Det tydligare samtalet

När man sveper med blicken ut över de olika offentliga politiska samtalen som förs, t ex på Twitter, SVT Debatt, Gomorron världen, eller Agenda; så ser man att det inte är fråga om så värst mycket till samtal. Oftast är det två personer med två olika idéer som tjafsar om vad som bör göras. Mediet tror att de har bidragit till mer klarhet på ett objektivt sätt genom att ge bägge "sidor" möjlighet att gapa på varandra en stund, och sedan går vi vidare till nästa programpunkt tack så mycket.

Men det är inte speciellt objektivt, om objektivitet betyder att hjälpa oss som tittar på till att bättre förstå vilka alternativen är och hur vi kan välja däremellan. Det som de skrikiga debattformaten missar är att konfliktlinjerna i varje fråga är ganska många, och av olika slag. När debattredaktörerna vill tydliggöra konfliktlinjer så är det inte att tydliggöra denna mångfald de är ute efter, utan de vill fokusera på en av konfliktytorna och ställa de två mest gapiga och enkelspåriga (="tydliga") debattörerna emot varandra just där.

Det frustrerande är att det finns alldeles utmärkta metoder för att inte falla i de här samtalsfällorna. 2014 är inte första gången i mänsklighetens historia som vi försöker lösa politiska problemställningar med hjälp av ord. Den argumentationsanalytiska verktygdslådan, som det är tänkt att man ska få med sig i skolans svenskaundervisning, innehåller det vi behöver, och verktygen är inte ens svåra att använda.

Man kan börja med att försöka bena ut precis vad var och en påstår. Själva motsättningarna är faktiskt en senare fråga. De kanske inte ens finns! Eller så ser de annorlunda ut än vad vi spontant tänker oss när vi först möter diskussionen.

Omformulering kan hjälpa oss här. Om vi uttrycker det vi står för punktvis, och låter varje punkt börja t ex med orden "Jag hävdar att", och uttrycker oss så att varje punkt kan besvaras med ja eller nej, så får vi en klarare bild både av vad vi och vad partnern i samtalet försöker hävda. Vi kommer också automatiskt att städa bort mycket falsk dikotomi, vilket är bra eftersom det annars riskerar att förstöra resonemanget längre fram i kedjan.

Redan här kan vi se om vi faktiskt har en konflikt: påstår jag något som du vill säga nej till så har vi en intressant motsättning att gräva vidare i. Men för att kunna se om motsättningen kan lösas behöver vi veta vad det är för en sorts motsättning. Vad är det för ett slags påstående den ena säger ja till och den andra säger nej till? Grovt räknat finns det två sorter: de som säger något om läget och orsakssambanden i världen (sk ontologiska påståenden), och de som enbart uttrycker värderingar. Det är viktigt att hålla isär dem eftersom de fungerar på olika sätt.

Väldigt många ståndpunkter är resultatet av en mix av de två. "Vi ska inte ha hit fler invandrare!" t ex. För att nå ner till vad som är utsagor om verkligheten och vad som är värderingar behöver vi undersöka vad ståndpunkten vilar på, genom att fråga "varför". Resultatet blir en lista av ytterligare "jag hävdar att"-satser, där vissa är ontologiska och andra är värderingar. Oviljan att få hit invandrare kan till exempel bygga på föreställningen att det kommer att medföra ett ökat bruk av vissa kulturella praktiker (ett ontologiskt antagande), och föreställningen att vissa av dessa praktiker inte är önskvärda (ett värderande).

Värderingarna kan vi inte ta så mycket längre. Antingen omfattas vi bägge av dem, eller så har vi en sann värdemotsättning. Där kan vi bara vädja till varandra, eller använda beslutsprocesser som kör över den ena eller andra sidans värderingar. På den här nivån finns bara tyckande.

De ontologiska påståendena är intressantare, för de kan ju faktiskt falsifieras. Vi behöver inte ha en värdestrid, om du kan visa mig hur min ståndpunkt vilar på en ontologisk uppfattning (om antingen tillståndet i världen eller ett antagande om ett orsakssamband) som är falsk. Eller rättare: strängt taget är det jag som behöver visa att det jag hävdar är sant, men i en samtalssituation kanske jag inte förstår att bevisbördan vilar på mig, och därför kan du se om du inte kan hjälpa mig till en sannare förståelse.

