Självklart måste man som liberal tolerera intolerans, men frågan är om det finns en gräns. Det kan i slutänden komma att handla om rent självförsvar.
Vad säger man om att liberaler stillatigande ser på hur totalitära ideologier tar över? Att inte kämpa mot islam vore som att inte kämpa mot nazism och kommunism.
Att vara liberal innebär ju inte att man sitter med armarna i kors och accepterar vad än folk hittar på som påverkar hela samhället utan att själv försöka påverka.
Och på det svarar jag så här:
Gränsen går vid tvång (inklusive hot om tvång). Det är en tydlig och väl utmärkt avgränsning mellan vad man måste tolerera och vad man måste bestraffa.
En totalitär ideologi bekämpas på samma sätt som man bekämpar alla andra ideologier: genom att man lanserar en bättre idé.
En totalitär praktik däremot, som t ex när en familj tar sig rätten att välja och välja bort sexualpartner för barnen; måste man värja sig för med hjälp av våldsmakt om det krävs, så att man garanterar folks rätt till sin egen kropp och sina egna val.
Det är sammanblandningen här som är farlig. När samhället försöker använda tvångsmakt för att bekämpa ideologier, t ex med hjälp av hetslagstiftning, eller när ideologer tar till våld.
För våld och propaganda är inte två företeelser utmed samma glidande skala. Våld och propaganda är två helt och hållet artskilda företeelser, och när det gäller propagandan kan jag inte se några som helst gränser för vad man måste tolerera i ett fritt samhälle.
Självförsvar är enbart tillämpligt mot folk som vill utöva våld och tvång mot dig, men då ska du å andra sidan inte behöva tolerera någonting alls.
"Jimmie Åkesson tar idag ytterligare ett steg på vägen mot att förvandla Sverigedemokraterna till en svensk motsvarighet till List Pim Fortuyn."
SvaraRaderaOm Andreas verkligen tror att Åkesson är ute efter detta så måste han tänka om. SD är inte, och kommer aldrig att bli, någon motsvarighet till List Pim Fortuyn eller Frp i Norge. Den enda motsvarighet SD har är Dansk Folkeparti. Man kan tydligt se hur dessa partier, från olika ursprung, närmat sig varann för att i dag i princip vara helt identiska ideologiskt och politiskt, dvs. två värdekonservativa och kulturnationalistiska partier som värnar den nordiska välfärdsmodellen och ställer den mot den splittringspolitik som de etablerade partierna bedrivit på invandrings- och integrationsområdet. En splittringspolitik som undergräver grundfundamentet för att den nordiska välfärdsstaten ska kunna upprätthållas. Det är genom att göra det som SD kan bli en maktfaktor att räkna med, inte genom att bli någon motsvarighet till List Pim Fortuyn.