Trakasseriundersökningar och selektionsbias

Läser en artikel från tidskriften Ful och funderar på det här med undersökningar. Bakgrunden är att Ekot skickade ut en enkät till folk verksamma inom teatern och frågade om de upplevt sig sexuellt trakasserade. Det har ju nämligen folk gjort, upplevt sig sexuellt trakasserade och antastade av män i det så kallade kulturlivet, och det är ju en viktig fråga. Rätten till sin kropp betyder rätten att inte bli sexuellt antastad.

Artikelförfattaren Nasim Aghili tycker att den diskussion som uppstod i enkätens kölvatten förstörde berättelsen om en systematisk utsatthet. Hennes egen erfarenhet är att ha blivit sexuellt trakasserad, och i artikeln pekar hon på att känslan bland många nog är att det är värre inom teatern än på många andra ställen:

Det kan väl inte vara så att vi år 2010 på riktigt kan påstå att sexuella trakasserier inte är vardag för många, speciellt kvinnor. Det kan väl inte heller vara så att folk som jobbat i teaterbranschen i ”väldigt många år” inte har sett att det är lite extra just där.

Diskussionen som uppstod gällde det statistiska urvalet för Ekots granskning. Utifrån helt vanliga statistiska beräkningar kan man konstatera att undersökningens resultat inte håller för att påvisa något generellt. Eftersom urvalet av personer som skulle svara inte var tillräckligt brett, eftersom frågeställningarna var för öppna, och eftersom bortfallet var för stort.

Maria Schottenius på DN påpekade detta, liksom programmet "Medierna" i P1, och även skådelspelaren Lena Endre var kritisk. Men detta togs inte emot med blida ögon bland dem som själva känt igen sig i Ekots beskrivning. På Newsmill menar Varja Hermele att kritiken är ett exempel på ett ganska vanligt osynliggörande av feministisk kritik, och i Ful betraktar Nasim Aghili kritiken från Maria Schottenius och andra som ett svek:

Först tyckte alla medier att det var bra att dom gick ut och berättade sina historier, att dom gjorde oss alla en stor tjänst genom sina modiga erkännanden. Men precis när samtalet hade öppnats upp och historierna gav en strukturell bild istället för en personlig, slogs alla modiga röster ned. Genom att kritisera undersökningen som statistiskt undermålig och missvisande pekades alla erkännanden ut som enskilda vittnesmål av enstaka, slumpartade händelser.

Men problemet för Nasim Aghili och Varja Hermele och andra, är att kritiken mot Ekots undersökning är fast grundad i matematiska samband. Och eftersom matematiken inte är en social konstruktion och inte låter sig träffas av kritiken att den skulle vara en del av någon patriarkal sammansvärjning utan en del av verkligheten man måste förhålla sig till på samma sätt som till tyngdlagen; så finns det ju inte något annat man kan göra som intellektuellt hederlig varelse än att instämma i Maria Schottenius och P1-programmet Mediernas kritik.

Att förneka matematiska samband är att ljuga. Det spelar liksom ingen roll att berättelserna hos dem som verkligen blivit utsatta för sexuella trakasserier är angelägna och att de som står bakom trakasserierna verkligen förtjänar att avslöjas och bestraffas: man kan inte dra så långtgående slutsatser om trakasseriernas strukturella natur som Ekot inledningsvis gjorde.

Och det här är ett mönster som återkommer alltför ofta i diskussioner runt kön, makt och förtryck: vi har å ena sidan berättelser om brott och förtryck som alltför sällan kommer i dagen som t ex sexuella trakasserier. Å andra sidan har vi en strukturell förklaring som bygger på att erfarenheterna är väldigt utbredda. Men vad vi inte har är undersökningar som visar att erfarenheterna är så utbredda som krävs för att de strukturella förklaringarna ska vara giltiga.

Alla normalt funtade empatiska människor inser att de övergrepp som utsatta människor vittnar om måste upphöra, och att offren förtjänar upprättelse. Men det blir problem när detta viktiga skyms av diskussionen huruvida de strukturella och breda förklaringsmodellerna är giltiga. Nasim Aghili och Varja Hermele begår ett par rätt så grova fel, vilket faktiskt saboterar möjligheten att faktiskt göra något åt problemen. De själva är skyldiga till att förhindra att situationen förbättras.

