Det tydligare samtalet

När man sveper med blicken ut över de olika offentliga politiska samtalen som förs, t ex på Twitter, SVT Debatt, Gomorron världen, eller Agenda; så ser man att det inte är fråga om så värst mycket till samtal. Oftast är det två personer med två olika idéer som tjafsar om vad som bör göras. Mediet tror att de har bidragit till mer klarhet på ett objektivt sätt genom att ge bägge "sidor" möjlighet att gapa på varandra en stund, och sedan går vi vidare till nästa programpunkt tack så mycket.

Men det är inte speciellt objektivt, om objektivitet betyder att hjälpa oss som tittar på till att bättre förstå vilka alternativen är och hur vi kan välja däremellan. Det som de skrikiga debattformaten missar är att konfliktlinjerna i varje fråga är ganska många, och av olika slag. När debattredaktörerna vill tydliggöra konfliktlinjer så är det inte att tydliggöra denna mångfald de är ute efter, utan de vill fokusera på en av konfliktytorna och ställa de två mest gapiga och enkelspåriga (="tydliga") debattörerna emot varandra just där.

Det frustrerande är att det finns alldeles utmärkta metoder för att inte falla i de här samtalsfällorna. 2014 är inte första gången i mänsklighetens historia som vi försöker lösa politiska problemställningar med hjälp av ord. Den argumentationsanalytiska verktygdslådan, som det är tänkt att man ska få med sig i skolans svenskaundervisning, innehåller det vi behöver, och verktygen är inte ens svåra att använda.

Man kan börja med att försöka bena ut precis vad var och en påstår. Själva motsättningarna är faktiskt en senare fråga. De kanske inte ens finns! Eller så ser de annorlunda ut än vad vi spontant tänker oss när vi först möter diskussionen.

Omformulering kan hjälpa oss här. Om vi uttrycker det vi står för punktvis, och låter varje punkt börja t ex med orden "Jag hävdar att", och uttrycker oss så att varje punkt kan besvaras med ja eller nej, så får vi en klarare bild både av vad vi och vad partnern i samtalet försöker hävda. Vi kommer också automatiskt att städa bort mycket falsk dikotomi, vilket är bra eftersom det annars riskerar att förstöra resonemanget längre fram i kedjan.

Redan här kan vi se om vi faktiskt har en konflikt: påstår jag något som du vill säga nej till så har vi en intressant motsättning att gräva vidare i. Men för att kunna se om motsättningen kan lösas behöver vi veta vad det är för en sorts motsättning. Vad är det för ett slags påstående den ena säger ja till och den andra säger nej till? Grovt räknat finns det två sorter: de som säger något om läget och orsakssambanden i världen (sk ontologiska påståenden), och de som enbart uttrycker värderingar. Det är viktigt att hålla isär dem eftersom de fungerar på olika sätt.

Väldigt många ståndpunkter är resultatet av en mix av de två. "Vi ska inte ha hit fler invandrare!" t ex. För att nå ner till vad som är utsagor om verkligheten och vad som är värderingar behöver vi undersöka vad ståndpunkten vilar på, genom att fråga "varför". Resultatet blir en lista av ytterligare "jag hävdar att"-satser, där vissa är ontologiska och andra är värderingar. Oviljan att få hit invandrare kan till exempel bygga på föreställningen att det kommer att medföra ett ökat bruk av vissa kulturella praktiker (ett ontologiskt antagande), och föreställningen att vissa av dessa praktiker inte är önskvärda (ett värderande).

Värderingarna kan vi inte ta så mycket längre. Antingen omfattas vi bägge av dem, eller så har vi en sann värdemotsättning. Där kan vi bara vädja till varandra, eller använda beslutsprocesser som kör över den ena eller andra sidans värderingar. På den här nivån finns bara tyckande.

De ontologiska påståendena är intressantare, för de kan ju faktiskt falsifieras. Vi behöver inte ha en värdestrid, om du kan visa mig hur min ståndpunkt vilar på en ontologisk uppfattning (om antingen tillståndet i världen eller ett antagande om ett orsakssamband) som är falsk. Eller rättare: strängt taget är det jag som behöver visa att det jag hävdar är sant, men i en samtalssituation kanske jag inte förstår att bevisbördan vilar på mig, och därför kan du se om du inte kan hjälpa mig till en sannare förståelse.

