Några partikamrater (vilket ord!) har lämnat in en riksdagsmotion om att kommunerna ska ha rätt att säga nej, inte bara till uranbrytning (det har de idag), utan även till prospektering (alltså när någon karvar i marken för att se om det finns något att börja bryta).
De lagar som reglerar naturtillgångarna har en kraftigt statlig slagsida. Huvudprincipen idag är att staten ger tillstånd till företag att röja runt på kommunens mark. Det är inte bra. Det måste ändras.
Jag, som är helt och hållet för närhetsprincip och självstyre, tycker det är självklart att folket i de berörda kommunerna ska få lov att bestämma över samtliga naturtillgångar på deras egna allmänningar.
Säkerhetsföreskrifterna för potentiellt farliga och giftiga saker (t ex all gruvdrift, inte bara uran) är en allmän angelägenhet och bör bestämmas statligt, utan att diskriminera någon verksamhet, på evidensbaserad vetenskaplig grund. Grundvatten och luft känner nämligen inte av några kommunala gränser.
Men koncessionerna, tillstånden för prospektering och brytning, ska säljas av kommunerna. Ja, säljas. Då får nämligen invånarna i varje kommun bestämma vad uranbrytning kontra orört berg är värt. Folket som bor i kommunen ges helt enkelt makt att bestämma vad de har för verksamheter inpå knuten. Skörda både de negativa och de positiva frukterna av det, och själva göra avvägningen om huruvida det är värt det.
Så länge som de nationella och internationella säkerhetskraven följs förstås. Liksom de lokala villkoren för koncessionerna.
Detta är icke-paternalistisk glesbygdspolitik, mina vänner! Inga jämra statliga bidrag. Utan egenmakt åt de kommuner som har en invånare per jag vet inte hur många kvadratkilometer resursrik mark. Power to the people.
lördag 3 oktober 2009
Bloggtips: Laakso om arbetarfrågor som hittar svaren högerut
Erik Laakso skriver om att arbetare och arbetarrörelse inte med nödvändighet måste vara socialistiska, utan kan vara socialliberala.
Jag gör också den reflektionen att det här inlägget visar precis vad jag och Laakso står varandra nära:
Inga problem. Men inlägget visar också på vilket sätt vi står långt ifrån varandra:
Aldrig att jag definierar "ŕättvisa" som likhet. Aldrig att jag ser omfördelning som ett självändamål.
Ibland krävs det lite omfördelning för att utjämna riskpremierna för folk, så att ingen ska behöva lida utan egen förskyllan.
Men att behöva ta till omfördelning är alltid ett misslyckande! I livsmedelsförsörjningen är vi inte så misslyckade, där klarar den överväldigande majoriteten av att finansiera sin egen försörjning utan behov av försörjningsstöd från socialen, eller att myndigheterna driver butikerna.
Men varför inte majoriteten på samma sätt klarar av att betala försäkringspremierna för vård och omsorg, det kan jag inte förstå. Eller rättare sagt: jag vet att det går! Eftersom vi faktiskt klarar av det idag, via skattsedeln (ett system som läcker resurser i mängder), så skulle vi klara av det med direktbetalning. Med stöd och riskutjämning för dem som drabbats av omständigheter utanför deras egen kontroll.
Jag gör också den reflektionen att det här inlägget visar precis vad jag och Laakso står varandra nära:
Samtidigt vill vi se en trygg generell skattefinansierad välfärd som inte tillåter att någon ofrivilligt får hela sitt liv förstört av högst allmänmänskliga händelser såsom sjukdom och arbetslöshet.
Inga problem. Men inlägget visar också på vilket sätt vi står långt ifrån varandra:
Den socialliberalism som jag känner mig bekväm med är den som ligger filosofen John Rawls nära, en liberalism som har omfördelning och rättviseskapande åtgärder som kännetecken.
Aldrig att jag definierar "ŕättvisa" som likhet. Aldrig att jag ser omfördelning som ett självändamål.
Ibland krävs det lite omfördelning för att utjämna riskpremierna för folk, så att ingen ska behöva lida utan egen förskyllan.
