitik framförallt om politikernas makt över ekonomin, och det kan ju vara ett skäl för åtminstone politiker att omfamna den!
Det är skillnad på kronor och kronor
I dumskallarnas värld är en krona lika mycket värd, antingen man använder den till att sänka skatter eller till ökade bidrag. Med ett sånt sätt att resonera kan man ställa skattesänkningar emot vård-skola-omsorg. Om man tror att ekonomin är ett slutet system av resurser som kan flyttas. Om man tror att ekonomin består av pengar.
Men ekonomin består av värden som produceras. Och om man tar bort en del av det producerade värdet, t ex genom skattehöjningar, så påverkar det värdeskapandet negativt. Medan om man låter folk behålla en lite större del av det värde de själva producerar, så producerar de mer värden.
Det är på det sättet som skattesänkningar leder till mer pengar till vård-skola-omsorg.
Men ekonomin består av värden som produceras. Och om man tar bort en del av det producerade värdet, t ex genom skattehöjningar, så påverkar det värdeskapandet negativt. Medan om man låter folk behålla en lite större del av det värde de själva producerar, så producerar de mer värden.
Det är på det sättet som skattesänkningar leder till mer pengar till vård-skola-omsorg.
G20: som man bäddar...
För ett drygt år sedan enades G20-ledarna om att "stimulera" ekonomin med hjälp av grova underskott i sina budgetar (=vanligt folk får betala).
Nu har de precis sagt till varandra: "Oj. Vi har visst en kris. Våra budgetar lider av kraftiga underskott. Hur ska vi lösa det här?"
Budgetunderskott är lika mycket lösning på ekonomiska problem som SMS-lån. När den samlade efterfrågan sjunker, så tror man att det är viktigt att upprätthålla den samlade efterfrågan.
Men att efterfrågan sjunker är ett budskap från konsumenterna till producenterna: det är inte längre lönsamt för oss att köpa det som ni erbjuder. Erbjud oss något annat.
Lösningen på efterfrågenedgången är att producenterna anpassar sitt utbud. Inte att konsumenterna får lånade eller tvångsindrivna pengar till att låtsas efterfråga det de egentligen inte efterfrågar!
UPPDATERING: Lösningen verkar hursomhelst inte bestå i att Europeiska Centralbanken lånar ut pengar till länder som inte förmår betala tillbaks!
UPPDATERING 2: Reasons kommentar:
Nu har de precis sagt till varandra: "Oj. Vi har visst en kris. Våra budgetar lider av kraftiga underskott. Hur ska vi lösa det här?"
Budgetunderskott är lika mycket lösning på ekonomiska problem som SMS-lån. När den samlade efterfrågan sjunker, så tror man att det är viktigt att upprätthålla den samlade efterfrågan.
Men att efterfrågan sjunker är ett budskap från konsumenterna till producenterna: det är inte längre lönsamt för oss att köpa det som ni erbjuder. Erbjud oss något annat.
Lösningen på efterfrågenedgången är att producenterna anpassar sitt utbud. Inte att konsumenterna får lånade eller tvångsindrivna pengar till att låtsas efterfråga det de egentligen inte efterfrågar!
UPPDATERING: Lösningen verkar hursomhelst inte bestå i att Europeiska Centralbanken lånar ut pengar till länder som inte förmår betala tillbaks!
UPPDATERING 2: Reasons kommentar:
Last weekend in Toronto, G20 summiteers agreed to cut deficits in half by 2013 and "reduce government debt-to-GDP ratios by 2016." And it only cost them a billion dollars and a few breaches of civil liberties to achieve this result.
onsdag 23 juni 2010
Energin ska bära sina kostnader
Förr i världen, när elströmmen var "billig" i Sverige, så var den inte det. Den var subventionerad.
Inte heller betalade den för sin miljöpåverkan. Det var inte kraftbolagen som i förhandling med fjällnäringarna betalade för att få lov att bygga ut älvarna. Det var staten som bestämde.
Det var inte kraftbolagen som utan staten (dvs svenska arbetare och konsumenter) som bekostade forskning runt slutförvaringen av kärnbränslet.
Och så vidare.
Man resonerade som så att om folket avstår rikedomar så att industrin får tillgång till billig elström, så får folket arbetstillfällen.
Vilket nys.
