Det var inte brist på massavlyssning av hela befolkningen som gjorde att en man kunde ikläda sig sprängmedel och spränga sig själv till döds i Stockholm.
Att ge säkerhetspolisen tillgång till all svensk elektronisk kommunikation, som Socialdemokraterna nu föreslår, är säkert bra om man vill skaffa sig en plattform för att likt det gamla DDR övervaka hela sin befolkning.
Och uppenbarligen kan man efter en sådan här händelse dessutom få folk med sig på "hårdare övervakning", vad det nu betyder. På så sätt kan ett sådan här händelse erbjuda övervakningsivrarna en perfekt ursäkt för att rulla ut kontrollsamhället.
Men som vi såg av händelserna i Göteborg nyss, så leder inte bred informationsinhämtning till större träffsäkerhet i antiterroristarbetet. Det enda man råkar ut för är att fler oskyldiga betraktas som misstänkta, att övergrepp emot dessa därför begås, och att man låser upp en massa polisresurser helt i onödan.
Samtidigt som det alltså finns både rättssäkra och bevisat mer effektiva sätt att komma åt både terrorism, barnpornografibrott, och andra kriminella handlingar man velat bekämpa med hjälp av massövervakningen.
Jag talar om riktad spaning. Polisarbete.
När det finns konkreta indikationer på att någon är på gång att göra något dumt, så finns det inget som hindrar att man drar igång avlyssningsapparaturen. Med ett domstolsbeslut i ryggen som fattats efter sedvanlig prövning och dokumentation, med möjlighet att i efterhand överpröva lämpligheten i beslutet, och med en kontrollinstans.
Att använda tvångsmedel (och ingrepp i brevhemligheten modell FRA-avlyssningen eller att röja folks telefonsamtal är tvångsmedel) ska vara befogat utifrån objektivt erkända kriterier. Det ska stå i lagen under vilka omständigheter du som medborgare ska räkna med att bli utsatt för sådant, och du ska kunna vara trygg att folk som företräder dina intressen granskar att lagarna följs, även om vissa saker måste hållas hemliga så att du själv inte direkt kan få insyn i allt.
Skulle vi kunna få bevis presenterade för oss att massavlyssningen faktiskt förhindrar en enormt massa lidande och frihetsinskränkningar, så kommer saken i något annan dager. Men det är massavlyssningens proponenter som sitter med bevisbördan.
Själv förordar jag riktad spaning, och gärna maktmedel i polisens händer, så länge som maktmedlen används på ett rättssäkert sätt.
tisdag 14 december 2010
Lästips: Ingerö om Johansson
Johan Ingerö konstaterar helt riktigt att Annie Johansson är en politiker som tagit sig fram på egna meriter: hon har en övertygelse, är påläst med sakliga argument som stödjer hennes ställningstaganden, och hon har bett folket om ett personligt mandat att driva sin egen politik.
Och för detta, och för att hon med sina egna erfarenheter i ryggen säger till alla att ta sitt öde i sina egna händer, blir hon naturligtvis av förståsigpåarna påhoppad och utmålad som mindre vetande.
Ingerö skriver:
Det som slår mig är hur precis vartenda ett av de jämställdhetsproblem som Anna Laestadius Larsson tar upp i sitt påhopp ju är effekter av precis sådana individuella val som Annie Johansson menar att människor måste ta ansvar för:
Om du arbetar i en bransch där deltidsknäcken är legio, medan du själv efterfrågar heltid, eller där löneutvecklingen är sämre än du förväntar dig: varför byter du inte bransch? Varför valde du den utbildningen till att börja med? Varför startar du inte eget och arbetar precis så mycket som du och kunderna vill? Till precis den ersättning som både du och kunderna är nöjda med?
Om du har en livskamrat som inte tar sin del av ansvaret för ert gemensamma liv: varför inte omförhandla villkoren? Eller lämna? Om du inte får lån för att expandera din verksamhet: vad är det du saknar? Andra i din situation (med samma kön och ursprung) har fått lån. Vad hade de som du saknar? Vilka alternativa vägar kan du se?
Om du önskar en styrelseplats i ett börsbolag: vilka meriter har de som erbjuds platser som styrelseledamöter? Hur har de skaffat sig de meriterna, och hur har de burit sig åt för att valberedningen blivit underrättad om deras existens?
Och för detta, och för att hon med sina egna erfarenheter i ryggen säger till alla att ta sitt öde i sina egna händer, blir hon naturligtvis av förståsigpåarna påhoppad och utmålad som mindre vetande.