Men på den här nivån finns inte bara vetandet. Här finns också tron. Det finns en tro emot bättre vetande, och om den ena av kontrahenterna inte justerar sin tro i närvaro av övertygande bevisning finns det inte mycket mer man kan göra än att lämna över domslutet till omgivningen. Men det finns också rationell tro, trosföreställningar runt frågor som är öppna, dvs obesvarade. Vi vet kanske inte hur en viss ekonomisk reform kommer att fungera. Om vi har en sådan motsättning kan vi inte heller göra så mycket annat än att vädja till varandra, och lägga fram de skäl vi själva ser. Det liknar litegrann situationen där vi har värdemotsättningar, men är inte samma sak. Det är skillnad mellan att tycka och att tro.

Det finns ytterligare en klass med frågeställningar vi bör ha lite koll på: frågeställningar som inte bara är öppna, de är dessutom kunskapsteoretiskt omöjliga att besvara. Här finns sådant som Guds existens eller utfallet i komplexa system. Når man dessa frågor behöver man backa lite. Diskussionen kan vara rolig, men man kommer inte att kunna diskutera sig fram till något resultat.

De här tankesätten runt hur man kan bena i motsättningar för att blottlägga konfliktytor och faktiskt lösa så mycket man kan, de är inte nya. Resonemangets tekniker är beskrivet hos grekerna, romarna, det första kalifatet, skolastikerna, reformatorerna, och upplysningsfilosoferna. Troligen är det en allmänmänsklig förmåga kopplat till vår hjärnas konstruktion att förstå samband och skapa begreppsapparater i semantiska nätverk. För att inte stå stilla och trampa i vår utveckling tror jag att vi behöver damma av det här strukturerade sättet att hantera motsättningar i komplexa frågor. Dagens metoder verkar inte leda till någon större förståelse för vilka vägar som är mest rimliga att gå.

Om vi tänker ur ett neuromodernistiskt perspektiv blir dessa, och andra, sakliga resonemangstekniker ännu viktigare. Förmågan att se orsakssamband förstörs rent fysiskt av starka affekter. Om vi inte separerar vetandet från tyckandet riskerar vi att trigga våra starka affekter i det politiska samtalet, vilket då förstör vår förmåga att förstå politiken. Överlag går teknikerna ut på att neutralisera de negativa effekterna som klassisk retorik kan ha på ett politiskt samtal. Den klassiska retoriken talar om logos, etos, och patos. Indelningen i ontologiska motsättningar och värdekonflikter erkänner de två aspekterna logos och etos, men den metodiska framställningen förstör varje talares möjlighet att spela på vårt patos för att förmå oss att tycka och göra saker. Man kan inte hålla ett brandtal om att vissa folkgrupper bör utrotas om man använder den här sakliga argumentationsanalysen.

Nästan alla klassiska tankefel uppstår när en hjärna stressas att ta till tumregelbaserat tänkande. Hjärnans resonerande och impulskontrollerande (men lite långsamma) pannlober hindras från att blanda sig i beslutsprocessen. Vår vurm för starka tydliga ledare uppstår här, vår känsla av lojalitet mot den ena eller andra gruppen börjar spela in (vilket kan få oss att betrakta den ena sidans argument i ett mer positivt ljus än den andra sidan, även när argumenten är lika svaga), och vi glömmer att använda matematik och satslogik. Jag kan inte komma på ett enda krig som startats utan en härskarklass massiva spelande på heuristiska snabba tankemönster hos befolkningen.

Om vi bara kan använda arenor där vi tvingas till hetsiga och kortfattade dispyter för politiska samtal, så ligger vi alltså illa till. Att skaffa sig en förmåga att resonera och fatta överlagda beslut är i en demokrati ett ansvar som vilar på alla. Har vi ambitioner att förbättra tillvaron för oss allihop är det nödvändigt. Vill vi undvika krig är det nödvändigt med förmågan att föra konstruktiva resonemang kring hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Till det behöver vi rätt sorts verktyg, och verktygen finns redan. Så låt oss använda dem.

Längtan efter det bättre samtalet

Fredrik Wass påminner om att det nu för tredje gången i rad är dags för Blogg 100, en utmaning där man försöker skriva ett inlägg om dagen under hundra dagar i följd. Nu är det 1 mars och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på.

Det är även det sk "supervalåret" 2014 då det ska väljas till både riksdag, landsting och kommuner, liksom till EU-parlamentet. Jag vill använda mina hundra inlägg till att bena i min växande frustration med det politiska landskapet: formen för debatterna, bristen på tydliga tankar i positionerna, och på det ytliga positionerandet. Både när jag märker det hos mig och hos andra.