Men att behöva ta till omfördelning är alltid ett misslyckande! I livsmedelsförsörjningen är vi inte så misslyckade, där klarar den överväldigande majoriteten av att finansiera sin egen försörjning utan behov av försörjningsstöd från socialen, eller att myndigheterna driver butikerna.
Men varför inte majoriteten på samma sätt klarar av att betala försäkringspremierna för vård och omsorg, det kan jag inte förstå. Eller rättare sagt: jag vet att det går! Eftersom vi faktiskt klarar av det idag, via skattsedeln (ett system som läcker resurser i mängder), så skulle vi klara av det med direktbetalning. Med stöd och riskutjämning för dem som drabbats av omständigheter utanför deras egen kontroll.
onsdag 30 september 2009
Klimathistoria in the making
Resultaten i veckan från Steve McIntyres avslöjanden kring hur selektivt statistiskt urval av trädprov ligger bakom IPCC:s koldioxidlarm börjar så smått sprida sig. Här en artikel från The Register.
Och här är en bloggpost som sammanfattar vad som hänt.
Och här är en bloggpost som sammanfattar vad som hänt.
Marknadsekonomi 1A
Det här är ganska kul. Tidsam heter en (oerhört bufflig och på många sätt tveksam) distributionskedja för tidskrifter. Kedjan ägs av de största förlagen i Sverige, vill vara de enda som levererar till affärerna, och gör allt för att hindra tidningar från de mindre förlagen från att synas.
De mindre tidskrifterna lackar ur, och skapar en egen distributionskedja. Marknadsekonomi at work: finns det inga alternativ är du fri att skapa dem!
Men läs så Johan Sjölanders postning. I hans värld är den alternativa distributionskedjan i sig själv inte ett exempel på en marknadsekonomi som fungerar, utan ett bevis på marknadsmisslyckande!
Vad väntar han sig? Att en fungerande marknad innebär att det automatiskt uppstår ett distributionsnät som är öppet för alla tidningar? Men vilken sorts tvångsåtgärder skulle man behöva vidta för att åstadkomma en sådan kedja? Vems frihet skulle man behöva kränka?
Det finns alla möjligheter. Men man måste ta i dem själv för att de ska bli av. Alternativet är ju att man tvingar någon annan att ta tag i det, och ett sådant tvång är väl inte juste?
De mindre tidskrifterna lackar ur, och skapar en egen distributionskedja. Marknadsekonomi at work: finns det inga alternativ är du fri att skapa dem!
Men läs så Johan Sjölanders postning. I hans värld är den alternativa distributionskedjan i sig själv inte ett exempel på en marknadsekonomi som fungerar, utan ett bevis på marknadsmisslyckande!
Vad väntar han sig? Att en fungerande marknad innebär att det automatiskt uppstår ett distributionsnät som är öppet för alla tidningar? Men vilken sorts tvångsåtgärder skulle man behöva vidta för att åstadkomma en sådan kedja? Vems frihet skulle man behöva kränka?
Det finns alla möjligheter. Men man måste ta i dem själv för att de ska bli av. Alternativet är ju att man tvingar någon annan att ta tag i det, och ett sådant tvång är väl inte juste?
Sänkt skatt det största kulturbidraget
I Aftonbladet gnäller en liten klick medieadel över utsikten att vissa tidningar som sysslar med politisk agitation snarare än kulturbevakning kanske blir av med sitt kulturstöd.
Jag är den förste att hålla med om att det inte går att i praktiken särskilja politik och kulturbevakning, men jag kan inte förstå varför en stat ska ägna sig åt att tvinga sina medborgare att stödja just de i artikeln omhuldade tidningarna (t ex Bang och Expo) på bekostnad av andra tidskrifter!
Johan Ingerö levererar en vass kritik mot elitens argument, en kritik som jag i stora stycken delar (särskilt deras knasiga påstående att debatten utan just dessa bidrag skulle tystna; idag, när tillgången till mediaplattformar för vem som helst att nå ut med aldrig i historien varit större eller billigare!)
