lördagen den 31:e juli 2010

Varför reglera TV?

Nu har ett EU-direktiv om TV-reklam blivit upphöjt till svensk lag. En frihetsvän kanske ropar ett lite lamt "Hurra", eftersom direktivet medför att det blir tillåtet med fler (och därmed möjliggörs kortare) reklamavbrott. Den relativa friheten för kanalen att disponera sin alldeles egna sändningstid ökar.

Men varför, och med vilken rätt, ger vi oss på att alls lagstifta om TV-kanalernas innehåll? Det är klart att man kan tycka, t ex om fler pauser eller illa om att det nu blir tillåtet med produktplacering. Men varför ska ditt eller mitt eller ens alla röstberättigade EU-medborgares tyckande vara bindande för andra människors TV-stationer? Det begriper jag inte. Sedan när fick vi det moraliska mandatet att reglera varandras TV-utsändningar?

Att producera media och konsumera media är, precis som all annan produktion och konsumtion, en affär mellan producent och konsument. Endast i den mån vi, tredje man, blir drabbade har vi moralisk rätt att lägga oss i. Och vi drabbas inte av reklamen. Står den oss upp i halsen kan vi välja att stänga av. Vill vi ha en rent reklamfri kanal får vi vara beredda att betala för innehållet fullt ut. Så som SVT borde finansieras, istället för via smygskatt på TV-mottagare som idag.

Vad medborgare väljer att sända ut, på Internet eller markkanaler eller satellit, och vad medborgare väljer att motta, det är deras ensak. Helt och hållet. Det har ingen annan med att göra. Inte ens om man är vald och har en majoritet bakom sig.

tisdagen den 20:e juli 2010

GrowSwede och krukavgiften

Cornucopia rapporterar från trädgårdslandet Plantanien. LÄS!

måndagen den 19:e juli 2010

Hemundervisningen allvarligt hotad

Det här med den i stort sett helt upphävda möjligheten till hemundervisning i Sverige, den har gått mig helt förbi.

Trots att alltså föräldrar undervisar sina barn hemma, och dessa barn i allmänhet klarar sig galant (i alla hänseenden inte sämre än barn i vanliga skolor), så har möjligheten till hemundervisning nu alltså plockats bort. Av en skolminister som påstår sig vara liberal. Jo, tjena.

Det här illustrerar så väl varför liberalismen och hävdandet av de individuella rättigheterna behövs. För skälet till att detta seglat under min radar är ju att det inte slagits upp av media, eftersom hemundervisning ju är ett marginellt fenomen. Den minsta minoritet du kan förtrycka är ju individen, och det krävs att majoriteten förstår att lyfta fram minoritetens behov när denne fredligt hävdar sin rätt att leva utan att skada någon annan.

För att undervisa sina barn, och att bli undervisad av sina föräldrar, det är en mänsklig rättighet man ska kunna ta i bruk, om man så önskar. En mänsklig rättighet som skulle omöjliggjort för staten Turkiet att förbjuda kurder att undervisa sina barn i kurdiska, om nu Turkiet vore ett land som brydde sig om mänskliga rättigheter.

Om staten alls ska göra frågan om individernas utbildning till sin, t ex för att tillse att omgivningen uppfyller sin skyldighet att ge barnen grundläggande utbildning, så skulle staten nöja sig med att hävda den skyldigheten. På sin höjd föreskriva vilka mål som gällde, och kräva att barnen uppnår kursmålen med avseende på kunskaper och färdigheter.

Men absolut inte föreskriva var eller hur den utbildningen sker! Vad har staten med det att göra? Om bara barnen uppnår målen så är väl det bevis nog på att föräldrarna inte missköter barnen och berövar dem deras rättmätiga utbildning? Artikel 29 slår fast:


Ingenting i denna artikel eller i artikel 28 får tolkas så att det medför inskränkning i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter, dock alltid under förutsättning att de i punkt 1 i denna artikel uppställda principerna iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter skall stå i överensstämmelse med vad som från statens sida angivits som minimistandard.


Eftersom statens angivna minimistandard i Folkpartiets lagtext formulerats så att hemundervisning omöjliggjorts, så innebär lagtexten en inskränkning i den enskildes rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter.

Washington Post citerar Jan Björklunds pressekreterare Anna Neumann:


Since all teaching in Swedish schools is both comprehensive and objective, there is no need for home schooling with reference to religious or philosophical reasons, and this is why this is not an option in the new Education Act.


Den har jag hört förut. Om hur endast de av statsmakten sanktionerade förträffliga utbildningsanstalterna är nödvändiga, och varför andra utbildningsanstalter då är onödiga, och därför inte valbara. Men jag har väldigt sällan hört det från företrädare för demokratier.