Ingerö skriver:
Det finns naturligtvis oerhört mycket att skriva om detta, men det som omedelbart slår mig är hur kvinnor som står på egna ben alltid förr eller senare blir påhoppade och nedsablade av alla dessa Maria-Pia Laestadius-Martéus-Schottenius-typer som befolkar även föregivet borgerliga tidningar.
Påhoppen är emellertid fullt logiska. Ty om kvinnor och invandrare (för att inte tala om kvinnliga invandrare) faktiskt visar att de kan ta sig fram på egna meriter så skadas argumenten för kvotering och positiv särbehandling. Och gissa vilka som skulle förlora på det...
Det som slår mig är hur precis vartenda ett av de jämställdhetsproblem som Anna Laestadius Larsson tar upp i sitt påhopp ju är effekter av precis sådana individuella val som Annie Johansson menar att människor måste ta ansvar för:
Om du arbetar i en bransch där deltidsknäcken är legio, medan du själv efterfrågar heltid, eller där löneutvecklingen är sämre än du förväntar dig: varför byter du inte bransch? Varför valde du den utbildningen till att börja med? Varför startar du inte eget och arbetar precis så mycket som du och kunderna vill? Till precis den ersättning som både du och kunderna är nöjda med?
Om du har en livskamrat som inte tar sin del av ansvaret för ert gemensamma liv: varför inte omförhandla villkoren? Eller lämna? Om du inte får lån för att expandera din verksamhet: vad är det du saknar? Andra i din situation (med samma kön och ursprung) har fått lån. Vad hade de som du saknar? Vilka alternativa vägar kan du se?
Om du önskar en styrelseplats i ett börsbolag: vilka meriter har de som erbjuds platser som styrelseledamöter? Hur har de skaffat sig de meriterna, och hur har de burit sig åt för att valberedningen blivit underrättad om deras existens?
torsdag 9 december 2010
Oskuldspresumption
Det här är naturligtvis aktualiserat av Assangeaffären, men handlar om en vidare rättsäkerhetsfråga.
Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.
Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.
Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.
Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.
Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.
Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?
Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.
Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.
Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.
Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.
Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.
Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.
Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.
Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?
Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.
Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.
Published with Blogger-droid v1.6.3
onsdag 8 december 2010
Näthatsexperiment
Blir illa berörd av de som jämför det visserligen vidriga näthatet som drabbat AA efter att hon anklagat Assange för våldtäkt, med det som offren i Bjästa utsattes för.
I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.
Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.
I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.
Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.
Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.
Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.
Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.
Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.
So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.
Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.
Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.
Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?
Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?
Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.
Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.
Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.
I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.
Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.
I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.
Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.
Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.
Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.
Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.
Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.
So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.
Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.
Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.
Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?
Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?
Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.
Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.
Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.
Published with Blogger-droid v1.6.3
Vem som ska skärskåda vem
I ett demokratiskt samhälle är den myndiga medborgaren samhällets högsta instans. All maktutövning, inklusive militär och polisiär verksamhet, handlar om att skydda denna högsta instans. Eftersom makten faktiskt ytterst utövas av denna hösta instans. Staten, inklusive militär och rättsväsende, är folkets verktyg. Och ordet "minister" betyder faktiskt "tjänare".
(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)
Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.
När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.
Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.
Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.
Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.
Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.
Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.
Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.
Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.
Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.
[Läs även Bisonblog]
(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)
Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.
När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.
Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.
Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.
Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.
Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.
Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.
Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.
Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.
Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.
[Läs även Bisonblog]
lördag 4 december 2010
De medborgerliga nyttigheterna
Bengt Silfverstrand låter meddela, apropå nederlaget för (S), att man naturligtvis inte kan vinna någon debatt om skatterna om skatterna i debatten inte kopplas till det som vi förmodas få av vårt hiskeliga skattetryck:
Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?
Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.
Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.
Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.
Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.
Hmmm...
Att skattedebatter aldrig kan vinnas då själva pålagan tillåts sväva fritt i luften utan någon klar och medvetet driven koppling till vilka medborgerliga nyttigheter den ska finansiera
torde all tidigare erfarenhet bevisa.
Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?
Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.
Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.
Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.
Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.
Hmmm...
fredag 3 december 2010
Stimulanspaketen i USA
Och även denna gång ledde de gigantiska stimulanspaketen inte till någon stimulans.
Vilket inte är konstigt. Man vinner inget på att gå med underskott. Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.
Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.
Vilket inte är konstigt. Man vinner inget på att gå med underskott. Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.
Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