Men låt mig upprepa frågan: varför ska just dessa tidningar stödjas, på bekostnad av andra. För det är ju precis det som det handlar om. Expo och Bang existerar på bekostnad av andra.
När det utgår statsbidrag är det inga plussummor. Bidragen måste först tas någonstans ifrån innan de kan delas ut till Bang och Expo. Detta sker via skatt. Skatter som folket bakom den feministiska tidskriften Radikal arbetar ihop och betalar in. Eller människorna i den fria teatergruppen Blodsteatern.
Särskilt som (och detta är ett viktigt argument) vare sig Radikal eller Blodsteatern ens kanske uppstår eftersom tröskeln till lönsamhet är så förpillat hög för var och en som vill skaffa sig en utkomst på sin kulturella gärning.
Skattetrycket (och krånglet och risken) gör det inte bara dyrt eller omöjligt för Radikal och Blodsteatern att anställa, eller ens lyfta ersättningar. Det gör det även dyrt för dem att köpa saker de behöver för sitt arbete.
Och det gör att köpviljan hos deras tänkta publik minskar, eftersom skatterna minskar även publikens marginaler. Publiken måste ju först via skatten stödja de kulturprojekt som politikerna har valt att stödja, innan publiken får lov att stödja de projekt de själva vill stödja.
Lägg sedan till regelkrångel för matservering (jag vågar inte ens tänka på vin) i samband med föreställningar eller releasepartyn för senaste temanumret; och du borde kunna dra en enkel slutsats:
Varje kulturvän värd namnet borde stödja en politik som leder till lägre skatter, som gör det enklare att anställa, och som minskar regelkrånglet!
Att gnälla över uteblivna smulor från makthavarnas bord är vansinne, när du istället borde kräva rätten att äta det bröd du själv bakar!
Jag är den förste att hålla med om att det inte går att i praktiken särskilja politik och kulturbevakning, men jag kan inte förstå varför en stat ska ägna sig åt att tvinga sina medborgare att stödja just de i artikeln omhuldade tidningarna (t ex Bang och Expo) på bekostnad av andra tidskrifter!
Johan Ingerö levererar en vass kritik mot elitens argument, en kritik som jag i stora stycken delar (särskilt deras knasiga påstående att debatten utan just dessa bidrag skulle tystna; idag, när tillgången till mediaplattformar för vem som helst att nå ut med aldrig i historien varit större eller billigare!)
Men låt mig upprepa frågan: varför ska just dessa tidningar stödjas, på bekostnad av andra. För det är ju precis det som det handlar om. Expo och Bang existerar på bekostnad av andra.
När det utgår statsbidrag är det inga plussummor. Bidragen måste först tas någonstans ifrån innan de kan delas ut till Bang och Expo. Detta sker via skatt. Skatter som folket bakom den feministiska tidskriften Radikal arbetar ihop och betalar in. Eller människorna i den fria teatergruppen Blodsteatern.
Särskilt som (och detta är ett viktigt argument) vare sig Radikal eller Blodsteatern ens kanske uppstår eftersom tröskeln till lönsamhet är så förpillat hög för var och en som vill skaffa sig en utkomst på sin kulturella gärning.
Skattetrycket (och krånglet och risken) gör det inte bara dyrt eller omöjligt för Radikal och Blodsteatern att anställa, eller ens lyfta ersättningar. Det gör det även dyrt för dem att köpa saker de behöver för sitt arbete.
Och det gör att köpviljan hos deras tänkta publik minskar, eftersom skatterna minskar även publikens marginaler. Publiken måste ju först via skatten stödja de kulturprojekt som politikerna har valt att stödja, innan publiken får lov att stödja de projekt de själva vill stödja.
Lägg sedan till regelkrångel för matservering (jag vågar inte ens tänka på vin) i samband med föreställningar eller releasepartyn för senaste temanumret; och du borde kunna dra en enkel slutsats:
Varje kulturvän värd namnet borde stödja en politik som leder till lägre skatter, som gör det enklare att anställa, och som minskar regelkrånglet!
Att gnälla över uteblivna smulor från makthavarnas bord är vansinne, när du istället borde kräva rätten att äta det bröd du själv bakar!