FörPillade FolkPillare till att pilla på folks skolgång!

Suck säger jag. Och jag har tidigare suckat över FP:s infektion på det liberala sans- och balansorganet när det gäller skolan. Deras vurm för i grunden goda bildningsideal har realiserats i en detaljreglerad och förnumstig skolpolitik som av den Alliansdominerade kammaren upphöjts till lag.

Och när svenska medier inte tar upp det till granskning, får vi lita till en amerikansk artikel. Tack, Internet!

(Via Cornucopia).

Alltså, kära folkparti: när ska det gå upp för er att skolan inte är ett verktyg för statsmakten att tillse att medborgarna bibringas samma ideologi. Skolan är ett verktyg för individer att få verktyg till att realisera sina egna drömmar. Politiker har inte bättre koll på vilka de verktygen är än någon annan. Vi vet själva vad som är bäst för oss.

Socialdemokrati with a twist

Hamas är ju den någorlunda folkvalda maktfaktorn i Gaza. Med stort socialt patos för folket som bor där. Jan Hjärpe kallar deras politik för ett slags islamisk socialdemokrati. Fast, till skillnad från svenska sossar, med judeutrotning på agendan.

Fåsenu, om jag inte missminner mig så fanns det en gång i världen ett europeiskt parti som också kom till makten på hyfsat demokratisk väg, och som bedrev en någorlunda god imitation av socialdemokratisk socialpolitik. Plus judeutrotning.

(Liknelsen stoppar inte där. Precis som England och Frankrike plågade det tyska folket under mellankrigstiden och på så sätt banade väg för nazisternas maktövertagande, så har Israel, genom ockupationen av Gazaremsan och andra oproportionerliga åtgärder, banat vägen för Hamas. Men skillnaden mot nu är att Englands och Frankrikes grymhet mot tyskarna knappast sågs som skäl för vänstern - Stalin undantagen - att stödja nazisterna.

Vänsterns stöd för islamisk fascistisk diktatur är obegriplig. Vad är det för blint USA- och Israelhat som gör att de glatt stödjer organisationer som på i stort sett varje punkt går emot deras egna ideal?)

Spot on, Laakso

När jag ändå är igång att prisa sossar kan jag lika gärna slå ett slag för Laaksos: Missa inte den sociala dimensionen i mediet.

Finessen med "sociala medier" (typ asså bloggar å facebook och för den delen hela internet som sådant), är just att de är sociala. Man interagerar. Tror man att det är ett slags ledarsidor/tv-stationer/radiokanaler har man inte förstått nåt alls. Som när internet kallas för "massmedium".

Internet är befrielsen från massmedierna. Det är min dator och din dator som i en frivillig överenskommelse är sammankopplade med varandra och som gör att vi kan interagera och prata och möta och stöta och blöta ideer.

Inte att du ska sitta och hålla käft och lyssna på min valpropaganda.

[Läs också denna kommentar till en analys av Forrester om hur det mellanmänskliga digitala pladdrets betydelse för den som vill lansera en idé eller en produkt eller sin politiska begreppsvärld inte riktigt kan mätas på samma sätt som man mäter genomslagskraft i tradmedier.]

Hej matematik!

Och en snabb titt över på RKU:s handlingsprogram. Ser att de fortfarande kräver höga löner för byggarbetare och stopp för utländsk konkurrens inom byggsektorn; och att de kräver att det byggs väldigt många billiga hyresrätter.

Det är inte utan att man förstår deras krav på bättre utbildning i skolan.

Tack Morian

Att påstå att den regering som ju sänkt skatten för pensionärer i flera omgångar, i själva verket har infört en straffskatt för pensionärer, det är ju att ligga lögnen snubblande nära.

Även Anders W Jonsson dekonstruerar en del av bluffpropagandan.

Sen är faktiskt en väldigt stor del av pensionen inte alls någon uppskjuten lön, som Sahlin och Carlsson påstår, utan just ett bidrag. Varken folkpension eller ATP är fonderade medel som pensionärsgenerationen själv arbetat ihop, utan betalas av de som jobbar nu.

I synnerhet ATP-systemet var redan från början kraftigt underfinansierat och beroende av att efterföljande generationer mäktade med stora inbetalningar till tidigare generationers pensioner. Visst togs det pengar från ATP-fonderna under 90-talskrisen, men systemet var ändå underfinansierat. Det var aldrig tänkt att vara ett fonderat system, för uppskjuten lön.

