måndag 5 oktober 2009

Socialdarwinism

Socialdarwinism går som bekant ut på att folkstammen ska "förbättras" genom att svaga individer slås ut. Ska slås ut. Enligt socialdarwinisten ska man aktivt låta bli att rädda de svaga. Inte ens om man vill ska man få lov att syssla med socialpolitik.

Med andra ord en kraftigt antiliberal ideologi.

Jag har ofta tänkt att de som beskyller liberaler för att vara socialdarwinister gör det som ett retoriskt knep. Man ogillar folks frihet, och vill att folk ska associera frihet med utslagning, så att folk blir rädda för friheten. Men den som istället läser innantill ser ju att socialdarwinism och liberalism har rakt motsatta idéer om hur framgången realiseras och för vilka den ska vara tillgänglig.

Socialdarwinismen knyter förhoppningen om samhällets framgång till att man gör sig av med människor som inte förmår leva upp till vissa kriterier. Därför vill de aktivt begränsa framgång, att den bara ska vara tillgänglig för dessa ûbermennischor.

Liberalerna litar istället till människors förmåga att skapa frivilliga samarbeten, och att människor i sådana frivilliga samarbeten får användning för sina styrkor, och på så sätt upphäver de flesta av de negativa konsekvenserna av sina svagheter.

Men jag har börjat svänga lite. Även begåvat folk som Torbjörn Tännsjö har skrivit att "Socialdarwinism är den ekonomiska liberalismens ideologiska kärna."

Och på bloggarna LOKE och Who is John Galt? pågår en debatt där frihetskritiker på allvar hävdar att liberalism ytterst bygger på utslagning av de svaga:


Det är varken en lögn, eller ett missförstånd, eftersom nyliberalismen faktiskt vill slå ut de svaga; det är det som är kärnan i konkurrensen.


Det verkar med andra ord som om missförståndet är genuint, och jag funderar på hur jag ska tackla det. Ni som instämmer i påståendet att liberalism är eller leder till socialdarwinism får gärna tipsa mig vilka tänkbara argument som skulle kunna få er att överge er position.

Ett pedagogiskt problem är att Tännsjö och många andra ickeliberaler har en nyttofilosofisk utgångspunkt på samhällsbygget: målet är den maximala samhällsnyttan (enligt någon definition av nytta), och folks valmöjligheter ska regleras så att vi landar så nära målet som möjligt.

Vissa strikta liberaler (t ex objektivister) har däremot individens frihet som överordnat mål, och då finns det inte ens någon tänkbar samhällsnytta som skulle rättfärdiga inskränkningar i individens frihet. Men det går inte att bemöta anklagelser om socialdarwinism utifrån den positionen, den frihetsetiska. Det renodlat frihetsetiska bemötandet av anklagelse om socialdarwinism lyder i stället ungefär:


Socialdarwinism eller inte; jag bryr mig inte om utfallet så länge som det är en följd av en rättvis process där folks frihet från tvång garanteras.


Istället behöver man förstå att antiliberalernas rädsla för socialdarwinism är faktiskt grundad. En stor del av deras avvisande av friheten beror på denna genuina rädsla för att friheten får omänskliga konsekvenser; att den faktiskt leder till socialdarwinism.

Etiska utsagor om hur samhället bör fungera eller vilka hänsyn vi bör ta till varandra, tar inte denna rädsla på allvar. Kort sagt: det räcker inte med att beskriva etiken, vi behöver också beskriva konsekvenserna av den; även när vi inte är konsekvensetiker.

Synpunkter från alla upptänkliga politiska vinklar är välkomna. Jag utgår nämligen från att alla politiska inriktningar är välvilliga och att det alltså finns ett ömsesidigt intresse att ta reda på om en viss politisk inriktning faktiskt leder till socialdarwinism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar