lördag 6 november 2010
S(C)ärpning!
En gång i tiden var rättssäkerhet en borgerlig paradgren. Sedan kom FRA, Beatrice Ask, och nu också Johan Linander (C), som tycker att polis och åklagare bör få ut abonnemangsuppgifter från nätleverantörer även vid småbrott.:
Jag citerar Abrahamsson (M), skönt att hon finns i riksdagen:
Jag tror att den frågan vi alla bör ställa oss är: varför har vi hinder för polisens arbete bland medborgarna överhuvudtaget? Vad du svarar bestämmer var du står.
- Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande.
Jag citerar Abrahamsson (M), skönt att hon finns i riksdagen:
Ursäkta, men naturligtvis kan man ha olika krav beroende på vilket brott! Hela systemet med straffprocessuella tvångsmedel genomsyras av den tanken. Ta till exempel husrannsakan, RB 28:1, som får ske endast om fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet. En av integritetshänsyn självklar begränsning.
Jag tror att den frågan vi alla bör ställa oss är: varför har vi hinder för polisens arbete bland medborgarna överhuvudtaget? Vad du svarar bestämmer var du står.
Postmodern relativism och stening
Via Björn Östbring leds jag till den utmärkta texten "Halal-hippiens paradoxer" av Petra Ouis.
Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.
Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).
Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"
Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.
Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.
Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.
Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.
Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".
Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.
Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:
Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.
Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.
Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.
Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.
Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.
Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.
Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.
President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.
Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.
Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".
Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.
Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.
Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.
Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.
Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?
Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.
Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.
Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).
Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"
Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.
Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.
Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.
Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.
Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".
Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.
Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:
Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.
Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.
Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.
Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.
Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.
Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.
Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.
President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.
Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.
Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".
Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.
Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.
Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.
Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.
Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?
Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.
Tips: Ingerö om det amerikanska valresultatet
Johan Ingerö skriver om det svenska oförståendet av Obamas katastrofsiffror i det senaste amerikanska valet:
För några veckor sedan föreläste jag om det amerikanska kongressvalet på ett Rotary-möte, och publiken var inledningsvis frågande inför amerikanernas motstånd mot ObamaCare. Men när jag frågade dem hur många som ville låta EU ta över vår sjukvårdspolitik och knyta den till en myndighet i Bryssel gick det upp ett ljus för dem. Det är faktiskt inte mycket svårare än så.
Inga människor, må de vara amerikaner eller européer, vill förpassa vitala delar av vad de upplever vara välfärdens kärna till ansiktslösa byråkratier långt bortom horisonten. Det finns ett negativt samband mellan fysiskt avstånd och förtroende.
fredag 5 november 2010
Tips: Lögnen om lönen
Jag kan ju tipsa om Sten Ljunggrens Lögnen om lönen från 1985 som man kan läsa på Socialistiska Partiets hemsida.
Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.
Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.
Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.
Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.
Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.
Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.
Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.
Teorin om att inflationen orsakas av en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten i BNP stöds alltså på väsentliga punkter av historisk och jämförande statistik.
Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.
Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.
Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.
Inflationen i USA
Senaste delen i den tragiska följetong som började med USA:s och andra fd välmående ekonomiers hjärnsläpp. Redan då var det många som konstaterade faktum: resultatet av massiva stimulanser leder till en massiv inflation, om inte människor mirakulöst plötsligt börjar producera extremt mycket billiga nyttigheter.
Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.
Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.
Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...
Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.
Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.
Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.
Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.
Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?
Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.
Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.
Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.
Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.
Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.
Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...
Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.
Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.
Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.
Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.
Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?
Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.
Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.
Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.
torsdag 4 november 2010
68-puttrandet om lika värde
En man med ett skägg, Kalle Lind, har skrivit en lysande bok om de proggiga barnböcker 68-vänstern satte i händerna på oss barn under 70-talet.
Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.
Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.
Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.
Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.
Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.
Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:
Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?
Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?
Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.
Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.
Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.
För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.
Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.
Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.
Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.
Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.
Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.
Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:
På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.
Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?
Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?
Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.
Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.
Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.
För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