Uppskjuten lön är de avsättningar för pension som du eller din arbetsgivare gjort under ditt eget yrkesliv, dvs en betydligt mindre del av pensionen för normallöntagaren.

måndagen den 12:e juli 2010

Trakasseriundersökningar och selektionsbias

Läser en artikel från tidskriften Ful och funderar på det här med undersökningar. Bakgrunden är att Ekot skickade ut en enkät till folk verksamma inom teatern och frågade om de upplevt sig sexuellt trakasserade. Det har ju nämligen folk gjort, upplevt sig sexuellt trakasserade och antastade av män i det så kallade kulturlivet, och det är ju en viktig fråga. Rätten till sin kropp betyder rätten att inte bli sexuellt antastad.

Artikelförfattaren Nasim Aghili tycker att den diskussion som uppstod i enkätens kölvatten förstörde berättelsen om en systematisk utsatthet. Hennes egen erfarenhet är att ha blivit sexuellt trakasserad, och i artikeln pekar hon på att känslan bland många nog är att det är värre inom teatern än på många andra ställen:


Det kan väl inte vara så att vi år 2010 på riktigt kan påstå att sexuella trakasserier inte är vardag för många, speciellt kvinnor. Det kan väl inte heller vara så att folk som jobbat i teaterbranschen i ”väldigt många år” inte har sett att det är lite extra just där.


Diskussionen som uppstod gällde det statistiska urvalet för Ekots granskning. Utifrån helt vanliga statistiska beräkningar kan man konstatera att undersökningens resultat inte håller för att påvisa något generellt. Eftersom urvalet av personer som skulle svara inte var tillräckligt brett, eftersom frågeställningarna var för öppna, och eftersom bortfallet var för stort.

Maria Schottenius på DN påpekade detta, liksom programmet "Medierna" i P1, och även skådelspelaren Lena Endre var kritisk. Men detta togs inte emot med blida ögon bland dem som själva känt igen sig i Ekots beskrivning. På Newsmill menar Varja Hermele att kritiken är ett exempel på ett ganska vanligt osynliggörande av feministisk kritik, och i Ful betraktar Nasim Aghili kritiken från Maria Schottenius och andra som ett svek:


Först tyckte alla medier att det var bra att dom gick ut och berättade sina historier, att dom gjorde oss alla en stor tjänst genom sina modiga erkännanden. Men precis när samtalet hade öppnats upp och historierna gav en strukturell bild istället för en personlig, slogs alla modiga röster ned. Genom att kritisera undersökningen som statistiskt undermålig och missvisande pekades alla erkännanden ut som enskilda vittnesmål av enstaka, slumpartade händelser.


Men problemet för Nasim Aghili och Varja Hermele och andra, är att kritiken mot Ekots undersökning är fast grundad i matematiska samband. Och eftersom matematiken inte är en social konstruktion och inte låter sig träffas av kritiken att den skulle vara en del av någon patriarkal sammansvärjning utan en del av verkligheten man måste förhålla sig till på samma sätt som till tyngdlagen; så finns det ju inte något annat man kan göra som intellektuellt hederlig varelse än att instämma i Maria Schottenius och P1-programmet Mediernas kritik.

Att förneka matematiska samband är att ljuga. Det spelar liksom ingen roll att berättelserna hos dem som verkligen blivit utsatta för sexuella trakasserier är angelägna och att de som står bakom trakasserierna verkligen förtjänar att avslöjas och bestraffas: man kan inte dra så långtgående slutsatser om trakasseriernas strukturella natur som Ekot inledningsvis gjorde.

Och det här är ett mönster som återkommer alltför ofta i diskussioner runt kön, makt och förtryck: vi har å ena sidan berättelser om brott och förtryck som alltför sällan kommer i dagen som t ex sexuella trakasserier. Å andra sidan har vi en strukturell förklaring som bygger på att erfarenheterna är väldigt utbredda. Men vad vi inte har är undersökningar som visar att erfarenheterna är så utbredda som krävs för att de strukturella förklaringarna ska vara giltiga.

Alla normalt funtade empatiska människor inser att de övergrepp som utsatta människor vittnar om måste upphöra, och att offren förtjänar upprättelse. Men det blir problem när detta viktiga skyms av diskussionen huruvida de strukturella och breda förklaringsmodellerna är giltiga. Nasim Aghili och Varja Hermele begår ett par rätt så grova fel, vilket faktiskt saboterar möjligheten att faktiskt göra något åt problemen. De själva är skyldiga till att förhindra att situationen förbättras.

