SD is on to something

Det som förenar SD förr (inklusive föregångarna) och nu, är rädsla för det främmande, personifierat av "främlingen", en mytisk figur som på ett lagom antal relevanta punkter är otäckt olik en själv.

Det intressanta är att vem denne främling är har i SD:s ögon skiftat alldeles nyligen, och det kan vara så att SD äntligen har hittat den folkfiende man kan ha gemensam med ett signifikant antal röstberättigade svenskar: den teologiskt konservative islamisten.

Det kan ha att göra med misslyckandet i förra och förrförra kyrkovalet. Då försökte man appellera till teologiskt konservativa grupper genom att gå till val på att "återskapa Svenska Kyrkan från tiden innan massinvandringen."

Det sket sig rätt rejält, av självklara skäl: Teologiskt konservativa är ju inte nödvändigtvis politiskt konservativa, och är i synnerhet sällan emot invandring. Teologiskt konservativa utmärker sig snarare av tron på Bibeln som Guds ord, inklusive versar om att älska att ha främlingar boende hos sig (t ex 5 Mos 10:19 och 2 Mos 23:9).

Snarare ser sig teologiskt konservativa inom SvK som ett slags kulturradikaler, mycket väl medvetna om att sekulariseringen av nordeuropeisk lutherdom är en äktgermansk uppfinning från ställen som Halle, Tübingen, och Uppsala; snarare än Mellanöstern.

Denna väldigt svenska brist på teologisk fingertoppskänsla använder SD nu till sin fördel, när man gör helt om i val av fiende. Om det var den modernistiska normupplösningen som tidigare utgjorde hotet mot nationen, så är det nu samma modernistiska normupplösning man försvarar, som ett specifikt svenskt värde.

Det är nu svensk tolerans som ska skyddas mot muslimernas angrepp, och då blir det intressant, för plötsligt står resten av den svenska offentligheten helt handfallen. Går man i det läget emot SD, så positionerar man sig som motståndare till öppenhet för olika livsstilar. Ställer man sig å andra sidan upp och talar sig varm för t ex kvinnors rätt att själva välja parner; så hamnar ens åsikter plötsligt i samklang med SD:s, och det strider mot mångas politiska reptilreaktioner.

Aftonbladet försöker sig på att klara skivan genom att helt förbigå innehållet i den islamkritik som SD nu torgför. Istället kallar man, obekymrat på nyhetsplats, en islamkritisk person för "islamhatare", och man låter den i sammanhanget inte helt okontroversielle Mohammed Kharraki kalla islamkritikerns åsikter för "rasistiska" (som om de handlade om etnicitet när det i själva verket handlar om kritik av ett tankegods).

Man blir helt enkelt offer för sin egen triangulering, och offer för den offentliga debattens så totala demonisering av allt som kan andas sverigedemokratiskt, att man tvingar sig själv till en präktig Gardellparadox:

Samtidigt som man på ledarplats kritiserar svenska religiösa företrädare för deras gammaltestamentlig sexualmoral och andra antimodernistiska försyndelser, så misstänkliggör man alltså på nyhetsplats exakt samma slags kritik! När den gammaltestamentliga sexualmoralen predikas på arabiska vill säga, för tro inte att Aftonbladet på nyhetsplats skulle ge rum åt samma slags försvar för Åke Green.

En paradox helt i onödan.

För man behöver vare sig köra ner i SD-diket, eller i Mohammed Kharraki-diket. Det räcker så väl med att se igenom bägges retorik, och konstatera vilka knep de använder:

SD vill misstänkliggöra invandring. Men istället för att tvingas till en debatt om invandringen, så utgår man från en grupp frihetliga värden som man vet att en majoritet svenskar omhuldar, och man visar hur islam som idépaket angriper dessa frihetliga värden. Men sedan undlåter man att visa på vilket sätt man antar att invandring med nödvändighet medför att dessa värden eroderas.

Det är ett samband som istället förutsätts, tyst och implicit, och genom att ingen avtvingar dem svar på hur den (ytterst bräckliga) kopplingen skulle se ut, så vinner de debatten på walk over.

Mohammed Kharraki å sin sida vet att hans tro faktiskt går delvis på kollisionskurs mot den västerländska sekulära moderniteten. På samma sätt som min och andra teologiskt konservativa kristnas tro, för övrigt. Men Mohammed Kharraki har dessutom lite mer att förklara, eftersom en del av de predikanter han rekommenderar och organisationer han arbetar med, har större ambitioner än rent religiösa. Där finns politiska ambitioner, stöd för regleringar av folks privatliv, och förslag på religiöst motiverad straffrätt.

I en demokrati ska politiska ambitioner granskas och rådbråkas. Ideer ska bära av egen kraft, och omformas i politik genom att människor får göra fria val, och besluta gemensamt om angelägenheter som är gemensamma. Det är denna granskning som Kharraki försöker slippa genom att försöka flytta fokus från idéinnehållet till att bli en fråga om hur muslimer känner sig. Kritik omvandlas till kränkning, och tankeinnehåll till känslor.

Jag är lite bekymrad över utvecklingen. Det är normalt inga problem att diskutera, stötta, eller bekämpa idéer som sådana. I den intellektuella tradition som utvecklats i både antik, muslimsk, kristen och sekulärmaterialistisk kultur, så finns de språkliga och tankemässiga verktyg vi behöver. Att fredligt ställa olika tankesystem mot varandra är oproblematiskt och nödvändigt, om målet är god samexistens.

Men att omforma vad som borde vara sakfrågor runt ideer till en fråga om människors känslor och gruppidentiteter, som ju både SD och Kharraki sysslar med, omöjliggör detta. Om inte människor med sina kritiska frågor börjar avkräva dem svar på de frågor som vagheterna i deras identitetpolitiska resonemang reser; så vet jag inte hur det ska sluta.

Särskilt som SD för en gångs skull har hittat en infallsvinkel som innebär saklig och delvis relevant kritik, istället för fantasier om hur mycket invandringen "kostar", eller hur mycket bättre Svenska Kyrkan var förr.