I min värld fördömer demokratiska stater andra stater när dessa begår brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Jag väntar med spänning på Sveriges fördömande av Frankrike. Det franska parlamentet är på väg att anta en lag som ger staten möjlighet att mycket kraftfullt gripa in mot folks möjlighet att uttrycka sig. Så länge som det är på nätet, vill säga.
Kolla! Usch!
Nätet är idag vad tryckpressen och kafeet var då. Yttrandefrihet och rätten att både ha och sprida åsikter är inget värda om de inte gäller även på nätet.
Dags att vakta väktarna. Politiska krafter, inte minst på EU-nivå men även nationellt, kommer att vilja ha något liknande här. Oavsett höger eller vänster, bevaka och utmana din politiker.
torsdag 30 april 2009
tisdag 28 april 2009
Bipolära glasögon
Alltså, jag är ingen Israelvän på så sätt att jag stöder alla dumheter som Israel tar sig för i Mellanöstern. Eller den rasistiska diskurs som finns i landet. Eller den religiöst motiverade konservativa antidemokratiska strömningen.
Men Israel är faktiskt Mellanösterns enda fungerande demokrati. Som ger lika rättigheter åt alla medborgare, oavsett vilken religion eller farfar de har. Som tillåter och skyddar politisk opposition, till skillnad från grannländerna som gärna dödar eller fängslar den.
Grannländer som däremot har etnisk rensning inskrivet i sina grundvalar.
Vad har man då för sorts glasögon på sig när man påstår att Israel är en apartheidstat? Jo, någon sorts idé om att ickejudiska israeler inte får lov att köpa mark.
Men det påståendet är inte sant! Det, precis som hundratals andra påståenden om vad Israel är eller gör och har gjort, som upprepas gång på gång i medier. Faktafel som om de vore sanna verkigen bevisat att Israel är en skurkstat väl i klass med Iran eller Saudiarabien (eller Sverige under Gustav Vasa).
Faktafelen som framförs i media om Israel går ofta mycket lätt att kontrollera. Gör det! Nu när journalisterna oftast är för lata.
(Israel bombar skola! Jaha, det var en utrymd fd skolbyggnad som numera används som raketbas för raketer mot israelisk civilbefolkning. Palestinskt barnsjukhus sprängt! Jaha, det var ett evakuerat utbilndningscentrum för terrorister. Inte ett barn, inte en patient så långt ögat når. Dessa vårdas nämligen på israeliska sjukhus.)
Man måste inte älska allt vad Israel (och för den delen USA) tar sig för. Men man bör sannerligen se upp med vilket sällskap man hamnar i när man inte gör det. Att uttala stöd för en galen maktmänniskas ogrundade utfall i en låtsaskonferens om rasism, en maktmänniska som företräder ett land som har både rasism och sexism inskrivet i sin grundideologi... näe.
Fiendens fiende är inte din vän. Något som Devrim Mavi skriver om i Dagens Arena.
Men Israel är faktiskt Mellanösterns enda fungerande demokrati. Som ger lika rättigheter åt alla medborgare, oavsett vilken religion eller farfar de har. Som tillåter och skyddar politisk opposition, till skillnad från grannländerna som gärna dödar eller fängslar den.
Grannländer som däremot har etnisk rensning inskrivet i sina grundvalar.
Vad har man då för sorts glasögon på sig när man påstår att Israel är en apartheidstat? Jo, någon sorts idé om att ickejudiska israeler inte får lov att köpa mark.
Men det påståendet är inte sant! Det, precis som hundratals andra påståenden om vad Israel är eller gör och har gjort, som upprepas gång på gång i medier. Faktafel som om de vore sanna verkigen bevisat att Israel är en skurkstat väl i klass med Iran eller Saudiarabien (eller Sverige under Gustav Vasa).
Faktafelen som framförs i media om Israel går ofta mycket lätt att kontrollera. Gör det! Nu när journalisterna oftast är för lata.
(Israel bombar skola! Jaha, det var en utrymd fd skolbyggnad som numera används som raketbas för raketer mot israelisk civilbefolkning. Palestinskt barnsjukhus sprängt! Jaha, det var ett evakuerat utbilndningscentrum för terrorister. Inte ett barn, inte en patient så långt ögat når. Dessa vårdas nämligen på israeliska sjukhus.)
Man måste inte älska allt vad Israel (och för den delen USA) tar sig för. Men man bör sannerligen se upp med vilket sällskap man hamnar i när man inte gör det. Att uttala stöd för en galen maktmänniskas ogrundade utfall i en låtsaskonferens om rasism, en maktmänniska som företräder ett land som har både rasism och sexism inskrivet i sin grundideologi... näe.
Fiendens fiende är inte din vän. Något som Devrim Mavi skriver om i Dagens Arena.