För det första är det väldigt enkelt att utföra undersökningar som visar huruvida Nasim Aghilis och Varja Hermeles hypoteser om utbredda sexuella trakasserande med strukturella orsaker är korrekta. Prevalensen (=hurpass vanligt det är) kan enkelt undersökas på ungefär samma sätt som med Ekots enkät, om man bara nöjer sig med väldefinierade frågeställningar och låter bli öppna frågor, och om man ser till att man skickar enkäten till ett tillräckligt brett urval, och om man låter bli att dra några slutsatser om man inte fått in tillräckligt många svar.

Vanlig enkel vetenskaplighet, helt enkelt. Helt okönad, helt befriad från bias. Och finner man stor prevalens kan man sedan gå vidare och undersöka de tänkbara hypotetiska orsakerna bakom. Utan att behöva spekulera och indignerat gissa i tidskrifter och på Newsmill. Det finns metoder för att osvikligt ta reda på sanningen, och då ska vi inte gissa.

För det andra blir det bara fånigt, och kusligt maktfullkomligt, när Nasim Aghili och Varja Hermele misstänkliggör kritiken mot undersökningens slutsatser utifrån vad olika aktörer kan tänkas ha för intresse av kritiken.

Varja Hermele konstaterar krasst att det inte är en slump att en undersökning med syfte att avslöja fulspel inom kultursfären görs ner av samma kultursfär, och Nasim Aghili går till och med så långt att hon spekulerar i Lena Endres motiv, och utmålar henne som ett offer för grabbarnas påtryckningar:


I sin rädsla för att bli ett offer väljer Lena Endre att inte visa solidaritet med dom som egentligen vågar ta ton. Denna extrema betoning av att hen gör fria val, att hen inte är utnyttjad av manliga regissörer eller som hen också skriver i samma artikel, ”Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch” ger henom ganska många pluspoäng på grabbarnas lista.


Ovanstående är ju inget annat än ett totalt nedvärderande av Endres förmåga att självständigt uppfatta sin egen situation på ett visst sätt. Det spelar ingen roll att texten använder könsneutrala pronomen, anslaget är inte feministiskt det minsta: Lena Endre reduceras till ett offer för primitiva och starka känslor som rädsla och längtan att få duga i andras ögon. Utan tillstymmelse till bevis tillmäts hennes uppfattning inget värde. Den är ju nämligen motsatt Nasim Aghilis.

Härskartekniker, någon? Giltigheten i kritik av en undersökning påverkas naturligvis inte av kritikerns intresse. Jag kan ha ett starkt intresse av att kritisera undersökningen, men om inte undersökningen har inbyggda metodfel hjälper inte mitt intresse: finns det inget att kritisera så träffar inte min kritik.

Så återigen tvingas man titta på kvaliteten av själva datat och inte på något annat: enda skälet till att undersökningen kan kritiseras är att den kan kritiseras. Men det är fortfarande inte svårt att genomföra en undersökning som står över den typen av kritik, så varför gör vi inte det?

För det tredje undrar jag varför enstaka berättelser om trakasserier inte är tillräckligt angelägna för Nasim Aghili. Bakom varje berättelse, och det var verkligen många inom teaterlivet som vittnade om tafsande och andra typer av övergrepp, finns en människa som fått sin kroppsliga integritet kränkt och som förtjänar skydd och upprättelse. Det finns verkligen mycket att reagera på, och mycket att ta tag i. Men det räcker tydligen inte. Nasim Aghili ska till varje pris driva igenom sin teori om orsakssambanden och få den att passa in i en viss uppfattning om könsmönster. Trots att hon alltså inte har statistiken på sin sida.

Precis som när folk till varje pris vill få våld till att vara ett problem med "manligheten", trots att det är endast är c:a 2,3 % av männen (och 0,6 % av kvinnorna) mellan 15 och 65 i Sverige som är på sannolika skäl misstänkta för våldsbrott. Det räcker inte att våldsbrottslingarnas väg kantas av offer av alla möjliga sorter och att våldsbrottslingar ugör ett akut problem; det är manligheten (och därmed de resterande 97,7 procenten av männen) som ska problematiseras.

Nej, både våld och trakasserier är verkliga problem och förtjänar att tas tag i, även när det "bara" är enstaka personer som blivit drabbade. Teaterwebbplatsen Nummer.se skriver i en föredömlig artikel:


Med all respekt för att Mediernas undersökning av Ekots enkät är korrekt och viktig, så förändrar det inte det faktum att det fortfarande finns maktmissbruk inom teatervärlden som bland annat ger sig uttryck i mjugga sexuella trakasserier.