Fastighetsbubblan som kommer
Johan Norberg skriver (i Metro) om den kommande svenska fastighetsbubblan, och jag tror att han har rätt.
Tänk på saken: oavsett vilken politisk färg eller ekonomisk analys du stödjer, så kan man lugnt säga att finanskrisen beror på en alldeles för hög belåning. Man kan säga att låntagarna inte borde lånat så mycket, och särskilt inte till fel saker, och det är alldeles riktigt. Men då måste man samtidigt fråga sig varför långivarna lånade ut så mycket pengar. Och då måste man fråga sig hur de alls kunde låna ut så mycket pengar. Och svaret är ju därför att riksbanker i sin tur lånade ut till dem, till konstgjort låga räntor (=pris på pengar).
Konstgjort låga priser på pengar skapar en hög belåning och gör medvetenheten om riskerna låga. Särskilt om man kan räkna med att Föräldern Staten kommer att täcka upp för alla dumma och riskabla utlåningar.
Det är de konstgjort låga räntorna som driver upp priset på bostäder! För plötsligt har ju gemene man mer pengar att röra sig med och kan följa med högre och högre upp i budgivningen. Trots arbetslöshet. Trots finanskris. Trots att de borde ha mindre pengar att röra sig med. Stiger alltså priserna. Rysligt konstigt.
Det finns ingenting i den produktiva sektorn av ekonomin som talar för att priserna ska öka. Vår totalproduktivitet (alltså förmågan att producera och sälja med lönsamhet för både producent och konsument) har ju inte ökat.
Alltså är de stigande priserna ett mysterium. Som får sin förklaring i konstgjort låga priser på pengar.
Men konstgjort låga priser på pengar är ett dyrt lån från framtiden. Ett lån som måste betalas tillbaks i form av antingen en kraftigt ökad totalproduktivitet; eller en accelererad inflation. Vi ser det i stor skala i USA, och det kan smälla till även här.
Tänk på saken: oavsett vilken politisk färg eller ekonomisk analys du stödjer, så kan man lugnt säga att finanskrisen beror på en alldeles för hög belåning. Man kan säga att låntagarna inte borde lånat så mycket, och särskilt inte till fel saker, och det är alldeles riktigt. Men då måste man samtidigt fråga sig varför långivarna lånade ut så mycket pengar. Och då måste man fråga sig hur de alls kunde låna ut så mycket pengar. Och svaret är ju därför att riksbanker i sin tur lånade ut till dem, till konstgjort låga räntor (=pris på pengar).
Konstgjort låga priser på pengar skapar en hög belåning och gör medvetenheten om riskerna låga. Särskilt om man kan räkna med att Föräldern Staten kommer att täcka upp för alla dumma och riskabla utlåningar.
Det är de konstgjort låga räntorna som driver upp priset på bostäder! För plötsligt har ju gemene man mer pengar att röra sig med och kan följa med högre och högre upp i budgivningen. Trots arbetslöshet. Trots finanskris. Trots att de borde ha mindre pengar att röra sig med. Stiger alltså priserna. Rysligt konstigt.
Det finns ingenting i den produktiva sektorn av ekonomin som talar för att priserna ska öka. Vår totalproduktivitet (alltså förmågan att producera och sälja med lönsamhet för både producent och konsument) har ju inte ökat.
Alltså är de stigande priserna ett mysterium. Som får sin förklaring i konstgjort låga priser på pengar.
Men konstgjort låga priser på pengar är ett dyrt lån från framtiden. Ett lån som måste betalas tillbaks i form av antingen en kraftigt ökad totalproduktivitet; eller en accelererad inflation. Vi ser det i stor skala i USA, och det kan smälla till även här.
Naturligtvis ska arbetarna äga A-kassan!
Erik Laakso skriver mycket bra om hur viktigt det är att arbetarna inte lägger sin solidaritet i statens händer.
I korthet: Laakso ser fem skyddsvallar som arbetarna behöver gentemot "marknadskrafterna" (en analys jag inte helt delar men ändå): Fullgod A-kassa, aktiv arbetsmarknadspolitik, LAS, rikstäckande kollektivavtal, samt full sysselsättning.