Matematisk planhushållning
Framtiden var bäst på 50-talet. På 2000-talet skulle vi alla ha rymddräkt och jetpak, äta syntetiska piller istället för mat, och datamaskinerna skulle räkna ut allt i våra liv.
Alla tre ter sig i mina ögon som ohyggligheter. Men drömmen om det sistnämnda, det framräknade lyckoriket, släpper inte taget om vissa. Förmodligen samma människor som gillar att ordna sina rena och fina Märklin-landskap.
Danne Nordling skriver.
Alla tre ter sig i mina ögon som ohyggligheter. Men drömmen om det sistnämnda, det framräknade lyckoriket, släpper inte taget om vissa. Förmodligen samma människor som gillar att ordna sina rena och fina Märklin-landskap.
Danne Nordling skriver.
lördag 25 april 2009
Knytkalasmarginalnytta
Vi var ensamma på varsin ö, och fick kämpa med att tillverka allt för vår överlevnad. Sedan fick vi sällskap, och då kunde vi börja arbetsdela, och byta frukterna av vårt arbete med varandra.
Vi såg att detta bytesvärde var mycket större än det arbetsvärde vi lade ner. Vi kunde få ut mer värde av en mindre mängd arbete. Vi kunde ta igen oss en stund efter maten, och få tid till att fundera: varifrån kom den där extra stunden? Hur kunde värdet av vårt arbete öka så?
Svaret är det som med nationalekonomisk terminologi kallas för knytkalasmarginalnytta. Nej förresten, det kallas det inte alls, men ordet är roligt.
Tanken är enkel men genial: Det tar skitlång tid för mig att laga middag med varmrätt och efterätt. Det tar skitlång tid för dig att göra det också. Men om jag bara gjorde varmrätten skulle det inte kosta så mycket mer för mig att göra en portion till. Och du kan med lätthet göra två creme brule istället för bara en.
Kostnaden för den där extraportionen man svänger ihop medan man ändå är igång: den kallas för marginalkostnaden.
Men glädjen man upplever för att slippa laga efterrätt när man stått med varmrätten, eller tvärtom, kallas för marginalnyttan. Marginalnyttan i det här bytet är alltså större än marginalkostnaden.
Så för oss bägge innebär knytkalaset en nationalekonomisk succé.
å här fungerar all bra ekonomi. En stor byteshandel. Men det finns ett litet krav:
Bytet måste vara frivilligt. Det är ju inte självklart att alla byten ger positivt värde för bägge parter. Om någon skulle tvinga igenom byten är sannolikheten stor att det igenomtvingade bytet är ett sådant byte där bara en vinner. Eller där ingen vinner.
Vi ska snart tillbaks till ön igen, och titta lite mer på att man inte ens måste vara polare med de man byter med.
Vi såg att detta bytesvärde var mycket större än det arbetsvärde vi lade ner. Vi kunde få ut mer värde av en mindre mängd arbete. Vi kunde ta igen oss en stund efter maten, och få tid till att fundera: varifrån kom den där extra stunden? Hur kunde värdet av vårt arbete öka så?
Svaret är det som med nationalekonomisk terminologi kallas för knytkalasmarginalnytta. Nej förresten, det kallas det inte alls, men ordet är roligt.
Tanken är enkel men genial: Det tar skitlång tid för mig att laga middag med varmrätt och efterätt. Det tar skitlång tid för dig att göra det också. Men om jag bara gjorde varmrätten skulle det inte kosta så mycket mer för mig att göra en portion till. Och du kan med lätthet göra två creme brule istället för bara en.
Kostnaden för den där extraportionen man svänger ihop medan man ändå är igång: den kallas för marginalkostnaden.
Men glädjen man upplever för att slippa laga efterrätt när man stått med varmrätten, eller tvärtom, kallas för marginalnyttan. Marginalnyttan i det här bytet är alltså större än marginalkostnaden.
Så för oss bägge innebär knytkalaset en nationalekonomisk succé.
å här fungerar all bra ekonomi. En stor byteshandel. Men det finns ett litet krav:
Bytet måste vara frivilligt. Det är ju inte självklart att alla byten ger positivt värde för bägge parter. Om någon skulle tvinga igenom byten är sannolikheten stor att det igenomtvingade bytet är ett sådant byte där bara en vinner. Eller där ingen vinner.
Vi ska snart tillbaks till ön igen, och titta lite mer på att man inte ens måste vara polare med de man byter med.
fredag 24 april 2009
Staten som illusion
Per Herngren skriver om "containern". Alltså, det finns ett samhälle, människor som rör sig, lever, interagerar, älskar och handlar. Och så finns det en tanke, en idé, om Staten. Denna tanke försöker att vara en container för samhället.
Finns på Per Herngrens blogg.