Men gnäll mot helt giltig kritik, baserad på att verkligheten talar emot ens egna teorier om hur problemet är beskaffat, sånt gnäll är inte det minsta konstruktivt och snarare förhindrar än hjälper problemen att lösas.

fredagen den 9:e juli 2010

Den viktiga etableringsfriheten

Ett av skälen till att Sverige har en förhållandevis låg grad av korruption, är att det är en hyfsat enkel process att starta företag (om man inte håller på med livsmedel, dynamit, sprit, läkemedel eller vapen). Det finns liksom inget skäl att fjäska för din lokale kommunalpamp om du vill skaffa F-skattsedel eller registrera ett bolagsnamn.

Så är det ju verkligen inte överallt. Är det något som utmärker fattiga länder, så är det en hög grad av korruption, och - förstås - en besvärlig tillståndsprocess för att starta juridiskt giltiga bolag.

Det är därför som etablieringsfrihet för företag även i "välfärdssektorn" är så viktig. Som användare av företagets välfärdstjänster vet du nämligen då att företaget enbart lever på sin populäritet bland människor som är som du. Företagen har inte behövt fjäska för varken stat, kommun eller landsting för att få finnas till och hjälpa dig. De lever enbart på sina egna meriter, utvalda i konkurrens med andra.

Det gäller friskolor, fria dagis, fria hemtjänstgrupper, fria sjukhus, fria vårdcentraler, fria arbetsterapeuter, fria precis vadsomhelst...

Läs mer hos ekonomisten.

Att tolerera intoleransen, igen

I kommentarsfältet till Andreas Johansson-Heinös inlägg om SD och Pim Fortuyn kom diskussionen upp hurpass mycket intolerans en människa ska behöva tolerera. Signaturen Anna skrev:


Självklart måste man som liberal tolerera intolerans, men frågan är om det finns en gräns. Det kan i slutänden komma att handla om rent självförsvar.

Vad säger man om att liberaler stillatigande ser på hur totalitära ideologier tar över? Att inte kämpa mot islam vore som att inte kämpa mot nazism och kommunism.

Att vara liberal innebär ju inte att man sitter med armarna i kors och accepterar vad än folk hittar på som påverkar hela samhället utan att själv försöka påverka.


Och på det svarar jag så här:

Gränsen går vid tvång (inklusive hot om tvång). Det är en tydlig och väl utmärkt avgränsning mellan vad man måste tolerera och vad man måste bestraffa.

En totalitär ideologi bekämpas på samma sätt som man bekämpar alla andra ideologier: genom att man lanserar en bättre idé.

En totalitär praktik däremot, som t ex när en familj tar sig rätten att välja och välja bort sexualpartner för barnen; måste man värja sig för med hjälp av våldsmakt om det krävs, så att man garanterar folks rätt till sin egen kropp och sina egna val.

Det är sammanblandningen här som är farlig. När samhället försöker använda tvångsmakt för att bekämpa ideologier, t ex med hjälp av hetslagstiftning, eller när ideologer tar till våld.

För våld och propaganda är inte två företeelser utmed samma glidande skala. Våld och propaganda är två helt och hållet artskilda företeelser, och när det gäller propagandan kan jag inte se några som helst gränser för vad man måste tolerera i ett fritt samhälle.

Självförsvar är enbart tillämpligt mot folk som vill utöva våld och tvång mot dig, men då ska du å andra sidan inte behöva tolerera någonting alls.

torsdagen den 8:e juli 2010

SD och kulturradikalismen

Jag skrev nedan ett inlägg om tre tendenser jag uppfattat i skeendet runt SD och islam. En av tendenserna, där jag motsades av signaturen "lars", gällde SD:s glidning från kulturkonservativa till mer kulturradikala. Lars skriver:


Var finns beläggen för dessa "modernt kulturradikala positioner" som SD nyligen börjat anamma? Det SD försvarar är de fri- och rättigheter som finns i väst och som hotas av islamismen, och det kan även värdekonservativa göra utan att vara för någon "modernistisk normupplösning".


Jag skriver för att förtydliga:

SD:s kulturkonservativa rötter syns främst i det familjepolitiska handlingsprogrammet, där den specifikt heterosexuella kärnfamiljen idealiseras, medan homosexuella familjebildningar genom adoption och insemination aktivt motverkas.

Synen på homosexualitet är det tydligaste exemplet där SD traditionellt stått kulturkonservativa kristna och muslimer nära. För tre år sedan kallade t ex partisekreteraren Björn Söder homosexualitet för en avart (länken tyvärr borttagen från SD-kuriren, därför citat via tendentiösa Expo), han anförde fortplantningens faktum som skäl för att allt sex borde ske mellan olikkönade indivder, och gjorde ingen skillnad mellan att normalisera frivilliga vuxnas inbördes sexuella beteende, respektive att normalisera vuxnas övergrepp på barn och djur. Och så sent som i år ville SD i Karlstad stoppa Pride-festivalen där.

