Ett av Centerns största trauma under senaste mandatperioden var FRA-lagen. Nej, frågan engagerade inte Svensson. Men den rörde djupt en stor del av dem som vänt sig till Centern under de senaste åren. Väljare som ville ha ett värn för den vanliga lilla människan, gentemot den storskaliga statsmakten. Liberaler.
I eftervalsanalysen pekade man ut som ett problem att Centern inte förmått kommunicera de kraftiga begränsningar i FRA-lagen man fått till i den slutgiltiga uppgörelsen.
Problemet med den analysen är ju att begränsningarna i FRA:s massavlyssning i praktiken inte är någonting värda. Allt det vi varnade för: ändamålsglidning, att alltfler myndigheter och branschorganisation får tillgång till datat, ingen övervakning av övervakarna; det blir verklighet, bit för bit. Pessimisterna får i det här fallet faktiskt rätt.
Oavsett vad man vill säga så kommer FRA-lagen, och hela det nya övervakningssamhället som rullas ut, att vara ett stort sår i Centern. Just för att det går 100% på tvärs emot vad Centern faktiskt beslutade om, i sitt Öppenhetsmanifest.
Inte förrän man löst den frågan, fångat upp och tagit på allvar de svåra rättighetsproblem som finns i övervakningsfrågan, kommer man på allvar kunna locka tillbaks frihetliga väljare.
söndag 30 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Jo, jag ser strukturer
Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.
Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.
Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.
För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.
Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.
När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.
Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.
Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.
Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.
Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.
Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.
Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).
Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.
Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.
Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.
Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.
För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.
Det är faktiskt såpass enkelt.
Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.
Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.
För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.
Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.
När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.
Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.
Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.
Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.
Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.
Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.
Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).
Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.
Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.
Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.
Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.
För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.
Det är faktiskt såpass enkelt.
onsdag 26 januari 2011
Interpellation om folks rätt att själva bestämma
Nej, allt är inte bra med den borgerliga regeringen.
Men riksdagsprotokoll som dessa, där en arg socialdemokrat frågar bland andra centerpartisten Anders W Jonsson hur regeringen kan vara så fräck att den tvingar kommunpampar runt om i landet att låta medborgarna själva avgöra vem som får lov att komma innanför deras dörrar och utföra till exempel hemtjänst; sådana riksdagsprotokoll påminner mig om att jag trots allt är väldigt glad att jag röstade som jag gjorde.
Det kallas visst för "obligatorisk pri-va-ti-sering" på Socialdemokratiska, trots att alltså ingen kommunal verksamhet av lagen tvingas upphöra eller övergå i privat regi. Den kommunala hemtjänsten får fortsätta så mycket den vill. Om den inte är så kass så att medborgarna själva väljer bort den, vill säga.
Som vanligt är det lagar som ger medborgarna mer inflytande och politikerna mindre, som vanligt är det sådana lagar som sticker socialdemokratin i ögonen.
Återanvänder ett citat från Sofia Arkelsten:
(Stycket heter "3 § Svar på interpellation 2010/11:130 om obligatorisk privatisering av äldreomsorg i kommunerna")
Men riksdagsprotokoll som dessa, där en arg socialdemokrat frågar bland andra centerpartisten Anders W Jonsson hur regeringen kan vara så fräck att den tvingar kommunpampar runt om i landet att låta medborgarna själva avgöra vem som får lov att komma innanför deras dörrar och utföra till exempel hemtjänst; sådana riksdagsprotokoll påminner mig om att jag trots allt är väldigt glad att jag röstade som jag gjorde.
Det kallas visst för "obligatorisk pri-va-ti-sering" på Socialdemokratiska, trots att alltså ingen kommunal verksamhet av lagen tvingas upphöra eller övergå i privat regi. Den kommunala hemtjänsten får fortsätta så mycket den vill. Om den inte är så kass så att medborgarna själva väljer bort den, vill säga.
Som vanligt är det lagar som ger medborgarna mer inflytande och politikerna mindre, som vanligt är det sådana lagar som sticker socialdemokratin i ögonen.
Återanvänder ett citat från Sofia Arkelsten:
Vi tror inte att vi kan lösa människors vardag åt dem. Men vi ger verktygen. Det är skillnaden på vänster och höger.
(Stycket heter "3 § Svar på interpellation 2010/11:130 om obligatorisk privatisering av äldreomsorg i kommunerna")
tisdag 25 januari 2011
Ord man får använda
Här i Absurdistan fortsätter hetsjakten på ord, och guilt-by-association anses numera vara ett giltigt resonemang.