Finns på Per Herngrens blogg.
torsdag 23 april 2009
Feminism och feminism
Det finns feminism och det finns feminism. Den förstnämnda är DN-kulturfeminismen som bekämpar liberal demokrati och andra frihetsvärden (en snöig feminism som Louise Persson kommenterar och analyserar bra).
Den andra länken är kanadensiska muslimen och feministen Irshad Manji som tvärtom står upp för demokrati och frihet, och som inser att ibland behöver man soldater i Afghanistan för att rycka makten ur repressiva krafters händer.
Hon analyserar intelligent och kunnigt, och tar upp dilemmat med att civilbefolkningen kommer att bli det största offret om de utländska militärerna misslyckas.
Hon tvivlar på att Afghanistanuppdraget kommer att lyckas. Läs hennes analys!
Den andra länken är kanadensiska muslimen och feministen Irshad Manji som tvärtom står upp för demokrati och frihet, och som inser att ibland behöver man soldater i Afghanistan för att rycka makten ur repressiva krafters händer.
Hon analyserar intelligent och kunnigt, och tar upp dilemmat med att civilbefolkningen kommer att bli det största offret om de utländska militärerna misslyckas.
Hon tvivlar på att Afghanistanuppdraget kommer att lyckas. Läs hennes analys!
Hupp!
Satte just tandborsten i halsen. Kastade en blick på DN där Gustav Fridolins bok om den stackars nedskurna generationen födda på 80-talet kommenterades/recenserades av Kajsa Ekis Ekman.
Fridolins tes är att det satsades mycket mindre (av andras) pengar på hans generation, och därför mår de sämre och har sämre betyg.
Alltså... För det första tror jag det aldrig i Sveriges historia har satsats lika mycket stålar som på Fridolins och Ekis Ekmans generation. Ekman skriver att det bara är att gå till SCB och se siffrorna, svart på vitt. Men de glömmer att justera för inflationen. Detta har tagits upp i dokumentären Välfärdsmysteriet. Justerar man för inflationen ser man att det tvärtom är ganska välförsett med pengar i välfärden nu jämfört med tidigare.
För det andra tror jag visserligen att skolan och omsorgen inte handskats helt klockrent med alla dessa resurser, så där kan Fridolin och Ekis Ekman ha en poäng. Men jag vet att möjligheten att studera inte försämrats alls sedan 70-talet. Och att möjligheterna att studera i Sverige är mycket bättre än möjligheterna på många andra håll i världen. Trots att svenska elevers kunskaper inte nödvändigtvis är bättre än i dessa andra länder.
Så att färre gått ut skolan med fullständiga betyg kan inte förklaras av det.
För det tredje: Att förklara kriminaliteten med minskade resurser (som ju inte är minskade resurser i verkligheten) blir löjligt. Ingen av generationskamraterna som Fridolin berättar om har tvingats bli kriminell för att inte svälta. Ingen har behövt bryta sig in i hus för att ha någonstans att sova, eller stjäla kläder för att de inte har någonting att ta på sig.
Innan man begår en kriminell handling har man haft valet att låta bli. Och att skylla på andra för att man gör dåliga val håller helt enkelt inte. Det är att säga: jag är fortfarande ett barn och kan inte ta hand om mig själv eller ta konsekvenserna av mina egna beslut.
Dessutom begicks det brott också bland mina generationskamrater. Och mina föräldrars. Och däremellan.
Vilket leder mig in på det fjärde: den psykiska ohälsan. För det första vet jag inte om det stämmer att den ökat. Oerhört många, inklusive jag själv, mådde väldigt dåligt under ungdomen. Riktigt självmordsångestknarkdåligt. Men utan moderna preparat eller KBT. Och utan att det riktigt erkändes eller fanns en diskurs för det ute bland vanligt folk. Psyket var en okänd plats.
Och lyssnar jag på mina föräldrar berättar de att det var ännu värre då. Så det kan hända att vi äntligen fått fram en massa depressioner i ljuset som brukade förtigas, självmedicineras eller självmördas bort. Men även om den psykiska ohälsan faktiskt är högre hos 80-talisterna, så har hjälpen aldrig varit så bra eller så tillgänglig som nu. För även om man aldrig kan ställas till ansvar för sitt mående, så är man ansvarig för vad man gör av den.
Vilket för mig in på det femte: det personliga ansvaret. Ekis Ekman skriver: "För det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete."
NEWSFLASH: Du har all rätt i världen att arbeta. Hitta på något som folk vill betala för, erbjud dem det, gör det, och ta betalt. Bostad kan det vara lite värre med (med tanke på hur sjuk vår obefintliga bostadsmarknad är), men du har all rätt i världen att erbjuda folk betalt för att få bo.
Du har däremot naturligtvis inte någon rätt att tvinga någon annan att upplåta sin lägenhet åt dig, eller tvinga någon annan att bygga åt dig, eller tvinga någon annan att betala hyran åt dig. Men det visste du väl redan?