Dvs en syn på homosexualitet som delas mellan tidigare SD, kulturkonservativa kristna, och kulturkonservativa muslimer. Där har SD alltså nu behövt backa och annamma en modernare mer kulturradikal position. Jimmie Åkesson skrev en debattartikel i Aftonbladet med tydlig signal både utåt och inåt att SD har svängt i attityderna kring homosexualitet. Pride-motståndarna i Karlstad får alltså mothugg ovanifrån.

Denna omsvängning har naturligtvis retat upp Sverigedemokratiska kärnväljare, men är helt nödvändig för att på ett trovärdigt sätt kunna driva hem och göra till sin den kritik mot islam som uttryckts av t ex Robert Spencer (inbjuden av SD att tala i Almedalen).

En av Robert Spencers anklagelsepunkter gentemot islam gäller nämligen islams hårda syn på homosexualitet. Och detta är också något som kulturkonservativa muslimer håller emot Robert Spencer. Så vill man vara emot islam utifrån Spencers argumentation kan man inte fortsätta att vara kulturkonservativ, eftersom ju muslimerna är kulturkonservativa. Man måste göra en Pim Fortuyn.

Tydligare bevis på att SD:s kulturkonservativa antigay-linje appellerar till kulturkonservativa muslimer, och att en gay-vänlig radikal position är nödvändig om man vill angripa islam på ett trovärdigt sätt, är väl debaclet i Södertälje, där SD-anhängare gjorde just detta fast helt tvärtom, när de värvade muslimer genom att framstå som ett tydligt homofientligt svenskt parti för muslimer att rösta på!

Men synen på homosexualitet är inte det enda exemplet på SD:s glidning från kulturkonservativa till mer kulturradikala. Vartenda ett av Spencers argument emot islam tar sitt avstamp i den europeiska sekulariseringen, individualiseringen, och demokratiseringen som ägt rum inom ramen för en intern europeisk kamp mot kulturkonservativismen. Värdena som SD nu omhuldar, gentemot islam, är helt enkelt inte traditionella europeiska värden; utan ett modernt brott mot europeisk tradition, som inte går längre tillbaks än cirka 200-300 år. I vissa fall, som när det gäller religionsfrihet och sexuell frihet inte längre än 50 år. Så unga är de "traditionella" europeiska fri- och rättigheterna.

Gentemot kulturkonservativismens önskan om kristet inflytande, har normupplösarna hävdat (och vunnit) sekularisering. Gentemot kulturkonservativismens auktoritära och patriarkala drag, har normupplösarna hävdat (och vunnit) livsstilsliberalism för både män och kvinnor. Gentemot kulturkonservativismens önskan att vilja reglera folks privatliv, har normupplösarna önskat (och vunnit) Pride-parader. Som synes till SD-anhängares stora förtvivlan, en förtvivlan man nu vill vända till glädje, för att på ett trovärdigt sätt kunna kritisera islam.

Islam är numera huvudfienden. Det är sant att SD alltid varit islamkritiska. Men det är först nu som man tagit konsekvensen av sin islamkritik och börjat överge de positioner där man tidigare varit överens med den sekulära modernitetens fiender bland muslimerna.

onsdagen den 7:e juli 2010

Läs Conucopia: Amorteringar och pengamängd

Att amortera är att bränna pengar!

SD is on to something

Det som förenar SD förr (inklusive föregångarna) och nu, är rädsla för det främmande, personifierat av "främlingen", en mytisk figur som på ett lagom antal relevanta punkter är otäckt olik en själv.

Det intressanta är att vem denne främling är har i SD:s ögon skiftat alldeles nyligen, och det kan vara så att SD äntligen har hittat den folkfiende man kan ha gemensam med ett signifikant antal röstberättigade svenskar: den teologiskt konservative islamisten.

Det kan ha att göra med misslyckandet i förra och förrförra kyrkovalet. Då försökte man appellera till teologiskt konservativa grupper genom att gå till val på att "återskapa Svenska Kyrkan från tiden innan massinvandringen."

Det sket sig rätt rejält, av självklara skäl: Teologiskt konservativa är ju inte nödvändigtvis politiskt konservativa, och är i synnerhet sällan emot invandring. Teologiskt konservativa utmärker sig snarare av tron på Bibeln som Guds ord, inklusive versar om att älska att ha främlingar boende hos sig (t ex 5 Mos 10:19 och 2 Mos 23:9).