Om strömmen är så viktig för industrins vinster, så ligger det naturligtvis i industrins intresse att själv ta alla de kostnader som är förknippade med kraftproduktion.
Och kraftbolagen i sin tur får betala för sin påverkan på människors livsmiljö.
På så sätt kan man få alla att arbeta i allas intresse. Den som behöver el för att tjäna pengar får betala för den. Den som producerar el för att tjäna pengar får betala för nedsmutsning och olyckor. Naturligt styrs resurserna mot miljövänlig och säker elproduktion, som bär sina egna kostnader. Inga arbetare behöver, som på 70- och 80-talet, avstå sina egenhändigt ihoptjänade pengar för att subventionera industrierna de arbetar på.
Det geniala med Alliansens energiuppgörelse häromsistens är att man säger: Gärna kärnkraft, om den bär sina egna kostnader. Samma självklara krav borde ställas på alla energislag.
För vi vet ju faktiskt inte vilka energislag som är bäst, förrän vi väger samman alla faktorer. Och det är ju det som marknader är till för: väga samma alla faktorer.
Även oljan borde få bära sina egna kostnader. Jag misstänker att den amerikanska regeringens vurm att på olika sätt stödja de riskabla djuphavsborrningarna har svalnat betänkligt idag. Om BP från början vore förpliktigat att alltid ta hand om sin egen risk, så skulle aktieägarna hindrat dem om risken befanns vara för stor, så stor att inget försäkringsbolag åtog ig att försäkra bolagets projekt.
Så man behöver inte vara för eller emot vare sig kärnkraft, vindkraft, solkraft eller fossilenergi. Man behöver bara driva linjen att varje energislag ska bära sina egna kostnader och risker fullt ut.
Inte heller betalade den för sin miljöpåverkan. Det var inte kraftbolagen som i förhandling med fjällnäringarna betalade för att få lov att bygga ut älvarna. Det var staten som bestämde.
Det var inte kraftbolagen som utan staten (dvs svenska arbetare och konsumenter) som bekostade forskning runt slutförvaringen av kärnbränslet.
Och så vidare.
Man resonerade som så att om folket avstår rikedomar så att industrin får tillgång till billig elström, så får folket arbetstillfällen.
Vilket nys.
Om strömmen är så viktig för industrins vinster, så ligger det naturligtvis i industrins intresse att själv ta alla de kostnader som är förknippade med kraftproduktion.
Och kraftbolagen i sin tur får betala för sin påverkan på människors livsmiljö.
På så sätt kan man få alla att arbeta i allas intresse. Den som behöver el för att tjäna pengar får betala för den. Den som producerar el för att tjäna pengar får betala för nedsmutsning och olyckor. Naturligt styrs resurserna mot miljövänlig och säker elproduktion, som bär sina egna kostnader. Inga arbetare behöver, som på 70- och 80-talet, avstå sina egenhändigt ihoptjänade pengar för att subventionera industrierna de arbetar på.
Det geniala med Alliansens energiuppgörelse häromsistens är att man säger: Gärna kärnkraft, om den bär sina egna kostnader. Samma självklara krav borde ställas på alla energislag.
För vi vet ju faktiskt inte vilka energislag som är bäst, förrän vi väger samman alla faktorer. Och det är ju det som marknader är till för: väga samma alla faktorer.
Även oljan borde få bära sina egna kostnader. Jag misstänker att den amerikanska regeringens vurm att på olika sätt stödja de riskabla djuphavsborrningarna har svalnat betänkligt idag. Om BP från början vore förpliktigat att alltid ta hand om sin egen risk, så skulle aktieägarna hindrat dem om risken befanns vara för stor, så stor att inget försäkringsbolag åtog ig att försäkra bolagets projekt.
Så man behöver inte vara för eller emot vare sig kärnkraft, vindkraft, solkraft eller fossilenergi. Man behöver bara driva linjen att varje energislag ska bära sina egna kostnader och risker fullt ut.
tisdag 22 juni 2010
H&M gör gott i Bangladesh
En extremt konstigt vinklad artikel i DN irriterar sig på att klädföretaget H&M betalar en löjlig femhundring i skatt i Bangladesh (där man har tillverkning).