Nej, jag tänker inte fara ut med några tirader mot "slappa 80-talister" eller någonting sådant. Några av de mest framåtsträvande människor jag vet är födda på 80-talet. Men det gör mig beklämd att Fridolin och Ekis Ekman känner sig så otrygga i den här världen och upplever sig illa behandlade.
Lyssna: världen är inte skyldig er någonting. Ni är inte skyldiga världen någonting. Men det går att klara sig riktigt bra här, även för 80-talister, om man väljer strategier som fungerar, undviker de som inte fungerar, och tar en vuxen människas ansvar för sitt liv, sin försörjning och sina handlingar.
Fridolins tes är att det satsades mycket mindre (av andras) pengar på hans generation, och därför mår de sämre och har sämre betyg.
Alltså... För det första tror jag det aldrig i Sveriges historia har satsats lika mycket stålar som på Fridolins och Ekis Ekmans generation. Ekman skriver att det bara är att gå till SCB och se siffrorna, svart på vitt. Men de glömmer att justera för inflationen. Detta har tagits upp i dokumentären Välfärdsmysteriet. Justerar man för inflationen ser man att det tvärtom är ganska välförsett med pengar i välfärden nu jämfört med tidigare.
För det andra tror jag visserligen att skolan och omsorgen inte handskats helt klockrent med alla dessa resurser, så där kan Fridolin och Ekis Ekman ha en poäng. Men jag vet att möjligheten att studera inte försämrats alls sedan 70-talet. Och att möjligheterna att studera i Sverige är mycket bättre än möjligheterna på många andra håll i världen. Trots att svenska elevers kunskaper inte nödvändigtvis är bättre än i dessa andra länder.
Så att färre gått ut skolan med fullständiga betyg kan inte förklaras av det.
För det tredje: Att förklara kriminaliteten med minskade resurser (som ju inte är minskade resurser i verkligheten) blir löjligt. Ingen av generationskamraterna som Fridolin berättar om har tvingats bli kriminell för att inte svälta. Ingen har behövt bryta sig in i hus för att ha någonstans att sova, eller stjäla kläder för att de inte har någonting att ta på sig.
Innan man begår en kriminell handling har man haft valet att låta bli. Och att skylla på andra för att man gör dåliga val håller helt enkelt inte. Det är att säga: jag är fortfarande ett barn och kan inte ta hand om mig själv eller ta konsekvenserna av mina egna beslut.
Dessutom begicks det brott också bland mina generationskamrater. Och mina föräldrars. Och däremellan.
Vilket leder mig in på det fjärde: den psykiska ohälsan. För det första vet jag inte om det stämmer att den ökat. Oerhört många, inklusive jag själv, mådde väldigt dåligt under ungdomen. Riktigt självmordsångestknarkdåligt. Men utan moderna preparat eller KBT. Och utan att det riktigt erkändes eller fanns en diskurs för det ute bland vanligt folk. Psyket var en okänd plats.
Och lyssnar jag på mina föräldrar berättar de att det var ännu värre då. Så det kan hända att vi äntligen fått fram en massa depressioner i ljuset som brukade förtigas, självmedicineras eller självmördas bort. Men även om den psykiska ohälsan faktiskt är högre hos 80-talisterna, så har hjälpen aldrig varit så bra eller så tillgänglig som nu. För även om man aldrig kan ställas till ansvar för sitt mående, så är man ansvarig för vad man gör av den.
Vilket för mig in på det femte: det personliga ansvaret. Ekis Ekman skriver: "För det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete."
NEWSFLASH: Du har all rätt i världen att arbeta. Hitta på något som folk vill betala för, erbjud dem det, gör det, och ta betalt. Bostad kan det vara lite värre med (med tanke på hur sjuk vår obefintliga bostadsmarknad är), men du har all rätt i världen att erbjuda folk betalt för att få bo.
Du har däremot naturligtvis inte någon rätt att tvinga någon annan att upplåta sin lägenhet åt dig, eller tvinga någon annan att bygga åt dig, eller tvinga någon annan att betala hyran åt dig. Men det visste du väl redan?
Nej, jag tänker inte fara ut med några tirader mot "slappa 80-talister" eller någonting sådant. Några av de mest framåtsträvande människor jag vet är födda på 80-talet. Men det gör mig beklämd att Fridolin och Ekis Ekman känner sig så otrygga i den här världen och upplever sig illa behandlade.
Lyssna: världen är inte skyldig er någonting. Ni är inte skyldiga världen någonting. Men det går att klara sig riktigt bra här, även för 80-talister, om man väljer strategier som fungerar, undviker de som inte fungerar, och tar en vuxen människas ansvar för sitt liv, sin försörjning och sina handlingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