Snarare ser sig teologiskt konservativa inom SvK som ett slags kulturradikaler, mycket väl medvetna om att sekulariseringen av nordeuropeisk lutherdom är en äktgermansk uppfinning från ställen som Halle, Tübingen, och Uppsala; snarare än Mellanöstern.

Denna väldigt svenska brist på teologisk fingertoppskänsla använder SD nu till sin fördel, när man gör helt om i val av fiende. Om det var den modernistiska normupplösningen som tidigare utgjorde hotet mot nationen, så är det nu samma modernistiska normupplösning man försvarar, som ett specifikt svenskt värde.

Det är nu svensk tolerans som ska skyddas mot muslimernas angrepp, och då blir det intressant, för plötsligt står resten av den svenska offentligheten helt handfallen. Går man i det läget emot SD, så positionerar man sig som motståndare till öppenhet för olika livsstilar. Ställer man sig å andra sidan upp och talar sig varm för t ex kvinnors rätt att själva välja parner; så hamnar ens åsikter plötsligt i samklang med SD:s, och det strider mot mångas politiska reptilreaktioner.

Aftonbladet försöker sig på att klara skivan genom att helt förbigå innehållet i den islamkritik som SD nu torgför. Istället kallar man, obekymrat på nyhetsplats, en islamkritisk person för "islamhatare", och man låter den i sammanhanget inte helt okontroversielle Mohammed Kharraki kalla islamkritikerns åsikter för "rasistiska" (som om de handlade om etnicitet när det i själva verket handlar om kritik av ett tankegods).

Man blir helt enkelt offer för sin egen triangulering, och offer för den offentliga debattens så totala demonisering av allt som kan andas sverigedemokratiskt, att man tvingar sig själv till en präktig Gardellparadox:

Samtidigt som man på ledarplats kritiserar svenska religiösa företrädare för deras gammaltestamentlig sexualmoral och andra antimodernistiska försyndelser, så misstänkliggör man alltså på nyhetsplats exakt samma slags kritik! När den gammaltestamentliga sexualmoralen predikas på arabiska vill säga, för tro inte att Aftonbladet på nyhetsplats skulle ge rum åt samma slags försvar för Åke Green.

En paradox helt i onödan.

För man behöver vare sig köra ner i SD-diket, eller i Mohammed Kharraki-diket. Det räcker så väl med att se igenom bägges retorik, och konstatera vilka knep de använder:

SD vill misstänkliggöra invandring. Men istället för att tvingas till en debatt om invandringen, så utgår man från en grupp frihetliga värden som man vet att en majoritet svenskar omhuldar, och man visar hur islam som idépaket angriper dessa frihetliga värden. Men sedan undlåter man att visa på vilket sätt man antar att invandring med nödvändighet medför att dessa värden eroderas.

Det är ett samband som istället förutsätts, tyst och implicit, och genom att ingen avtvingar dem svar på hur den (ytterst bräckliga) kopplingen skulle se ut, så vinner de debatten på walk over.

Mohammed Kharraki å sin sida vet att hans tro faktiskt går delvis på kollisionskurs mot den västerländska sekulära moderniteten. På samma sätt som min och andra teologiskt konservativa kristnas tro, för övrigt. Men Mohammed Kharraki har dessutom lite mer att förklara, eftersom en del av de predikanter han rekommenderar och organisationer han arbetar med, har större ambitioner än rent religiösa. Där finns politiska ambitioner, stöd för regleringar av folks privatliv, och förslag på religiöst motiverad straffrätt.

I en demokrati ska politiska ambitioner granskas och rådbråkas. Ideer ska bära av egen kraft, och omformas i politik genom att människor får göra fria val, och besluta gemensamt om angelägenheter som är gemensamma. Det är denna granskning som Kharraki försöker slippa genom att försöka flytta fokus från idéinnehållet till att bli en fråga om hur muslimer känner sig. Kritik omvandlas till kränkning, och tankeinnehåll till känslor.

Jag är lite bekymrad över utvecklingen. Det är normalt inga problem att diskutera, stötta, eller bekämpa idéer som sådana. I den intellektuella tradition som utvecklats i både antik, muslimsk, kristen och sekulärmaterialistisk kultur, så finns de språkliga och tankemässiga verktyg vi behöver. Att fredligt ställa olika tankesystem mot varandra är oproblematiskt och nödvändigt, om målet är god samexistens.