Underrubriken till den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är inte en programförklaring eller ett ställningstagande för någon viss politisk ansats, utan en målbeskrivning. Jag tror att autonomi är viktigt för oss, för vår uppfattning om ett gott liv, och därför favoriserar jag politik som går i den riktningen. Därför hämtar jag också ofta de politiska lösningar jag främst tror på från den klassiska liberalismen. Men inte enbart och framförallt inte obehandlade.

Jag brukar ibland få höra att jag är en principlös liberal, för att vara liberal. Det stämmer på så sätt att jag inte antar ett antal liberala grundprinciper och låter min uppfattning om god politik styras av vad som följer ur principerna. Men på ett annat sätt stämmer det inte alls. Min oförmåga att vara en god klassisk liberal beror inte på en brist på principer, utan på att jag tror att vi bör ha många principer. Ha fler principer än de klassiskt liberala. Jag tror till exempel att det är principiellt fel med vissa obarmhärtiga utfall, och är beredd att med våld (om så krävs) tvinga folk att avstå från delar av sin egendom för att avhjälpa dessa utfall.

"Det är ju en princip som står i konflikt med äganderätten och frivilligheten!" kan man då få höra. Och det stämmer ju. Men jag tror att bägge principerna är nödvändiga. Att de är i konflikt med varandra gör dem inte ogiltiga. Äganderätt och frivillighet är superviktigt. Att ha tillgång till goda möjligheter för överlevnad även när man inte förtjänat det är superviktigt. Att kränka den ena principen för att kunna hålla fast vid den andra, åt bägge håll, är nödvändigt.

"Principer i konflikt innebär ett godtycke i politiken: man kan inte förutse vad som ska gälla i det enskilda fallet", kan man då få höra, och det stämmer det med. Principer i konflikt innebär ett godtycke, annars vore det ingen konflikt. I slutändan handlar det om att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan den som har och den som inte har. Det är den konflikten som kommer till ytan i de principiella motsättningarna. Jag tror inte på tvingande omfördelning som långsiktig lösning, men definitivt som akutåtgärd för att undvika ett obarmhärtigt utfall.

Poliik handlar, liksom ekonomi, om beteenden. Vilket politiskt beteende som för stunden är bäst att ha, det är det som är föremålet för den politiska debatten. Principerna är goda vägvisare om vad som finns i den ena eller andra politiska riktningens förlängning: t ex nattväktarstat eller totalitär socialism om vi tar ytterlighetsexempel på de två principerna jag viftade med ovan. Jag tror att den goda politiken är ett pragmatiskt balanserande mellan reella konflikter, och att det är något vi bör erkänna i det politiska samtalet. Det blir ett ytligt samtal när vi låtsas som om de inte finns.

Bortom förenklingen

Längtan efter stabila principer och en politik som naturligt följer ur dessa, är - tror jag - ett exempel på våra hjärnors förkärlek för heuristik, dvs tumregelbaserat tänkande. Vi vill förenkla komplexa samband, och att vara principfast utan att behöva värdera varje konsekvens i det enskilda fallet för sig, är en sådan förenkling. Den tanken tycker jag man möter hos många hardcore-libertarianer: if kränkning-av-äganderätten then inget-bra-politiskt-förslag.

En annan förenkling är om man håller fast vid en viss analysmodell oavsett om det finns fakta som talar emot:

if vinstintresse then dåligt-utfall

...trots att vi har fullt med verksamheter, även i välfärdssektorn, drivna av vinstintresse, som ger ett fantastiskt bra utfall. Vi har också verksamheter drivna utan vinstintresse där folk behandlas illa trots att till och med avsikten är god. Men tron att avsikten styr utfallet är en annan sådan förenkling våra hjärnor gillar att tro på.

Vi vet idag så oerhört mycket mer än när de politiska skiljelinjerna liberalism-socialism drogs upp. Både Karl Marx och Adam Smith trodde på arbetsvärdesläran. Marx drog konsekvensen av den tron och förutsåg ett ökande armod hos medelklassen; Adam Smith såg istället hur utbytets förmåga att lyfta alla inblandade (t ex både arbetsköpare och arbetssäljare) motsade arbetsvärdesläran men kunde inte förklara det utan var tvungen att yra om osynliga händer i ekonomin.