Han pekar på hur A-kassan från början (1885) helt enkelt var ett exempel på självorganisering: arbetare satte undan en del av lönen för att kunna stötta varandra om någon av dem blev arbetslös. Enkelt och genialt. Men:
När A-kassan istället blir en statlig angelägenhet, så börjar moraset. Staten driver in pengarna från arbetarna, och pytsar sedan ut dem i kassorna. Problemet är bara att A-kassorna på så sätt blir ett sätt att antingen reglerara statens finanser (S), eller ett sätt att sänka reservationslönerna i sysselsättningspolitiken (Alliansen).
Bäggedera suger kraftigt. Eftersom det är en inkomstförsäkring kan alla människor finansiera den själv. Den med hög lön betalar ju naturligtvis en högre premie än den med låg lön.
A-kassan borde vara något som vi arbetare ägde själva, och något som staten vare sig snodde pengar från eller lade sig i.
UPPDATERING: Jag vill bjuda på ännu ett bra citat:
UPPDATERING: I ett tidigare inlägg visar jag med räkneexempel hur A-kassan fungerar idag, och hur en medlemsfinansierad A-kassa skulle se ut.
I korthet: Laakso ser fem skyddsvallar som arbetarna behöver gentemot "marknadskrafterna" (en analys jag inte helt delar men ändå): Fullgod A-kassa, aktiv arbetsmarknadspolitik, LAS, rikstäckande kollektivavtal, samt full sysselsättning.
Han pekar på hur A-kassan från början (1885) helt enkelt var ett exempel på självorganisering: arbetare satte undan en del av lönen för att kunna stötta varandra om någon av dem blev arbetslös. Enkelt och genialt. Men:
1935, under Per Albin Hanssons första regering, tar staten över den huvudsakliga finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen medan administrationen fortfarande låg hos fackförbunden som startat kassorna. 1935 togs alltså det första steget mot den situation som idag försvagar fackföreningsrörelsen och därmed hela arbetarrörelsen och det gjordes i god tro av en socialdemokratisk regering.
När A-kassan istället blir en statlig angelägenhet, så börjar moraset. Staten driver in pengarna från arbetarna, och pytsar sedan ut dem i kassorna. Problemet är bara att A-kassorna på så sätt blir ett sätt att antingen reglerara statens finanser (S), eller ett sätt att sänka reservationslönerna i sysselsättningspolitiken (Alliansen).
Bäggedera suger kraftigt. Eftersom det är en inkomstförsäkring kan alla människor finansiera den själv. Den med hög lön betalar ju naturligtvis en högre premie än den med låg lön.
A-kassan borde vara något som vi arbetare ägde själva, och något som staten vare sig snodde pengar från eller lade sig i.
UPPDATERING: Jag vill bjuda på ännu ett bra citat:
Genom att äga arbetslöshetsförsäkringen själv i fackföreningen kan man själv sätta villkoren för den och den blir inte på något sätt beroende av färgen på regeringen eller viljan att skruva i försäkringen för att lösa statliga underskott. När arbetslöshetsförsäkringen är stark och helt ägd och finansierad av fackens medlemmar ökar anslutningsgraden och kartellen kan växa sig starkare varmed möjligheten till bra kollektivavtal med arbetsgivarna blir ännu bättre. Exempelvis så borde anställningsskyddet inkluderas i avtalen och kopplas bort från lagen, inte för att lagen är dålig i sig utan för att avtal är starkare än lag. Slutligen borde vi i fackföreningarna själva ta ansvar för vidareutbildningar, d.v.s arbetsmarknadspolitik, och för omställningsförsäkringarna. Dessa kan också med fördel förhandlas fram mellan parterna då det på flera nivåer också ligger i arbetsgivarnas intresse att ha välutbildade och trygga anställda.
UPPDATERING: I ett tidigare inlägg visar jag med räkneexempel hur A-kassan fungerar idag, och hur en medlemsfinansierad A-kassa skulle se ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