Men att omforma vad som borde vara sakfrågor runt ideer till en fråga om människors känslor och gruppidentiteter, som ju både SD och Kharraki sysslar med, omöjliggör detta. Om inte människor med sina kritiska frågor börjar avkräva dem svar på de frågor som vagheterna i deras identitetpolitiska resonemang reser; så vet jag inte hur det ska sluta.

Särskilt som SD för en gångs skull har hittat en infallsvinkel som innebär saklig och delvis relevant kritik, istället för fantasier om hur mycket invandringen "kostar", eller hur mycket bättre Svenska Kyrkan var förr.

måndagen den 5:e juli 2010

Lästips: Europa och demokratin

1900-talet i Europa bestod av ett gigantiskt utdraget första världskrig. I en artikel från 1943 skriver Ludwig von Mises om den grundkonflikt mellan demokrati och totalitära ideologier som utkämpades i Europa under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet.

Läs!

Kleptokratien


Om sedan folkhushållet får tillbaka alla de 10.000-tals kronor som de bestulits på genom den sänkta fastighetsskatten för besuttna fastighetsägare i Djursholm, skånska Vellinge, Lomma, Höganäs m fl kommuner, ja då ger dessa höginkomsttagarebidrag rejäla tillskott till både skola, sjukvård och omsorg.


Tack, Bengt Silfverstrand, för morgonens skratt. "Folkhushållet"!!! De rika lymlarna har stulit från den gemensamma kassan! Efter dem!

lördagen den 3:e juli 2010

Nollsummespelet spelar vidare

Hamilton är lite finurlig idag, apropå oppositionens utspel om att man lovar mer och mer pengar i bidragssystemen:


I en växande ekonomi kan den offentliga sektorn få högre intäkter även om skattesatser sänks genom att skattebasen växer. Oppositionen förutsätter felaktigt att en lägre skattesats (=skattesänkning) innebär lägre totala intäkter för det offentliga. Men så behöver det inte vara. I Sveriges fall kan vi tvärtom se att lägre skattesatser under senare år har kunnat kombineras med en lägre statsskuld än när regeringen tillträdde. (Talet om sänkta skatter med lånade pengar är därför oriktigt eftersom statsskulden inte ökat utan minskat.)

Oppositionen vallöfte idag förefaller därför vara: Vi lovar högre skatter och att en högre andel av BNP-tillväxten åren 2011-2014 skall omhändertas av det offentliga - om vi vinner valet . Vi lovar att ingenting av BNP-tillväxten, eller endast en liten del där av, skall tillåtas stanna hos väljarna i form av bättre privata inkomster.


I botten på det rödgröna utspelet finns fortfarande bilden av två hinkar, med en slang emellan: den ena hinken är offentlig och den andra privat. I den privata hinken är pengarna undanhållna välfärden, medan den offentliga hinken finansierar allt gott och behjärtansvärt för alla medborgare.

Sänker man skatten pumpas pengar från den offentliga hinken till den privata. Och tittar man ner i den privata hinken ser man att den är full av en massa mindre hinkar av olika storlek: de rika har stora hinkar, och de fattiga har små. Och när man pumpar från den offentliga hinken så hamnar mer i de rikas stora hinkar. De rika "får" mer av borgarnas orättfärdiga skattesänkningar, medan allt behjärtansvärt berövas resurser.

Men en sådan helt uppåt väggarna vansinnig vrångbild av ekonomin behövs, om man ska kunna grunda pratet om orättvisor, eller om man ska ställa skattesänkningar och den offentliga sektorns ekonomiska utrymme emot varandra.

Bilden är vrång, för ingenstans besvarar den frågan var resurserna i hinknarna kommer från, till att börja med. Man antar existensen av en kaka av en en viss storlek, och börjar sin politik med frågan om hur denna kaka bör fördelas.

Den riktiga bilden av ekonomin är däremot ett stort stort fält med olika jordmån, olika fröer, olika människor, olika förutsättning, olika skicklighet, olika tur. Med arbete och finurlighet kan vi få fram saker vi behöver. Skapa lite värde. Och om vi byter dessa saker med varandra, då skapar vi gigantiska värden som inte tidigare fanns där. Eftersom bytet är ett oerhört enkelt sätt för var och en av oss att slippa vara specialister och tillverka allt vad vi behöver.

Grundkravet är bara att bytandet är frivilligt. Det frivilliga bytet garanterar att ingen gör ett byte de i slutändan blir fattigare av. Så skapas resurser. Och genom att skattesänkningar gör det enklare för folk som lever på marginalen att leva av sitt eget arbete och vara med i denna fantastiska byteskarusell som gör oss så rika på det vi behöver, så blir resultatet mer pengar i hela hinksystemet.