Vi vet idag hur det går till när bytesvärden skapas: vi kan beskriva hur marginaleffekter fungerar. Att värde skapas genom byten borde inte vara föremål för en poltisk debatt, däremot naturligtvis vad vi ska göra med värdena och under vilka villkor byten är OK. Ändå diskuteras politiska alternativ ännu idag, supervalåret 2014, som om handelns värdeskapande vore något att betvivla. Jag tror det beror på att debatten är kraftigt förenklad. Faktiska samband tillåts inte rucka på debattörernas positioner (och det gäller både debattörer till höger och till vänster).

Ett annat fält där vi vet så oerhört mycket mer idag än tidigare är just insikten om hur vårt tänkande, vår motivation, våra preferenser och våra beteenden fungerar. Neuromodernism har jag kallat det när man lyfter in i samtalet att våra hjärnor faktiskt är bedrägliga väsen, men att vi nu har möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare avslöja våra självbedrägerier. Jag vill se mer neuromodernistiska inslag i den politiska debatten, för kunskaperna har stor betydelse för de klassiska politiska skiljelinjerna. Kunskapen om hjärnan kan kasta nytt ljus både över liberalismens käpphäst "individens val", liksom vänsterns klassbegrepp och normkritik. Det finns många saker vi inte behöver diskutera, där vetenskapen har avgjort frågan åt oss, men också många saker som vi skulle behöva börja diskutera givet den nya kunskapen.

Inte minst allt politiskt som har med vår kognition att göra: skolpolitik givet ny kunskap om optimal inlärning, arbetsmiljöfrågor givet kunska om mental stress, vården givet ny kunsap om psykiska sjukdomar och psykisk känslighet etc.

Min position

Jag definierar mig som socialliberal. Inte i enlighet med en viss fixerad socialliberal princip, utan socialliberal som att jag vill bedriva politik i spänningsfältet mellan sociala utfallshänsyn och liberala principer om rätt till självbestämmande för den enskilda människan. Jag är också mån om möjligheterna att forma goda lokalsamhällen (även mitt inne i städerna), bygga goda och värdeskapande nätverk mellan människor (till exempel företag, föreningar och kooperationer), och jag tycker vi ska försöka utforma våra verksamheter så att de är hållbara och uthålliga utan att skava för mycket på våra biologiska ramar.

Förkärleken för den kombinationen (omhändertagande, stark lokalmakt, företagsvänligt, miljövänligt) har jag hittat hos Centerpartiet. Därför är jag centerpartist. Tyvärr har jag även i C hittat exempel på samma ytlighet i resonemangen jag beskrev ovan, och det gör mig ont. Jag tror att ett skäl till att Centerpartiet just nu går kräftgång i opinionen beror på en oförmåga att formulera sin politik i dessa spänningsfält. Vi har dragits med i det politiska spektaklet och tappat greppet om vår egen identitet. Kanske har positionen som Alliansens lilla blindtarm bidragit.

I ett sådant läge, när man inte kan stå upp för vem man är, blir man ett lätt offer för andras vrångbilder. Till exempel Aftonbladets påhitt att vi skulle vara en liten nyliberal sekt, trots att partiprogram, stämmobeslut etc talar emot. Jag hoppas kunna använda de 99 blogginlägg jag har kvar till att beskriva mina tankar runt den politiska debatten även i relation till Centerpartiets åsikter och lyfta fram dessa, utan att för den sakens skull vara partist först och främst. Men jag önskar mer av politik som gör oss fria.

Ljusa nyheter från grannarna i Söder

I många afrikanska länder går utvecklingen just nu åt rätt håll. Ofta trots, inte tack vare, vårt bistånd. Om vi nu kunde erbjuda afrikaner att sälja varor och tjänster till oss utan att vi lade på dem massa strafftullar, så hade det varit ännu bättre. "Africa needs trade, not aid."

"Africa is making itself rich, despite the West"

Det kan man ju tänka på, när man samtidigt tar del av den väldigt konstiga vinkeln från radion i morse att värdeskapande, global handel, och rikedom är djupt problematiskt.

Saaberiet - igen

Redan då, för två år sedan, var Saab på fallrepet. Det handlar inte om att man bygger dåliga bilar. Utan om att kunderna inte tycker att de är värda sitt pris.

Det var ett hemskans gnäll, inte minst från socialdemokrater av Stålverk-80-snitt, att Alliansen och då i synnerhet Maud Olofsson svek arbetarna i Trollhättan när man inte gick in och tog över bilfabriken eller på andra sätt gödde den. Eller med andra ord: göda industrikapitalister med skattemedel som arbetarna själva betalat in.