Men på den här nivån finns inte bara vetandet. Här finns också tron. Det finns en tro emot bättre vetande, och om den ena av kontrahenterna inte justerar sin tro i närvaro av övertygande bevisning finns det inte mycket mer man kan göra än att lämna över domslutet till omgivningen. Men det finns också rationell tro, trosföreställningar runt frågor som är öppna, dvs obesvarade. Vi vet kanske inte hur en viss ekonomisk reform kommer att fungera. Om vi har en sådan motsättning kan vi inte heller göra så mycket annat än att vädja till varandra, och lägga fram de skäl vi själva ser. Det liknar litegrann situationen där vi har värdemotsättningar, men är inte samma sak. Det är skillnad mellan att tycka och att tro.

Det finns ytterligare en klass med frågeställningar vi bör ha lite koll på: frågeställningar som inte bara är öppna, de är dessutom kunskapsteoretiskt omöjliga att besvara. Här finns sådant som Guds existens eller utfallet i komplexa system. Når man dessa frågor behöver man backa lite. Diskussionen kan vara rolig, men man kommer inte att kunna diskutera sig fram till något resultat.

De här tankesätten runt hur man kan bena i motsättningar för att blottlägga konfliktytor och faktiskt lösa så mycket man kan, de är inte nya. Resonemangets tekniker är beskrivet hos grekerna, romarna, det första kalifatet, skolastikerna, reformatorerna, och upplysningsfilosoferna. Troligen är det en allmänmänsklig förmåga kopplat till vår hjärnas konstruktion att förstå samband och skapa begreppsapparater i semantiska nätverk. För att inte stå stilla och trampa i vår utveckling tror jag att vi behöver damma av det här strukturerade sättet att hantera motsättningar i komplexa frågor. Dagens metoder verkar inte leda till någon större förståelse för vilka vägar som är mest rimliga att gå.

Om vi tänker ur ett neuromodernistiskt perspektiv blir dessa, och andra, sakliga resonemangstekniker ännu viktigare. Förmågan att se orsakssamband förstörs rent fysiskt av starka affekter. Om vi inte separerar vetandet från tyckandet riskerar vi att trigga våra starka affekter i det politiska samtalet, vilket då förstör vår förmåga att förstå politiken. Överlag går teknikerna ut på att neutralisera de negativa effekterna som klassisk retorik kan ha på ett politiskt samtal. Den klassiska retoriken talar om logos, etos, och patos. Indelningen i ontologiska motsättningar och värdekonflikter erkänner de två aspekterna logos och etos, men den metodiska framställningen förstör varje talares möjlighet att spela på vårt patos för att förmå oss att tycka och göra saker. Man kan inte hålla ett brandtal om att vissa folkgrupper bör utrotas om man använder den här sakliga argumentationsanalysen.

Nästan alla klassiska tankefel uppstår när en hjärna stressas att ta till tumregelbaserat tänkande. Hjärnans resonerande och impulskontrollerande (men lite långsamma) pannlober hindras från att blanda sig i beslutsprocessen. Vår vurm för starka tydliga ledare uppstår här, vår känsla av lojalitet mot den ena eller andra gruppen börjar spela in (vilket kan få oss att betrakta den ena sidans argument i ett mer positivt ljus än den andra sidan, även när argumenten är lika svaga), och vi glömmer att använda matematik och satslogik. Jag kan inte komma på ett enda krig som startats utan en härskarklass massiva spelande på heuristiska snabba tankemönster hos befolkningen.

Om vi bara kan använda arenor där vi tvingas till hetsiga och kortfattade dispyter för politiska samtal, så ligger vi alltså illa till. Att skaffa sig en förmåga att resonera och fatta överlagda beslut är i en demokrati ett ansvar som vilar på alla. Har vi ambitioner att förbättra tillvaron för oss allihop är det nödvändigt. Vill vi undvika krig är det nödvändigt med förmågan att föra konstruktiva resonemang kring hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Till det behöver vi rätt sorts verktyg, och verktygen finns redan. Så låt oss använda dem.