I artikeln kan man läsa:
Men H&M:s bidrag till folket i Bangladesh består naturligtvis inte av skattemedel. Ingenstans består ett företags bidrag till ett folk i huvudsak av skattemedel. H&M:s bidrag till folket i Bangladesh är lön och självförsörjning.
Genom att kunna byta sitt arbete mot reda pengar formar folk sin egen framtid, utan att vara hänvisade till ett magert självhushållningsjordbruk, beroende av landegendomar, vädrets nycker, olönsamma inhemska industrier, med mera sådant.
Bangladesh har en av världens mest korrupta regimer, som inte tillåter sitt folk grundläggande friheter, lagstyre, eller värn mot extremistgrupperingar.
Det är sant att Bangladesh har fruktansvärda problem:
Men det är inte H&M:s investeringar i landet, eller H&M:s vilja att ge vanligt folk jobb, eller ens låga skatteinbetalningar, som är orsaken till fattigdomen. Fattigdom och ofrihet går här, precis som vanligt hand i hand. Och ofriheten är ett medvetet verk av politikerna, som ju har makten över våldsapparaten och lagstiftningen.
Tvärtom är det H&M:s och andras tillverkares investeringar i landet som utgör ljuspunkterna. Det främsta skälet till att det nu finns färre fattiga kvinnor, och till att färre dör i barnsäng, är just den ökade öppenheten för utländska investeringar.
Genom att osynliggöra fattigdomens verkliga orsaker, nämligen politikernas ovilja att ge människor ekonomisk och politisk frihet, och istället anklaga dem som utgör en av de viktigaste framgångsfaktorerna i kampen mot fattigdom; gör människor som Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid människorna i Bangladesh en stor björntjänst.
Det är varken bistånd eller skattemedel till korrupta regimer som lyfter människor ur fattigdomen, utan handel, tillverkning, anställningar, industri, utländskt kapital och andra former av frivilliga samarbeten.
I artikeln kan man läsa:
Men mycket lite av dessa vinster hamnar i de länder där H & M:s kläder produceras. För de 585 skattekronor som H & M:s avancerade skatteplanering ledde till i ett av världens fattigaste länder kan man i Stockholm i en H & M-butik till exempel köpa en kjol och en väst.
Men H&M:s bidrag till folket i Bangladesh består naturligtvis inte av skattemedel. Ingenstans består ett företags bidrag till ett folk i huvudsak av skattemedel. H&M:s bidrag till folket i Bangladesh är lön och självförsörjning.
Genom att kunna byta sitt arbete mot reda pengar formar folk sin egen framtid, utan att vara hänvisade till ett magert självhushållningsjordbruk, beroende av landegendomar, vädrets nycker, olönsamma inhemska industrier, med mera sådant.
Bangladesh har en av världens mest korrupta regimer, som inte tillåter sitt folk grundläggande friheter, lagstyre, eller värn mot extremistgrupperingar.
Det är sant att Bangladesh har fruktansvärda problem:
– Varje år dör 11.000 i barnsäng i Bangladesh och fattiga kvinnor hålls kvar i fattigdom. Jag tror inte att kunder och aktieägare vill bidra till detta, säger Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid, som har granskat H & M.
Men det är inte H&M:s investeringar i landet, eller H&M:s vilja att ge vanligt folk jobb, eller ens låga skatteinbetalningar, som är orsaken till fattigdomen. Fattigdom och ofrihet går här, precis som vanligt hand i hand. Och ofriheten är ett medvetet verk av politikerna, som ju har makten över våldsapparaten och lagstiftningen.
Tvärtom är det H&M:s och andras tillverkares investeringar i landet som utgör ljuspunkterna. Det främsta skälet till att det nu finns färre fattiga kvinnor, och till att färre dör i barnsäng, är just den ökade öppenheten för utländska investeringar.
Genom att osynliggöra fattigdomens verkliga orsaker, nämligen politikernas ovilja att ge människor ekonomisk och politisk frihet, och istället anklaga dem som utgör en av de viktigaste framgångsfaktorerna i kampen mot fattigdom; gör människor som Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid människorna i Bangladesh en stor björntjänst.
Det är varken bistånd eller skattemedel till korrupta regimer som lyfter människor ur fattigdomen, utan handel, tillverkning, anställningar, industri, utländskt kapital och andra former av frivilliga samarbeten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