Det fanns möjlighet att ge Saab högrisklån, så att de kunde strukturera om sig, i samband med att de fick en ny ägare. Regeringen tvekade. Socialdemokrater skällde.

Nå, efter många turer blev det ett statligt högrisklån till Saab, via EU-medel. Och nu? Två år senare? Man har fortfarande inte fått snurr på försäljningen. Man har inte betalat underleverantörer. Man vill ha mer pengar.

Att gå in och stötta industrier på fallrepet är att ta från arbetarna och ge till kapitalisterna. Det förvånar mig att inte fler på vänsterflanken inser detta. Det förvånar mig att de så gärna propagerar för inpytsandet av statliga medel (dvs arbetarnas ihoptjänade pengar) i diverse industriprojekt med hög risk.

Kanske har vissa kommit på detta nu. En av de bloggare som var argast på att regeringen inte spenderade arbetarnas pengar på Saab var Fredrik Pettersson. Jag länkade bland annat till hans bloggpost i frågan. Denna bloggpost har han tagit bort. Tur att internet inte glömmer lika lätt.

Det hade väl smakat, att klämma åt Maud Olofsson för att hon ställde upp med pengar då, samtidigt som man klämde åt henne för att hon tvekade. Damned if you do, damned if you don't.

Vem äger oss?

Bra av Stig-Björn Ljunggren:

Egentligen borde det vara tvärtom. Med jämna mellanrum skulle skatten sänkas till noll, och sen varje procent läggas till, motivstyrt, för att det inte ska bli slentrian i systemet. Det är ju trots allt så att vi äger oss själva och därmed det vi producerat.

Reallönen och arbetslösheten

Det har varit lite prat om arbetslöshet i dagarna. Man har jämfört dagens situation med 70-talet, vissa debattörer har menat på att vi borde återgå till det politiska målet från då om full sysselsättning. Genom att mörka eller glömma den gigantiska inflationen vill man ge sken av att dåtidens politik var lyckad. Och om man blundar för helheten utan bara jämför procentsiffran sysslesättningsgrad nu respektive då, så kanske det förflutna ser trevligt ut.

Det är ju nämligen ingen konst att ha full sysselsättning, om man bara får lov att sänka lönerna. Är priset på arbete tillräckligt lågt, kommer varje arbetsuppgift att vara lönsam att köpa för någon.

För det är ju precis en lönesänkning som inflation är. Även om jag får fler och större siffror på lönebeskedet, så har jag ingen glädje av det när prislapparna växer lika mycket eller mer. I utbyte mot en timme av min arbetstid kommer jag inte kunna byta till mig mer.

Min reallön är lika stor, eller mindre, när jag jobbar i ett samhälle med hög inflation.

Kruxet med reallönen är att den inte låter sig påverkas så lätt av politik. Den beror på snarare på två saker: vad jag lyckas åstadkomma under en dag, och vad någon är beredd att betala för resultatet. I slutändan finns det en kund som självsvåldigt bestämmer om frukten av min möda är värd den prislapp jag eller min arbetsgivare har satt.

Detta gäller för dig och mig som individer, men det gäller lika mycket oss som kollektiv. Även när vi arbetar på samma företag är det värdet som bestäms av kunden minus övriga kostnader som bestämmer vad du och jag kan få i lön.

Till och med om vi bestämmer oss för att samverka i ett stort samhälleligt socialistiskt projekt med långtgående utjämningar kommer utrymmet för vår reala lön att i varje stund bestämmas av vilket värde för andra vi faktiskt kan leverera. I stora socialistiska projekt är ofta prissättningsmekanismen satt ur spel, därför kanske vi inte nås av korrekt information om det verkliga värdet av vårt arbete.

Men vi kommer fortfarande inte att i längden kunna lyfta högre ersättningar än vad vi förmår göra oss förtjänta av, även om vi solidariskt delar på mödan och frukten. Man kan inte lura ekonomin.

Det är nämligen till sist alltid de materiella produktionsfaktorerna som bestämmer. Om tillgången till billig energi av rent fysikaliska skäl minskar, så kommer vår produktivitet förmodligen också göra det. Samma möda kommer att ge ett sämre resultat, när hjälpen från den lättillgängliga energin minskar.

Å andra sidan: om nya innovationer av rent fysikaliska skäl ger oss högre produktivitet kan vi förvänta oss tillväxt och utrymme för högre reallöner. Eller om människor som idag hindras från att handla med varandra får lov att göra det, så kommer deras produktivitet - också av rent fysikaliska skäl - att öka. Vilket skapar ett reellt utrymme att lyfta högre ersättningar eftersom ens arbete då blir mer värt, i absoluta tal.

Reallöneutrymmet för varje sorts arbete bestäms av det värde som arbetet förmår generera. Om någon inte kan utföra ett arbete som genererar stora värden, så finns det ingen möjlighet för den personen att lyfta någon vidare hög lön. Då måste antingen personen tillåtas gå ner i lön, eller förmås att utföra det mer värdefulla arbete, eller stå utan jobb. Och står man utan jobb så får man antingen leva på vad andra människors arbete genererar, eller gå under.

Det är ingen som har beslutat att det ska vara på det här sättet. Det tillhör människans livsvillkor att vi måste äta och klä oss med mera, och att inget av det kan göras utan någons ansträngning.

Men vi kan sluta önska oss en politik som bygger på att ekonomiska värden kan beslutas fram; och vi kan önska oss en politik som i görligaste mån gynnar de reellt värdeskapande faktorerna, även om politiken förstås aldrig kan förutse eller kommendera värdeskapande att ske.

(Se också en näraliggande text om offentliga investeringar).

...och manlig sexualitet

Och den frågeställningen leder mig in på min tredje poäng, den om diskursanalys och problemformuleringen i de här frågorna.

Vem har bestämt att de sexuella praktiker som utövas av snoppbärare allesammans är delar i ett enhetligt pussel som kallas "manlig sexualitet"? Vad länkar samman min sexualitet med Bosses och Ahmeds? Förutom att vi har snopp och kanske är hetero?

Praktiker är lika och olika: om Bosses fru tänder på smisk, medan Ahmeds fru vill ta det mjukt och försiktigt: har Bosse och Ahmed därmed olika praxis när Bosse är hårdhänt och Ahmed är mjuk? Eller har de samma följsamma praxis: att vara lyhörd för sin partners önskemål? Och är de bägge typexempel på "manlig sexualitet" eller avvikare från normen? Eller den ena mer manlig än den andra? Och på vilket sätt är jag och min fru sammankopplad med deras sexliv, annat än att jag delar vissa anatomiska egenskaper med de två andra?

Och på vilket sätt är jag och Bosse och Ahmed sammankopplade med Gottfrid som förför osäkra kvinnor och för sitt eget nöjes skull får dem att gå med på mer smärtsamma och riskfyllda sexuella övningar än vad de är bekväma med. Är vi genom begreppet "manlig sexualitet" förbundna, så att vi bildar en gemensam "manlig norm"?

Eller är vi helt enkelt väldigt olika? Samt att Gottfrid är ett kräk?

Jag och Gottfrid har inte mer gemensamt än detta att helt andra människor, till exempel Svante Tidholm, kallar min och Gottfrids högst olika sexuella praktiker för "exempel på mäns sexualitet".

Jag kan hålla med om att jag och Gottfrid behöver #prataomdet. Men faktiskt inte på annat sätt än att berätta för Gottfrid hur illa han beter sig, och att han borde vara lyhörd och följsam som jag och Bosse och Ahmed istället. Mer av "manlig" norm helt enkelt, inte mindre. Eller manlig och manlig, mer av vanligt helt okönat hyfs.

Det finns mer som förenar folk med likartad sexuell praktik, antingen de är män eller kvinnor, än vad som förenar folk som råkar ha samma kön. Vi monogama vaniljheteros, män och kvinnor, med ett fåtal partners har mer gemensamt med varandra, än vad vi har med de som är mycket sexuellt aktiva. Och om man läser på lite: på motsvarande sätt mer som förenar de med hög sexuell aktivitet med varandra.

Ja, det finns ett antal saker med heterosex som drabbar många kvinnor hårdare än män. Dels är själva sexet av biologiska skäl mer riskfyllt för kvinnor. Dels gör övervikten män bland övergreppsförövarna risken större för kvinnor att drabbas. Dels ser de samhälleliga normerna bevisligen olika ut och skapar olika utgångspunkter för män och kvinnor.

Men detta konstituerar fortfarande inte en gemensam manlig sexualitet, eller ett gemensamt manligt ansvar för hur män beter sig sexuellt. Det gemensamma ansvaret och den gemensamma "manliga" sexualiteten är en språklig och idemässig konstruktion som kan och förtjänar att dekonstrueras precis som alla andra fördomar och föreställningar. Föreställningarna håller helt enkelt inte för normkritisk, evidensbaserad, granskning.