I den Absurdiska provinsen Kanada till exempel blev plötsligt Dire Straits-låten "Money for nothing" omöjlig att spela i radio. Eftersom låten är skriven ur en tvär gammal flyttgubbes perspektiv. En flyttgubbe som på homofobiskt manér inte drar sig för att använda ordet "faggot" (=fikus, fjantig homosexuell man) om nyrika rockmusiker.
Flyttgubbens fördomsfulla perspektiv kan alltså inte längre skildras, eftersom man inte får lov att anlägga ett fördomsfullt perspektiv. Men sedan när innebar skildrandet av en fikitiv gestalts perspektiv, att man propagerar för det?
I den Absurdiska provinsen USA har man försökt sig på att lansera en nyutgåva av Huck Finn och Tom Sawyer där alla "besvärliga" referenser till "neger" och "nigger" och svarta människors föregivna brist på intelligens, har plockats bort eller tonats ner. Så det som förut var en utmärkt skildring av och satir över den amerikanska vita söderns syn på lag och brott, ordning och normbrytande, kvinnligt och manligt, slavar och slavägare; det har blivit något annat. Något tillrättalagt.
Men sedan när innebär skildrandet av en annan tids perspektiv att man propagerar för det?
På samma sätt har 30-talets Tintin och 50-talets Pippi Långstrump utsatts för attack, (trots att både Tintin och Pippi gör sina försök att agera normbrytare inom det koloniala perspektiv de lever under); och i dagarna stoppades Ture Sventon från nyutgivning eftersom en text från 50-talet innehåller det på den tiden rent deskriptiva begreppet "neger".
Det som var en kamp mot fördomar, har blivit en beröringsskräck. Som läsare tilltros man inte längre förmågan att se en text i sitt historiska sammanhang, eller förmågan att göra skillnad mellan protagonistens uppfattningar och författarens, eller förmågan att möta författarens uppfattning och sedan själv komma till rakt motsatt slutsats. Det är som om det förutsätts att Dostojevski propagerar för avlivandet av gamla tanter i Brott och straff, och att alla som läser det omedelbart håller med.
Det som kryper i mig är den typ av kletigt skuldbeläggande-genom-associationer som man måste ta till för att landa i den här beröringsskräcken. Att användandet av en term tolkas som att man ställer sig bakom ett visst tankemönster. Att närheten till ett resonemang smittar.
Andreas Johansson-Heinö drabbades av detta klet härförleden när hans diskussion kring assimilationsbegreppet fick Lisa Bjurwald att i en Absurdistansk tidning hävda att han på något sätt stod för detsamma, eller åtminstone var en del av en sådan "tendens".
Och frågan är om inte Sakine Madon drabbades av en variant av denna Absurdistans nationalsjuka när Ametist Azordegan problematiserade att Sakine och hennes texter ibland gillas av Sverigedemokrater.
Men frågan som Andreas ställde gällde varför folk som i sak förespråkade grader av assimilation inte vågade använda assimilationsbegreppet. Och Sakine måste, precis som varje annan liberal, älskas av rasister. Om man har den åsikten att yttrandefrihet gäller även idioter, kommer man att bli älskad av idioter. Det är ofrånkomligt. Men naturligtvis inget som ska ligga någon annan än idioterna till last.
Vad händer med förmågan att föra kollektiva samtal om svåra och viktiga saker, om förmågan att skilja begreppsanvändning från åsikter går förlorad? Och vad händer med förmågan att förstå och rätt kritisera ett diskriminerande perspektiv från förr, om vi inte kan ta oss rätten att återge det? Vad händer med vår förmåga att hantera flera perspektiv samtidigt, om vi inte tilltros den förmågan? Och varför göras ansvarig för vilka som kan tänkas gilla det man säger?
Det är obehagliga tendenser.
I den Absurdiska provinsen Kanada till exempel blev plötsligt Dire Straits-låten "Money for nothing" omöjlig att spela i radio. Eftersom låten är skriven ur en tvär gammal flyttgubbes perspektiv. En flyttgubbe som på homofobiskt manér inte drar sig för att använda ordet "faggot" (=fikus, fjantig homosexuell man) om nyrika rockmusiker.
Flyttgubbens fördomsfulla perspektiv kan alltså inte längre skildras, eftersom man inte får lov att anlägga ett fördomsfullt perspektiv. Men sedan när innebar skildrandet av en fikitiv gestalts perspektiv, att man propagerar för det?
