fredag 11 november 2016

Faran med en enda berättelse

Det är 2016 och populismen går som en våg över stora delar av världen. Donald Trump blev president i USA, och i Europa inklusive Sverige har högerpopulismen också gjort stora framsteg. Var finns motståndet? Inte sällan hos andra populister. Den internationalism som högerpopulismen vänder sig emot, den har också själv varit kraftigt populistisk. Etablerade politiker har vagt pratat om internationalismens möjligheter men inte pratat om hur människor utanför politikernas egna kretsar praktiskt behöver hantera den. Godhjärtade antihögerpopulister har gett företräde för en vänsterpopulism som misstänkliggjort alla som försökt resonera runt internationalismens praktiska problem, oavsett om resonemangen försökt vara faktabaserade eller inte.

Jag tror högerpopulismen är farligare än vänsterpopulismen. Men det är sannerligen inget argument för vänsterpopulism. Den är också mycket farlig på så sätt att den genom att inte ha verktyg att resonera runt utmaningarna banar väg för det högerpopulismens enkla svar. Det är i grund och botten populismen i sig som är farlig. Högerpopulismen är bara ett symptom på den underliggande kollektiva oförmågan att hantera komplexa samspel i vår tid. Vad är det som händer? Vad är det för mekanism som verkar hindra nästan alla sidor från att tänka och komma på lösningar?

Ett problem ligger i hur vi människor bestämmer oss för saker. Enkelt uttryckt bestämmer vi oss utifrån en känsla som springer upp från djupare liggande delar av hjärnan som kontrollerar affekter och vad vi uppmärksammar och minns (limbiska systemet). Men känslan är i sin tur en respons på hur andra delar av vår hjärna presenterar situationen, vilken berättelse vi skapar av de pusselbitar vi ser.

Funktionen kallas ibland för det episodiska tänkandet och är viktigt för oss när vi projicerar upp en bild av en möjlig framtid. Beroende på vilken berättelse, vilket narrativ, vi väljer att skapa kommer vi att se olika framtidsscenarion och det påverkar våra känslor och vilka förhållningssätt vi väljer.

Populistiska berättelser har ett antal gemensamma nämnare. De innehåller inte så många olika varianter av människor och saker. Det finns en sorts muslim, en sorts kapitalist, en uppsättning nationella värden per land och så vidare. De beskriver sällan samspel och orsak-verkanskedjor som är speciellt långa eller rika. Dynamiska systemeffekter skildras antingen inte eller så framstår de som magiska: primitiva skildringar av den osynliga handen, könsidentitetens formbarhet via hjärnans plasticitet, hotet från invandringen och så vidare. "Det är strukturellt!" används av en populist som avslut på en diskussion och inte som en början.

Framförallt rymmer de inga motsatser. En populistisk tolkande berättelse är befriad från skav. De goda är goda och de onda är onda och polisens och skolans och Migrationsverkets beteende får alltid en och endast en effekt. Aldrig motsatta effekter samtidigt. När man tyr sig till en populistisk tolkande berättelse upplever man aldrig kognitiv dissonans: den där lilla "smärtan" i hjärnan man annars känner när man ser hur saker inte är som man hittills tänkt och man tvingas tänka nytt.

Det gör berättelserna bedrägligt behagliga och tilltalande. Men som analysverktyg är de farliga eftersom de inte beskriver komplexiteten i verkligheten rätt. På så sätt förhindrar de ett konstruktivt beteende: vi beter oss lite dummare av dem.

Många individer upplever det svårt att hålla mer än en tolkande berättelse i huvudet samtidigt vilket är ett problem för dem. Men styrkan i det mänskliga samspelet är att vi som kollektiv kan hjälpas åt att bidra med de olika perspektiven, om vi tillåter oss att dela dem med varandra och fattar lugna och sansade beslut om vilka strategier vi bör välja. Hela det framgångsrika liberala demokratiska projektet bygger på kraften i det förfarandet. Opinionsfriheterna (yttrande-, tryck-, mötes-, religions- och åsiktsfrihet t ex) och andra individualrättigheter garanterar förekomsten av flera berättelser. Våldsmonopolet förhindrar parallell maktutövning annan än den lagstyrda. Allmänna val till den lagstiftande församlingen och maktdelning skapar eftertänksamhet i samhällets agerande.