För det första är det väldigt enkelt att utföra undersökningar som visar huruvida Nasim Aghilis och Varja Hermeles hypoteser om utbredda sexuella trakasserande med strukturella orsaker är korrekta. Prevalensen (=hurpass vanligt det är) kan enkelt undersökas på ungefär samma sätt som med Ekots enkät, om man bara nöjer sig med väldefinierade frågeställningar och låter bli öppna frågor, och om man ser till att man skickar enkäten till ett tillräckligt brett urval, och om man låter bli att dra några slutsatser om man inte fått in tillräckligt många svar.

Vanlig enkel vetenskaplighet, helt enkelt. Helt okönad, helt befriad från bias. Och finner man stor prevalens kan man sedan gå vidare och undersöka de tänkbara hypotetiska orsakerna bakom. Utan att behöva spekulera och indignerat gissa i tidskrifter och på Newsmill. Det finns metoder för att osvikligt ta reda på sanningen, och då ska vi inte gissa.

För det andra blir det bara fånigt, och kusligt maktfullkomligt, när Nasim Aghili och Varja Hermele misstänkliggör kritiken mot undersökningens slutsatser utifrån vad olika aktörer kan tänkas ha för intresse av kritiken.

Varja Hermele konstaterar krasst att det inte är en slump att en undersökning med syfte att avslöja fulspel inom kultursfären görs ner av samma kultursfär, och Nasim Aghili går till och med så långt att hon spekulerar i Lena Endres motiv, och utmålar henne som ett offer för grabbarnas påtryckningar:

I sin rädsla för att bli ett offer väljer Lena Endre att inte visa solidaritet med dom som egentligen vågar ta ton. Denna extrema betoning av att hen gör fria val, att hen inte är utnyttjad av manliga regissörer eller som hen också skriver i samma artikel, ”Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch” ger henom ganska många pluspoäng på grabbarnas lista.

Ovanstående är ju inget annat än ett totalt nedvärderande av Endres förmåga att självständigt uppfatta sin egen situation på ett visst sätt. Det spelar ingen roll att texten använder könsneutrala pronomen, anslaget är inte feministiskt det minsta: Lena Endre reduceras till ett offer för primitiva och starka känslor som rädsla och längtan att få duga i andras ögon. Utan tillstymmelse till bevis tillmäts hennes uppfattning inget värde. Den är ju nämligen motsatt Nasim Aghilis.

Härskartekniker, någon? Giltigheten i kritik av en undersökning påverkas naturligvis inte av kritikerns intresse. Jag kan ha ett starkt intresse av att kritisera undersökningen, men om inte undersökningen har inbyggda metodfel hjälper inte mitt intresse: finns det inget att kritisera så träffar inte min kritik.

Så återigen tvingas man titta på kvaliteten av själva datat och inte på något annat: enda skälet till att undersökningen kan kritiseras är att den kan kritiseras. Men det är fortfarande inte svårt att genomföra en undersökning som står över den typen av kritik, så varför gör vi inte det?

För det tredje undrar jag varför enstaka berättelser om trakasserier inte är tillräckligt angelägna för Nasim Aghili. Bakom varje berättelse, och det var verkligen många inom teaterlivet som vittnade om tafsande och andra typer av övergrepp, finns en människa som fått sin kroppsliga integritet kränkt och som förtjänar skydd och upprättelse. Det finns verkligen mycket att reagera på, och mycket att ta tag i. Men det räcker tydligen inte. Nasim Aghili ska till varje pris driva igenom sin teori om orsakssambanden och få den att passa in i en viss uppfattning om könsmönster. Trots att hon alltså inte har statistiken på sin sida.

Precis som när folk till varje pris vill få våld till att vara ett problem med "manligheten", trots att det är endast är c:a 2,3 % av männen (och 0,6 % av kvinnorna) mellan 15 och 65 i Sverige som är på sannolika skäl misstänkta för våldsbrott. Det räcker inte att våldsbrottslingarnas väg kantas av offer av alla möjliga sorter och att våldsbrottslingar ugör ett akut problem; det är manligheten (och därmed de resterande 97,7 procenten av männen) som ska problematiseras.

Nej, både våld och trakasserier är verkliga problem och förtjänar att tas tag i, även när det "bara" är enstaka personer som blivit drabbade. Teaterwebbplatsen Nummer.se skriver i en föredömlig artikel:

Med all respekt för att Mediernas undersökning av Ekots enkät är korrekt och viktig, så förändrar det inte det faktum att det fortfarande finns maktmissbruk inom teatervärlden som bland annat ger sig uttryck i mjugga sexuella trakasserier.

Men gnäll mot helt giltig kritik, baserad på att verkligheten talar emot ens egna teorier om hur problemet är beskaffat, sånt gnäll är inte det minsta konstruktivt och snarare förhindrar än hjälper problemen att lösas.