I den Absurdiska provinsen USA har man försökt sig på att lansera en nyutgåva av Huck Finn och Tom Sawyer där alla "besvärliga" referenser till "neger" och "nigger" och svarta människors föregivna brist på intelligens, har plockats bort eller tonats ner. Så det som förut var en utmärkt skildring av och satir över den amerikanska vita söderns syn på lag och brott, ordning och normbrytande, kvinnligt och manligt, slavar och slavägare; det har blivit något annat. Något tillrättalagt.
Men sedan när innebär skildrandet av en annan tids perspektiv att man propagerar för det?
På samma sätt har 30-talets Tintin och 50-talets Pippi Långstrump utsatts för attack, (trots att både Tintin och Pippi gör sina försök att agera normbrytare inom det koloniala perspektiv de lever under); och i dagarna stoppades Ture Sventon från nyutgivning eftersom en text från 50-talet innehåller det på den tiden rent deskriptiva begreppet "neger".
Det som var en kamp mot fördomar, har blivit en beröringsskräck. Som läsare tilltros man inte längre förmågan att se en text i sitt historiska sammanhang, eller förmågan att göra skillnad mellan protagonistens uppfattningar och författarens, eller förmågan att möta författarens uppfattning och sedan själv komma till rakt motsatt slutsats. Det är som om det förutsätts att Dostojevski propagerar för avlivandet av gamla tanter i Brott och straff, och att alla som läser det omedelbart håller med.
Det som kryper i mig är den typ av kletigt skuldbeläggande-genom-associationer som man måste ta till för att landa i den här beröringsskräcken. Att användandet av en term tolkas som att man ställer sig bakom ett visst tankemönster. Att närheten till ett resonemang smittar.
Andreas Johansson-Heinö drabbades av detta klet härförleden när hans diskussion kring assimilationsbegreppet fick Lisa Bjurwald att i en Absurdistansk tidning hävda att han på något sätt stod för detsamma, eller åtminstone var en del av en sådan "tendens".
Och frågan är om inte Sakine Madon drabbades av en variant av denna Absurdistans nationalsjuka när Ametist Azordegan problematiserade att Sakine och hennes texter ibland gillas av Sverigedemokrater.
Men frågan som Andreas ställde gällde varför folk som i sak förespråkade grader av assimilation inte vågade använda assimilationsbegreppet. Och Sakine måste, precis som varje annan liberal, älskas av rasister. Om man har den åsikten att yttrandefrihet gäller även idioter, kommer man att bli älskad av idioter. Det är ofrånkomligt. Men naturligtvis inget som ska ligga någon annan än idioterna till last.
Vad händer med förmågan att föra kollektiva samtal om svåra och viktiga saker, om förmågan att skilja begreppsanvändning från åsikter går förlorad? Och vad händer med förmågan att förstå och rätt kritisera ett diskriminerande perspektiv från förr, om vi inte kan ta oss rätten att återge det? Vad händer med vår förmåga att hantera flera perspektiv samtidigt, om vi inte tilltros den förmågan? Och varför göras ansvarig för vilka som kan tänkas gilla det man säger?
Det är obehagliga tendenser.
måndag 24 januari 2011
Missa inte: kapitalstruktur förklarad
I diskussionen mellan Paul Krugman och Robert P Murphy har Murphy nu skrivit ett inlägg som på ett alldeles utmärkt sätt förklarar varför det här med kapitalstruktur är så viktigt i ekonomin, även på makronivå.
Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.
I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.
Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.
Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.
Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.
Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.
Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.
Murphy skriver:
Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.
Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.
I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.
Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.
Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.
Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.
Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.
Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.
Murphy skriver:
I do not claim that the Austrian theory of the business cycle captures every pertinent feature of modern recessions. What I do claim is that a theory — including any of Paul Krugman's Keynesian models — that neglects the distortion of the capital structure during boom periods cannot possibly hope to accurately prescribe policy solutions after a crash.
Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.
söndag 23 januari 2011
Magnus Andersson
Det behövs fler politiker som berättar varför småföretagaren som kliver upp halv sex och jobbar till åtta för att hålla en bygdens enda butik levande ska få chansen att tjäna pengar och att Centerpartiet därför strävar efter att sänka arbetsgivaravgifterna. För att det är rätt och skapar fler jobb.
Så sant som det är sagt!
Published with Blogger-droid v1.6.5
lördag 22 januari 2011
Tunisien och tradmedia
Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.
Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.
Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.
I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.
Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.
En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.
Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.
För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.
Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.
Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.
Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.
Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.
Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.
I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.
Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.
En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.
Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.
För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.
Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.
Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.
Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