Om vi på samhällsnivå förhindrar oss från att prata runt flera berättelser samtidigt så är det direkt förödande. Individen som inte förmår ha flera berättelser i huvudet samtidigt har det inte lätt. Om vi som grupp, som kollektiv, beter oss som den individen och enbart tolererar att en enda tolkning av en situation ska få lov att höras, då tappar vi direkt all förmåga att lösa komplexa problem tillsammans. Totalt. Vilket är bokstavligt talat livsfarligt för oss alla. Den ensidiga individen har åtminstone tidigare kunnat få hjälp av gruppen, men om gruppen sänker sig till den individens nivå finns det ingen räddning.

Det finns en mängd olika mekanismer som bidrar till detta, mekanismer som vi kanske inte vanligen förknippar med varandra. Rasisternas schablonmässiga kategorier av länder och folk. Påståenden om att kopplingen mellan symboler, slöjor likaväl som kors, och sakinnehåll alltid är enkel. Politikers mässande av enkla lösningar som kepslöst i klassrummet och vinstförbud i välfärden, utan bakomliggande analys. Identitetspolitiska resonemang. Ledarsidors "dramatiska" (=klickvänliga) vinkling av samtidsfenomen.

Och det här kriget om berättelsEN. Att det för många verkar vara mer viktigt att slå ner på alla andra berättelser än den egna. Att hotet verkar vara själva pluralismen i skildringen. Det är en farlig väg vi är på.

För sju år sedan höll den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett mycket skarpt och bra tal om just faran med att bara släppa fram enstaka berättelser om något så komplext som människan och hennes samspel. Läs det i länken, eller se videoinspelningen, och läs även den här funderingen från New York Times (april 2016) om hur vår vilja att bara lyssna på ett narrativ påverkar amerikansk politik.

Fundera gärna sedan på vad vi ska göra åt det här.

måndag 1 februari 2016

Vilken är kontexten?

Det har varit mycket tjafs om kontexter på sistone. När några belyser problem kommer genast dels de som beskyller budbäraren att måla fan på väggen och uppmuntra till populistiskt våld, och dels de som vill utöva populistiskt våld. Alla tre agerar och tolkar utifrån sin egen kontext, och verkar ha svårt att förstå att deras egen tolkning är partikulär och inte allmängiltig.

Ett pluralistiskt samhälle håller sig med parallella referensramar. Det måste till en helt annan sorts tankedisciplin än den som är vanlig idag för att inte pluralismen ska leda till oförmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt.

Jag tar islam som exempel, eftersom mötet mellan svenskheten och islam på sistone rört upp så mycket känslor.

I omgångar, kanske starkast 1890-2910 och 1950-1970, sekulariserades Sverige. Rationalismen och bibelkritiken vann insteg i den statliga teologiutbildningen under den förstnämnda perioden, och klassiska kristet motiverade beteenden byttes mot modernare i breda folklager under den andra.

Den religiösa föreställningsvärlden var inte längre norm. Beteenden som påverkar andra skall hädanefter motiveras utifrån rationella skäl, din tillbedjan är ett utflöde av vad du själv tror, och trosinnehållet är precis som alla andra ideer uppe för diskussion.

In i detta landskap kommer olika schatteringar av islam, ofta genom människor för vilka tron inte känts som ett personligt val utan snarare något nära nog medfött identitetsskapande. Någonting som mer liknar etnicitet än tankesystem. Som är invävt i många andra kulturella beteenden som känns hemtama.

Här uppstår en kollision i referensramar mellan synen på religion som tankesystem och religion som etnisk markör. Den som vill ifrågasätta tankesystemen finner sig plötsligt anklagad för att nedvärdera andra människors etnicitet. Enligt den etniska tolkningsnyckeln i andra referensramen är den ju det, oavsett vilken avsikt kritikern hade.

Plötsligt vädrar en tredje position morgonluft: det uppstår en möjlighet att bedriva rasism utan att behöva hemfalla åt rastänkande! Man kan ta idékritiken från den första referensramen, applicera den på den andra referensramen, den om att trosföreställningar är en etnisk markör applicerbar på grupper, och vips har man skapat sig ett modernt rasistiskt tankesystem att använda för att utöva förtryck mot folk.

Vem bär skulden? Den som vill bedriva rationalistisk idékritik? Den som upplever att religion är en etnisk markör? Den som exploaterar motsättningen för att motivera sin rasism (eller - faktiskt - ibland inte verkar orkar hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt utan söker enkla svar)?

Jag kan inte se hur man utan vidare kan anklaga folk för att vara upplärda i något av dessa tankemönster. Däremot kan vi alla ta ansvar för vilka tankemönster vi väljer att stanna kvar i, och hur vi beter oss på vägen.

Klart är att referensramarna behöver mötas i dialog. Var och en behöver redogöra för sitt beteende och vilka de bakomliggande motiven och föreställningarna är.

Sedan behöver vi enas om gemensamma spelregler. Det som försöker uttryckas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en bra grund. Individers rätt att undgå våld och hot om våld, att själv äga sin kropp och sin hjärna, att själv bestämma hur man klär sig, vad man äter, vilka man umgås med och på vilka villkor, att tankar är fria att delas (så länge de inte innebär våld och hot om våld), ja till och med tankar på att dessa friheter ska upphävas.

Detta innebär, och det vet jag om, att det förstnämnda synsättet, sekularismens och rationalismens synsätt, ges primat. Och det tror jag är bra, eftersom inom det synsättet får även de andra synsätten plats. Det enda som inte får plats är våldet och tvånget. Men den hållningen som gemensam referensram blir en fredlig pluralism möjlig.

Eller finns det andra vägar till en fredlig pluralism?

(Läs även Hanna Gabdan och Emanuel Karsten.)

fredag 29 januari 2016

Min politiska depression

Min tystnad på den här bloggen handlar mycket om min politiska depression. Så mycket spännande som händer i världen, både bra och dåligt, och ett så dåligt offentligt samtal (mig själv inbegripen) för att hantera det nya.

De samtalsstrukturer vi har idag, med sociala medier så som de är utformade, i ett modernt medielandskap, med en vag kunskapssyn, håller inte som verktyg för att ta oss an våra gemensamma utmaningar!

Känsloargument premieras framför sakargument, vilket gör det svårt att ta fram lösningar som vi på goda grunder kan anta fungerar. Flera samverkande krafter leder till att extrempositionerna och deras tolkningsramar får primat, vilket leder dels till en djup och olöslig konflikt om problemformuleringen, och dels att den stora massan av pragmatiska människor i mitten inte känner igen sig och inte får något utrymme.

De gemensamma tankeverktyg som finns används inte. Men vi behöver använda bra tankeverktyg för att tillsammans kunna tänka nya tankar. Vi har bara spillror av äldre tiders positioner kvar, och de hjälper oss dåligt.

Höger och vänster kan komma att betyda annat än vad det betyder idag. Synen på maktförhållandet mellan arbete och kapital måste ändras när innehållet i både arbete och kapital förändras. Och starkt centraliserade lösningar kommer att i högre grad medföra problem, oavsett vad vi tror om dem. Centralism fungerar för att bevara och låsa fast strukturer. Men förändringen kräver snarare anpassningsbarhet och flexibilitet, vilket brukar kräva decentralisering.

De enda som tydligt formulerar visioner i dagens politiska klimat är de som har visioner om återgång. Till lägre invandring, mindre globalisering, starkare och stabilare aktörer i både offentlig och privat sektor. Men vi behöver visioner som blickar framåt, och som ändå inte är extrema utan på ett bra sätt kan ta tillvara den vanliga människans perspektiv.

För ett år sedan listade jag ett antal sådana antaganden om den vanliga människans perspektiv.

Jag vet inte var ett sådant samtal förs bara...